I sin bok från1963,Tankar om utrikespolitik, skrev Östen Undén, som i 19 år (1924–1926 och 1945–1962) var Sveriges utrikesminister, följande kloka ord om Sveriges utrikespolitik. Han framförde tankarna första gången 1952 i ett anförande inför Försvarshögskolan. De står sig väl än idag:
- Ett litet land som Sverige med dess begränsade resurser kan inte ta något moraliskt ansvar för världspolitiken.
- Om ett land i Sveriges läge ställer som sin uppgift beträffande försvaret att söka värna det egna territoriet i händelse av angrepp och att för sådant ändamål göra skäliga ansträngningar på försvarets område, då uppfyller vi också de krav som rimligen kan ställas på oss.
- Vi kan för Sveriges del påstå, att Sveriges inträde i en stormaktsallians som Atlantförbundet skulle försämra det internationella läget. På rysk sida skulle det uppfattas som ett nytt led i den inringning, för vilken man där anser sig utsatt genom västmakternas baspolitik. Det kan knappast vara i den allmänna fredens intresse att de bägge stormaktsblockens militära maktområden gränsar oförmedlat till varandra.
- Målsättningen för den officiella utrikespolitiken är att i det längsta bevara landets fred. I det längsta – det betyder så länge vi inte angripes eller utsättes för ett tvång som är liktydigt med ett våldförande på vårt land. Bevarandet av freden är enligt vår övertygelse den bästa vägen till skyddande av landets frihet, oberoende och välstånd. Den största fara som hotar dessa värden är kriget. Bryter ett stormaktskrig ut, vari Sverige indrages, måste vi räkna med att vårt lands hela framtid sättes på spel.
- Den utrikespolitik, som de svenska statsmakterna anser ligga i vårt lands intresse att fullfölja, är betingad icke minst av vårt geografiska läge, som ju är sådant, att vi befinner oss i en del av världen, där de stora militärmakternas intresseområden mötas. Vi kan inte skydda oss mot de allmänna risker som detta läge och den politiska utvecklingen medför. Men vi bör eftersträva att föra en utrikespolitik som ökar den politiska stabiliteten i vår del av Europa.
De som sedan ett par år så engagerat argumenterar för svenskt medlemskap i Nato har fel på följande punkter:
- Det finns inga belägg för att Ryssland skulle vilja, kunna eller våga anfalla ett västland med de ödesdigra konsekvenser det skulle medföra för Ryssland självt. Av samma skäl är det orimligt att se en eventuell uppgörelse mellan USA:s Trump och Rysslands Putin för att minska spänningarna, något som Gideon Rachman diskuterar i Financial Times (15/11), som ett hot mot Sveriges säkerhet.
- Det är omöjligt att bortse från att ett svenskt Nato-medlemskap, innebärande ökad militär amerikansk och Nato-närvaro i och kring Sverige, skulle uppfattas som hotfullt på rysk sida och medföra kompenserande ryska militära dispositioner, vilka inte skulle stärka Sveriges säkerhet.
- De borgerliga och andra alliansanhängarna underskattar det starka värde som den 150 år långa svenska alliansfriheten har och hur den har präglat den svenska identiteten. Den har stått pall för hårdare prövningar än dagens läge.
- Sverige kan inte på ett så avgörande sätt förändra sin säkerhetspolitik genom att gå med i Nato utan att få med sig en stor majoritet av befolkningen i en folkomröstning. Förutsättningarna för en sådan majoritet framstår som mycket små.
Regeringen har å sin sida sig själv att skylla för att alliansanhängarna har fått breda ut sig så mycket:
- Genom de små stegens närmande till Nato sedan 1993 har det intrycket skapats, att Sverige i praktiken är en frivillig medlem av Nato. Det skadar den tilltro man tidigare haft på rysk sida, att Sverige efter måttet av sin förmåga vill försöka undvika att bli indraget i ett stormaktskrig. För denna farliga utveckling kan man lasta både borgerliga och socialdemokratiska regeringar. Det är naivt att bortse från geopolitiska realiteter.
- Detta intryck har förstärkts av den hårda antiryska politik som regeringen bedrivit sedan några år och som saknar motstycke hos andra västeuropeiska länder.
- Regeringen har inte heller lyckats på ett övertygande och pedagogiskt sätt förklara, varför Sverige skall föra den alliansfria säkerhetspolitik som man säger sig vilja föra. Inför 2018 års val drivs regeringen på defensiven i säkerhetspolitiken av de borgerliga partierna och deras anhängare. Det är så att man skulle vilja kalla tillbaka Per Albin Hansson, Östen Undén och varför inte Olof Palme från hinsides för att staga upp den svenska säkerhetspolitiken.
Krig och fred, en säkerhetspolitik som kombinerar försvar och utrikespolitik, är allvarliga saker som inte hanteras med allmänt tal om europeiska värderingar, solidaritet och mänskliga rättigheter för kvinnor och andra. Dessa begrepp hör samman i andra sammanhang. Viktigast för ett land som Sverige, såsom framgår av Undéns tankar ovan, är att vi för en långsiktig säkerhetspolitik, som inger förtroende och respekt inom och utom landet. Det kräver en stark folklig förankring, ett gediget försvar och en utrikespolitik som inte hoppar från den ena tuvan till den andra. Sverige förde en sådan säkerhetspolitik från 1950-talet till 1980-talet. Sedan dess har vår politik vacklat än hit, än dit med stora försvarsnedskärningar, delvis obegripliga utlandssatsningar, en partiell återgång till territorialförsvar samt fördömande av det ena landet efter det andra i stället för att upprätthålla goda relationer med alla stater, särskilt i närområdet. När man talar om solidaritet avser man oftast solidaritet med militäralliansen Natos medlemsstater. Forum för Sveriges solidaritetspolitik bör vara de internationella organisationerna FN och OSSE och den Europeiska Unionen, i vilken vi är medlem, samt givetvis våra nordiska grannländer.
Det är dags för en uppryckning av den svenska säkerhetspolitiken!
Anmärkning. – Författaren är före detta statssekreterare, krigsmaterielinspektör och ambassadör. Han medverkar i antologin Försvaret främst (Celanders 2015).