Turkiet genomförde i söndags flygattacker mot flera mål I norra Syrien. Turkiet uppgav att målen var kurdiska grupper som man håller ansvariga för förra veckans bombattack i Istanbul.
Turkiets försvarsminister hänvisade till rätten till självförsvar enligt FN-stadgans Artikel 51.
Den USA-stödda militärorganisationen Syriens demokratiska styrkor (SDF), som domineras av YPG-milisen, var det uttalade målet för de turkiska attackerna. SDF har nekat till inblandning i attentatet i Istanbul.
Ännu på söndagskvällen hade ingen officiell kommentar till Turkiets attacker noterats från den syriska regeringen. Men det förhåller sig så att det är Syrien som har rätt till självförsvar mot den turkiska aggressionen.
Turkiets hänvisning till rätt till självförsvar enligt Artikel 51 i FN-stadgan saknar folkrättsligt stöd och det på flera sätt. Artikel 51 gäller rätt för en stat att slå tillbaka ett väpnat angrepp från en annan stat. I det här fallet gällde det inte ett angrepp från en annan stat utan från kurdiska grupper främst i Syrien men även i Irak som man anklagar för att på något sätt varit inblandade i Istanbulattentatet.
De turkiska bombangreppen är en kränkning av Syriens territoriella integritet. Hur det än förhåller sig med kopplingar mellan de kurdiska organisationer som Turkiet angriper och Istanbulattentatet saknar Turkiet laglig rätt att kränka Syriens territoriella integritet. Turkiet har inte påvisat att Syrien skickat väpnade grupper eller irreguljära enheter för att utföra terroristattentat i Turkiet. Inte heller har man visat att Syrien skulle medverkat i Istanbulattentatet genom att skicka terrorister eller stött terrorister som utfört attentatet, vilket är de kriterier som måste uppfyllas för att Syrien skall kunna ställa till ansvar för aggression (enligt FN:s Generalförsamlings resolution 3314.)
Tvärtom är det väl känt att Syrien fördömer de kurdiska organisationerna för att med hjälp av USA söka splittra landet och verka för att på olika sätt bryta sig ut ur Syrien eller framtvinga en långtgående autonomi.
Den svenska regeringen har inte kunnat förmå sig till att fördöma de turkiska bombningarna.
Utrikesminister Tobias Billström (M) skriver i ett mejl till Expressen att han noggrant följer utvecklingen efter de turkiska flyganfallen i Irak och Syrien.
Han fördömer inte agerandet, utan lyfter fram att Sverige kommer att samråda inom EU när det gäller synen på bombningarna.
”Memorandumet mellan Turkiet, Finland och Sverige innehåller en del som säger att vi inte ska ge stöd till PYD/YPG; det handlar inte om att Sverige behöver stödja militära operationer mot dessa grupper”, skriver Billström i sitt uttalande till Expressen.
Det är självklart att Sverige inte skall stödja militära operationer mot de kurdiska grupperna. Det vore att ytterligare trappa upp Sveriges inblandning i Syriens inre angelägenheter som vi kommenterat på den här sajten.
Genom den förra regeringens politik att stödja kurdiska utbrytargrupper har Sverige i strid mot FN-stadgan redan gjort sig skyldig till otillåten inblandning i Syriens inre angelägenheter. Vi har kommit att spela med i stormaktspelet i Mellanöstern där USA, Turkiet, Iran och Ryssland alla på olika sätt är inblandande. När den nya svenska regeringen nu talar om att bryta banden med de kurdiska organisationerna i norra Syrien handlar det inte om ett principiellt beslut utifrån respekt för FN-stadgan och folkrätten, utan istället ett försök att blidka Turkiet så att Sverige får grönt ljus för Nato-medlemskap.
Det är en farlig hållning. Vare sig vi blir med i Nato eller inte måste Sverige värna om folkrätten.
Det betyder i fallet Syrien att Sverige måste respektera Syriens territoriella integritet och upphöra med stöd till de kurdiska separatistgrupperna samt att ta avstånd från såväl Turkiets bombningar som USA:s försök att dela upp landet.