Bästa fredsvänner!
Världens viktigaste fråga idag är freden. Längtan efter fred har nog aldrig varit starkare än nu. Vi ser dagligen ondskan och eländet på TV. I sin förtvivlan sträcker människor upp sina händer vid taggtrådsstängslen och ropar: Vi vill ha fred! Barnen i Irak och Syrien ropar i sin förtvivlan: Vi vill leva där det råder fred.
Men vi når inte freden med nya arméer och militärallianser. Världen behöver istället länder som står utanför de militära allianserna och som envist står upp för fredliga lösningar på krig och konflikter. Jag vill att Sverige skall vara ett sådant land. Men också i vårt land har den krigiska atmosfären tagit över. Idag talas det mest om upprustning och militärallianser och om samarbete och militära övningar med Nato. För någon vecka sedan slog en stor morgontidning på halva förstasidan upp glädjebeskedet: ”Det våras för försvaret.” Och för svensk försvarsindustri.
Jag vill istället att Sveriges varumärke på den internationella arenan skall vara fred och ansträngningar för att nå fred. Med fredsförhandlingar, fredssamtal, medling och diplomati. Det som var Olof Palme-linjen. Jag menar att vi måste göra allt för att förhindra våldsåtgärder och krig, som bara leder till svårläkta sår och revanschlust som sitter i för generationer. Det är lätt att starta krig. Det är betydligt svårare att få slut på krig. Det finns det under årens lopp många exempel på världen över. Nordkorea är ett exempel. Afghanistan ett annat. Mellersta Östern ett tredje exempel.
Afghanistankriget skulle bli fredens krig, sa man. Ett så kallat rättfärdigt krig, fyllde man på med. Ett så kallat rättfärdigt krig var enligt kyrkofäderna ett av Gud godkänt krig. Afghanistankriget bekräftar sanningen att krig inte leder till fred. Sexton års krig har varken lett till fred eller till bättre levnadsförhållanden för människorna i Afghanistan. Tvärtom. Det mesta har blivit sämre. Inte minst kvinnornas situation är mer katastrofal idag än före kriget. Det har blivit ett helvete, säger kvinnorna själva. De allierades krig har stärkt terrorister och fundamentalister. Det var nog inte något som krigsivrarna tänkte sig eller drömde om. Vare sig de svenska krigsförespråkarna eller de amerikanska.
Kriget har lett till tiotusentals dödade afghaner, flera hundratusen sårade och miljoner på flykt från sina hem och sitt land. Vi har tusentals flyende afghanska ungdomar runt om i Sverige som bevis på det elände som nu råder i Afghanistan. Krigsresultatet visar hur rätt vi hade som var motståndare till Sveriges deltagande i kriget. Interventionerna i Afghanistan, Libyen och Irak är inga trevliga exempel till eftervärlden.
”Ta hem de svenska trupperna från Afghanistan! De svenska trupperna har inte i Afghanistan att göra!” Så skrev vi i februari 2007 i uppropet mot Sveriges deltagande i Afghanistankriget.
Regeringens utredare om Sveriges deltagande i kriget, förra riksdagsledamoten Tone Tingsgård, ger i sin nyligen framlagda utredning, Sverige i Afghanistan 2002–2014, oss kritiker rätt: Sverige hade inte i Afghanistan att göra. Kriget i stort blev en katastrof. Det svenska deltagandet ett stort misslyckande. Det svenska krigsäventyret i Afghanistan är ett sorgligt kapitel i Sveriges historia. Men de som förordade Sveriges krigsdeltagande håller tyst idag. De yttrar sig inte. De gömmer sig.
Regeringens egen utredare kommer med en enda säker slutsats: ”Deltagandet i den internationella styrkan Isaf bidrog till att partnersamarbetet mellan Nato och Sverige utvecklades.” Sveriges närmande till Nato är alltså det enda mål som uppnåddes med Sveriges deltagande i kriget. Det är nog ingen rolig slutsats för dem som förordade Sveriges krigsdeltagande.
Den svenska krigsinsatsen kantades dessutom av lögner och halvsanningar. Ett tag sa man att Sverige var i Afghanistan på ett fredsuppdrag. Man grävde brunnar och byggde broar. Men de svenska soldaterna grävde inga brunnar och byggde inga broar. De deltog i strid och dödade. Man sa att det var ett FN-uppdrag. Ett av FN godkänt krig. Men våra soldater hade inte FN:s blå baskrar. Utan det var Nato-hjälmar. Lögnen sitter alltid på första bänk, när det gäller krig!
