utvald

I en artikel på DN Debatt den 26 juli gör Ulf Öberg, domare i EU:s tribunal i Luxemburg och anhängare av svenskt Nato-medlemskap, oklara påståenden om anslutningen av Sverige till Nato och betydelsen av regeringsformens bestämmelser i sammanhanget.

Öberg förmår tyvärr inte ställa frågorna konkret och skarpt. Vad det hela till sin kärna de facto handlar om är huruvida Sverige vid ett medlemskap i Nato bevarar sitt självbestämmande eller om detta urlakas genom att beslutanderätt överlåts till Nato.

Perspektivet är här till att börja med det formella. Är det Sverige som alltjämt fattar alla avgörande beslut eller är det Nato som tar över och gör det med bindande kraft även för oss?

För att besvara denna nog så viktiga formella fråga måste man alltså börja med att konkret analysera i vad mån anslutningen till Nato innebär att svensk beslutanderätt över huvud taget överlåts till Nato. Öberg förmår inte göra en sådan analys. Han påstår lösligt och utan täckning att vissa maktbefogenheter kommer i ”framtiden” att underställas de internationella förpliktelser och den befälsrätt som han anser följa av Nato-fördragen. Så förhåller det sig inte.

Öberg nämner över huvud taget inte att beslutsfattandet i Nato bygger på konsensus. Genom Sveriges anslutning till Nato ställs inte svenska maktbefogenheter eller svensk trupp under Natos eller andra staters befälsrätt. Så är det, formellt sett, vilket borde ha intresserat en jurist som Öberg!

Läs mer

Ambassadör Staffan Carlssons bok om Dag Hammarskjöld, Helgon och maktspelare, är inte bara en dokumentär om Hammarskjölds roll i den internationella politiken efter andra världskriget.

Boken är intressant av flera skäl. Staffan Carlsson ger unika inblickar i för Sverige viktiga skeenden. Den rekommenderas därför att läsas. Samtidigt finns det anledning att kritiskt granska vissa delar.

Boken har två överordnade ställningstaganden: för Nato och mot alliansfriheten samt mot Sovjetunionens inflytande i tredje världen.

Olle Svenning tar upp detta i en klarsynt recension i Aftonbladet, med aspekter som inte lyfts fram tydligt av andra presentatörer av boken.

Läs mer

Ur Jan Guillous nya bok ”Eventuellt uppsåt” , 2023

Letade desperat efter något i tidskriftshögen att reta upp mig på och lyckades.

”När Ryssland vill trappa ned konfliktnivåerna uppfattas det som hot.” Informerades jag om i av alla tidskrifter Folket i Bild/Kulturfront nr 2 i år.

Jag var tvungen att läsa om rubriken för att övertyga mig om att jag läst rätt.

Jodå, Ryssland trappade ner konflikten runt Ukraina. Tydligen genom att förlägga en militärmanöver med 100 000 man längs Ukrainas gränser?” […]

En redaktion på Folket i Bild /Kulturfront tog in artikeln och gav den en framskjuten plats enligt beslut i den styrande redaktionskommittén. Publiceringen är inte ett misstag.

Det är femtio år sen jag var med och startade Folket i Bild/Kulturfront. Men det var i en annan tid och i en annan värld som var svartvit och enkel att förstå, det var ingen tvekan om vad som var rätt och fel, gott och ont. Eller ens vad som menades med huvudparollerna: antiimperialism. Det vore fullkomligt omöjligt att föreställa sig att vår tidning i framtiden skulle kunna publicera en artikel som otvetydigt tog ställning för rysk imperialism.

”Förakta ej tidningarna! En papperslapp, uppkastad  i luften, visar dig hvart vinden blåser. Det kan ingen foliant göra.” – ”Historici kunna bestickas; men historien förblifver obesticklig.” – ”Man bör förse soldaten med en käpp, att han må kunna försvara sig, om någon kommer och vill taga geväret ifrån honom.” Henrik Bernhard Palmær, Eldbränder och gnistor (1886)

Den föregående veckan började med ett ”Hurra!” från den församlade svenska journalistkåren i Vilnius, när det visade sig, att Turkiet efter ytterligare medgivanden från Sveriges regering gett upp sitt motstånd mot att godkänna svensk anslutning till militäralliansen Nato, alltmer sällan kallad Atlantpakten.

Läs mer

Texten är ett tal jag höll på ”En dag med Moberg” i Långasjö 2016. Det publicerades 2017 i Vilhelm Mobergsällskapets (VMS) skriftserie nr 13.

