Sverige och Nato, Sven Hirdman

Ambassadör Sven Hirdman talade tisdagen 19 maj på ABF-huset i Stockholm om Sverige och förhållandet till Nato. Vi återger hans anförande här:

Sammanfattning

• Sveriges säkerhetspolitik går ut på att hålla Sverige utanför krig och till mottet av vår förmåga bidra till fred och avspänning i vår omvärld. Ett stormaktsanfall på Sverige vore en fullständig katastrof.
• Ett isolerat ryskt anfall på Sverige är helt osannolikt. Sverige har inte ett sådant strategiskt intresse för Ryssland. Ryssland vill överhuvudtaget inte ha ett krig med EU och Nato.
• Ett svenskt medlemskap i Nato ökar därför inte Sveriges säkerhet utan leder i stället till ökad spänning i vårt område.
• Den svenska säkerhetspolitiken bör prioritera att bidra till avspänning mellan stormaktsblocken.

 Alliansfriheten

Under det kalla kriget förde Sverige en självvald neutralitetspolitik, vars bärande element var den militära alliansfriheten. Sveriges säkerhetspolitik gick ut på att vi varken skulle väcka farhågor på något håll (läs Sovjetunionen) att Sverige skulle ingå i Nato, eller förväntningar på ett annat håll (läs USA) att vi skulle göra det, Det var en politik, vill jag hävda, som fördes med konsekvens fram till 1991/92. Den avsåg vår politik i fredstid. Alla var på det klara med att om vi utsattes för militära kränkningar skulle vi försöka hävda vår neutralitet och avvärja dessa. Misslyckades detta och vi utsattes för regelrätt invasion och hamnade i krig, upphörde definitionsmässigt neutraliteten och då behövde vi och skulle begära hjälp. Denna hjälp kunde endast komma från västmaktshåll i händelse av ett anfall österifrån. Målsättningen för det svenska försvaret var att upprätthålla en tillräckligt hög tröskel för att ett angrepp på Sverige inte skulle vara meningsfullt för en potentiell angripare med tanke på Sveriges trots allt begränsade strategiska betydelse i Kontinentaleuropas utkant.

Den svenska säkerhetspolitiken var klar och tydlig under det kalla kriget och välförstådd i utlandet. Inom landet var kanske förståelsen inte lika tydlig, eftersom regeringarna från slutet av 1960-talet och framåt inte var lika tydliga i att förklara för den inhemska opinionen, att vår neutralitetspolitik var en politik för fred och för det fall att vi intog formell neutralitet i händelse av krig i vårt område, som kunde tänkas beröra Sverige. Dessutom behövde vi emellertid en politik för det fall att vi verkligen blev angripna. Då gällde inte längre neutraliteten utan krigstillstånd inträdde. För detta måste vi planera, vilket vi gjorde genom underrättelse- och materielsamarbetet med västmakterna. På 1950-talet talade regeringen Erlander öppet om detta, men det gjorde inte regeringen Palme och dess efterföljare. Det skapade under 1990-talet, när fler uppgifter kom fram om västmaktsamarbetet, en förtroendeklyfta gentemot regeringspolitiken och genererade också en konstig debatt om den så kallade svenska eftergiftspolitiken under andra världskriget. Regeringen Per Albin Hansson har all heder för det skickliga sätt den skötte Sveriges politik under dessa farliga år.

Efter det kalla krigets slut har vi av rätt naturliga skäl inte längre en lika klar och tydlig svensk säkerhetspolitik. Den gamla neutralitetspolitiken har övergetts och vi famlar med nya definitioner, varav några är direkt dåliga såsom den ensidiga svenska solidaritetsförklaringen, det vill säga att vi förväntar oss utländsk hjälp eftersom vi har så små resurser men trots det skall vi själva erbjuda andra länder militär hjälp. Omvärlden är inte särskilt imponerad.

Den andra större förändringen är att vi minskat vårt försvar till en mycket låg nivå, från att motsvara 3 procent av BNP på 1980-talet till 1 procent på 2010-talet. Det beror dels på the peace dividend, det vill säga på att hotet från Sovjetunionen upphört med det kalla krigets slut, dels på att den vapenteknologiska utvecklingen gjort det stora fasta svenska försvaret med dess bergsanläggningar, fasta kustförsvar, krigsflygbaser – arvet från 1940- till 1970-talen – omodernt; det kan numera enkelt slås ut av konventionella precisionsvapen från långt håll. Därtill kom att vi i globaliseringsyra efter sekelskiftet 2000 sade oss, att det var bättre att försvara Sverige i Afghanistan och i andra krishärdar och i praktiken lade ned invasionsförsvaret av Sverige och därmed avskaffade värnplikten.

