Anförande vid ett öppet möte anordnat av föreningen Folket i Bild/Kulturfront i Uppsala den 8 oktober 2019.
Folkrättens ställning
FN-stadgans våldsförbud (artikel 2:4) förbjuder militärt våld eller hot om våld mot andra stater. Det är ett förbud som inte kan kringgås eller avtalas bort. Enda undantagen är självförsvar vid militärt angrepp samt då FN:s säkerhetsråd beslutat efter konstaterat hot mot fred och säkerhet.
Krigen under de senaste 20 åren har av stormakter motiverats med olika doktriner som alla mer eller mindre avviker från FN-stadgans våldsförbud.
Man kan räkna upp dem:
1999 – bombkriget mot Jugoslavien (humanitär intervention)
2001 – bombkriget mot Afghanistan (kamp mot terrorism)
2003 – kriget mot Irak (preventivkrig)
2011 – kriget mot Libyen (R2P), FN-mandat som överskreds
2014 – Operation Inherent Resolve (OIR) I Irak och Syrien (kamp mot terrorism)
2014 – Rysslands annektering av Krim och stöd till separatister i östra Ukraina (hänvisning till ”folkviljan”).
Sveriges hållning
Svenska regeringar har inte haft en principiell hållning till krigen. Bombkriget mot Jugoslavien förklarades olagligt, men samtidigt uttrycktes förståelse.
USA:s krig mot Afghanistan startades utan svenska protester, medan angreppet på Irak förklarades folkrättsstridigt. Sverige deltog i Libyenkriget och medverkade med spaningsplan till att ett olagligt regimskifte genomfördes.
Interventionen i Irak och Syrien genom den USA-ledda koalitionen OIR stöds av Sverige, och svensk trupp är stationerad i Irak. OIR saknar mandat från FN:s säkerhetsråd.
Rysslands olagliga annektering av Krim och stöd till separatister i östra Ukraina fördömdes av svenska regeringen, och Sverige har varit pådrivande för sanktioner mot Ryssland.
Försök att ändra våldsförbudet
I slutet av 1990-talet påbörjades en kampanj i väst för att ändra FN-stadgans våldsförbud. Med hänvisning till folkmordet i Rwanda, händelserna i Kosovo med mera tog Kanada initiativ till att samla stater för ett krav att ändra våldsförbudet.
Förslaget var att militär intervention utan beslut av FN:s säkerhetsråd skulle vara möjligt med hänvisning till övergrepp på civilbefolkningen. Sverige hörde till de stater som stödde idén.
USA, Israel och andra stater hade också vid olika tillfällen hävdat doktriner som preventivt självförsvar, kamp mot terrorism, utvidgad självförsvarsrätt med mera, vilka alla ytterst syftade till att kringgå FN-stadgans våldsförbud.
FN-stadgans våldsförbud kvarstår
Det blir en nedslående bild av hur folkrätten åsidosätts, då man betraktar krigen under de senaste 20 åren.
Men läget för folkrätten är inte så dystert som det kan verka av exemplen ovan.
I själva verket har en klar majoritet av världens stater gång på gång ställt sig bakom FN-stadgans våldsförbud och avvisat försöken att med nýa doktriner luckra upp förbudet.
Tydligast kom det till uttryck vid FN:s generalförsamlings Wold Summit 2005. Samtliga medlemsstater var samlade i New York för att uppmärksamma FN:s 60 år.
Slutresolutionen slog fast att FN-stadgans våldsförbud var oförändrat, och inga kryphål för humanitär intervention, Responsibility to Protect (R2P), preventivt självförsvar, kamp mot terrorism med mera medgavs. Endast FN:s säkerhetsråd kunde besluta om militär intervention (förutom i fallet självförsvar vid väpnad attack).
Opinionen bland majoriteten av världens stater var så stark att stormakterna också röstade för resolutionen.
Ett kraftigt stöd för våldsförbudet har också vid upprepade tillfällen kommit till uttryck i resolutioner från den alliansfria rörelsen med 120 stater som representerar en majoritet av världens befolkning, bland annat vid mötet i Teheran 2012.
Kamp mot terrorism
Doktriner om humanitär intervention och Responsibility to Protect har tillfälligtvis hamnat i bakgrunden för nya doktriner från stormakter, som ”kamp mot terrorism”.
