Regeringen föreslår i en proposition att Sverige ställer väpnade styrkor till Natos förfogande. Det gäller markförband, specialförband och amfibieförband om högst 1 200 personer, högst sex örlogsfartyg med tillhörande personal och högst 24 stridsflygplan. Beslutet skall gälla till och med 31 december 2025.
Syftet anges vara att bidra till Natos samlade avskräckning och försvar av det nordatlantiska området.
Eftersom det handlar om att sätta in svenska militära förband utomlands krävs beslut i riksdagen.
Det finns ingen begränsning till att insatsen av styrkorna enbart gäller fredstid och heller ingen begränsning vad gäller uppgifterna. Det framgår av propositionen att styrkorna också kan sättas in i militära insatser för försvar av allierade i krig.
Även insatser som från början är tänkta att vara avskräckande i fredstid kan bara alltför lätt övergå till militära krigsoperationer om en allierad dras in i krigiska förvecklingar där omständigheterna kan vara mer eller mindre klara.
En svensk markstyrka på 600 anställda soldater och officerare, som kan ökas till 1000, skall planeras för stationering i Lettland. Det svenska förbandet avses vara baserat utanför Riga i Lettland och kunna verka även i andra frontstater som Estland, Litauen och Polen.
Detta anges som exempel på var svenska styrkor kan komma att sättas in. Att svenska styrkor avses komma att verka även i en annan frontstat som har en lång gräns mot Ryssland, nämligen Finland, behandlas inte i propositionen men är ett projekt under utveckling.
Östersjöområdet och Nordatlanten anges som insatsområden för svenska marin- och flygstridskrafter. För flyget kan även Arktis komma ifråga. För insättande av sådana styrkor, liksom för markstyrkorna, anges inga bestämda geografiska begränsningar. Då det står i propositionen att en styrka som beslutats för en insats kan röra sig över andra territorier behövs inte separata riksdagsbeslut för sådana fall Den svenska styrkan ska geografiskt kunna verka inom hela det nordatlantiska området och svenska örlogsfartyg med personal skall inlemmas i Natos stående marina styrkor som agerar inom hela det nordatlantiska området.
Det specifika deltagandet i enskilda operationer kommer att avgränsas till särskilt utpekade delar av detta stora område står det i propositionen, men vem som tar sådana beslut, om det är Sverige eller Natos befälhavare, framgår inte. Sannolikt ingår detta i Natos planeringsprocess som Sverige deltar i men där principen att en stat inte har rösträtt när den är direkt berörd av ett förslag sätter hård press på Sverige att godta ett framtaget förslag, även om Sverige i sista hand har möjlighet att vägra konsensus.
Regeringen vill också ha mandat från riksdagen att skicka svenska soldater till andra militära operationer för fredstida och skarpa insatser och här anges som exempel både den brittisk-ledda Joint Expeditionary Force (JEF) och den amerikanska bombflygstyrkan Bomber Task Force som redan opererat högt upp i Norden med utgångspunkt från norska och svenska baser samt nu senast med flygoperationer över finskt territorium nära Rysslands baser på Kolahalvön och med ryska motoperationer.
Socialdemokraterna stöder i stort propositionen men talespersonen i försvarsfrågor Peter Hultqvist säger till Dagens Nyheter (8/10) att han vill ha ett förtydligande av regeringen vad svenska stridsflyg och krigsfartyg skall ha för uppgifter och vill ha en markering att det främst skall gälla insatser i Baltikum och Norden. Dock vill han inte göra någon skarp begränsning då han samtidigt pekar på att ”Nordkalotten och Arktis är väldigt viktigt med tanke på all aktivitet som Ryssland bedriver där.”
Genom propositionen är det tänkt att riksdagen skall ge regeringen en vid fullmakt. Regeringen skissar där hur det mandatet grovt kan tänkas utövas. Tydligast är man om insatsen i Lettland men vad som därutöver kan komma ifråga för svenska styrkor sägs inte klart och Natos övergripande planering är inte färdig. När regeringen skriver att Sverige skall möta ”efterfrågan” och använder formuleringar som ”avser” och ”förutser” så handlar det säkerligen om den pågående Nato-planeringen.
Utpekandet av Nordkalotten och Arktis som insatsområden för svenska stridsflyg väcker farhågor att Sverige kan komma att dras in i en konflikt mellan USA och Ryssland som bestäms av deras rivalitet och deras strategiska överväganden inte minst när det gäller kärnvapnen. Ryssland har sina baser för kärnvapenbestyckade ubåtar på Kolahalvön och USA har vid flera tillfällen genomfört flygningar på allierat territorium i närheten av baserna med sina strategiska bombplan. Både bombplanen B1-B och B-52 har använts vid sådana tillfällen och planen har eskorterats över de nordiska länderna med svenska och finska jaktflyg. Ryssland har svarat på sådana operationer.
Med de amerikanska DCA-baserna på svenskt, finskt och norskt territorium ökar risken för en upptrappning med närvaron av betydande operativa luftstyrkor och landstyrkor på båda sidorna av ”fronten” högt upp i Norden och med ökade spänningar i regionen som följd.
Sverige saknar ett eget territorialförsvar och med avsättning av markstyrkor, flyg och örlogsfartyg för Nato och andra allierade blir det än mindre kvar för det egna landets försvar.
Vi blir mer sårbara och kan också komma att bli förstahandsmål vid en konflikt om till exempel svenska baser används för flygoperationer i Arktis tillsammans med amerikanska strategiska bombflyg.
Riksdagen bör inte ge regeringen en fullmakt som innebär att svenska styrkor kan sättas in i krig med andra stater utan att riksdagen har det konkreta avgörandet helt i sin hand. Den bör inte överlåta till Nato att förfoga över om Sverige skall dras in i andras krig som vi vare sig orsakat eller har inflytande över. Beslut om hur Sverige skall ställa sig om en tillämpning av § 5 i Natos stadga skulle aktualiseras skall suveränt och konkret vara förbehållet den svenska riksdagen.