Sedan 2014 deltar Sverige med militär styrka i den FN-ledda insatsen MINUSMA i Mali. FN-mandatet omfattar en styrka på totalt drygt 12 000 man, och Sverige medverkar med cirka 220 soldater i form av ett lätt skyttekompani.
Uppgiften är fastlagd av Säkerhetsrådet: att stödja stabilisering av landet och skydda civila, stödja den politiska dialogen och nationell försoning, främja och skydda mänskliga rättigheter, stödja genomförandet av den fredsöverenskommelse som träffades 2015 samt stödja humanitär biståndsverksamhet. Enligt mandatet har styrkan som verkar under kapitel VII bemyndigande att vidta alla nödvändiga åtgärder för att genomföra sina uppgifter (use all necessary means). (Resolution 2480)
Flera länder i Afrika och Europa deltar i MINUSMA, men Frankrike, den stat som har de största intressena i regionen, bidrar endast med 24 militärer. Frankrike, som har en lång historia som kolonialmakt i regionen, har de senaste 35 åren valt att föra sitt eget krig genom olika insatser med skiftande namn och med varierande deltagande av några av staterna i regionen.
Uppenbarligen ville Frankrike ha fria tyglar att driva sina nationella intressen utan den kontroll och den begränsning, som ett FN-mandat kunde innebära.
Under de år Sverige har deltagit i Mali är det svårt att se, att några avgörande framsteg har uppnåtts.
Regeringen skriver i sin senaste proposition (2019/20: 29):
”Säkerhetsläget är fortsatt allvarligt i Mali, framför allt i landets centrala delar, där även interkommunitära konflikter blir allt tydligare. Ett inslag i de interkommunitära konflikterna är en tilltagande friktion mellan boskapsskötare och jordbrukare i kamp om krympande naturresurser. I takt med att islamistiska våldsbejakande gruppers närvaro blivit mer påtaglig i flera områden, har flera hundra skolor stängts sedan 2016.”
Här framträder en bild av ett inbördeskrig, där olika sociala, etniska och religiösa grupper deltar (interkommunitära konflikter), snarare än att det i första hand rör sig om insats mot islamistiska terrororganisationer, även om dessa också härjar i landet.
När FN:s säkerhetsråd den 17 januari i år behandlade situationen i Mali, upprepade man sin oro över säkerhetsläget och uppmanade alla parter i landet att enas kring den fredsplan, som tidigare lagts fast, samt tog upp det ökade våldet mellan olika grupper i landet.
I Mali opererar flera internationella styrkor. Förutom FN-styrkan MINUSMA har EU en egen styrka med träningsuppdrag, EUTM. Vidare finns sedan 2017 G5 Sahel, bestående av Burkina Faso, Mali, Mauretanien, Niger och Tchad.
Frankrike är som nämnts huvudspelaren och har sin styrka, Operation Barkhane, som är inriktad på terroristbekämpning. Styrkan är flernationell men domineras av Frankrike, som har 4 500 man av den totala styrkan på 4 700.
I detta getingbo av regionala och internationella motsättningar är inte FN-styrkan frikopplad från de andra styrkorna. MINUSMA skall, enligt FN, också kunna hjälpa övriga styrkor i landet, som G5 Sahel och franska Barkhane:
”MINUSMA interacts with other security presences which have the potential to be mutually beneficial instruments to restore peace and stability in Mali and the Sahel region.” (Resolution 2480)
Även vid Säkerhetsrådets möte den 17 januari underströks betydelsen av att MINUSMA gav G5 Sahel operationellt och logistiskt stöd. Rådet välkomnade också ett nytt initiativ av Frankrike att utvidga Barkhane till en internationell styrka.
Den utländska interventionen i Mali har mött motstånd från flera håll. Detta föranledde Säkerhetsrådet att uttrycka sin oro över ”anti-MINUSMA-stämningar i Mali”.
Ketil Fred Hansen, professor vid Universitetet i Stavanger, har i en artikel i Forsvarets Forum (23/1) tagit upp riskerna med den utländska närvaron.
Frankrikes president Macron har inbjudit Norge att delta i efterföljaren till Barkhane-styrkan, då den skall få en mer internationell sammansättning, men Hansen varnar för ett deltagande:
”Folk i Sahel har den siste tiden blitt mer og mer anti-franske. Folk i de tidligere franske koloniene opplever både økt utrygghet og usikkerhet på tross av fransk militær tilstedeværelse. Eller er den militære franske tilstedeværelsen en del av problemet? ”
Norge har ännu inte beslutat om eventuellt deltagande, men en stortingsledamot, Christian Tybring-Gjedde från Fremskrittspartiet, avböjer och säger till Aftenposten (20/1):
”Et helt avgjørende poeng er at Norge ikke har noen nasjonale interesser i Sahel-området.”
Nu har även Sverige fått en inbjudan att delta i den nya franskledda insatsen som skall efterträda Barkhane och benämns Task Force Takuba. (Dagens Nyheter 24/1) Regeringen har, enligt vad DN erfar, anmodat Försvarsmakten att studera och förbereda en insats. En sådan anmodan är det första formella steget inför ett politiskt beslut av regering och riksdag om en truppinsats utomlands. DN skriver att frågan uppenbarligen är känslig. Men att den är högaktuell visas av att försvarsminister Peter Hultqvist i måndags och tisdags besökte både Mali och grannlandet Tchad.
Bara genom deltagandet i MINUSMA riskerar Sverige trots att det är en FN-operation att dras in i Frankrikes stormaktspel i regionen. Sverige bidrar redan till Malis civila uppbyggnad med stora summor, vilket borde räcka för vår del. Ett deltagande också i den franskledda nya styrkan som opererar utan FN-mandat skulle på ett dramatiskt sätt ytterligare öka riskerna och föra oss in i konflikter över hela Sahelområdet.
: