Vi återpublicerar här artikel av Sven Hirdman från 22 december 2016
***
Konflikten om den ryska gasledningen i Östersjön har återigen aktualiserat Sveriges förhållande till Ryssland.
Från 1200-talet till 1800-talet hade Sverige omväxlande krig och fred med Ryssland. Nu har vi haft fred i 207 år, sedan 1809. Spänningar har tidvis, såsom nu, uppstått under denna långa fredsperiod. Det är inte märkligt när en mindre stat som Sverige geopolitiskt tvingas leva i närheten av en stormakt som Sovjetunionen/Ryssland. Statsmän som Karl XIV Johan, Per Albin Hansson och Tage Erlander och några av deras sentida efterföljare har emellertid sett till, att dessa potentiella spänningar har kunnat hållas under kontroll och att Sverige lyckats bevara sin fred och sin militära alliansfrihet.
I ett anförande 1952, mitt under det kalla kriget, definierade utrikesminister Östen Undén på följande och än idag gällande sätt målsättningen för Sveriges utrikespolitik i stormakternas skugga:
”Målsättningen för den officiella utrikespolitiken är att i det längsta bevara landets fred. I det längsta – det betyder så länge vi inte angripes eller utsättes för ett tvång som är liktydigt med ett våldförande på vårt land. Bevarandet av freden är enligt vår övertygelse den bästa vägen till skyddande av landets frihet, oberoende och välstånd. Den största fara som hotar dessa värden är kriget. Bryter ett stormaktskrig ut, vari Sverige indrages, måste vi räkna med att vårt lands hela framtid sättes på spel.
Den utrikespolitik, som de svenska statsmakterna anser ligga i vårt lands intresse att fullfölja, är betingad icke minst av vårt geografiska läge, som ju är sådant, att vi befinner oss i en del av världen, där de stora militärmakternas intresseområden mötas. Vi kan inte skydda oss mot de allmänna risker som detta läge och den politiska utvecklingen medför. Men vi bör eftersträva att föra en utrikespolitik som ökar den politiska stabiliteten i vår del av Europa.”
Hur bör då Sverige förhålla sig till Ryssland i dagens läge? Utgångspunkterna är fyra:
- Sverige måste alltid förhålla sig till Ryssland. Den ryska stormakten ligger i Sveriges omedelbara närhet och kommer alltid att påverka oss på gott och ont.
- Oavsett eventuella problem i den ryska ekonomin och eventuella regimförändringar kommer Ryssland alltid ha överlägsna militära resurser i förhållande till Sverige.
- Den största faran för Sveriges säkerhetspolitik är att vi blir indragna i ett krig med Ryssland. Det vore en katastrof för vårt land. Målet för vår säkerhetspolitik är att undvika detta.
- Sverige har ett långsiktigt intresse av att Ryssland utvecklas till ett land med stabila demokratiska institutioner väl integrerat i övriga Europa, med en välmående befolkning som lever i harmoni inom sitt eget land såväl som med sina grannländer.
Rent konkret innebär det att vi måste förhålla oss till Ryssland som det är. Liksom under det kalla kriget bör vi eftersträva att upprätthålla en politisk dialog på regeringsnivå med den ryska ledningen och i övrigt ha så normala relationer som möjligt, inte minst på de ekonomiska och kulturella områdena.
I så många avseenden som möjligt bör vi samordna vår politik med Finland, som utsätts för samma utmaningar som vi.
Vi måste se till att vi har god kännedom om förhållandena i Ryssland. Det gäller inte bara experter som talar ryska och har bott i landet, utan vi måste även ha politiker som har goda och faktabaserade kunskaper om Ryssland på grund av besök i landet, och då inte bara i Moskva och Petersburg, och kontakter med ryska politiker. Jämför med hur Finland upprätthåller de politiska kontakterna med Ryssland i alla väder.
Lika viktigt är det att ryssarna har god och realistisk kännedom om svensk politik och om våra säkerhetspolitiska strävanden att leva i fred och bidra till avspänning. Vi bör alltså ta emot flera ryska politiker och andra beslutsfattare i Sverige och visa dem öppenhet.
Den svenska försvarsförmågan under det kalla kriget ingav respekt och förtroende. Det gör inte det nuvarande försvaret. Alltså måste vi höja vår egen försvarströskel, så att den får en europeisk triggereffekt – det vill säga angriper man Sverige kommer hela det säkerhetspolitiska systemet i Europa i gungning. Vidare måste vi försöka etablera en tydligare och mer trovärdig säkerhetspolitik än det nuvarande famlandet, som vi har befunnit oss i sedan det kalla kriget slutade. För mindre men säkerhetspolitiskt utsatta stater som Sverige, Finland, Schweiz och Österrike är det väsentligt att föra en långsiktig och väl förankrad säkerhetspolitik, som åtnjuter förtroende både inom och utom landet. Osäkerhet om vår politik ligger inte i vårt intresse. En stormakt kan i kraft av sina resurser tillåta sig osäkerhet om sina intentioner men inte ett land som Sverige
Sverige bör göra mycket mera för att bidra till ett demokratiskt institutionsuppbyggande i Ryssland. Vi bör koncentrera oss på att hjälpa till med ett erfarenhetsutbyte beträffande domstolsväsen, pensionssystem, hälsovårdssystem, finansiella regelsystem, kommunalt styre med mera, det vill säga inom områden där ryssarna är intresserade av att lära av oss. Tills vidare bör vi lägga åt sidan försöken att ändra värderingar hos det ryska folket.
