Kapprustningen i Arktis och Nordkalotten mellan Ryssland och USA handlar inte minst om kontroll av hav och landområden för att säkra respektive stats strategiska kärnvapen inför en möjlig framtida nukleär kraftmätning dem emellan.
Rysslands mål är att säkra passage ut till Nordatlanten av de atomdrivna kärnvapenbestyckade ubåtarna, medan USA med sin återuppsatta ”Andra flotta” och genom baser i Nordnorge och på Island förbereder blockering av den ryska ”Norra flottan” och vill skapa möjligheter att slå mot baserna på Kolahalvön. Detta har inte mycket att göra med Rysslands ambitioner i övrigt att skapa intressesfärer längs sina gränser i Europa, där angreppet på Ukraina är det mest flagranta exemplet.
Det faktum att Arktis och Nordkalotten inte i första hand utgjort områden, där Ryssland utgångsgrupperat sig för att kunna angripa Natos medlemsstater har tidigare möjliggjort för alla parter att betrakta regionerna som lågspänningsområden, där man velat undvika onödiga provokationer. Ett undantag gäller för Norge, där Finnmark med sin närhet i till Kolahalvöns ryska kärnvapenbaser alltid varit ett känsligt område, och Norge har strävat efter att både upprätthålla normala relationer med Ryssland och stärka sitt militära försvar i regionen.
Stora delar av den här politiken håller nu på att snabbt förändras.
På Natos toppmöte i Madrid den 29 juni i år togs för första gången Arktis med i Natos nya strategiska koncept. Där beskrivs Nordkalotten och Arktis som områden, där Ryssland utgör ett ökande hot. Ryska förmågan att hindra Natos militära transporter och möjligheten att navigera över Nordatlanten anges som en strategisk utmaning för alliansen.
Inför Sveriges ansökan om medlemskap i Nato förde regeringen diskussioner med USA, där det framkom krav på Sverige att ta ett militärt ansvar för Östersjöregionen och vidare nämndes behovet av svensk militär närvaro också i Arktis, vilket vi tidigare kommenterat.
Regeringen har bara kommit med vaga uttalanden om vad som kan komma att krävas från USA:s sida vad gäller Arktis, men försvarsminister Peter Hultqvist uttalade den 9 augusti i Dagens Nyheter att insatser i Arktis kan bli aktuellt. I det så kallade Letter of Intent, som Sverige utställde i samband med ansökan om medlemskap i Nato, preciserar inte regeringen vad Sverige skall bidra med, men man anger heller inte några begränsningar utan brevet understryker Sveriges reservationslösa bundenhet av åtagandena och utfästelserna i ett kommande Nato-medlemskap.
Finland är tydligare om vad landet skall ställa till Natos förfogande. Inför ansökan om medlemskap nämnde den finska regeringen att finskt flyg kunde ställas till Natos förfogande på Island för övervakning av luftrummet på Nordatlanten: ”Som Natomedlem deltar Finland i Natos försvarsplaneringsprocess. Finland skulle också delta i vissa separat överenskomna uppgifter i fredstid inom det gemensamma försvaret, till exempel bevakningen av Baltikums och Islands luftrum samt Natos snabbinsatsstyrkor.”
Finska Yle meddelade den 26 september att Islands Keflavik kommer också att bli en hemmabas för finska piloter vid Nato-medlemskap. Yle uppger vidare att med medlemskap i alliansen måste finländska piloter också bidra till att övervaka och vid behov försvara önationens luftrum. Beslut om sådana framtida insatser kommer troligen inte att ligga hos finska regeringen. Yle skriver att ”de tar emot sina beställningar från Keflavik” som är den stora Nato-basen. (Basen ägs numera av Island men driften sköts helt av Nato)
Befälhavaren för den operativa nivån, norske överstelöjtnanten Geir Ove Øby, beskriver Finlands och Sveriges framtida betydelse för Natos luftövervakning som ”mycket stor”. I praktiken, med de nordiska ländernas kontroll i området, får Nato luftöverhöghet i norra Europa säger han till Yle.
Norge har gått längst av de nordiska länderna i anpassning till USA:s strategi i Arktis och på Nordkalotten.
År 2018 lade Norge, troligen efter påtryckningar från USA, om sin säkerhetspolitik. Nu definierades hot från nordatlanten som det viktigaste. Omställningen resulterade i att de nya F-35-planen fick sitt operationsområde långt utanför Norge, medan norskt territorialförsvar fortsatt var satt på undantag (knappt en brigad i Nord-Norge). Istället fick USA tillgång till fyra permanenta baser, tre flygbaser och en flottbas, i Norge med närmast full suveränitet över basområdena. Den norske överstelöjtnanten Eldar Berli har sammanfattat omläggningen av försvarspolitiken:
”Norsk forsvar skal ikke lenger forvare landet men tjene USA:s globale interesser.”
Före 2018 var försvarets syfte att säkra att landet inte drogs in i krig genom att man skulle skapa en krigsavhållande tröskel, och som en småstat uppe i norr var försvaret inte inlemmat i Nato- kommandonas operationsplaner, som gällde för europeiska och amerikanska styrkor. Regionen var ett lågspänningsområde.
Med den nya säkerhetspolitiken blev försvarsdoktrinen offensiv och istället för att försvaret skulle verka krigsavhållande blev nu uppgiften att vara ”avskräckande”. Det innebär att norska försvaret skulle kunna slå tillbaka mot Ryssland med vapensystem, som skulle nå långt in på ryskt område. Risken blir därmed att landet kan bli förstahandsmål vid en väpnad konflikt, om Ryssland väljer att slå till först.
Detta till skillnad från ”krigsavhållande”, som betyder kort och gott försvar av det egna territoriet.
För Sveriges del finns inga redovisade avtal eller överenskommelser som förbinder oss att delta militärt i Arktis. Överenskommelser kan dock eventuellt ha träffats mellan svenska regeringen och den amerikanska administrationen om insatser i Arktis som inte offentliggjorts.
Tills vidare är det en öppen fråga om Sverige skall inlemmas i den amerikanska operationsplaneringen för Arktis. Ur svensk synpunkt måste det vara ett starkt intresse att Arktis och Nordkalotten bevaras som lågspänningsområden.
Ett framtida medlemskap i Nato innebär inte att Sverige med automatik måste lägga om säkerhetspolitiken så att svenska försvarsresurser används i Arktis, där de stora kärnvapenmakterna står emot varandra, men där vårt territorium inte är direkt hotat.
Nato-länder deltar ofta med stridsflyg för bevakning av luftrum i Quick Reaction Alert ( QRA) styrkor, där besluten om insats för att möta incidenter eller kränkningar inte tas av de enskilda länderna utan centralt av Nato. Svenska JAS-plan borde inte ställas till Natos förfogande, om det handlar om övervakning av luftrummet över Arktis. Arktis är nu ett högspänningsområde, där risken finns för militära konfrontationer, antingen av misstag eller avsiktligt genom provokationer.
Svensk självbestämmanderätt måste försvaras för att vi inte skall riskera att dras med i stormakternas spel, där vi bara blir en bricka utan reell möjlighet att påverka skeendet.
En konstruktiv politik är att verka för att det Arktiska rådet återtar sin för tillfälligt nedlagda verksamhet. På grund av Rysslands krig mot Ukraina vägrar de övriga staterna nu att delta. På sikt borde dock verksamheten som rör rent civila frågor som sjöräddningen, transporter, miljö med mera återupptas och involvera samtliga berörda stater.