USA hävdar rätt att gå in militärt i andra länder för att bekämpa terrorister. Argumentet är då att ett land varken kan eller vill ingripa mot terrorister som finns i landet, unwilling–unable.
USA har fört fram detta först mot Afghanistan 2001 och sedan mot Syrien 2014.
USA och Israel använder argumentet som grund för ett flertal militära operationer utan mandat från FN:s säkerhetsråd: drönarattacker, bombattacker, targeted killings (USA i Jemen, Syrien, med flera, Israel i Libanon, Syrien, Irak med flera).
Svenska regeringar har inte tagit avstånd från doktrinen. Genom att Sverige deltar i OIR stöder vi USAs, Frankrikes, Storbritanniens och Tysklands militära angrepp mot Syrien som motiveras av USA med att den syriska regeringen är unwilling–unable. (Frankrike hävdar självförsvar efter terroristattackerna i Paris.)
Unwilling–unable saknar stöd i folkrätten, och få stater förutom några allierade med USA erkänner den.
FN:s generalförsamling har i olika resolutioner slagit fast att terrorister skall bekämpas av varje land där de förekommer och då terrorister angriper andra länder.
Men ett land kan inte anklagas för aggression, om terrorister på dess territorium angriper andra länder. Det är bara om ett land skickar eller aktivt stöder terroristers angrepp på andra stater som man medverkar i en aggressionshandling.
Ett aktuellt exempel är när Turkiet hävdar att man har rätt att gå in militärt i norra Syrien för att bekämpa vad man menar är PKK-stödda kurdiska styrkor. Ingen har dock kunnat visa att den syriska regeringen skulle ha stött och än mindre skickat kurdiska styrkor i på turkiskt område. Den syriska regeringen har under följd av år på olika sätt verkat mot beväpnade kurdiska styrkor. Turkiets intervention är folkrättsstridig och kränker Syriens territoriella integritet.
Inbjudan till intervention
Den ökande rivaliteten mellan stormakterna efter 2014 har lett till att Säkerhetsrådet kringgåtts i flera fall.
Både den Nato-ledda fortsatta interventionen i Afghanistan och USA:s och Rysslands intervention i Irak och Syrien saknar mandat från Säkerhetsrådet.
De intervenerande staterna hänvisar till inbjudan från regeringarna i de aktuella länderna som folkrättslig grund. Dock fordras att den inbjudande regeringen har kontroll över större delen av territoriet och att det inte handlar om militärt ingripande i en inre konflikt.
I Afghanistan, där en inre konflikt pågår och där hälften av landets territorium behärskas av talibanerna, är inte inbjudan från regeringen i Kabul folkrättslig grund för interventionen (där även Sverige deltar med trupp).
Inbjudan till USA-koalitionen att militärt intervenera i Irak är folkrättsligt tveksam. Då inbjudan kom 2014 hade den irakiska armén mer eller mindre kollapsat. IS i Irak bestod i huvudsak av tidigare soldater i Saddam Huseins armé och av irakiska sunniter som upplevde sig diskriminerade av den shiitiska regeringen i Bagdad. I viss mening var det därför ett internt irakiskt uppror.
I Syrien var läget annorlunda. Regeringen i Damaskus hade kontroll över stora delar av landet och var erkänd som företrädare för landet i FN. Syrien var utsatt för angrepp från mestadels utländska terrorister och hade rätt att ta hjälp från Ryssland och Iran för att bekämpa dem. Syriens regering kunde också ha åberopat rätten till självförsvar mot de utländskt stödda terroristerna som backades upp av olika Gulfstater och av och till även av USA.
Troligen skulle ett mandat från Säkerhetsrådet om militärt ingripande innehållit tidsplan för interventionen, mål för insatsen, återrapportering till Säkerhetsrådet, och mandatet skulle omprövats årligen.
För både Ryssland och USA var det fördelaktigt att gå förbi Säkerhetsrådet och få fria händer att genomföra sina respektive militära interventioner.
Svenska regeringen har sedan 2014 utan några som helst reservationer förklarat att inbjudan av både Afghanistans regering och Iraks är fullgod folkrättslig grund.
Sverige har som ett alliansfritt land all anledning att värna om FN-stadgans våldsförbud och att inte delta i stormaktspelet och kringgå Säkerhetsrådet genom hänvisning till inbjudan.
