Sommaren 2014, när jag översatte Theodor Fontanes sista roman Der Stechlin (1898) till svenska, slogs jag av berättelsens många referenser till händelser och personer ur den svenska historien. Det är inte konstigt. Där Stechlin utspelar sig, i Berlin och landsbygden norr därom, kärnområdet i Mark Brandenburg, hade trupper ur den svenska krigsmakten marscherat fram och tillbaka genom seklerna. Grannskapet, Vorpommern, hade till och med varit en svensk besittning under en längre tid (fastän ingen skulle ha kommit på tanken att kalla svenskarnas närvaro där för ”ockupation”).
En mulen försommardag året därpå hör jag i Sveriges Radio P 1 en känd röst, Susanne Ljung, tala om en annan av Fontanes romaner, Effi Briest, som skriven av – en fransman! Theodor Fontane var visserligen av hugenottätt men med familjen sedan generationer rotad i den preussiska myllan – född och uppvuxen i provinsstaden Neuruppin, som har kallats ”den mest preussiska av alla städer i Preussen”, ett ”Klein-Potsdam”.
Man märker att det har gått ett sekel sedan Sverige var en naturlig del av den tyska kulturkretsen. Strindberg ansåg ju svenska språket vara en tysk dialekt, och hos Fontane kan plattyska vändningar ligga närmare svenskan än högtyskan. Bengt Lidforss, den radikale socialdemokraten och naturforskaren, fann släktskapet så nära att han föreslog Sveriges uppgående i Tyska riket – med ungefär samma ställning där som Baden-Württemberg.
Tyskland vid sekelskiftet stod för effektivitet, modernitet, progressivitet. Berlin var vetenskapernas huvudstad (liksom Paris konstens, London kapitalets). Ingenstans var socialdemokratin starkare än i detta land. Inga diktare stod svensken närmare än Goethe och Schiller (eller Luther, om man så vill). Två dåtida svenska kungar hade hämtat sina gemåler ur tyska furstehus. I en konflikt mellan Tyskland och Ryssland, reaktionens bålverk, rådde inget tvivel om var de officiella sympatierna skulle ligga.
Men Sverige, liksom de övriga nordiska länderna, också det ryska storfurstendömet Finland, ställde sig utanför det stora kriget. Tyskaktivisterna lyckades aldrig uppamma ett tillräckligt politiskt stöd för svenskt deltagande på tysk sida. De antiryska kampanjerna stod på bräcklig grund och nådde inte ända fram. Liberaler och socialdemokrater utgjorde tillsammans ett fredsparti; Staaff och Branting fann sina inspirationskällor närmast i England och Frankrike.
Nordeuropa var otvivelaktigt ett högspänningsområde vid den här tiden. Ryssland och Tyskland dominerade Östersjön militärt; de två återstående Östersjöstaterna var Danmark och Sverige, inga kraftfulla aktörer. Danskarna hade under 1800-talet förödmjukats av Tyskland (inte av Sverige!). Sverige hade blivit av med Finland till Ryssland (och danskarna hade rustat för ett angrepp mot oss på sin kant). Den norsk-svenska unionsupplösningen lämnade sår efter sig.
Ändå blev den nordiska neutraliteten en politisk realitet. De nordiska ländernas småstatsrealism prövades och bestod provet, långt efter det att den så kallade skandinavismen hade kastats på sophögen. Lika lyckligt blev utfallet inte under nästa världskrig. De senare säkerhetspolitiska vägvalen dikterades av de olika erfarenheterna då.
Istället för gemensam neutralitet uppstod en balans, en ömsesidig respekt.
Det sades ibland under kalla krigs-eran att Sverige var världens mest amerikaniserade samhälle. Det var ett allvarligt menat skämt. Något hade hänt. Ideologier, livsstilar, kulturella moden importerades hit över Atlanten. Massemigrationen i motsatt riktning underlättade överföringen. Den svenska folkrörelseandan, för att inte tala om den frikyrkliga väckelsen, hade sina motsvarigheter och delvis förebilder i det stora landet i väst.
Efter exodusen från Hitlertyskland blev USA det ledande Nobelprislandet. Det tyska förbleknade. Jazzen kom inte från München. Elvis kom till München; Marshallhjälpen hade vandrat samma väg.
Är Sverige en del av väst (eller Västerlandet som man sade förr i världen)? Kanske. Antagligen. Men spelar det en viktig roll, annat än etnografiskt? Klyftan som delade Europa gick alltid mellan nord och syd – de europeiska enhetssträvandena syftade till att överbrygga den. Med den atlantiska gemenskapen uppkom ett öst att avgränsa sig från. Och så delades Europa på nytt.
Kan denna klyvnad överbryggas utan konvulsioner? I den officiella självförståelsen ingår att EU är ett fredsprojekt; och det stämmer givetvis såtillvida att EU-medlemmar inte har bekrigat varandra (och synbarligen inte har för avsikt att göra det), däremot andra (som på Balkan). I Ukraina, enligt det östliga partnerskapets intentioner, riskerar man att viljan att växa utlöser ett verkligt krig.
Det är lång väg dit, och man får hoppas att det inte ges marschorder. Det verkar också som om den europeiska aktivismen har bedarrat något, liksom den ryska. Svensk fredspolitik borde utgöra en bromskloss. In i den västliga militäralliansen kommer Ukraina knappast att släppas (än mindre släpas). Betyder det att man inte kommer att kunna räkna Ukraina som en europeisk stat? Alla européer måste inte ha samma lagar, lyda samma drill. Även Ryssland tillhör Europa.
Och man kan faktiskt ha vänskapliga relationer med främmande makt utan att utan att röja sina försvarshemligheter för den. Det var på sin tid full möjligt att älska den tyska kulturen utan att dela Tysklands krigsmålsättningar. Det fanns tyskar som själva kunde den konsten.
- – I ett kommande nummer av Biblis, KB:s vänförenings tidskrift, publicerar jag ett resebrev från ”Fontaneland”.