utvald

Ryssland. Underskatta aldrig västmakternas falskhet

I Moskva utspann sig en skarp konflikt om hur man skulle ställa sig i FN:s säkerhetsråd. Ett ryskt veto skulle ha hindrat rådet från att ta resolution 1973 som bemyndigande interventionen. Det hade nog fått USA att tveka inför beslutet att sälla sig till Sarkozys och Camerons aktivism. I Ryssland sköter presidenten utrikespolitiken och det hade fungerat utan friktioner under den tid som gått sedan Vladimir Putin 2008 lämnade över ämbetet till Dimitrij Medvedev och själv tog posten som premiärminister. De båda hade enats om hur man skulle agera i Georgienkriget. President Medvedev hade föga kunskap om eller erfarenhet av internationella frågor och verkade mest stolt och nöjd över att ha lyckats skaffa sig utmärkta relationer med USA:s president Obama.

Efter påtryckningar från Obama och Clinton liksom Sarkozy och Cameron gick Medvedev med på att Ryssland skulle avstå vid omröstningen om resolutionsförslaget i FN:s säkerhetsråd och inte lägga in sitt veto mot detta. Några vitala ryska intressen var väl inte inblandade, menade Medvedev. En intervention hade ju stöd hos Arabförbundet och Islamiska konferensen, alltså en god del av den muslimska världen. Här kunde Ryssland också få pluspoäng i viktiga västländer och främst USA genom att låta dem företa sin väpnade insats mot en impopulär och galen diktator. Därmed kunde Moskva visa ett modernt engagemang för den arabiska vårens demokratiska förnyelse.

Men Putin blev rasande: ”Denna resolution är i praktiken en medeltida uppmaning till korståg”, förklarade han ute på en turné i Sibirien. I en tv-intervju följde han upp detta ”spontana” uttalande med en väl övervägd kommentar: ”Min oro gäller i själva verket inte bara det faktum att man med vapenmakt blandat sig i ett annat lands angelägenheter – väpnade konflikter finns det många av, så har det varit och så kommer det dessvärre att förbli. Däremot är det oroande med vilken lätthet man i dag fattar beslut om att använda våld i internationella angelägenheter.” Medvedev var tvungen att replikera och bekräfta sitt beslut. Till synes godtog då Putin uppdelningen av ansvar dem emellan – men det var klart att han ogillade beslutet och även att han noterade det på Medvedevs minuskonto.

Citaten är hämtade från ambassadör Örjan Berners förra året utgivna bok Krig eller fred, Carlsson Bokförlag

Läs även : Ambassadör Örjan Berner om Krig eller fred – BEVARA ALLIANSFRIHETEN

För att vi ska kunna stå kvar här på jorden krävs bokstavligt talat två saker: avspänning och folkbeväpning. Avspänning är motsatsen till avskräckning, det är förtroendebyggande. Folkbeväpning är motsatsen till anfall, det är försvar. Vi försvarar det vi håller kärt, men inte främst med militära medel utan med politiska. Det militära är vår sista försvarslinje, den som vi inte ska behöva ta i bruk. Territoriets okränkbarhet är alltid vårt eget ansvar; vi ansvarar inte för andras och inte heller för andras bedömningar och beslutsfattande.

Läs mer

”Medlemskapet innebär också närmare relationer med enskilda Nato-allierade. Finland och Förenta staterna förhandlar som bäst om ett bilateralt försvarsavtal.

Avtalet skulle bland annat underlätta förflyttningen av amerikanska trupper på finsk mark. USA för också liknande förhandlingar med Sverige.”

USA:s NATO-ambassadör i Yle 6 maj om Finlands säkerhet

Den norska försvarskommissionens rapport  Forsvarskommisjonen av 2021— Forsvar for fred og frihet,som publicerades den 3 maj, tar upp behovet av att stärka försvaret utifrån framtida säkerhetspolitiska hot. I rapporten föreslås en ökning av försvarsutgifterna med 40 miljarder per år under en tio-årsperiod.

Kommissionen består av stortingspolitiker, kommunpolitiker och försvarsspecialister. Man har haft uppdraget från regeringen att bedöma säkerhetssituationen i ett 10–20 års perspektiv.

Återkommande i rapporten är att Norges beroende av USA:s militära stöd vid ett angrepp kvarstår under överskådlig tid. Samtidigt reser man tvivel kring om USA på längre sikt kommer att vara villigt att riskera krig för Norge, då man alltmer vänder sig mot Stilla havsregionen och rustar sig för konfrontation med Kina.