Skall Sverige gå med i ett stormaktsblock?
Frankrikes president Macron har målat upp en bild av de framtida maktkonstellationerna i världen.
USA är inte längre ensam supermakt utan utmanas av både Kina och Ryssland. USA är inte heller längre en garant för de europeiska staternas säkerhet (trots Natos artikel 5).
Frankrike menar att EU måste rusta sig för att ta rollen som självständigt block av stater som kan balansera de övriga blocken och söka ett mer avspänt förhållande till Ryssland. För det måste EU ta steg mot närmare säkerhets- och försvarspolitiska samarbeten.
Svenska regeringen har varit försiktigt avvaktande inför Frankrikes propåer men gick den 19 september med i det franskledda European Intervention Initiative (E2I).
Tillsvidare innebär det inga ömsesidiga förpliktelser utan endast ”riskbedömningar, hotbildsanalyser, utbyte av erfarenheter och scenarieutveckling”, enligt försvarsminister Peter Hultqvist.
Finland har ställt sig mer öppet positivt till E2I.
I en artikel i Hufvudstadsbladet (6/9) refereras president Niinistös syn på världsläget:
”Den geopolitiska kartan börjar allt mer påminna om en triangel där Washington, Peking och Moskva bildar hörnstyckena. President Sauli Niinistö säger att det är hög tid att rita om triangeln till en rektangel, där EU skulle utgöra det fjärde hörnet.
Om vi önskar ändra på detta faktum, vilket jag tycker att vi borde, måste Europeiska unionen vara med där de viktiga besluten fattas. Triangeln kommer inte att omformas till en fyrhörning av sig själv. Enighet är det viktigaste kriteriet för att vi ska kunna åstadkomma denna förändring, men det räcker inte. Tyvärr lever vi i en värld som respekterar rå styrka. I en sådan värld lyssnar man bara till de starka.”
Små alliansfria stater är under press främst från USA att delta i inringning (containment) av Kina och Ryssland.
Men de staterna låter sig inte, på samma sätt som under det kalla kriget, dras med i inringningspolitiken.
Vissa av staterna i Sydostasien har reagerat mot påtryckningar och menar att Kina måste ges rätt att hävda sin ställning i sitt närområde och att ASEAN-länderna inte skall dras in i en möjlig konflikt mellan USA och Kina.
USA får inte med sig ens sina närmaste allierade i försöken att ringa in och isolera Iran.
I Nordatlanten och Arktis pågår sedan ett par år en alltmer intensiv kapprustning mellan USA och Ryssland. Sverige riskerar att dras med, då vi deltar till synes okritiskt i USA- och Nato-ledda militärövningar i området.
I Norge höjs nu kritiska röster att landet saknar egna militära resurser att försvara sig och riskerar bli en bricka i stormaktspelet, då USA gått in och etablerat permanenta militärbaser i Nordnorge i strid med den policy Norge har tillämpat efter andra världskriget. Man har i Norge varnat för att landet kan uppfattas som ett hangarfartyg för angrepp mot Ryssland eller som en språngbräda för USA i en konfrontation med Ryssland. Även den norska regeringen har börjat inta en mer försiktig hållning. Norge har nu beslutat sig för att inte vara en del av Natos ballistiska missilförsvar. Man kommer inte att anskaffa sensorer eller försvarsmissiler. Skälet är enligt bedömare att man inte vill bidra till att ytterligare öka spänningen i regionen.
Alternativet för små stater är knappast att ansluta sig till ett nytt stormaktsblock (EU) som med säkerhet skulle ledas av Frankrike och underställas Frankrikes (och eventuellt Tysklands) egna nationella prioriteringar.
Medlemskap i militärallianser innebär alltid risk att dras med i krig som andra bestämmer.
Sveriges erfarenheter är att den egna nationella säkerheten bäst gynnas av alliansfrihet baserad på ett starkt territorialförsvar med den allmänna värnplikten som grund.
Sverige samarbetar militärt med det oss närstående alliansfria Finland. Det samarbetet är framförallt inriktat på att stärka de båda staternas nationella försvar och är därför värdefullt. Det bör alltså fullföljas men inte gå längre än till ett nära samarbete till ömsesidig fördel.