utvald

Del 2 av inlägg om DCA mellan USA och Sverige. Del 1 kan läsas här.

Artikel 4 i avtalet om försvarssamarbete (DCA) mellan USA och Sverige anger reglerna för förhandslagring av försvarsutrustning, försvarsförnödenheter och försvarsmateriel.

Det gäller 17 utpekade anläggningar och områden i Sverige (se nedan). De amerikanska styrkorna ska i förväg underrätta Försvarsmakten om den typ av och den mängd sådan förhandslagrad materiel som de amerikanska styrkorna avser att transportera eller förhandslagra på svenskt territorium.

USA ges exklusiv rätt till kontroll och tillgång till sådan förhandslagrad materiel. USA har dessutom rätten att närsomhelst flytta sådan materiel från svenskt territorium till annat territorium.

Utöver de angivna orterna öppnar avtalet för att även andra platser i Sverige kan komma att användas för förhandslagring, ”oavsett om de förvaringsanläggningarna ingår i de överenskomna anläggningarna och områdena eller inte”.

Rätten att leverera till, förflytta, förvara eller underhålla materiel gäller inte endast markstyrkor utan även flyg och fartyg.

Ser man på vilka orter som anges för förhandslagring finner man fyra långt uppe norr (Luleå, Boden, Kiruna och Vidsel) vilket pekar på betydelsen USA lägger vid att kunna nå Nordkalotten och Arktis där det sedan flera år nu pågår en rustningskapplöpning mellan USA och Ryssland och där Ryssland har sina strategiska kärnvapenbaser.

Det är samma mönster som går igen i avtalet med Norge och enligt uppgift även i avtalet med Finland där USA fått igenom baser långt uppe i norr. I Finland har detta lett till att president Niinistö uttalat viss oro över att USA så tydligt prioriterar att komma närmare de ryska baserna på Kolahalvön.

Frågan om kärnvapen har varit en känslig del i den allmänna debatten om försvarssamarbetsavtal men har tonats ned av regeringen.

Kärnvapen nämns inte i avtalet mellan USA och Sverige. Försvarsminister Pål Jonson uppgav för SVT den 6 december på frågan om det skulle kunna bli tal om kärnvapen på svenskt territorium:

”Nej, den svenska positionen är välkänd. Vi ser inga behov eller skäl att ha kärnvapen på vårt territorium, och det har också USA sagt att man respekterar.”

Läs mer

Detta är del 1 av 2 inlägg från Utgivarna om DCA. Nr 2 kommer senare på alliansfriheten.se

I den långa raden av steg i riktning mot ett närmande till USA och Nato har nu en ny nivå nåtts genom det Defence Cooperation Agreement (DCA), som Sverige och USA undertecknade i Washington den 5 december.

Detta avtal kommer strategiskt att inverka på vårt säkerhetspolitiska läge, vårt nationella försvar och vår utrikespolitik. Avtalet gäller åtminstone under 10 år. Det är en i dessa sammanhang oerhört lång bindningstid. Under den kan tvära förskjutningar och kast förväntas ske i omvärlden. Sveriges politiska linje kommer därvidlag att behöva utvärderas. Men bundenheten till USA skulle hämma oss och försvåra möjligheterna till omorientering.

Denna våghalsiga anslutning till en främmande och tämligen instabil världsmakts politiska intressen är av det äventyrspolitiska slaget. Att USA ser fördelar i att Sverige är berett att öppna upp territoriet för dess krigsmakt överraskar inte. Att Sverige föreställer sig att USA i alla lägen konsekvent kommer att agera i enlighet med svenskt nationellt intresse är bara naivt.

Med amerikansk militär närvaro här i landet etableras möjligen en ”förhöjd tröskel” som beroende på hur DCA-avtalet kommer att tillämpas kan bli betydande eller försumbar, men i bästa fall kan verka så att den avhåller en angripare från att attackera oss, eftersom USA då sannolikt skulle stå oss bi. Men med amerikanska styrkor i Sverige, vilka agerar hotande eller fientligt mot andra stater i vår närhet och dessutom med Sverige som en bas, riskerar vi att dras in i andras krig. Detta är möjliga scenarios. Men det grundläggande är ju att vi avsäger oss suveränitet och i stället satsar på ”tillit” till en stormakt som bara har det egna intresset i blickfånget. Det är ingen politik för en småstat som långsiktigt vill bevara sin självständighet.

Läs mer

Den amerikanske statsvetaren Hans Morgenthau talade på sin tid om faran i att verka för politiska religioner präglade av en ”tendency towards world-wide salvation.”

Den finske folkrättsprofessorn Martti Koskenniemi sammanfattar i sin bok The Gentle Civilizer of Nations (2002) Morgenthaus syn på framväxten av sådana förvrängda övertygelser: ”a hypocritical dressing of the national interest in the garb of morality, leading to an intensification of political conflict.”

Läs mer

I likhet med Sverige och Finland inledde Danmark förhandlingar med USA om ett DCA-avtal. Sverige och Finland har meddelat att förhandlingarna i princip är avslutade. Innehållet i avtalen är dock inte offentliggjort. Ej heller är det närmare känt vilka de känsligaste förhandlingspunkterna i avtalen har varit. Att avtalen följer det mönster för sådana avtal som framgår av det DCA-avtal som Norge nyligen träffat med USA står dock klart. Det öppnar för användning av baser, för förläggning av militära styrkor och för lagring av militär materiel i landet.

