I Dagens Nyheter (12/5) skriver Ewa Stenberg att Sveriges insats för fred och rättvisa misslyckades.
Den internationella koalitionen hade lovat att hjälpa till och bygga upp en ny nation där kvinnor fick rättigheter, byborna sjukvård och det skulle råda fred och rättvisa.
Alla dessa påståenden är osanna.
USA har officiellt, genom sitt särskilda ombud för Pakistan och Afghanistan Richard Holbrooke, förklarat: ”Att omvandla det afghanska samhället är inte vårt uppdrag. Flickors skolgång kan vara en viktig fråga på många håll. Vi är i Afghanistan utifrån våra egna nationella säkerhetsintressen.” (The New Yorker 2015)
President Obama var noga med att i sina tal inte ta ordet nationsbyggande eller good governance i sin mun när det gällde Afghanistan. För USA handlade det om geostrategiska intressen och för länderna som deltog i koalitionen var det lojalitet med USA som gällde.
Våra egna ansvariga politiker har aldrig medgivit att talet om kvinnors rättigheter, demokrati mm endast var avsett för att få allmänhetens stöd till kriget.
Tysklands tidigare förbundskansler Gerhard Schröder, som fattade beslutet 2001 att Tyskland skulle gå med, har senare förklarat att motivet var lojalitet med USA men att kvinnors rättigheter var nödvändigt att lyfta fram för att få tyskarna att acceptera kriget.
Än idag kan svenska regeringen utan skam skriva i varje proposition om fortsatt svensk trupp i Afghanistan att insatsen skall stödja kvinnornas ställning.
Om det för USA inte handlade om nationsbyggande var det likväl nödvändigt att ge bilden av att man stödde ett slags demokratisk regering i Kabul. Presidentvalen i Afghanistan var viktiga för USA och de styrdes med järnhand från Washington.
Formellt byggde ju hela den utländska militära närvaron på att man var inbjuden av regeringen i Kabul. Då var det nödvändigt att visa upp en regim med något slags legitimitet.
Svenska regeringen har på samma sätt under 20 år hänvisat till en inbjudan från Kabul.
Första presidenten Hamid Karzai tillsattes av USA efter en konferens i Bonn den 6 december 2001, där talibanerna och nästan alla företrädare för den största befolkningsgruppen, pashtunerna, var utestängda.
USA:s representant i Bonn, Zalmaid Khalilzad, ringde upp Karzai i Afghanistan och förklarade att han var utnämnd.
Valet 2009 kännetecknades av utbrett fusk med en fjärdedel av rösterna ogiltigförklarade, med ett cirka trettioprocentigt valdeltagande och med Karzai åter som utpekad vinnare. Hans främsta konkurrent Abdullah Abdullah hoppade av med hänvisning till valfusk. Enligt konstitutionen skulle då den som kom trea delta i en slutomgång med Karzai. USA:s utrikesminister Hillary Clinton ingrep emellertid och förklarade valet avgjort och Karzai som segrare.
Trean i valet, den oberoende kandidaten Ramazan Bashardost som senare bjöds in till Sverige av Föreningen Afghanistansolidaritet, kunde för svenska media beskriva den utbredda korruptionen och USA:s inflytande.
Vid valet 2014 med cirka 20 procents valdeltagande blev resultatet åter omstritt. Ghani och Abdullah hävdade båda att de vunnit. För USA var det nödvändigt att få fram en president som kunde framföra inbjudan till Nato för den fortsatta militära närvaron i koalitionen Resolute Support Mission (RSM). Den sittande presidenten Karzai hade trots starka amerikanska påtryckningar vägrat att skriva under en inbjudan om fortsatt utländsk militär närvaro efter 2014. Karzai ville inte gå till omvärlden som den afghan som öppnat för fortsatt krig. Det var nödvändigt för USA att snabbt få fram en mer samarbetsvillig president. Utrikesminister John Kerry ingrep och utnämnde Ghani till president. För att blidka andra sidan i valet uppfann USA en ny roll, Chief Executive, för Abdulllah. Något slutresultat från valet kunde aldrig redovisas. Förfarandet stred mot den konstitution som USA varit med om att driva fram.
I valet 2019 med 15 procents valdeltagande var situationen densamma. Ghani förklarade sig som segrare med några tiondels procent mer än Abdullah som protesterade mot valfusk. Lösningen blev att Abdullah fick en roll som förhandlare med talibanerna.
Ewa Stenberg tar i sin artikel upp omläggningen av kriget 2009 till aktiv upprorsbekämpning, enligt den amerikanska counterinsurgency (COIN)-modellen.
Det var inte, som Stenberg påstår, något som bara uppmärksammades av Wilhelm Agrell i hans bok Ett krig här och nu. Stenberg hade själv i ett okritiskt reportage i Dagens Nyheter (2014) om svenska specialförband i Afghanistan redogjort för hur man genomfört så kallade targeted killings och dödat ”dussintals” motståndare.
COIN-kampanjen, som byggde på nattliga räder i afghanska hem, väckte ett våldsamt motstånd inom breda lager i det afghanska samhället, och Karzai tvingades ta avstånd från krigföringen. Karzai blev därefter en alltmer öppen motståndare till USA:s krig.
Sveriges deltagande i targeted killings har aldrig granskats och utelämnades i direktiven till regeringens utredning om det svenska deltagandet i kriget 2002–2014.
Det är fortfarande en mörk fläck, bland många andra, om Sveriges deltagande i kriget som kvarstår att utreda.