Regeringen lade den 15 oktober fram en ny proposition om militärt deltagande i den franskledda Takubastyrkan i Mali som pekar på en radikal omprövning av hela insatsen. Styrkan skall första kvartalet 2022 fortsatt vara 150 man för att under senare delen av året omfatta högst 20.
Till skillnad från tidigare tvärsäkra uttalanden av försvarsminister Peter Hultqvist om att Sverige är i Mali av nödvändighet för att bekämpa terrorism som kan utgöra en fara också för oss handlar det nu om nedtrappning.
För mindre än en månad sedan förklarade Hultqvist att Sverige måste vara kvar:
”Det är nödvändigt, menar han, annars får vi problem med brottslighet, trafficking, drogsmuggling, religiös jihadism och terrorism. ”(Svenska Dagbladet 25/9)
Nedtrappningen beror inte på att dessa högt uppsatta har uppnåtts. Tvärtom är det så att utvecklingen gått åt fel håll.
Man skriver i propositionen att säkerhetsläget i Mali har fortsatt förvärrats, inte minst i de centrala delarna. Det finns tendenser till ett försämrat säkerhetsläge även i de södra delarna av landet. Landet präglas av säkerhetsmässiga, politiska, ekonomiska, och humanitära utmaningar.
Till detta kommer att den maliska regeringen har inlett samtal med ryska Wagnergruppen om stationering av 1000 legosoldater i landet, vilket har fått Frankrike att hota med att helt dra sig ur Mali.
Estland har aviserat att man tar tillbaka sin styrka i Takubainsatsen om de ryska soldaterna kommer in.
Svenska regeringen skriver om det i den nya propositionen utan att rakt ut säga att det är den ryska Wagnergruppen:
”Sverige har tillsammans med likasinnade noga följt de mycket oroande uppgifterna om att Malis ledning överväger samarbete med legosoldater. Regeringen följer vilka samarbeten Mali ingår och bedömningen är att om den maliska regeringen skulle göra verklighet av samarbete med legosoldater vore det oacceptabelt och skulle få konsekvenser för det internationella samfundets militära insatser i Mali.”
Regeringen gör en tydlig reservation för att den svenska insatsen kan komma att helt omprövas. Man skriver i propositionen att ”Sveriges bidrag till Task Force Takuba måste utvärderas utifrån en helhetsbedömning. Sveriges politiska, utvecklingspolitiska och humanitära engagemang på andra områden, samt utvecklingen i sin helhet inom ramen för det internationella samfundets engagemang i Mali måste vägas in i resultatutvärderingen.”
Om den helhetsbedömningen leder till att vi helt drar oss ur Takuba vet vi inte idag.
Situationen är paradoxal genom att Frankrike samtidigt som Sverige nu signalerar en drastisk nedtrappning har talat en större roll för Sverige i Takubainsatsen.
France24 meddelade den 14 oktober att Frankrike drar sig tillbaka från tre militärbaser i norra Mali, och den franska styrkan Barkhane reduceras från 5100 till 3 000 man.
Frankrike förnekar att det kommer att bli ett militärt vakuum och säger istället till France24 att de övriga europeiska trupperna i Takubainsatsen kommer att vara ansvariga för att stödja den maliska armén i strid.
Här kommer Sverige in i bilden. Dels bidrar Sverige med den största styrkan i Takuba efter Frankrike genom specialförband med 150 soldater, dels skall Sverige spela en viktigare roll i styrkan.
Sverige har tackat ja till en förfrågan från Frankrike om att från november 2021 till och med februari 2022 bemanna chefspositionen inom den i övrigt franskledda specialförbandsinsatsen Task Force Takuba i Mali, uppger Försvarsmakten den 16 september.
”Vi kan bekräfta att vi tackat ja till att bemanna chefspositionen för den franskledda multinationella specialförbandsenheten Task Force Takuba i Mali. Erbjudandet är ett tydligt exempel på det goda fransk-svenska samarbetet i den pågående operationen och förtroendet vår personal har byggt under den tid vi arbetat tillsammans i Mali”, säger brigadgeneral Anders Löfberg, chef specialförbandsledningen.
Det är en farlig utvecklig som Sverige ställs inför: att allt djupare dras in i konflikten, som ingen tror kan lösas med militära medel, genom att vi tar på oss ett ansvar som knappast ens Frankrike idag vill kännas vid.
Kanske ser vi nu slutet på den äventyrspolitik som drivits fram av oansvariga politiker både i regeringen och i riksdagen.
Motiven har som de framställts varit de mest behjärtansvärt humanistiska medan det i själva verket handlade om att visa lojalitet med Frankrike.
Man har också på samma sätt som för Afghanistaninsatsen hävdat att deltagandet i kriget i Mali stärker det svenska försvaret.
Påståendet saknar stöd.
Deltagandet i utländska operationer går istället ut över den angelägna uppgiften att bygga upp det svenska nationella försvaret. Det slog Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) fast vad gällde Afghanistaninsatsen. Pengar och personal används i en form av gerillabekämpning i ett asymmetriskt krig som har föga bäring på träning för försvar av vårt territorium.
En liknande slutsats kom Riksrevisionen till när den granskade skälen till att den svenska armén inte byggs upp som politikerna lovat.
Främst var det ensidig satsning på tröskelförsvar med flyg, missiler och flotta som gick ut över armén men även att resurser år efter år tas till deltagandet i internationella operationer.
Riksrevisionen citerar arméchefen:
”Enligt arméchefen höjer insatserna förmågan hos enskilda soldater och befäl, men får konsekvenser för arméns möjligheter till utveckling av den samlade taktiska förmågan nationellt. Arméchefen menar vidare att det aktuella uttaget av armén för att genomföra internationella insatser inte är hållbart då det urholkar förbanden och påverkar möjligheten till att bygga förmåga, ha god beredskap, genomföra operationer och skapa tillväxt på nationell nivå. Detta bekräftas av våra intervjuer med regements- och krigsförbandschefer.”
Det enda rätta nu är att riksdagen slutligen sätter punkt för Sveriges krig i Sahel och säger nej till propositionen om fortsatt trupp.
Försvarsminister Peter Hultqvist var säkert stolt när enheter ur den svenska Takubastyrkan fick paradera i full uniform tillsammans med franska armén utför Champs-Élysées den 14 juli. Men svensk säkerhetspolitik är alltför viktig för att bytas bort mot teatraliska gester för att visa lojalitet med en stormakt.