I ett inlägg på DN Debatt slår försvarsminister Peter Hultqvist fast att Sverige inte vill bidra till att påverka säkerhetsordningen i vår del av Europa genom att i tvära kast lägga om Sveriges säkerhetspolitiska doktriner. Han framhåller att vi inte heller vill agera så att vi påverkar andra länder till att förändra sina. Vi har valt en samarbetslinje och inte en medlemslinje i förhållande till Nato. Alliansfriheten ligger alltså fast.
Men hur bör då alliansfriheten utvecklas enligt Hultqvist?
Ja, en aspekt han tar upp är att vi bör stärka den egna militära förmågan för att kunna leva upp till skyldigheten att värna vårt territorium; vi behöver en hård kärna av militär kapacitet. I den ambitionen vill vi gärna instämma, särskilt sedan ledande politiker under decennier låtit försvaret förfalla. Vissa steg i rätt riktning har numera onekligen tagits, om än högst otillräckliga. Och en grundläggande fråga som den om landets rätta försvarsstrategi och rätta användning av de ökade resurser som är nödvändiga för försvaret, saknar alltjämt ett adekvat svar från statsledningens sida.
En annan aspekt som Hultqvist tar upp mot bakgrund av det svenska försvarets förfall är att det internationella samarbetet ”självklart” får en tyngre roll för att upprätthålla den militära förmågan och möta den försämrade säkerhetssituationen. Han talar här om att multi- och bilateralt samverka med andra länder och organisationer. I dessa delar är Hultqvist inte särskilt konkret eller övertygande. Han förklarar inte hur ett sådant samarbete skulle bidra till värnandet av vårt territorium. Som vanligt hänvisar han ganska allmänt till betydelsen av gemensamma övningar som skulle sända säkerhetspolitiska signaler. Att han i det sammanhanget nämner en övning som Arctic Challenge Exercise är inte helt lätt att förstå, eftersom den enligt vad som redovisades byggde på genomförandet av ett FN-mandat.
Enligt Hultqvist gäller det nu att balansera Ryssland som rubbat den europeiska säkerhetsordningen. I det sammanhanget, understryker han, är länken till USA nödvändig och av avgörande betydelse för Europas säkerhet. Han upprepar att Sveriges bilaterala samarbete med USA bör fördjupas. Vad detta mer konkret innebär lämnas dock öppet.
Hultqvists omvärldsanalyser kommer att bli föremål för diskussion. Beträffande dessa analyser kan man onekligen ha synpunkter. Av central betydelse är emellertid att han håller fast vid alliansfriheten och att han vill verka för en stärkt egen svensk försvarsförmåga. Detta är bra. Men samverkan med andra stater eller organisationer som han talar om och som skulle kunna skada alliansfriheten eller försvarsförmågan måste man gå emot.