Ove Brings understreckare i Svenska Dagbladet (22/4) är på många punkter slirig. Folkrättsjuristen anser att Sverige under den för vårt land långa fredsperioden från 1812 ingick ett flertal allianser med andra länder. Det stämmer inte, med ett enstaka men kvickt övergående undantag. Vad han räknar upp är mellanstatliga samarbeten, inte politiska eller militära allianser.
Sveriges deltagande i slutkampen mot det napoleonska Frankrike utgjorde inte en militärallians utan en samverkan mellan flera staters arméer under ett pågående krig (som Sverige fått smaka av 1808–09). Denna samverkan förde till slaget vid Leipzig i mitten av oktober 1813 och franskt nederlag. Den svenske kronprinsen Karl Johan hade föregående år ingått en dynastisk överenskommelse med den ryske kejsaren Alexander I i Åbo, i grunden en non-aggressionspakt. Den så kallade nordarmén under Karl Johans ledning anlände till slagfältet i god ordning men först när fransmännen redan hade börjat betvingas: dess förluster blev också måttliga. De svenska trupperna vände strax efter slaget norrut för att avtvinga den danska regimen, som stått på Frankrikes sida under Napoleonkrigen, dess norska lydrike. I den efterföljande skärmytslingen mellan svenska och norska styrkor deltog inga främmande länders stridskrafter.
Genom Wienkongressen efter Napoleons slutliga fall tillkom en stormaktsallians i syfte att skapa stabilitet på den europeiska kontinenten och värna den gamla ordningens legitimitet på sina håll, bland annat mot upprorsrörelser, som när Ryssland slog ner patriotiskt sinnade ungrare 1849 eller sina ”egna” polacker 1830–31 respektive 1863. I denna ”heliga” allians hade Sverige – ej längre någon stormakt – ingen plats.
Sverige–Norges samförstånd med Danmark under gränskrigen mot Preussen 1848 och 1864 var ett uttryck för tidens skandinavistiska strömningar, med målet att skapa ett gemensamt rike av de tre länderna. Det var inte fråga om någon militärpakt. I det senare kriget avstod den svenska regeringen klokt nog från att engagera sig alls militärt. Däremot enrollerades frivilliga soldater, liksom långt senare i finska vinterkriget 1939–40, då staten Sverige deklarerade sig som de facto icke-krigförande.