Sveriges dåvarande statsminister, Tage Erlander, klargjorde i riksdagen 1956 den grundläggande svenska synen på vapenexport, nämligen att tillstånd inte beviljas för export till länder som befinner sig i krig. Detta var genomtänkt och en hållbar linje för en småstat som vår.
Den 19 januari presenterade regeringen sitt hittills största vapenpaket till Ukraina på 4,3 miljarder kronor.
Detta paket omfattar uppdrag till Försvarsmakten att förbereda överlåtelse av artillerisystemet Archer. Det omfattar vidare att tillhandahålla militär materiel: granatgevär med ammunition, pansarskott, pansarvärnsrobot 57, automatgevär, minröjningsutrustning samt stridsfordon 90.
Dåvarande utrikesminister Ann Linde uttalade sig om den svenska lagstiftningen i SVT-programmet Agenda den 13 februari 2022. Då förklarade hon följande om vapenleveranser till Ukraina:
”Vi kan inte helt plötsligt säga så här att bara för att det nu är en konflikt så ska vi ändra våra vapenexportregler.”
Det var en riktig hållning. Den svenska linjen har genomgående syftat till att Sverige, i svåra lägen då säkerheten står på spel och stormakter är involverade i en konflikt, skall kunna hävda vår principiella ståndpunkt. Den har varit grundlagd sedan decennier, tydligt klargjorts för omvärlden och garderat mot att stormakter skall kunna pressa oss att sluta upp på deras sida.
Men den dåvarande regeringen under Magdalena Andersson upplöste den politiken, som så tydligt hade formulerats av Erlander. Bara två veckor efter Lindes tydliga uttalande beslutade man att skicka 5000 pansarskott till Ukraina.
Magdalena Andersson förklarade beslutet med att vapenleveransen till Ukraina bedömdes vara det som bäst tjänade Sveriges och svenska folkets säkerhet. Men denna politik visar på en farligt lättsinnig inställning till det som varit en genomtänkt princip under decennier (se kommentar tidigare på den här sajten).
Risken för att Sverige involveras i en stormaktkonflikt i Ukraina blir alltmer uppenbar, när kriget trappas upp från Rysslands sida och USA och dess allierade parallellt ökar sina vapenleveranser, samtidigt som USA pressar sina allierade i Europa att involvera sig än mer i kriget med leverans av stridsvagnar och andra kraftfulla vapen.
Den sittande regeringen är klar över att de nya svenska vapenleveranserna kan slå tillbaka mot Sverige. Den risken säger man ingår i kalkylen:
”Den är vi medvetna om. Men vi gör detta tillsammans med många andra länder. Det största hotet mot Europa och Sveriges säkerhet skulle vara en rysk seger i Ukraina och vi kommer att göra allt vi kan för att det inte ska ske, säger försvarsminister Pål Jonson.” (DN 20 januari)
Vapenleveranserna kommer att påverka Sveriges egen försvarsförmåga genom att redan beställda leveranser för att bygga upp det svaga svenska försvaret skjuts på framtiden. I det nya paketet ingår att Försvarets materielverk skall samarbeta med dess ukrainska motpart i upphandlingsfrågor. Det öppnar för risken av nedprioritering av svenska försvarsintressen vid sådan upphandling.
Ukraina är angripet och har rätt till självförsvar och rätt att ta hjälp från andra länder genom olika former av kollektivt självförsvar. Ukrainas folk utkämpar ett folkrättsenligt och rättfärdigt försvarskrig.
Det innebär emellertid inte att Sverige måste bidra med vapen. Vi borde hålla fast vid att inte skicka vapen till länder i krig.
Sverige behöver stärka sitt eget alltjämt svaga försvar, vars återuppbyggnad är i sin linda och inte underlättas av att ”stora paket” av militär materiel skickas utomlands.
Finland har varit motvilliga till vapenleveranser av större omfattning med motiveringen att man måste värna sitt eget försvar. Finland har dock på senare tid aviserat att man kan komma att leverera stridsvagnen Leopard till Ukraina, dock med vissa förbehåll. President Niinistö påpekade den 12 januari att Finland har en unik position eftersom landet inte är medlem i Nato och har en direkt gräns mot Ryssland. Det måste man ta hänsyn till. Om man beslutar att lämna över stridsvagnar kan Finlands bidrag, enligt Niinistö, inte bli särskilt många.
Den 20 januari tog Finland ytterligare ett steg då man beslutade om ett paket med vapenleveranser om drygt 400 miljoner euro.
I en avsiktsförklaring ( State of Intent) från den 20 januari förklarade Sverige och Finland att man avsåg att samverka för att öka stödet till Ukraina. Leveranser för militärt stöd till Ukraina skall enligt avsiktsförklaringen göras genom gemensam operationell planering mellan de två ländernas försvarsmakter. Om det befinns nödvändigt skall nuvarande operativa planer kunna förändras för att genomföra stödet.
Avsiktsförklaringen visar att Sverige och Finland nu tar ytterligare steg som ökar risken att dras in i kriget.
De neutrala staterna Schweiz och Österrike håller fast vid sina säkerhetspolitiska linjer att inte riskera att dras in i en stormaktskonflikt, och de ger humanitärt stöd men skickar inga vapen.
Sverige bör inte skicka vapen till Ukraina. En sådan hållning innebär inget ställningstagande till stöd för Rysslands barbariska aggressionskrig. En sådan position är förankrad i vår långa säkerhetspolitiska linje, att inte låta oss bli indraget i en stormaktkonflikt, som vi inte har orsakat, som vi inte har ansvar för, och som vi inte har något inflytande över.
Den traditionella svenska linjen vid krig där stormakter är inblandade som i Korea 1950 och Gulfkriget 1990 innebar att vi hävdade vår självbestämmanderätt, trots tryck från stormakter att involvera oss militärt. Vi gav humanitärt stöd och skickade fältsjukhus. Den politiken befästes på 1950-talet och har med vissa undantag följts därefter.
Sverige agerar inte som en neutral stat i förhållande till kriget i Ukraina. Vi iakttar inte neutralitetsreglerna. Vi exponerar oss, när vi avviker från den traditionella hållningen, när det gäller export av vapen till krigförande stat.
Den svenska vapenexporten är dock full förenlig med och helt i linje med FN-stadgans regler om kollektivt självförsvar. Den svenska vapenexporten kan inte angripas ur ett folkrättsligt perspektiv. Den är laglig. Det handlar alltså i grunden om en politisk fråga, nämligen om vad som bäst tjänar Sveriges intressen på kort och lång sikt.
Eftersom vi inte iakttar neutralitet utan bidrar med vapen till ena sidan i konflikten så ökar risken för att vi dras in i ett krig, som hela tiden trappas upp och lätt kan komma att utvidgas.
Våra möjligheter att påverka skeendet är minimala. Vi har inte insyn i eller något inflytande över kriget, dess mål, utvidgningsrisker, upptrappningsrisker, eller inriktning.
Ukraina är utsatt för aggression och förtjänar vårt och omvärldens stöd. Vi kan stödja genom humanitär hjälp, sjukvårdsutrustning, livsmedel, mediciner, lån och annat stöd. Det skall vi göra fullt ut.
Kvar står att det för svensk del under alla omständigheter krävs en säkerhetspolitik som syftar till att så långt vårt självbestämmande bara förmår hålla oss utanför stormakternas konflikter och istället värna vårt eget land med ett territorialförsvar byggt på allmän värnplikt. En sådan politisk linje bör vad gäller vapenexport hålla fast vid principen att inte skicka vapen till länder i krig.