”hava vi tillförene gjort veterligt… våra undersåtar som vid gränsen bo, icke skola hava samröre eller bruka umgänge med fäderneslandets fiender, vid livsstraff och vår högsta vrede och onåd. Likväl förnimma vi att undersåtarna i Möre och Värends härader nedre i Småland bedriva förrädiska stämplingar med de danske…

De hava svurit oss troskap men äro oss ideligen till förfång och skada… På det att ett sådant förräderi må bliva avskaffat skola vi verkställa räfst… vårt räfstetåg skola… strängeligen rannsaka och bestraffa förrädarehopen… Vi hava visat alltför stor långmodighet och fördragsamhet med detta Förrädareland!” s 278

Detta citat ur ett brev från Gustav Vasa kan väl tänkas ha gett titeln till boken Förrädarland, Vilhelm Mobergs sista roman (1967).

Denna bok har betytt mycket för mig under senare år, jag har haft anledning att citera ur den när jag i olika sammanhang talat om krig och fred.

Men boken har flera sidor: 

* Det är en historisk skildring av böndernas liv på 1500-t början, inte minst bröllopsnattens vånda, samvaron man – kvinna, m.m.

* Vackra naturskildringar och vallflickan Ingelas funderingar kring samvaron med en man

* konflikten mellan katolska och lutherska läran, där Moberg ger en positiv skildring av katolska kyrkan men även av dess brister, fr.a. avlatshandeln.

* Också en skildring av den gode herden, d.v.s. präster som söker tjäna folket

* Men fr.a. en glödande protest mot krigets våld i allmänhet och anfallskriget i synnerhet

För mig är boken också ett bra ex. på hur Vilhelm Moberg, under sina sista 10 år i livet, hittar tillbaka till sin ungdoms radikalism, till sin uttalade samhällskritik, till kampen mot den ekonomiska och politiska överheten. Detta fortsatte sen i Min svenska historia och Otrons artiklar. Därför kommer jag att göra utblicker till dessa och andra böcker.

Läs mer

Albert och Silvia, ett schweiziskt par, äger en gård i Björkhult, nära sjön Immelns nordspets. De har en djurbesättning som håller pensionärerna sysselsatta: höns till husbehov, hästar, nötkreatur, tre grisar (svarta) av den sällsynta Linderödsrasen. Vid sidan om driver de ett B&B. Jag gör en övernattning hos dem, och det blir en fin kvällssittning med en av deras vänner, Tommy Gustavsson på Ängaholms Gård och hans hustru bördig från Leipzig.

Ett lustfyllt ”blandsamtal” på tyska och Göingemål.

Makarna har båda varit lärare. Sylvia var under många år kommunstyrelseordförande i en kanton, Albert – till utbildningen konstruktör – ledde en skytteförening där. Sådana skytteföreningar ingår i det militära försvaret i ett land där alla män har ett vapen hängande på väggen i sina hem. Man är skyldig att varje år visa sin skjutskicklighet. Den som missar uppställda mål skickas på träning, säger han.

Här talar vi om medborgerlig trygghet förstås, långt ifrån all gängkriminalitet.

Läs mer

”Om t.ex. den ryska marinen inte klarar av att genomföra en landstigning mot Ukraina trots att det endast är ca 300 km fågelvägen mellan Sevastopol och Odessa, och trots att Nato inte har sjöoperativ dominans i Svarta havet, hur ska den klara av att genomföra en kustinvasion mot Sverige m.h.t. att det är ca 700 km fågelvägen mellan St. Petersburg och Stockholm, och när Östersjön domineras av Nato? Och om Ryssland inte klarar av att genomföra luftlandsättningar i grannlandet Ukraina, och knappt klarar av att underhålla sina förband i Ukraina landvägen, hur ska man kunna genomföra en strategisk luftlandsättning mot Sverige och dessutom underhålla de luftlandsatta styrkorna?”

En nyutkommen bok av förre statssekreteraren i norska utrikesdepartementet Henrik Thune, Strengt fortrolig (J. M. Stenersen Forlag 2023) handlar enligt underrubriken om Norges hemmelige forsøk på å stanse krigen i Libya. Omslaget utgörs av ett collage med samtida fotografier av den franske presidenten Nicolas Sarkozy, den brittiske premiärministern David Cameron, Libyens ledare överste Muammar al-Gaddafi, den norske utrikesministern (numera statsministern) Jonas Gahr Støre samt den amerikanska utrikesministern Hilary Clinton.