Nu börjar det att mullra igen. Nato vill skicka ytterligare några tusen soldater till Afghanistan. Sextonårskriget gick så dåligt att man vill börja om på nytt. Men ännu en gång kommer man att misslyckas. Ingen har någonsin vunnit ett krig i Afghanistan. *
Jag är sedan mina SSU-år starkt emot ett svenskt Nato-medlemskap. Jag var det som Olof Palmes statssekreterare och som samordningsminister. Jag var det som försvarsminister. Jag är det ännu starkare idag! Jag vill inte att andra länder och deras generaler skall bestämma över Sveriges försvar och säkerhetspolitik.
Jag vill inte ha något militärt samarbete med Nato. Vare sig i krig eller i övningar. Jag vill att Sverige tydligt och konsekvent skall markera Sveriges neutralitet och militära alliansfrihet. Alliansfrihet och neutralitet har tjänat oss väl i över 200 år. Alliansfrihet och neutralitet har hållit oss utanför krig.
Sverige har byggt upp en stolt tradition av fred. Varför skall vi lämna detta? Varför skall vi slänga över bord det som varit och är till fördel för Sverige och Sveriges folk?
Som Olof Palmes statssekreterare deltog jag i många möten om Nato och neutraliteten. Det var två alternativ som då gällde. Det fanns inget mellanting. Sverige var neutralt och militärt alliansfritt – lika till både öst och väst. Eller så var det Nato. Det var klara besked.
Vid flera tillfällen samtalade jag om Nato med den legendariske utrikesämbetsmannen Sverker Åström. Hans viktigaste princip var att Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik med hänsyn till Sveriges geografiska läge inte får vara riktad mot Ryssland. Det är fråga om gemensam säkerhet, innebärande att varje stats politik skall vara så utformad att den inte skadar någon annan stats säkerhet. Detta är realism och inte undfallenhet mot någon stormakt, hävdade Sverker Åström.
Den svenska regeringens linje idag är att Sverige skall inte gå med i militäralliansen Nato. Sverige skall fortsätta att vara militärt alliansfritt! Denna linje förpliktar att Sverige talar samma språk och i samma tonläge till både USA och Ryssland om Sveriges försvars- och säkerhetspolitik. Om vi inte gör det så är vi inte neutrala eller militärt alliansfria. Vi måste vara lika tydliga och konsekventa både mot öst och väst.
EU, som vi en gång drömde om som en fredens organisation, talar allt oftare enbart om militära lösningar och om önskemålet om en egen stark militär apparat. Om EU förvandlas till en militärallians, så måste Sverige lämna EU. EU måste restaureras så att EU börjar att arbeta för freden. Det är EU:s uppgift att värna freden och bygga broar mellan väst och öst! EU bör försöka få in Ryssland som medlem av gemenskapen.
När Berlinmuren föll tändes förhoppningar om att vi inte längre skulle behöva oroa oss för ett nytt krig i Europa. En lärdom som vi drog av det kalla kriget var att Sverige stärkte freden i Europa genom att stå utanför Nato. Men nu har spänningarna i Europa ökat och stabiliteten i Nordeuropa har minskat. Det var inte något vi drömde om. Vi drömde istället om fred och avspänning.
De försämrade öst-väst-relationerna är inget önskeläge för vårt land. Det vore ingen klok politik för Sverige att ytterligare skärpa motsättningarna i Europa genom en svensk Nato-anslutning. Tvärtom! Det vore en dålig svensk politik! Och det vore en dålig politik också för hela Europa. En svensk Nato-anslutning skulle nämligen öka motsättningarna i Europa. Detsamma gäller för värdlandsavtalet! Det går inte att skilja frågan om värdlandsavtalet från Nato-frågan i stort. De båda frågorna hör ihop. Värdlandsavtalet innebar ett steg närmare Nato. Avtalet medverkar till att göra säkerhetsläget i vår del av Europa osäkrare. Avtalet gagnar inte freden.
Värdlandsavtalet ger ett stort utrymme och omfattande befogenheter för militäralliansen Nato att agera på eller från svensk mark. Röster från USA kom redan innan avtalet ens var på plats om vad Nato ville göra: missiler på östra Gotland riktade mot Ryssland och Nato-flygbaser runt om i Sverige. Med andra ord: USA och Nato vill ha tillgång till svenskt territorium. Men detta strider helt klart mot Sveriges militära alliansfrihet.
Naturligtvis skall vi ha goda och vänskapliga relationer med USA. Men detta får inte hindra oss från att ha goda och vänskapliga relationer också med Ryssland. Sverige bör återuppta samtalen med Ryssland på alla nivåer. Det betyder självklart inte någon acceptans av Rysslands aggressivitet eller brott mot folkrätten. Eller undfallenhet mot en stormakt. Jag står bakom kritiken mot Ryssland för annekteringen av Krim.
