Ukraina har i dagarna börjat använda långräckviddiga amerikanska ATACMS missiler och långräckviddiga brittiska storm shadow missiler mot mål långt inne i Ryssland efter klartecken från president Biden respektive premiärminister Starmer. Frankrike håller öppet för användning av franska långräckviddiga SCALP missiler. En amerikansk flygbas i Polen har nu öppnats som en del av Natos missilsköld.
Det amerikanska utrikesdepartementets talesman fick nyligen frågor om Ukraina hade kontakt med USA om missilernas användning? Han svarade: “So we consult with the Ukrainian government and the Ukrainian military about a broad range of tactics that they can use to defend themselves.” På en uppföljningsfråga om USA hade “provided navigational information for the use of those missiles” var beskedet att talespersonen inte tänkte gå in på “that at all”. Hur pass involverat USA är i kriget lär inte klargöras från officiellt håll.
Ryssland har svarat med att lägga om sin kärnvapendoktrin så att trösklarna sänks för att ta sådana vapen i bruk. Vidare har Ryssland mot mål i Ukraina för första gången avfyrat en tydligen nyutvecklad medeldistansrobot.
Försvarsminister Pål Jonson träffade Ukrainas försvarsminister häromdagen och redovisade att Sverige kommer att bidra med medel för massproduktion av långdistans missiler och drönare i Ukraina. Sverige håller fortfarande öppet för att skicka JAS Gripen till Ukraina. Så har ännu inte skett, men viss utbildning lär ha genomförts och medel har avsatts för att överföra plan till Ukraina. Personal från Försvarets materielverk finns på plats i Ukraina och arbetar bland annat med frågor om inköp av krigsmateriel.
Den amerikanska ambassaden i Kiev stängdes i onsdags (20/11). Personalen varnades att ta skydd i händelse av larm om hotande luftattacker. Åtgärden vidtogs uppenbarligen av rädsla för ryska angrepp som kunde vara förestående efter president Bidens klartecken att använda amerikanska vapensystem med lång räckvidd in i Ryssland.
Om USA som torde vara i särklass bäst informerat om läget och även starkast engagerat i Ukrainas militära beslutsunderlag, taktik och strategi stängde sin ambassad borde Sverige kanske stängt sin?
Den kontinuerliga upptrappningen av kriget i Ukraina tycks inte få något slut på kort sikt. Det ena militära utspelet ger det andra i en otydlig våldsspiral som är svår att överblicka: en del är dolt, en del är svåranalyserat och en del handlar om inrikes utrikespolitik.
Ukraina har blivit ett land som förvandlats till ett slagfält för stormakternas på konfrontation inriktade motsättningar. Den folkrättsstridiga ryska aggressionen mot Ukraina utlöste och driver på kriget. Det ukrainska folket har bjudit starkt motstånd mot Rysslands barbariska krigföring.
Kriget har mer och mer fått prägel av en strid mellan väst och Ryssland. Ukraina har självt gjort det tydligt att landet är i hög grad utlämnat till väst. Där har än så länge framför allt USA:s taktiska och strategiska överväganden och bidrag vägt tungt. I ett större amerikanskt sammanhang, och även inrikespolitiskt i USA, utgör dock Ukraina bara ett operationsområde bland många andra, vilka prioriteras utifrån det egna nationella intresset. Hur en sådan prioritering kommer att utfalla under den nyvalde presidenten är osäkert.
Sverige bör på alla sätt bistå Ukraina med vad vi förmår inom kritiska områden som sjukvård, brandskydd, energiförsörjning, väghållning, skolväsende, rehabilitering av skadade samt annan civil verksamhet. Vi bör vidare ta ett stort ansvar redan nu för att medverka till den kostsamma men nödvändiga återuppbyggnaden av den ukrainska infrastrukturen och samhället i stort som förhoppningsvis snart kommer att kunna komma till stånd. Sverige bör också diplomatiskt verka för vapenstillestånd och fred i kriget.
