Överbefälhavaren Micael Bydén välkomnar i en dagorder den 16 maj att Sverige ansöker om medlemskap i Nato. Han följer därmed upp en tidigare politiserande propagandistisk förklaring som argumenterade för medlemskapets fördelar.
Enligt dagordern får vi veta att steget in i Nato är ”militärstrategiskt rätt” och att det därför har varit Bydéns militära råd till regeringen (när lämnade han det?).
Vari består då det militärstrategiskt riktiga i vägvalet, enligt ÖB?
Dagordern öppnar i moment 1 med ett besked som slår an tonen: som medlem ”ökar vår handlingsfrihet eftersom vi då kommer ha inflytande över såväl planering som försvar av vårt närområde i händelse av konflikt”.
Perspektivet är här från början förvrängt! Det är inte nationellt. Befinner sig Bydén i tanken redan i Bryssel på en ny topptjänst i Natos högkvarter? Så ska inte den centrala frågan ställas av landets högsta militära befälhavare. Det grundläggande är inte ”vårt närområde”. Ty det helt avgörande är försvaret av Sveriges fred, territoriella integritet och självbestämmande. Det är med den utgångspunkten frågan om ”vår handlingsfrihet” ska ställas och avhandlas.
Det sakliga beskedet i dagordern borde ha varit att som medlem minskar vår handlingsfrihet eftersom andra mycket mäktiga stater då kommer ha inflytande över såväl planering som försvar av vårt eget land och närområdet och de militära aktiviteterna där, i händelse av konflikt, men att vi kan komma att sitta med vid förhandlingsbordet (ofta är dock väsentliga saker redan avgjorda i trängre kretsar eller av USA allena) och försöka göra vår röst hörd i existentiella frågor med det värde det kan få, vilket ytterst kommer att bero på styrkan i en nationell rörelse här i landet för att bevara svenskt självbestämmande så långt det går och hålla statsledningen under sträng uppsikt.
I moment 2 i dagordern tecknas en bild som inte heller utgår från vad som ligger i Sveriges eget intresse:
”Utanför Nato skulle Sverige bli en brännpunkt mellan Nato och Ryssland. Natos försvar av Norge, Baltikum och – som blivande medlem – Finland kräver tillgång till svenskt territorium. I ett sådant scenario ökar Rysslands strategiska intresse för Sverige i motsvarande grad.”
Hela resonemanget saknar nationell förankring och styrsel; det saknar egen svensk ”värdegrund”. Det är nog möjligt att andra stater i svåra lägen skulle kunna ”komma att kräva tillgång till svenskt territorium”, och det oavsett svenskt medlemskap i Nato eller inte. Men det beror ytterst på den politik vi själva för och den värnkraft vi förmår bygga och mobilisera. Den svenska linjen kan inte vara någon annan än att klargöra och hävda att svenskt territorium inte utgör något uppmarschområde för utländska styrkor och att där inte ska etableras främmande baser för offensiver mot andra stater. Överbefälhavarens defaitism är slående, vi tycks vara är hjälplösa och utlämnade till andras överväganden och strategier. Sådant ledarskap kan vi med fördel vara utan.
I moment 3 får vi en rätt udda skrivning om artikel 5 i Natos fördrag:
”De ömsesidiga försvarsgarantierna är Natos kärna. För medlemsländerna innebär det samträning och koordinerad planering för gemensamt försvar.”
Detta är inte desinformation, som många ägnar sig åt. Överbefälhavaren passar och uppehåller sig vid träning och planering. Vad denna ”Natos kärna” skulle vara värd lämnas öppet. Vid dagens slut kommer de så kallade försvarsgarantierna möjligen att resultera i en politisk förhandling, om ens det, där allt är öppet och de egna nationella intressena avgör och småstater lätt blir brickor i det större spelet.
Har ÖB tänkt på det? Nej, det behöver han ju inte, han tar bara ansvar för vad som är ”militärstrategiskt rätt”.
Har ÖB tänkt på riskerna med att medlemskap i Nato kan dra in oss i krig? Inget sådant framgår av dagordern. Varför sådana överväganden inte ingår i vad som är ”militärstrategiskt rätt” är obegripligt. Det hade väl varit stiligt om han i dagordern hade påpekat risken, men för sin del tillagt att den bör vi ta, det vill säga tagit läsaren på minsta allvar. Inte tillstymmelse till sådant allvar finns att hämta i dagordern. ÖB är ideolog.
Den experimentlystna svenska statsledningen, uppbackad av de politiska, militära och mediala etablissemangen, försöker nu fullfölja sin äventyrliga säkerhetspolitik att bli medlem i Nato. Vi får se hur det kommer att gå med det. Det enda rätta vore att regeringen backade.
Baserade mer på ideologiska föreställningar, uppammade opinioner och känsla för stundens stämningar, än realism, kyla och skarp analys, är dessa aktivistiska kretsar beredda att föra oss in i det svåröverblickbara och osäkra. Alliansfriheten ska överges, så mycket är man ense om, men är man egentligen klar över och överens om så mycket mer? Knappast, och det oavsett hur mycket statsminister Magdalena Andersson än bredde ut sig om att de av statsledningen designerade beslutsfattarna, som tilldelades rollen att avgöra saken, hade tillgång till hemlig information, som inte kunde delas med folket. Vad det ”hemliga” till sin kärna skulle ha handlat om kommer vi inte att få veta. Men det hela kan inte gärna uppfattas annat än som en politisk fint.
Överbefälhavaren Micael Bydén tillhör uppenbarligen dessa aktivistiska, initierade kretsar. Han är dock inte ansvarig för Sveriges ansökan om medlemskap i Nato. Det ansvaret är regeringens med statsministern i spetsen.
Vägen har banats fram av en rad av små och större steg av anpassning, kraftigt stormaktslutande och tillvänjning till Nato. Vid ett eventuellt medlemskap kan det för en liten stat som vår gå mer eller mindre illa. Vid ett medlemskap kvarstår uppgiften att bevara vårt självbestämmande till det yttersta. Micael Bydén blir knappast till mycket hjälp därvidlag.
Läs överbefälhavarens dagorder här.