Läs mer

Wagnergruppens statskuppsförsök i Ryssland under midsommarhelgen visar på ett parodiskt sätt, hur sårbar en krigsmakt blir, om den förlitar sig på lejd soldatesk. Denna är oregerlig, den tar inga nationella hänsyn och fungerar endast som spjutspets i offensiva, illegala företag. Den ställer sig utanför lagen och destabliserar.

Inte bara den ryska staten har använt sig av privatarméer. Förenta staterna anlitade firman Blackwater, vars personal både i Irak- och Afghanistankrigen gjorde sig skyldiga till krigsförbrytelser.

Yrkeskrigare skapade för övrigt osäkerhet i Europa under flera hundra år. Uppbåd och utskrivningar räckte inte. Man behövde mobilisera utomstatliga resurser. I Sverige lades uppbörd av skatter och tullar under 1600-talet, stormaktstiden, i privata händer. Det finansiella nettot blev negativt. Underslev var inbyggt i systemet. Kronan blev fattigare. Avdankningen av yrkesmördare tärde i hög grad på statshushållet.

I det militära blev folkbeväpning svaret på bristerna i fosterlandsförsvaret (indelningsverket, de värvade – opålitliga – regementena). Folkarmén skulle möta en fiende, men inte angripa honom. Man skulle avvärja, inte avskräcka. Svenska krigsföretag under 1700-talet var i sig avskräckande, men inte mot en fiende (som oftast stod pall) utan mot den egna befolkningen. Tillgångarna hade behövts för annat, för rikets modernisering och uppbyggnad. Detta blev sedan Bernadottelinjen.

Läs mer

Vi återpublicerar här ett inlägg från 30 januari 2019.

”Alla stater har en armé, sin egen eller någon annans.” Denna tes brukar tillskrivas Mao. Det går dock inte att belägga att så är fallet. Men Mao kunde mycket väl ha satt den på pränt. Det han faktiskt skrev innebar ju detsamma. Mao var naturligtvis långt ifrån först. Härvidlag kan man söka sig mycket långt tillbaka i tiden. Men vi begränsar oss nu till en relativt tidig föregångare, som övertygande formulerade denna grundläggande sanning och som dessutom tog den på allvar och arbetade för dess förverkligande, nämligen Niccolò Machiavelli (1469–1527):

”Om alltså Ni och Ert hus vill fortsätta som dessa framstående furstar, vilka befriade sina länder, är det framför allt nödvändigt att Ni förser Er med en egen här, den enda verkliga grunden för alla krigsföretag, ty man kan inte få trognare, sannare och bättre soldater. Även om var och en av dem är en god soldat blir de bättre när de sammanförs och om de kommenderas av sin egen furste och om han visar att han uppskattar dem och bekymrar sig om dem. Man måste alltså anskaffa sådana trupper för att kunna försvara sig mot utlänningar med en duglig, helt italiensk här.”

Läs mer

Försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport 2023, Allvarstid, presenterades den 19 juni.

I regeringens direktiv står det att erfarenheter från Rysslands anfallskrig mot Ukraina skall ägnas särskild uppmärksamhet. Utifrån detta skall beredningen bedöma konsekvenser för försvars- och säkerhetspolitiken och då bland annat följderna av ett Nato-medlemskap.

Beredningen skriver att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas och att den ”antagonistiska hotbilden mot Sverige är bred och blir alltmer komplex”. De hot man räknar upp är otillbörlig informationspåverkan, desinformation med mera.

Slutsatsen blir att Sverige försvaras bäst inom Nato och att svensk försvarspolitik skall utformas för att hantera hot från Ryssland.

Försvarsberedningen beskriver omfattande åtaganden för Sverige vid ett Nato-medlemskap: att kunna sätta in trupp i en rad länder i närområdet och vidare i en vidsträckt region från Arktis till södra Östersjön. Svenska värnpliktiga skall kunna kommenderas till insatser utanför landets gränser.

Omvärlden

Rysslands aggressiva agerande och brott mot folkrätten innebär att den säkerhetspolitiska situationen i Sveriges närområde och övriga Europa försämrats kraftigt jämfört med bedömningarna i förra rapporten, Värnkraft, 2019.

Trots kriget i Ukraina har Ryssland aviserat en militär ambitionshöjning i Sveriges närområde med en kraftig ökning av antalet förband i området kring Karelen och Kolahalvön.

Läs mer