utvald

Ove Brings understreckare i Svenska Dagbladet (22/4) är på många punkter slirig. Folkrättsjuristen anser att Sverige under den för vårt land långa fredsperioden från 1812 ingick ett flertal allianser med andra länder. Det stämmer inte, med ett enstaka men kvickt övergående undantag. Vad han räknar upp är mellanstatliga samarbeten, inte politiska eller militära allianser.

Sveriges deltagande i slutkampen mot det napoleonska Frankrike utgjorde inte en militärallians utan en samverkan mellan flera staters arméer under ett pågående krig (som Sverige fått smaka av 1808–09). Denna samverkan förde till slaget vid Leipzig i mitten av oktober 1813 och franskt nederlag. Den svenske kronprinsen Karl Johan hade föregående år ingått en dynastisk överenskommelse med den ryske kejsaren Alexander I i Åbo, i grunden en non-aggressionspakt. Den så kallade nordarmén under Karl Johans ledning anlände till slagfältet i god ordning men först när fransmännen redan hade börjat betvingas: dess förluster blev också måttliga. De svenska trupperna vände strax efter slaget norrut för att avtvinga den danska regimen, som stått på Frankrikes sida under Napoleonkrigen, dess norska lydrike. I den efterföljande skärmytslingen mellan svenska och norska styrkor deltog inga främmande länders stridskrafter.

Genom Wienkongressen efter Napoleons slutliga fall tillkom en stormaktsallians i syfte att skapa stabilitet på den europeiska kontinenten och värna den gamla ordningens legitimitet på sina håll, bland annat mot upprorsrörelser, som när Ryssland slog ner patriotiskt sinnade ungrare 1849 eller sina ”egna” polacker 1830–31 respektive 1863. I denna ”heliga” allians hade Sverige – ej längre någon stormakt – ingen plats.

Sverige–Norges samförstånd med Danmark under gränskrigen mot Preussen 1848 och 1864 var ett uttryck för tidens skandinavistiska strömningar, med målet att skapa ett gemensamt rike av de tre länderna. Det var inte fråga om någon militärpakt. I det senare kriget avstod den svenska regeringen klokt nog från att engagera sig alls militärt. Däremot enrollerades frivilliga soldater, liksom långt senare i finska vinterkriget 1939–40, då staten Sverige deklarerade sig som de facto icke-krigförande.

Läs mer

I Officerstidningen intervjuas några officerare om förberedelser i Halland att ta emot trupper från Nato inom ramen för värdlandsavtalet och amerikanska soldater enligt DCA-avtalet mellan USA och Sverige.

Brigadgeneral Anders Svensson slår fast vad som är huvuduppgiften:

”Den största utmaningen ligger i att infrastrukturellt kunna försörja Natos strid längs norra flanken. Därför är det viktigt att bygga upp de 17 orter som nämns i DCA-avtalet, men också att satsa på infrastrukturen.”

Om det blir som han säger vet inte. USA är inte förpliktigat genom DCA-avtalet att försvara vare sig Sverige eller andra Nato-stater.

Vad gäller den egna Försvarsmakten är han tydlig. Det handlar inte om ett svenskt territorialförsvar utan svenska styrkor skall inriktas på försvar av Baltikum:

”Vi måste kunna vara en del av Natos försvar, vilket innebär att vi ska verka utanför svenskt territorium, längs Natos östra gräns mot Ryssland, i Finland och i de baltiska länderna. Det är ett helt nytt mindset”.

I den mån svenskt territorium skall försvaras är det inte för att möta och slå en angripare som vill besätta någon del av vårt land:

”Samtidigt måste vi på svensk mark kunna försvara och skydda den infrastruktur och de förband och förmågor som lyfts in i Sverige.”

Den nya försvarsdoktrinen innebär således att inriktningen är att skydda utländska trupper som stationeras eller transporteras genom Sverige:

Läs mer

I en intervju i Dagens Nyheter den 11 april förklarar försvarsminister Pål Jonson hur DCA-avtalet med USA nu kommer att genomföras.
Pål Jonson understryker att USA inte kan utnyttja de 17 baserna utan att först kommit överens med Sverige om hur det skall ske. Han hänvisar också till de inledande skrivningarna i DCA–avtalert där det står att USA:s aktiviteter skall skall genomföras med respekt för svensk lagstiftning och internationella förpliktelser. Han borde också tydligt ha sagt att i avtalet står det att ”detta avtal ska bedrivas med full respekt för Sveriges suveränitet.”
Just detta senare kravet, ”respekt för Sveriges suveränitet”, är grunden för att Sverige i tillämpningen av avtalet skall ha något att ta spjärn emot om vi kommer till en situation där Sverige och USA har olika mening om hur avtalet skall tillämpas.
Respekt för motpartens suveränitet är det som både Finland och Norge tar som utgångspunkt och har fört in ensidiga förbehåll om i sina DCA-avtal med USA.
I Finlands avtal stärks förpliktelsen om respekt för som gäller suveräniteten genom att det understryks i avtalet i den förpliktelse som står skriven i de viktigaste artiklarna i avtalet (artikel 3 – tillgång till och användning av överenskomna anläggningar och områden, artikel 4 -förhandslagring av försvarsutrustning, förnödenheter och materiel och artikel 11 – förflyttning av luftfartyg, fartyg och fordon) och genom kravet påom att båda parternas synpunkter skall höras och beaktas. Norge har motsvarande skrivning i artikel 3 och 4 och Danmark i artikel 4.
Sverige har ingen motsvarande skrivning i sitt avtal.
Enligt intervjun i Dagens Nyheter står vi nu inför att USA skall börja fylla avtalet med aktiviteter som att förhandslagra krigsmateriel och bemanna baserna.
Pål Jonson har tidigare besvarat frågan om varför Sverige inte infört liknande förbehåll som understryker svensk suveränitet och han har då hävdat att det inte behövs då DCA-avtalet grundar sig på ”tillit” mellan Sverige och USA.

Läs mer

I artikeln “Preparing for the next war: The Swedish army’s transformation”, publicerad på sajten warroom  skriver arméchefen Jonny Lindfors tillsammans med två kollegor om den totala omvandling som den svenska armén nu står inför. Det är ingen hejd på utmaningarna som listas och de krav som ställs på den högsta ledningen och varje enskild soldat. Det blir till långa, akademiskt präglade och svårförenliga önskelistor; och man undrar var det soldatmaterial finns att tillgå som är berett att försöka leva upp till visionerna.

Författarna är intensivt sysselsatta med ny teknik (AI, autonoma plattformar, ”system–of-systems”, holistiska processer med mera), som skyndsamt måste integreras i armén. Arméns krigsförband måste ha förmågan att ”fight tonight” och vara förberedda på omedelbar insats med en befälsordning som passar in i Natos integrerade kommandostruktur.  Om värnpliktiga soldater säger man att Sverige återinför kalla krigets principer för att sätta upp en ”ansenlig” armé (en sådan armé har man dock inte börjat bygga och den allmänna värnplikt som tillämpades under kalla kriget har inte etablerats på nytt).

Allt måste enligt författarna göras om. Arméns struktur, som bygger på ”narrow national doctrines” och teknologier som gått i arv, passar inte längre för att möta framtida hot. Det måste till ett ”paradigm shift” i de nuvarande doktrinerna. Det nya som måste till är särskilt en anpassning till ”Multi-Domain Operations”, där man inte längre ser till vad som är bäst för försvaret av Sverige utan till behoven hos en större helhet styrd av Nato. Snarare än att strida som en enskild styrka måste armén, enligt författarna, inse sin roll som en landkomponent som tjänstgör i ”a joint, multinational force´s command”.

Om man tar ner det hela på jorden så inställer sig den grundläggande frågan vilken armé författarna talar om. Sverige har två brigader. Det är inte mycket till armé. Talar man som författarna om en transformation, borde den framför allt bestå i att dessa två brigader utvidgas till en verklig armé värd namnet och med kapacitet att försvara hela landet.

Författarna har i artikeln ett annat fokus, integreringen i Nato. Som soldater har de att vara följsamma till den av statsledningen utstakade kursen. Men ingen kan ta ifrån arméchefen Lindfors att han tidigare varnat för att vi inte har mycket att sätta emot och att Sverige med den hittills förda politiken utgör ett militärt tomrum.

Läs mer

Danmark var sist ut av de nordiska länderna att underteckna ett försvarssamarbetsavtal med USA. Sedan parlamenten i Finland, Norge och Sverige för ett bra tag sedan valde att godkänna DCA-avtalen med USA, ska det danska avtalet snart upp för beslut i Folketinget.

De fyra ländernas avtal är i stort sett likalydande. Av utrikesminister Lars Løkke Rasmussens i Folketinget framlagda beslutsunderlag (30/3) framgår emellertid ett par saker som är värda att uppmärksamma.