Nu står vi, menar somliga, inför ett nytt säkerhetspolitiskt läge i och med Rysslands agerande i Ukraina och de skärpta motsättningarna mellan Nato och Ryssland. Med de baltiska staternas och Polens medlemskap i Nato har Östersjön nästan blivit ett innanhav för Nato. Från att i decennier ha varit ett lågspänningsområde har Östersjön blivit ett högspänningsområde. Detta har lett till en häftig debatt om det så kallade ryska hotet och huruvida Sverige bör söka medlemskap i Nato.

Fyra premisser om Ryssland

1. Sverige måste alltid förhålla sig till Ryssland. Den ryska stormakten ligger i Sveriges omedelbara närhet och kommer alltid att påverka oss på gott och ont.
2. Oavsett eventuella problem i den ryska ekonomin och eventuella regimförändringar kommer Ryssland alltid ha överlägsna militära resurser i förhållande till Sverige.
3. Den största faran för Sveriges säkerhetspolitik är att vi blir indragna i ett krig med Ryssland. Det vore en katastrof för vårt land. Målet för vår säkerhetspolitik är att undvika detta.
4. Sverige har ett långsiktigt intresse av att Ryssland utvecklas till ett land med stabila demokratiska institutioner väl integrerat i övriga Europa, med en välmående befolkning, som lever i harmoni inom sitt eget land såväl som med sina grannländer.

NATO

Min uppfattning är att Sveriges säkerhet inte skulle stärkas utan försämras av ett medlemskap i Nato. Här är mina tio argument emot:

• Vår 200-åriga alliansfria politik sedan 1814 har tjänat oss väl och varit ett gott stöd under Krimkriget, första världskriget, andra världskriget samt under det kalla kriget. Denna vår politik har starkt folkligt stöd. Det skall mycket till för att denna politik skall överges.
• Ett medlemskap i Nato skulle påverka den fredstida säkerhetspolitiska situationen i Östersjöområdet negativt, leda till att konfrontationsytorna mellan Ryssland och Nato kommer än närmare oss, medförande flera incidenter och ökad spänning. Östersjöområdet har, som nämnts ovan, från att ha varit ett lågspänningsområde blivit ett högspänningsområde mellan stormaktsblocken till följd av Ukrainakonflikten och dess orsaker. Vi har redan haft en hel del incidenter i vårt närområde, vilka berört vårt territorium. Ett svenskt – och finskt – medlemskap skulle bidra till att öka denna spänning mellan blocken och därmed risken för än fler incidenter. Det ligger inte i Sveriges intresse.
• Synen på Ryssland är härvid avgörande. Ryssland har förvisso fört en aggressiv politik gentemot Ukraina, men något ryskt anfall på Natos eller EU:s medlemsländer är inte sannolikt. Ryssland har andra prioriteringar. Kärnvapenavskräckningen fungerar. Vi måste, som jag sade tidigare, hantera Ryssland som det är och minnas att den ryska befolkningen haft nog av krig.
• I det osannolika fallet av krig i Europa skulle ett medlemskap i Nato innebära, att vi omgående blir indragna till följd av militära åtgärder antingen från rysk eller från Natos sida. Vi skulle inte kunna hålla det svenska territoriet utanför. Gotland är särskilt utsatt. Medlemskap i Nato ger oss alltså inte ökad säkerhet. De så kallade solidaritetsklausulerna är tvetydiga. Det förtjänar att understrykas, att Sverige inte har några militära förpliktelser gentemot de baltiska staterna. Deras skydd ligger i de egna Nato-medlemskapen. Däremot är vi bundna av EU-fördragets politiska solidaritetsklausul att på sätt som vi finner lämpligt bistå andra EU-medlemmar som utsätts för aggression eller andra katastrofer. Ett isolerat anfall på Sverige ter sig å andra sidan som helt osannolikt, och skulle utlösa motåtgärder i hela västvärlden.
• Ett särskilt dåligt argument för Nato-medlemskap är att vi genom ”de små stegens politik” redan är så nära Nato-medlemskap genom dels alla bilaterala samarbetsavtal och nu senast det så kallade värdlandsavtalet, dels all övningsverksamhet, att vi lika väl kan ta det sista steget och acceptera Artikel 5. Så bör inte denna för Sveriges säkerhet avgörande fråga hanteras. Skall vi gå med i Nato, skall det ske med öppna ögon och efter en bred nationell debatt.
• Ett annat lika dåligt argument är att vi rustat ned det svenska försvaret så mycket, att vi inte har något annat alternativ än att gå med i Nato. Det ankommer på Sverige att avsätta tillräckliga resurser till försvaret. Nato kommer inte att betala för det rika Sveriges försvarsmakt, snarare kräva att vi höjer vår försvarsbudget från nuvarande 1,1 procent av BNP till Natos målsättning procent. Det skulle för vår del innebära utökade försvarsutgifter med 40 miljarder per år, från nuvarande 42 till 82 miljarder.
• Ett medlemskap i Nato skulle strida mot traditionell svensk antikärnvapenpolitik. Nato har användning av kärnvapen som en option, vilket behandlas i den så kallade Nuclear Planning Group, i vilken Sverige skulle inbjudas deltaga.
• Samspelet mellan Sverige och Finland är en viktig del av analysen. Sverige och Finland har en likartad säkerhetspolitik inriktad på avspänning i Nordeuropa och normala relationer med Ryssland. Ett finskt Nato-medlemskap skulle starkt påverka Sverige och vice versa. Det mest sannolika och rationella är därför att vi som hittills agerar likartat gentemot Nato. Om både Sverige och Finland blir medlemmar av Nato, skulle det för Ryssland innebära en stor och ovälkommen förändring av det strategiska läget, medförande förändrade ryska dispositioner i Östersjöområdet.
• Ett beslut om en så avgörande fråga som medlemskap i Nato bör inte fattas under intryck av en kanske temporär säkerhetspolitisk kris såsom den mellan Ryssland, Ukraina och Nato. Under efterkrigstiden har vi bevittnat andra betydligt värre säkerhetspolitiska kriser, vilka inte lett till en omprövning av den svenska säkerhetspolitiska kursen utan tvärtom stärkt uppslutningen kring vår militära alliansfrihet. Bland sådana kriser kan nämnas Kubakrisen 1962, Sovjetunionens inmarscher i Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968 och Afghanistan 1979 samt hotet om inmarsch i Polen 1981; vidare Berlinkrisen 1948 och byggandet av muren 1961. USA:s anfall på Irak 2003 skulle också kunna nämnas. I alla dessa lägen har vi hållit fast vid vår politik.
• Häri ingår också frågan om folkomröstningar. Ett beslut om medlemskap i Nato är ett lika stort beslut som beslutet om medlemskap i EU, om vilket folkomröstning hölls i Sverige i november 1994. Vi hade även, utan att vara därtill tvungna, en folkomröstning om euron i september 2003. Det är riksdagen som beslutar om avhållande av rådgivande folkomröstningar i Sverige. Vad gäller Nato-medlemskap förefaller det ytterst sannolikt att Vänstern och Miljöpartiet skulle kräva folkomröstning och få med sig Socialdemokraterna; de borgerliga partierna skulle inte kunna motstå en sådan begäran. Därtill kommer att det är ett tydligt krav från Natos sida, att ett land som vill bli medlem av Nato gör det med ett starkt stöd av sin befolkning. En folkomröstning måste alltså hållas i Sverige, och sannolikt också i Finland, för att förverkliga ett Nato-medlemskap. Utsikterna för ett övertygande positivt ja i en sådan folkomröstning ter sig under överskådlig tid som mycket små.

Om Sverige inte bör bli medlem av Nato, vad bör vi göra i stället?

En sak är att se om vår försvarsförmåga, så att vi har ett bättre tröskelförsvar i händelse av konflikter i vårt område, vilket gör det mer kostsamt att angripa Sverige, ett land som trots allt inte har den allra största strategiska betydelsen vid ett krig i Europa. Detta nya svenska försvar kan inte bli en upprepning av det gamla, eftersom krig och konflikter har ändrat karaktär. Vi måste ha ett mer rörligt och flexibelt försvar byggt på modern teknologi och med stor skyddsförmåga mot elektronisk krigföring. Billigare lär det inte bli. Vi bör också betänka att vår säkerhet vilar på att vi är fast förankrade i de nordiska och västliga gemenskaperna.

En annan sak är att satsa mer på fredsskapande arbete och mer militär avspänning i vårt närområde och överhuvudtaget mellan stormaktsblocken. För ett litet land som Sverige är säkerhetspolitik mer en fråga om utrikespolitik än om försvarspolitik. Det är genom en trovärdig och konsekvent säkerhetspolitik vi skall se till att vi inte försätter oss i ett sådant läge, att vi drar på oss ett stormaktsanfall. Det är därför medlemskap i Nato är en sådan dålig idé.