Norge och stormaktspelet kring Arktis

Många bedömare har pekat på att USA inte vill låsa fast sig vid försvar av Europa och har vägrat att gå med på permanenta baser i Polen och i Baltikum, trots upprepade krav från dessa länder.

Det kan därför tyckas motstridigt att USA tvingat igenom att få tillgång till fyra permanenta baser i Norge. Men i det fallet handlar det inte om amerikansk närvaro för att skydda Norge. Det är tre flygbaser och en flottbas, och dessa kommer att kunna användas främst i rustningskapplöpningen med Ryssland i Arktis, där det handlar om att säkra vardera stormaktens strategiska kärnvapenresurser. I rapporten beskrivs utvecklingen i Arktis:

Läs mer

Försvarsberedningen lade den 26 april fram sin delrapport, Kontrollstation 2023, om försvarets utveckling.

På regeringens uppdrag skulle beredningen komplettera underlaget för försvarssatsningarna med en omvärldsanalys där inverkan av kriget i Ukraina togs med och en ny kostnadsanalys skulle tas fram till början av juni.

Försvaret är i en uppbyggnadsfas och även civilförsvaret rustas upp vilket är nödvändigt. Försvarsanslaget skall nå 2 procent av BNP som är satt utifrån Natos krav, vilket rapporten klargör, och det målet skall uppnås ”så snart som möjligt, men senast 2026”.

Frågan är dock vilken försvarsstrategi som skall vara styrande.

Läs mer

Norska ledare vill inte att landet dras in i en konflikt mellan de två största kärnvapenmakterna, USA och Ryssland, uppe i norr.

Budskapet framfördes av Norges statsminister Jonas Gahr Støre på High North Dialogue-konferensen den 19 april:

“Detta är inte en bilateral konflikt mellan länderna i norr och Ryssland. Den härrör från konflikten med Ukraina. Norge har haft fred med Ryssland i 1000 år. Och vi kommer att hålla en förutsägbar, ansvarsfull och fast linje även på lång sikt och under svåra tider.”

Bakgrunden till oron är de ökade spänningarna kring Arktis och Nordkalotten där stormakterna fortsätter att upprusta.

För både USA och Ryssland handlar det om att säkra sina baser och strategiska kärnvapen. Ryssland har huvuddelen av sina kärnvapen i baserna på Kolahalvön och USA har tillskansat sig närmast suveränitet över fyra baser i Norge.

För Ryssland gäller det att kunna föra sina kärnvapenbestyckade atomubåtar ut från Barents hav och ut i Nordatlanten, och för USA gäller det att svara på detta med egna baser på Nordkalotten och med uppbyggnad av sin ”Second Fleet” som har till huvuduppgift att säkra USA:s intressen i Arktis.

Hela den ryska militära infrastrukturen i norr skall uppgraderas så att baser kan ta emot alla typer av flyg även långdistansbombplan. (Forsvarets Forum den 18 april).

I Norge finns det kritiska röster mot den nya baspolitiken som ger stort spelrum åt USA. Asle Toje som är utrikespolitisk analytiker och vice ordförande i Nobelkommittén menar att den gamla atompolitiken som Norge byggde på under kalla kriget är en saga blott:

”Vi hadde absolutte linjer om at det ikke var lov til å ha med seg atomvåpen til Norge – og at det ikke skulle være utenlandske baser på norskt territorium.”

Idag är det är ett känt faktum att Norge inte har någon kontroll över om kärnvapen förs in i landet. Då gäller det att inte låtsas om när USA för in flyg och örlogsfartyg på norskt territorium eftersom man ändå inte får något klart svar om sådana vapen finns ombord.  «Don’t ask, don’t tell», har blivit hållningen hos norska myndigheter enligt Toje.

Läs mer

”Det är bäst att hålla oss utanför stormaktsblocken. Läget är sämre för oss nu, men inte hopplöst. Vi får en ännu sämre ställning om vårt land går med i Atlantpakten. Då har vi stormaktsintresset på vårt eget område och inte endast i Norge.”

Statsrådet och förre försvarsministern Per Edvin Sköld vid socialdemokratiska riksdagsgruppens sammanträde den 22 februari 1949 då det stod klart att Norge var på väg in i Nato.