Men vi måste inse att Ryssland är ett av Sveriges grannländer. Och en del av Östersjöområdet. Sverige har ett långsiktigt intresse av att Ryssland utvecklas till ett land med stabila demokratiska institutioner som vill samarbeta med sina grannar och övriga länder i Europa. Isolering och utfrysning av stater är en mycket farlig väg. Det leder bara till hot om våld.
Europa måste ha en förtroendefull relation till Ryssland. Det har man inte lyckats med efter andra världskriget. Kanske inte ens ansträngt sig för.
Europa och Nato tog inte chansen när muren föll och Warszawapakten avvecklades. Istället gick man i motsatt riktning. Man skärpte motsättningarna genom att flytta Natos gräns allt närmare Ryssland. Många varnade för detta. Dessutom fanns det ett löfte från Väst att inte provocera och inte föra Natos gräns österut. Men detta löfte hölls inte. Inför Tysklands enande, vilket innebar att forna Östtyskland skulle bli medlem i Nato, garanterades Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov 1990 att Nato inte skulle utvidgas österut. Inte långt efter att Sovjetunio-nen och Warszawapakten upplöstes 1991 har emellertid Nato tvärtom aktivt agerat för att expandera österut.
En framträdande amerikansk diplomat, George F. Kennan, skrev i New York Times att Nato-utvidgningen skulle bli efterkrigstidens största politiska misstag.
Nato har stått för en militär upptrappning både nära och utmed den ryska gränsen. Nato är nu i färd med att stationera bataljoner av Nato-soldater i Polen och i de tre baltiska länderna. Och senare i Rumänien. Detta frammanar krigskänsla. Många talar om kriget som det vore oundvikligt. Detta gäller dessvärre inte bara ute i Europa utan också i Sverige.
Historieprofessorn Sverker Oredsson i Lund skrev nyligen: ”Idag verkar både den nuvarande svenska regeringen och Alliansen vilja markera så stort avstånd som möjligt till Ryssland och därmed också så lite umgänge som möjligt med landet”, det vill säga med Ryssland. Detta är ingen förnuftig svensk linje. Tvärtom. Den är farlig för svensk del och leder inte till en tryggare framtid för Sverige. Sverker Oredsson pekar på att svenska politiker under Almedalsveckan förra året hade en alarmistisk inställning: att Gotland när som helst skulle ockuperas av Ryssland.
Jag är ingen ovillkorlig Rysslandsvän. Ryssarna är på gott och ont som alla andra. Kommunismens idéer har aldrig slagit rot i mig. Tvärtom. Under mina uppväxtår såg jag vid mina möten med baltiska och judiska flyktingar som kom till min hemby i Småland vad kommunismen kunde ställa till med. Tidigt tog jag avstånd från nazism, kommunism och främlingsfientlighet.
I Sverige har det funnits en ryssrädsla sedan åren 1718–1721 med det Stora nordiska kriget, när ryska trupper härjade längs den svenska Östersjökusten. Många i vårt land har ömt vårdat rysskräcken. Det var så under både första och andra världskriget. Överklassen i Sverige ville under drottning Viktorias ledning att Sverige skulle sluta upp på Tysklands sida mot Ryssland. Under andra världskriget ansåg många svenska politiker och höga militärer att det stora hotet mot Sverige kom från Sovjetunionen och inte från Nazityskland. Jag upplevde själv rysskräcken dels efter andra världskriget efter kriget när baltiska flyktingar kom till min hembygd i Småland dels under ubåtsaffärernas dagar i Sverige. Det var alltid sovjetiska ubåtar och aldrig Natos i de svenska vattnen.
Jag har en grundmurad uppfattning om att fredliga möten mellan människor skapar på sikt fred. Det finns de som skrattar föraktfullt när vi hävdar att turism för länder och folk närmare varandra. Och att turistbåtarna över Sundet, Skagen och Ålands hav har en fredlig betydelse. Vi som arbetar för fredens sak vet vad som sägs. Den som kräver upprustning och mer vapen är realist, men den som kräver fred är naiv. Men vi vet också att krig och vapen inte leder till fred. Vi vet att vardagligt umgänge genom turism, besöksutbyte, förenings- och folkrörelsesamarbete skapar goda relationer.
Vi vet hur närhet och fredligt dagligt umgänge kan innebära fredliga förhållanden. Jag tänker på förhållandena mellan de nordiska länderna och numera mellan Tyskland och Frankrike.
Den svenska neutralitets- och allianspolitiken har byggt på ett eget starkt folkförsvar baserat på allmän värnplikt. Avvecklingen av folkförsvaret och den allmänna värnplikten är det största försvars- och säkerhetspolitiska misstaget som Sverige någonsin gjort och det dummaste.
Jag har inför kvällens möte här i Skarpnäck skrivit ner några av mina uppfattningar, när det gäller Sveriges försvars- och säkerhetspolitik.