Pliktskyldigt konstaterar utrikesministern först att Danmarks försvarspolitiska samarbete med USA har ”dybe historiske rødder”, att Nato tillsammans med USA ”udgjort hjørnestenen for Danmarks sikkerhed” och att det är ”i klar dansk og europæisk interesse, at det transatlantiske bånd styrkes.”  Att Danmark befinner sig i trångmål till följd av de amerikanska hoten och kraven på att ta över Grönland, berörs inte. Nu senast var beskedet från Trump:

Läs mer

Trump tycks vara besluten att ta över Grönland från Danmark. Vicepresidentens besök nyligen som oinbjuden gäst stärker den bilden.

Putin å sin sida fortsätter den ryska upprustningen i regionen och presenterade i ett tal den 27 mars planerna för området.  Det handlar om renoveringar av militära anläggningar i ryska Arktis och att 6 miljarder kronor kommer att satsas fram till 2030 samtidigt som truppnärvaron utökas.

Ryssland har på senare tid gjort en rad utfall mot Norge och anklagat landet för att militarisera Spetsbergen i strid med Svalbardkonventionen från 1920 som föreskriver att ögruppen inte skall användas för militära  syften, vilket av flera bedömare tolkas som ett steg syftande till en uppgörelse med USA:

– En uppdelning av Arktis där Ryssland tar Svalbard och USA får Grönland. Den bilden är någonting man spelar med, säger Niklas Granholm, forskningsledare på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI. (DN 28 mars)

Putin har också uttryckt en viss förståelse för USA:s krav på Grönland. Enligt Bloomberg anser Ryssland att ”det inte är underligt” att regeringen Trump vill lägga Grönland under amerikansk kontroll.

– Vi talar om allvarliga planer på den amerikanska sidan beträffande Grönland, säger Putin under ett tv-sänt tal från International Arctic Forum i Murmansk på torsdagen och beskriver relationen mellan USA och Grönland som präglad av ”långtgående historiska rötter”.

Läs mer

Under rubriken ”Trump och Vance föraktar européerna” publicerar den tyska tidskriften Der Spiegel (nr 11/2025) en intervju med den välkände amerikanske statsvetarprofessorn John Mearsheimer. I intervjun utvecklar Mearsheimer sin syn på den nya tidens omvälvande vändningar. I detta referat återspeglas Mearsheimers tankegångar om den Zeitenwende som vi nu står inför:

Mearsheimer tror att inledningen på Trumps andra presidentperiod kommer att gå till historien som en vändpunkt, där bandet mellan USA och Europa slits isär. Trumpadministrationen kommer att i grunden förändra mellanhavandet med sina europeiska allierade och dra Förenta staterna ut ur Nato.

Läs mer

Den 20 mars beslöt riksdagen att Sverige skulle delta med 8 Gripenplan och 150 personer i Natos luftförsvarsoperation i Polen.

Regeringen förklarar i propositionen (2024/25:113) om det svenska deltagandet ”att Nato har över tiden tagit ett ökat ansvar för det militära stödet till Ukraina. Ett behov av stöd från Natoallierade … har identifierats för att skydda logistiknoden.”

Som regeringen säger har Nato alltmer kommit att ta ansvar för det militära stödet till Ukraina och därmed kommit närmare att bli en del av kriget.

Mot den bakgrunden är det viktigt att granska mandat och möjliga risker vid ett svenskt deltagande i luftförsvarsoperationen.

Beslutet innebär att deltagandet gäller från 1 maj 2025 till och med den 31 augusti 2025.  Natos operation i Polen har i uppgift att skydda och upprätthålla säkerheten för den logistiknod som fungerar som sambandscentral och används för det militära och civila stödet till Ukraina.

Läs mer

Det norska försvaret informerar i ett pressmeddelande (13/3) att man får ”Storbesøk over hovedstaden”: ”I morgen vil norsk F-35 eskortere amerikansk B-52 Stratofortress i luftrommet over Østlandet. Flyene vil komme inn i lav høyde over Akershus festning klokken 12.00.”

Vi ser alltså samma utstuderade signalpolitik i Norge som helt nyligen iscensatts i Finland och Sverige.

Norges försvarsminister Tore O Sandvik: ”At amerikanerne kommer til Norge for å trene med det norske Forsvaret er et viktig signal om amerikansk forpliktelse til europeisk og norsk sikkerhet”.

Överste David Herndon, senior talesperson i USAFE-AFAFRICA: ”Treningen sammen med Norge viser det sterke bilaterale forholdet vi har og den sømløse måten vi opererer sammen på.”

