Det pågår intensiva diskussioner om Sveriges roll i Nato och om USA skall få baser på vårt territorium.
Rollfördelningen mellan Natos medlemsstater om vilka uppgifter varje land skall tilldelas inom ramen för en övergripande plan håller på att ta form.
USA:s krav på baser och förhandslagring på de nordiska ländernas territorier genom bilaterala försvarsavtal, DCA, har vi kommenterat på den här sajten. Mycket tyder det blir överenskommelser i likhet med vad USA fått till stånd med Norge. Där har fyra baser kommit att upplåtas för USA att nyttja och det delvis med möjlighet till nära nog fullständig amerikansk suveränitet.
Vad som nu diskuteras på skilda håll om Sveriges roll vid ett framtida Nato-medlemskap är att vi skall vara ett transitland för USA- och Nato-styrkor och att USA skall kunna förhandslagra krigsmateriel hos oss och att vi blir en så kallad hub eller knutpunkt för trupp- och vapentransporter.
Den kände finske försvarsanalytikern Matti Peso skriver i en studie, som troligen återger tankarna hos politiker och militärledningar i Nato, om hur medlemsstaterna kan komma att indelas i kategorier: Finland och Norge som gränsar till Ryssland är frontstater. Länder som Sverige får rollen som transitområde för trupper till frontstater och hub för lagring av krigsmateriel. Stater längre bort från Ryssland som Tyskland är försörjningsområden med krigsmaterial och trupp medan USA slutligen står som yttersta garant för säkerheten.
Långtgående planer har också diskuterats på flera håll bland de nordiska länderna att bilda gemensamt kommando för flygstridskrafterna uppe i norr.
På senare år har Sverige deltagit med JAS-plan i de stora arktiska övningarna Cold Response, Trident Juncture och Arctic Challenge Exercise som är prioriterade övningar av USA och Nato.
Den sammantagna bilden blir att kraven på Sverige vid ett medlemskap är dels att fungera som transitland och hub för krigsmaterial, dels att med det svenska flygvapnet delta i övningar i och övervakning av Arktis och Nordkalotten.
Det svenska försvaret är redan till del inordnat i denna strategi. Trots allt tal från politiker och militärledning saknas eget trovärdigt territorialförsvar. Vi har fortfarande endast två brigader och de två ytterligare som utlovats dröjer flera år. De två nya regementena som beslutats är en förberedelse för att vi skall fungera som transitland. De nya regementena i Falun och Sollefteå/Östersund är tänkta att ha som en uppgift att säkra transiten av Nato-styrkor från Norge genom svenskt territorium.
Norge har sedan inträdet i Nato ålagt sig restriktioner vad gäller militär närvaro nära ryska gränsen för att inte i onödan provocera Ryssland som har sina strategiska kärnvapenbaser på Kolahalvön. Nu när Finland blivit Nato-medlem har röster höjts i Norge för att ta bort dessa restriktioner och kunna verka militärt i hela Finnmark, också helt nära Rysslands gräns.
USA kan också ha egna planer på att genom DCA-avtal med de nordiska länderna skapa sig militär närvaro intill den ryska gränsen. Rovaniemi uppe i norra Finland har angetts som en kommande USA-bas.
Med de norska baserna som ingår i det nya, DCA-avtalet kommer USA att få en framskjuten plats för att agera inom hela Nordkalottområdet, som förstärks om det blir en USA-bas även i norra Finland. Vad som är på bordet vid förhandlingarna om svenskt DCA vet vi inte, men möjligen kan USA kräva en bas i norra Sverige där Kiruna och/eller Kallax ibland har nämnts.
Den sammantagna bilden är att med de nordiska länderna i Nato och DCA-avtal med USA kommer det bli ökad militarisering och därmed ökade spänningar i vår region. Nationellt territorialförsvar tycks inte vara med i diskussionen, där det istället planeras för offensiva vapen och framskjutna flygbaser.
Det var inte detta scenario dåvarande regeringen presenterade för svenska folket inför beslutet att söka medlemskap i Nato.