Det är farligt om världens folk börjar tro att krig och dödande är lösningen på motsättningar och konflikter. Att krig är något naturligt. Vi är på väg dit. Det är farligt om fredsansträngningar kommer först i andra hand. Därför måste vi tala mer om freden och ifrågasätta militära lösningar. Vi måste föra ut budskapet om att freden, samförståndet och humanismen är lösningar som bygger en framtid och en fredlig värld. Det är fred som skapar fred.
Jag vill peka på några lärdomar av krig.
En viktig lärdom är att fattigdom och nöd, okunnighet och analfabetism inte kan bombas bort. Det går inte att besegra självmordsbombare genom att bomba sönder deras byar och hem. Det går inte att bomba bort hatet. Barn och ungdomar i fattigdom och misär måste få en framtid. Det är alternativet till krig. Därför måste de bakomliggande sociala och ekonomiska orsakerna kämpas ner. Inte de människor som är de felaktiga systemens slavar.
En annan viktig lärdom är att krig skapar djupa sår som är svårläkta. Sorgen i sig etsar sig fast och lämnar efter sig smärta och svårläkta bölder. Sorg och dysterhet i ett samhälle förmörkar och drar ner framtidstron. Jag har talat med många afghanska ungdomar som har sagt att hatet mot dem som dödat kommer att sitta i för generationer. Liksom att deras egen sorg kommer att finnas som djupa sår i själen. Barn med oläkbara brännskador, barn som såg när deras lekkamrater blev bitar i bombanfallen har längre till skrattet, glädjen och leendet än de barn och ungdomar som har fått möjlighet att utvecklas till lyckliga och harmoniska människor.
En tredje viktig lärdom av krig är att krig förråar människors sinnen och tänkande. Och att samhällena blir därefter. Amerikanska soldater skröt om att de hade skjutit afghaner och skändat de döda genom att kissa på dem, klippa av deras fingrar och tår och ta likdelar som troféer och därefter posera nöjda vid liken.
Det är farligt för en nations mentala hälsa, om vi inte reagerar mot ondskan, mot våldet, mot krigets råhet och mot mänsklig förnedring. Det är farligt om likgiltigheten och passiviteten tar överhand. Det är farligt om vi inte engagerar oss. Alva Myrdal brukade säga, att det är ovärdigt att vara passiv.
Om vi inte kämpar mot våldet så kommer det att breda ut sig ännu mer. Man kan egentligen säga att det är en ren självbevarelsedrift att bekämpa krig och våld. Om vi inte gör det så kommer världen att bli ännu hårdare och alltmer kärlekslös. Med fler krig och konflikter som en följd.
Jag är rädd för att det anses vara lättare att ta sig fram till fronten än till förhandlingsbordet. Soldater och vapen är det lätt att få tag på.
Inga förhandlingar fördes innan kriget drogs igång i Afghanistan. Irakkriget startade på lögner. Inga förhandlingar fördes. Det fanns inga massförstörelsevapen, enligt Hans Blixt. Men det tog USA och Storbritannien ingen hänsyn till.
Idag vet vi att ingen lösning på Afghanistan eller Irak har nåtts vid fronten. Men det börjar här och var äntligen att ifrågasättas varför inte några ansträngningar gjordes av västmakterna för att undvika krigen. En konferens i påvens Vatikanen har dömt ut begreppet heligt och rättfärdigt krig. Eftertankarna börjar så smått att komma fram. Det är glädjande ljusstrålar.
Hur kan vi lägga en stabil grund för en hållbar fred? Kulturen är viktig. Skolan är viktig. Redan i förskolan bör fredsfrågorna vara ett obligatoriskt ämne på schemat.
Freden måste ha ett djup. Att freden blir en del av oss själva. Freden måste i varje människa komma inifrån. Fred hör samman med humanism och kärlek. Fred och godhet hör också ihop. Utan godhet, kärlek, kultur och humanism går det inte att bygga hållbara broar mellan länder och folk. Det måste finnas både djup och samhörighet i vänskaps- och grannrelationer.
Ingen långsiktig fred kan uppnås utan rättvisa. ”Fred är ett tillstånd av respekt, samarbete och välfärd. Fred är närvaron av social rättvisa. Fred är frånvaron av fattigdom, hunger och förtryck. Fred är att ha tillräckligt att äta. Fred är frihet från sjukdom. Det är arbete och hälsa. Fred är framtidshopp”. Fred är när vi bryter ner synliga och osynliga murar mellan människor, nationer, religioner och raser.
Anmärkning. – Sveriges förutvarande försvarsminister och tidigare talmannen i Sveriges riksdag Thage G Peterson höll detta anförande för socialdemokraterna i Skarpnäck den 29 maj 2017.