I Norge har emellertid många inflytelserika opinionsbildare gjort klart att man inte längre kan lita på USA. Att stora amerikanska bombplan, utrustade för att kunna bära kärnvapen, flyger lågt över Akershus fästning i Oslo, lär inte bidra till att lugna de kritiska rösterna.

Som vi redovisat på sajten har strategiska bombplan från Bomber Task Force nyligen deltagit i övningar i Finland och Sverige. Sådana övningar har genomförts flera gånger om året de senaste åren.

Liksom i Sverige och Finland har övningar genomförts i Norge med bombning av övningsfält.

Läs mer

Som vi rapporterat flög i förrgår (11/3) två stora strategiska amerikanska B-52H Stratofortress bombplan i formation över den svenska riksdagen.

U.S. Air Forces in Europe – Air Forces Africa rapporterar nu att flygoperationen fullföljdes genom att planen för första gången fällde bomber i Sverige:

”Two U.S. Air Force B-52H Stratofortress bombers successfully carried out their first-ever live weapons drop in Sweden on 11 March as part of the Bomber Task Force (BTF) mission VIKING NEBULA. The mission was designed to enhance operational coordination between U.S. and Swedish forces, demonstrating a new level of military cooperation.”

De två bombplanen eskorterades av två Gripenplan. Bombplanen flög över övningsområdet Vidsel i Norrbotten där de släppte bomber som skall användas för direkt attack mot markmål. Övningsområdet Vidsel, i närheten av Luleå, är en av de baser som USA har fri tillgång till enligt DCA-avtalet mellan Sverige och Amerika.

Amerikanska strategiska bombflyg flög över svenskt territorium 2022 då ”ett antal B52or” eskorterades av Gripenplan och fällde enligt Försvarsmakten för första gången skarpa bomber över Vidsel. År 2023 togs ytterligare ett steg mot ökad närvaro i Sverige av amerikanskt strategiskt bombflyg då plan av typen B-1B Lancer tillfälligt baserades på Luleå-Kallax flygplats.

Läs mer

Anförande vid möte Internationell utblick: Sveriges säkerhet – Nato och kärnvapen på ABF i Stockholm den 10 mars

Är Sverige hotat?

Den frågan har fått olika och delvis motsägande svar från de politiska och militära ledningarna.

Inför beslutet att ansöka om Nato-medlemskap och överge alliansfriheten hävdade dåvarande statsministern Magdalena Andersson att vi inte kunde klara av att försvara oss själva.

Strax innan Sverige gick med i Nato förklarade den nya regeringen på Folk och försvarskonferensen att nu var det på allvar och alla måste ställa in sig på att vi kunde hamna i krig.

När vi några månader senare var med i Nato blev tonläget ett annat.

Sverige var inte ett krigsmål och vi skulle istället planera för att skicka styrkor till Natos förfogande i östra Finland och i Baltikum.

Vårt eget territorium skulle användas till transitering och som uppmarschområde för Nato-trupper från Norge på väg österut till Finland och Baltikum och norrut mot Arktis.

Sverige har sedan 30 år tillbaka saknat ett territorialförsvar då värnplikten i praktiken avskaffades och ersattes av ett litet yrkesförsvar för interventioner utanför landets gränser som Afghanistankriget. Med Nato-medlemskapet har nu doktrinen om att försvara  landet utanför våra gränser stadfästs och försvaret av det egna landet tonats ned.

Läs mer

Idag (11/3) genomför flygvapnet en flygning över Stockholm och Uppsala tillsammans med USA:s Bomber Task Force. Enligt Försvarsmakten ingår flygningen i den planerade övningsverksamheten och rutten sägs vara vald för att uppmärksamma ettårsjubileum av Sveriges anslutning till Nato. Två svenska stridsflyg från Skaraborgs flygflottilj ska möta upp de amerikanska B-52 Stratofortress-planen på hög höjd utanför Göteborg. De stora bombplanen ska sedan eskorteras över Mellansverige och gå ner för en formationsflygning på låg höjd över Sveriges riksdag i centrala Stockholm klockan 13:00 innan de fortsätter norrut över Arlanda och Uppsala.

Överstelöjtnant Mikael Månsson som deltagit i planeringen: Det amerikanska flygvapnet är en mycket viktig samarbetspartner och sådana här uppdrag är utmärkta tillfällen att öva ihop och stärka alliansen.

Överstelöjtnant Kendall ”Spartan” Smith, chef för Bomber Task Force i U.S. Air Force (USAFE-AFAFRICA): Vår förmåga att snabbt integrera och samverka skickar en tydlig signal om vårt gemensamma engagemang för regional säkerhet och stabilitet.

Läs mer