”I en demokrati har medborgarna rätt att få veta hur soldater används som instrument för utrikes- och säkerhetspolitiken. I Afghanistaninsatsen uppfylldes inte denna rättighet. Nu måste politikerna öppna en diskussion i ämnet”, skriver docenten i militärvetenskap Ilmari Käihkö i en artikel i Helsingin Sanomat 15 april.

Käihkö kritiserar de finska myndigheterna och politikerna för att inte informera allmänheten om vad soldater gjorde i det längsta kriget i Finlands historia.

Han pekar särskilt på de finska specialstyrkornas verksamhet.

En glimt av vad styrkorna gjorde har kommit fram i en ny bok av Seppo Mustaluotos Som specialsoldat i Afghanistan (Gummerus 2023). I boken berättar fyra finska specialsoldater om sin verksamhet i Afghanistan 2008–2009 och som Käihkö menar är en av de få redogörelser som finns.

Enligt boken var specialstyrkornas verksamhet inriktad på små observationsgrupper som samlade in underrättelser.

Man överlämnade information till amerikanarna i form av ”Target packages” som också användes i ”Joint Prioritized Effects List” (JPEL) som uppdaterades av USA. JPEL var en lista över personer som skulle dödas eller arresteras av soldaterna i den internationella operationen (Isaf).

Käihkö ställer frågan om finska specialstyrkor deltog i operationer som syftade till att döda och arrestera misstänkta motståndare i Afghanistan?

Och han svarar själv: Med aktuell information kan frågan inte besvaras.

Läs mer

Trots Lagrådets avrådan har regeringen för riksdagen lagt fram förslaget att kriminalisera deltagande i terroristorganisation. Sannolikt kommer riksdagen att anta det. I så fall träder lagen i kraft den 1 juni. Regeringen hoppas att Turkiet tar sådant intryck av den nya lagen att man ratificerar Sveriges anslutning till Nato. Men de organisationer som Turkiets president Recep Tayyip Erdogan Erdogan vill att Sverige ska ta itu med kan sannolikt fortsätta att bedriva opinionsbildning i skydd av de svenska mediegrundlagarna.

Regeringen utgår från att man med den föreslagna lagen ska komma åt ”sådan journalistisk verksamhet som bedrivs inom ramen för en terroristorganisation och som är en integrerad del av denna”. Om regeringen avser sådan verksamhet som bedrivs i tryckta skrifter och andra grundlagsskyddade medier, som exempelvis webbaserade publikationer med utgivningsbevis, misstar sig regeringen. En vanlig lag som terroristbrottslagen biter inte på verksamhet som skyddas av grundlagar som tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL).

En journalist som arbetar för en tryckt tidning till exempel har inget straffrättsligt ansvar för publiceringen av hans eller hennes texter och bilder. Det är bara utgivaren som kan straffas för eventuella tryckfrihetsbrott i materialet.

Läs mer

Den stora militärövningen Aurora 23 omfattar totalt 26 000 deltagare från svenska försvaret och från 14 andra länder (13 Nato-medlemmar och det alliansfria Österrike).

Scenariot bygger på att Sverige utsätts för påverkansoperationer och sabotage över hela landet, som övergår till militära angrepp.

Försvarsmakten poängterar att det gäller försvar av Sveriges territorium och att övningen innebär att man skiftat fokus från internationella insatser till ett nationellt försvar. Inriktningen understryks av att man övar förmågan att leda brigader med en divisionsledning vilket är vad som krävs för att slå en kvalificerad fiende.

Syftet är alltså ett territorialförsvar av hela landet men övningen kommer att synas främst i södra Sverige och på Gotland.

För en nationell försvarsopinion borde därmed Aurora 23 hälsas som ett viktigt led i att stärka försvaret.

Försvarsmakten framhäver med rätta betydelsen av att öva stora markförband. Det är vad som slutligen kommer att krävas för att kasta ut en utländsk makt som tagit en del av territoriet.

Trovärdigheten i den strategin kan dock fortfarande ifrågasättas då  politikerna trots löften om territorialförsvar fortfarande inte gett försvaret förutsättningar att bygga ett territorialförsvar. Idag har Sverige endast 1 1/2 övad brigad och ytterligare 2 kommer inte förrän om flera år.

Förutom stärkandet av det svenska försvaret är syftet med Aurora 23 att öva för att möjliggöra för utländska trupper att komma till hjälp. Det ligger i vårt eget nationella intresse att vi kan ta emot militärt stöd genom kollektivt självförsvar om vi blir angripna men att så stor vikt läggs vid utländskt stöd avspeglar svagheterna i det svenska territorialförsvaret.

Läs mer