Sverige bör dock distansera sig från en direkt eller indirekt involvering i kriget. Det är fråga om ett krig som vi inte har bidragit till att orsaka eller har ansvar för. Det ligger inte i Sveriges nationella intresse att ta risker som kan leda till att vi på allvar bli indraget i kriget och dess hotande eskalering. Sverige bör avstå från att exportera vapen till Ukraina.
Som småstat bör vi inte ge oss in i risktaganden som bygger på ovissa spekulationer om hur mäktiga stater kommer eller inte kommer att agera. Försiktighet är påkallad också med hänsyn till att det är fråga om ett krig som vi inte har någon verklig insyn i när det gäller eskalering, taktik och strategi, på vilka premisser det förs eller vilka de faktiska krigsmålen är.
Det är ett krig där mäktiga krafter är drivande utifrån egna intressen som knappas tar någon större hänsyn till ett Sverige, som obetänkt vill visa sig vara duktigt. Det är ett krig där vad som är bäst för Ukrainas eget nationella intresse bara är en faktor bland andra.
Kriget i Ukraina tydliggör för svensk säkerhets- och försvarspolitik avgörande frågor. Får medlemmar i Nato agera enligt en egen agenda i för kollektivet av anslutna stater ytterst känsliga frågor som kan ha bäring på möjligheterna att bevara freden eller innebära en eskalering i riktning mot ”the point of no return”? Inget i Natos stadga torde hindra det, liksom den inte hindrar en på fred inriktad agenda.
Nato är en ytterst säregen allians i och med att en medlemsstat kan utsätta andra medlemsstater för stora risker, men samtidigt ska ha rätt att påkalla att övriga ska vara ”solidariska” när det gäller att bära ansvaret för medlemmens ytterst riskfyllda beslut. Denna problematik ställs på sin spets när Sverige ska fronta i Lettland, och kanske till och med Polen, och svenska soldater kommer att befinna sig i ett sammanhang, där värdlandets politiska mellanhavanden med Ryssland kan kulminera i en kris som går mycket långt. Detta är en kärnfråga. Risken är att Sverige via medlemskapet ger en annan medlemsstat säkerhetspolitiskt mandat att utsätta det egna landet för risker som man inte är ense om ska tas.
Natos generalsekreterare Mark Rutte fick häromdagen (19/11) frågan huruvida västs vapensystem med lång räckvidd borde användas mot mål inne i Ryssland. Rutte svarade: “Clearly, NATO has said before, when allies deliver systems, weapon systems, to Ukraine, it is best not to put restrictions on them. There’s a general view, but then it’s up to the individual ally to decide what they do.”
Svaret tydliggör ett par saker: Nato har inga egna vapen (bortsett från några övervakningsplan) och kan därför inte ge bort några. Det är enskilda stater som genom egna beslut överför vapen till Ukraina. Detta ligger vid sidan av Natos stadga. Nato kan inte tvinga någon allierad att tillhandahålla vapen eller ålägga en allierad stat som gör det att inskränka Ukrainas rätt att använda dem. En allierad stat som ställer vapen till Ukrainas förfogande avgör själv vilka vapensystem den vill avstå och vilket bruk av vapnen som Ukraina ska tillåtas göra. Dock bör det anmärkas att sådana beslut kan vara beroende av andra länders medgivande, eftersom det i vapensystemen kan ingå komponenter från andra stater som inte fritt får användas. När det gäller sådana vapensystem har alltså den stat som tänkt leverera till Ukraina varit tvungen att göra förbehåll och det har oftast handlat om USA med den tekniska dominans landet har inom vapenindustrin.
En annan sak är att överföringen av vapen till Ukraina samordnas på olika sätt. En förskjutning har möjligen skett i riktning mot europeiska fora med större ansvar och ökade kostnader. Mot denna utveckling har USA knappast haft något att invända, eftersom inget tyder på att dess inflytande förringats men den ekonomiska bördan minskat.
I denna komplicerade värld har en småstat som Sverige bara att hålla sig borta från riskfyllda projekt, att inte ge sig in på några äventyrligheter och att inte snärjas av stormakters förföriska lirkande utan lita till eget självbestämmande så långt det bara går. Den svenska statsledningen för inte en sådan politik. Det bör en medborgerlig opinion belysa och gå emot.