Folklig oro har ofta satt avtryck i den förda politiken. Rädsla kan vara en nyttig drivkraft, men som den svenska rysskräckens 300-åriga historia visar kan alarmismen också bli närmast farlig.
Rädsla är en viktig kraft i det mänskliga livet. För de enskilda människorna. Men också för stater. Rädsla är den förmodligen viktigaste grunden för en försvarsmakt och också för ett rättssamhälle. Vi behöver rättssamhället för att skydda oss mot kriminalitet och våldsideologier. Rädsla kan alltså ge positiva resultat.
Men rädslan kan också bli för stor, och den kan vara riktad åt fel håll. Här som så ofta kan man hämta lärdom från historien. En långvarig svensk officiell fruktan har varit – och är fortfarande – rysskräcken. Den uppstod åren 1719–21, då ryska trupper härjade på den svenska Östersjökusten. Då och dessförinnan, vid Poltava 1709, avlöstes en ringaktning för Ryssland och ryssar av en skräck. Slaget vid Narva 1700 hade förstärkt det svenska föraktet för Ryssland och dess krigsmakt. Sedan hade Karl XII:s krigståg i riktning mot Moskva syftat till att förgöra den stat som tsar Peter höll på att bygga. De ryska härjningarna efter Karl XII:s död syftade till att pressa fram en svensk fredsvilja. Läs artikel