Läs mer

Tidigare försvarsministern Peter Hultqvist har reagerat mot förslagen från överbefälhavaren om försvarets inriktning.

ÖB vill skrota de blygsamma ansatserna till ett svenskt territorialförsvar till förmån för att ställa två brigader till Natos förfogande för insatser i andra länder.

I linje med det säger ÖB också kategoriskt nej till att bilda nya regementen ute i landet.

Sverige skall vara ett genomgångsland för Natos trupper och vårt territorium skall kunna tjäna som uppmarschområde för Nato-insatser i andra länder.

Det är inte konstigt att Peter Hultqvist (S) och Mikael Oscarsson (KD) som båda sitter i Försvarsutskottet har reagerat.

Läs mer

All Necessary Measures? (C. Hurst & Co. 2022) är en bok av Ian Martin om The United Nations and International intervention in Libya.

Engelsmannen Martin tillhör de humanitära etablissemangen; ledande kretsar som rör sig mellan olika ”Think-tanks”, FN-organ, universitet, statliga institutioner och inrättningar som Amnesty International, Oxfam International, Human Right Watch och Läkare utan gränser.

Martin var under en tid generalsekreterare i Amnesty International. I boken redovisas att han starkt gick emot USA:s och UK:s invasion i Irak och att han då sa upp sitt medlemskap i Blairs Labourparti. Det framgår samtidigt att han anser att interventioner kan vara berättigade.

Läs mer

För ett år sedan beslöt riksdagen att ändra i två lagar: Tryckfrihetsförordningen och brottsbalken. Efter besluten finns bestämmelserna om s.k. utlandsspioneri och om en likartad obehörig befattning med hemlig uppgift i bägge lagarna.

Varför måste riksdagen ändra i bägge lagarna, både i tryckfrihetsförordningen och i brottsbalken? Därför att annars skulle ingen i massmedierna kunna dömas för att genom sin publicitet ha begått sådan obehörig befattning som leder till ”allvarligt men” för Sveriges relationer till främmande stater eller mellanfolkliga organisationer.

För att ett yttrande ska kunna dömas som ett tryckfrihetsbrott räcker det nämligen inte med att brottet finns i tryckfrihetsförordningens brottskatalog. Det krävs dessutom att gärningen är straffbar enligt vanlig lag, i det här fallet brottsbalken. Det är nödvändigt med som man säger dubbel kriminalisering.

Vad är meningen med det? Jo, det ska vara svårt och ta tid att införa nya tryckfrihetsbrott, men lätt att avskaffa gamla, att avkriminalisera.

Läs mer

Rubriken här är hämtad från ett militärt sammanhang som kommenteras i Yngve Möllers utmärkta bok om försvarsminister Per Edvin Sköld, Tiden 1996.

Den principen ansluter också mycket väl till vad en klassisk författare som preussaren Carl von Clausewitz entydigt slog fast om relationen mellan politik och militärt ledarskap i mästerverket Om kriget, utgivet på svenska 1991 av Bonniers:

”det politiska syftet…tillhör endast regeringen.”

Torsten Nilsson var på 1930-talet ordförande i SSU. Under decennier ingick han sedan i svenska regeringar; under en period som försvarsminister, senare som utrikesminister. Enligt Nilssons memoarbok, Lag eller näve (1980), var socialdemokratin försvarsvänlig, men samtidigt antimilitaristisk. Med det senare avsåg han:

”när militären trängde ut över sitt fackområdes gränser, då den försökte bli statens behärskare i stället för dess tjänare.”

Läs mer

Sverige har sedan kalla krigets slut monterat ner det egna territorial­försvaret till förmån för ett slags insatsförsvar mer an­passat för operationer utomlands.

Om regeringen antar över­befälhavarens militära råd, som presenterades den 6 november, kommer ytterligare ett stort steg tas att lämna det egna territoriet närmast utan egna markstyrkor. I stället ska vi förlita oss på löften från stormakter att komma till undsättning vid kris och krig.

Överbefälhavaren Micael Bydén anger hotet från det starkt försvagade Ryssland som avgörande och säger att Ryssland på sikt kan angripa också andra länder. Då finns ett starkt behov av svenskt territorialförsvar, kan man tycka.

Men förslagen till regeringen går i en riktning som knappast stämmer överens med Försvarsberedningens. Riksdagen har varit överens om att bygga ut de egna markstyrkorna, men det är något som skjutits på år efter år. Läs artikel

Läs även kommentar på den här sajten till ÖB:s militära råd till regeringen.

Den 6 november presenterade ÖB sitt råd till regeringen för försvarets inriktning Det militära rådet är tänkt som ett underlag inför riksdagens försvarsbeslut, som ska fattas 2024, och det pekar ut hur det svenska försvaret enligt ÖB ska utformas 2025–2035.

ÖB anger hotet på sikt från det starkt försvagade Ryssland som avgörande.

– Det är inte en fråga om, utan när rysk militär förmåga är tillbaka på bredden efter förluster i Ukraina, säger Bydén, och tillägger att Sverige måste vara berett på att Ryssland kan angripa andra länder efter Ukraina. (DN 7 nov)

Det ÖB sedan presenterar går i linje med den politik han profilerat sig för under de senaste åren: prioritering av deltagande i Natos operationer, satsning på uppbyggnad av insatsstyrkor för användning utanför landets gränser och fokus på förberedelse för att omvandla Sverige till ett bas- och transiteringsland för Nato-styrkor.

Läs mer