Den 7 juni presenterade norska försvarschefen sin långtidsrapport för försvarets utveckling 2025–2031, Trygghet i usikre tider.
Det är militärens (Fackmilitära rådet, FMR) syn på försvarets utveckling och denna rapport utgör ett komplement till försvarskommissionens rapport som tagits fram av stortingsledamöter och försvarsexperter och som vi tidigare kommenterat. Båda rapporterna skall ligga till grund för Stortingets beslut senare i år.
I Norge har det under senare tid förts en intensiv debatt om försvaret och dess inriktning. Kritiker till den nuvarande linjen har menat att landet alltmer tappat förmågan att föra en självständig försvarspolitik utifrån vad som bäst gynnar Norge. Man har hävdat att neddragningen särskilt av landstyrkorna och det avtal som ger USA nästan fullständig suveränitet över fyra baser innebär att landets säkerhetspolitik i långa stycken ligger i händerna på främmande makter.
Samtidigt som Norge förlitar sig mer och mer på USA växer en oro över att USA långsiktigt kan vara på väg att prioritera ned Nato och försvaret av Europa för att istället inrikta sig på en kraftmätning och konfrontation med Kina.
Försvarskommissions rapport klargör att Norge i större utsträckning bör stå på egna ben även om den inte sträcker sig så långt som att plädera för ett territorialförsvar för hela landet.
Det är fortfarande militär hjälp utifrån som är huvudlinjen, men kommissionen tar även upp att Sverige och Finland skall, tillsammans med Norge, bilda ett nordiskt block för gemensamt försvar i norr.
Redan i inledningen till FMR-rapporten pekar försvarschefen på ett grundläggande problem: ”Vi har et forsvar med god kvalitet, men med begrenset volum og dermed begrenset utholdenhet.”
Försvaret är för litet och i rapporten föreslås en kraftig upprustning med 8 miljarder Nkr per år 2024–2031 utöver liggande budget. Som motiv till ökningen menar försvarschefen att Ryssland är ett växandehot efter invasionen i Ukraina, och han understryker behovet av att Norge i högre grad måste ta ansvar för sitt eget försvar. Rapporten slår fast kopplingen mellan eget försvar och självbestämmande:
”Et sterkt nasjonalt forsvar som imøtekommer NATOs artikkel III bidrar til at Norge kan opprettholde innflytelse over egen sikkerhet og handlefrihet.”
Fortsatt gäller satsning på flyg, flotta (bland annat 5–6 nya fregatter), långräckviddiga vapensystem samt luftvärn och i mindre grad uppbyggnad av territorialförsvaret. Det är den ”marina domänen” som kommer i första hand (Nordatlanten, Norska havet och närområdet). Fortfarande är det militär hjälp utifrån som är huvudlinjen, och förmågan att ta emot stöd skall stärkas.
Den geostrategiska betydelsen av Nordkalotten och Arktis har ökat, konstaterar man, och det är en grund för försvarsanalysen.
Norge bytte försvarsstrategi 2016. Försvarets uppgift hade under hela Kalla kriget och senare varit att verka krigsavhållande och inriktat på försvar där priset för en angripare skulle bli högt och därmed verka krigsavhållande. Den nya strategin är att norska försvaret skall vara avskräckande, vilket innebär att en fiende skall kunna angripas på sitt eget territorium. Det kräver ett mer offensivt försvar med tillgång till långräckviddiga vapensystem som kan nå motståndarens styrkor och baser med eld från ”land, sjö och luften” i hans eget land. Rapporten föreslår upprättande av raketartilleribataljoner, främst i norr, och att flyget utrustas med Joint Strike-missiler
Nedrustningen av markförsvaret har pågått sedan slutet av Kalla kriget, och idag har Norge endast en brigad, i Bardufoss i norra delen av landet. I rapporten sätts nu målet till två ytterligare brigader, en i söder och en i mellersta delen av landet.
Uppbyggnad av försvaret och särskilt av ett territoriellt försvar kräver mycket personal. Norge har liksom Sverige i huvudsak ett yrkesförsvar. Det gör det både dyrt att rekrytera och svårt att behålla personal. I rapporten anges att det 2028 kommer att saknas 1000 officerare och övriga 1700 befäl. Trots det föreslås i rapporten ingen tydlig satsning på fler värnpliktiga (internetkurs om försvaret för samtliga är ett av få konkreta förslag).
Här skiljer sig militärens rapport från försvarskommissions som förespråkade ökat antal värnpliktiga. Detta kan avspegla skillnader i värderingar mellan militären och politiker när det gäller inställningen till ett folkförsvar.
Den fackmilitära rapporten förespråkar närmare militärt samarbete med Finland och Sverige vid Nato-medlemskap. Det gäller övningar, utbildning, interoperabilitet med mera.
Där kan säkert finnas delar som stärker det svenska försvaret. Det måste också bedömas som positivt att två rapporter nu förespråkar att Norge i högre grad måste stå på egna ben när det gäller landets försvar. Samtidigt finns det uppenbara risker för oss att gå alltför nära samman med Norge som i mycket styrs av USA. Norge har traditionellt sökt upprätthålla Nordkalotten och Arktis som ett lågspänningsområde. Nu håller det snabbt på att ändras både från rysk sida och från USA:s. Området är på väg att bli arenan för konfrontation mellan de två stormakterna.
Både försvarschefens rapport och försvarskommissionens rekommenderar att Norge fortsätter att satsa främst på ett insatsförsvar med operationsområde i hela Nordkalotten. Något verkligt territorialförsvar baserat på värnplikt finns inte med i planerna.
Norges ändrade försvarsstrategi från krigsavhållande till avskräckande med en framtida arsenal av långräckviddiga missiler gör att landet kan bli förstahandsmål vid en konflikt mellan Ryssland och USA.
Sverige har inga avgörande nationella intressen att försvara i Arktis och vi har igen anledning dras med i kapprustningen i norr.
Även vid ett svenskt Nato-medlemskap måste svensk självbestämmanderätt hävdas för att vi skall kunna stå utanför en framtida stormaktskonfrontation i norr.