dokument

I anslutning till president Donald Trumphs ”ending United States Participation in an Unacceptable Iran Deal” den 9 maj får jag via PostNord den amerikanske professorn Nader Entessars och den amerikansk-iranske statsvetaren Kaveh L. Afrasiabis bok Iran Nuclear Accord and the Remaking of the Middle East (Rowman & Littlefield Publishers 2017). Det ska direkt sägas att den senare författaren under 2004–2005 var rådgivare åt det iranska förhand­lingsteamet, så det är fråga om två mycket initierade författare.

I bokens första kapitel finns en kronologisk redogörelse, som är av största intresse:

• Maj 1958: Iran ansluts till IAEA (International Atomic Energy Agency).
• November 1967: En USA-byggd kärnreaktor i Teheran tas i drift.
• Juli 1968: Iran signerar Treaty on the Non-Proliferation of Nuclear Weapons (NPT).
• Februari 1970: Irans parlament ratificerar NPT.

Läs mer

Sajtredaktionen har fetmarkerat del av texten .

Det främsta målet för svensk utrikespolitik är att hålla vårt land utanför ett framtida krig med bibehållen frihet och självständighet. För att nå detta mål driver statsmakterna en politik som beskrivs som alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Bakom denna politik står den överväldigande majoriteten av svenska folket. Neutraliteten i krig, liksom alliansfriheten i fred, är inte internationellt garanterad eller traktatbunden. Sverige har självt valt sin neutrala linje. Vid en avvägning mellan fördelar och olägenheter av medlemskap i militärallianser har vi kommit fram till, att Sverige bäst betjänas av att inte tillhöra någon allians och att härigenom möjligheten att hålla sig neutralt i krig är störst. Detta medför att trovärdigheten hos vår politik inte är avhängig av internationella garantier eller skyldigheter utan vilar på den politik som Sverige för. En väsentlig förutsättning för denna politik är att omvärlden hyser förtroende för vår vilja att orubbligt hålla fast vid den valda linjen. För att denna avsikt skall bli klart förstådd och respekterad krävs att politiken inte göres beroende av tillfälliga faktorer utan förs med konsekvens och fasthet. Man skall kunna lita på vår avsikt att i händelse av krig hävda neutraliteten och på att den handlingsfrihet som alliansfriheten i fred innebär tjänar samma syfte.

Läs mer

Utan att Sverige är militärt hotat från något håll har det uppstått en yvig debatt om Sveriges ställning som alliansfritt land. Steg för steg har politiska beslutsfattare och militärer ökat samverkan med den västliga militäralliansen Nato – utan att det finns några militära hot mot Sverige och utan att varje steg prövats mot bakgrund av Sveriges traditionella ställning som neutralt och fredssinnat.

Författarna: Anders Björnsson och Sven Hirdman har varit redaktörer, förordet har författas av Thage G Peterson och för texterna svarar Mats Bergquist, Carl Björeman, Anders Björnsson, Hans Blix, Hans Corell, Rolf Ekéus, Anders Ferm, Sven Hirdman, Katrine Marçal, Leif Pagrotsky, Pierre Schori, Sören Sommelius, Maj Britt Theorin, Erkki Tuomioja och Lennart Uller. Ladda ned boken här: Bevara alliansfriheten_med omslag

Statsminister Tage Erlander besvarade i riksdagens andra kammare den 24 november 1959 en interpellation. Han utvecklade därvidlag klargörande sin syn på neutralitetspolitiken. Erlander tar stringent upp ett flertal grundläggande frågeställningar som alltjämt är högst relevanta.

Visst har läget i flera avseenden förändrats sedan svaret lämnades. En viktig skillnad är att vi inte längre har ett försvar som – för att tala med Erlander – ”kan skapa respekt för vår vilja att hävda neutraliteten åt alla håll och för vår förmåga att försvara oss, om vi ändå blir angripna”. Men detta är ju en förändring som beror på egen ansvarslös och kortsiktig försvarspolitik under flera decennier. Den motiverar ingen ändrad ”grand strategy”. Den allvarliga skada åren av desorientering åsamkat kan rättas till, även om det kommer att ta lång tid.

Läs mer

Vi återger här ett utdrag ur ett tal som statsminister Thorbjörn Fälldin höll vid Folk och Försvars konferens i Storlien den 6 februari 1978. Han utvecklar i talet sin strategiska syn på hur ett litet land som vårt bäst kan lösa sitt säkerhetsproblem, omgivet som det är av rustade stormakter med skarpa motsättningar och avsevärda konfliktytor. Ett genomgående tema i talet är hur starkt han betonar försvarets betydelse för säkerhetspolitiken.

Dagens Centerparti välkomnar mer pengar till försvaret. Det är i och för sig bra. Bättre sent än aldrig; Centerpartiet har ju medverkat till det svenska försvarets förfall. Partiet intar vidare ståndpunkten att hela landet ska försvaras. Det är också bra. Men när det gäller frågan om hur detta ska åstadkommas är det vagare.

Läs mer

Sverige är från årsskiftet ledamot av FN:s säkerhetsråd. Det är ansvarskännande, och antagligen på gott och ont! Man får hoppas att vi kommer att ansluta till det bästa i svensk tradition inom detta minerade område. Det finns onekligen mycket att bygga vidare på. Ska vi göra en konstruktiv insats där måste åtminstone som ett minimum den hittills etablerade ovanan att i tid och otid uttala sig om andra staters brister upphöra. Istället för att pratglatt utan täckning spela för hemmagalleriet, eller för att idka utländsk inställsamhet, är det hög tid att vi nu inriktar oss på att verka för att uppnå realistiska resultat i detta känsliga sammanhang och dessa minst sagt turbulenta tider.

Några ord på vägen ger enligt min mening en recension som Östen Undén på sin ålders höst skrev i Svensk Juristtidning 1964, då han kommenterade en bok av professor Alf Ross, De Forenede Nationer; en idag alltjämt i högsta grad läsvärd och insiktsfull bok om FN-systemet och FN-stadgan.

Läs mer