Sveriges säkerhetspolitik, liksom andra länders, syftar till att bevara landets fred och säkerhet. Baserat på tidigare århundradens dåliga krigserfarenheter har vi genomfört denna politik baserat på militär alliansfrihet, en förhållandevis stark försvarsförmåga samt en utrikespolitik inriktad på fredliga relationer. Vi klarade oss väl genom de bägge världskrigen. Under det kalla kriget, när Sovjetunionen utgjorde ett stort hot mot säkerheten i Europa, visste vi att vi – genom vår tydliga västorientering och det faktum att vårt då starka försvar utgjorde ett ryggstöd för våra skandinaviska Nato-grannländer – kunde påräkna hjälp från främst USA, om vi inte skulle klara av vårt försvar själva. […]
Nu är denna politik övergiven och kastad på historiens sophög. Det har skett genom det värdlandsavtal Sverige ingick med Nato 2014, vårt medlemskap i Nato per 7 mars 2024 samt det den 6 december 2023 undertecknade militära samarbetsavtalet med USA, DCA, vilket främst tillgodoser USA:s strategiska intressen. Genom detta avtal på 10 år får USA:s försvarsmakt rätt att utnyttja 17 militära baser i Sverige från Luleå till Ronneby via Visby; ( 49 basområden i hela Norden). USA får obehindrad tillgång till dessa baser för övningar, rotation av stridskrafter, lagring av krigsmateriel, operationer utanför Skandinavien, det vill säga inga tillstånd krävs från svensk sida.
Militärt blir Sverige en vasall tiIl USA. Detta avtal står på egna ben och är inte beroende av att Sverige är medlem av Nato; kanske en viktig förutsättning i Trump-tider. På rysk sida uppfattas den amerikanska militära närvaron i Norden som ett hot mot de ryska baserna på Kolahalvön och mot Sankt Petersburg och Kaliningrad. Läs artikel