Lika viktigt är det utveckla de folkliga kontakterna genom ökat personutbyte med hjälp av avskaffat visumtvång samt genom twinning-samarbeten mellan svenska och ryska kommuner. Förtroende och avspänning byggs bottom-up, inte top-down.
Ryssland är och kommer i framtiden att bli en allt viktigare marknad för svenskt näringsliv beträffande såväl handel som investeringar. Ryssland är en av Sveriges 10 viktigaste affärspartner, när det gäller såväl handel som företagsinvesteringar. IKEA är ett mycket gott exempel. Alltså bör vi på allt sätt underlätta affärskontakter med Ryssland.
Den ryska aggressionen gentemot Ukraina och Natos och EU:s svarsreaktioner har lett till höjd spänning i Östersjöområdet, vilket märks i form av ökade rustningar och frekventare militära övningar. Risken för oavsiktliga men farliga incidenter har därmed ökat. Även om det framstår som fullständigt uteslutet att Ryssland skulle vilja angripa ett medlemsland i EU eller i Nato, kan man inte helt utesluta att någon idag oförutsebar incident kan leda till en större konflikt i Europa. Det ligger därför i Sveriges intresse att spänningsnivån mellan stormakterna minskar i vårt närområde. Kan under det närmaste året en större förståelse uppnås mellan USA och Ryssland om behovet av minskad spänning under presidenterna Trump och Putin, så mycket bättre för svensk del.
Som medlem av EU har Sverige ställt sig solidariskt med EU:s sanktionspolitik mot Ryssland för dess folkrättsbrott vad avser Krim och östra Ukraina. Det är svårare att förstå varför Sverige på egen hand skall bedriva en repressaliepolitik gentemot Ryssland, som går utöver EU:s sanktionspolitik. Ett exempel är agerandet i fråga om den ryska gasledningen Nord Stream 2 samt avbrytandet av alla kontakter på politisk och militär nivå. Häri skiljer sig Sverige från andra västeuropeiska EU-medlemmar. Sverige har traditionellt varit en stark förespråkare för frihandel såsom bidragande till fredlig samlevnad och också en stark försvarare av folkrättsliga principer. Mot den bakgrunden är det obegripligt att regeringen och de borgerliga partierna vill agera emot Rysslands försäljning av gas till Tyskland, Frankrike, Holland, Danmark med flera länder genom en gasledning som uppfyller regelverket i FN:s havsrättskonvention. Denna onödiga nålstickspolitik torde resa frågetecken inte bara i Moskva utan även i Berlin, vår viktigaste samarbetspartner inom EU.
En ny aspekt är att Sverige från den 1 januari 2017 blir medlem av FN:s säkerhetsråd. För att vi överhuvudtaget skall kunna göra konstruktiva insatser där krävs att vi har normala, för att inte säga goda relationer med alla andra medlemmar i Säkerhetsrådet, och då inte minst med dess permanenta medlemmar. Inställningen till Sverige torde utan tvivel påverkas av den politik vi för i vårt eget närområde – i klartext gäller det vårt förhållande till Ryssland.
Sedan Ryssland efter slaget vid Poltava 1709 avlöste Sverige som den dominerande stormakten i Östersjöområdet, och i synnerhet sedan uppgörelsen mellan Karl Johan och Alexander I i Åbo 1812, har Ryssland betraktat Sverige som en fredlig grannstat med vilken man har mycket gemensamt i form av historia, kultur och handel. Sverige har åtnjutit hög trovärdighet i Moskva för sin politik inriktad på militär alliansfrihet stödd på ett respektingivande totalförsvar. De senaste årens snabba närmande mellan Sverige och Nato och den skarpa och ofta ensidiga svenska kritiken mot rysk utrikes- och inrikespolitik riskerar att förändra den traditionella ryska inställningen till Sverige, oavsett om vi går med som medlemmar i Nato eller icke. I händelse av fortsatt hög spänning i Östersjöområdet och mellan militärblocken kan Sverige av Ryssland komma att kategoriseras som en potentiell fiende vid ett krigsutbrott, vilket skulle utsätta vårt land för mycket stora faror.
Anmärkning. – Författaren var Sveriges ambassadör i Moskva 1994 – 2004 och utgav 2015 boken Ryssland och svensk säkerhetspolitik – 50 år i utrikespolitisk tjänst.