utvald

Vi återger här en intervju med Wolfgang Streeck publicerad i Frankfurter Rundschau (24/2) om nödvändigheten av fred i kriget i Ukraina och om faran för att Tyskland skulle komma att bli indraget i kriget. Professor Streeck är sociolog och har länge verkat i ledande ställning vid det erkända Max-Planck-Institut für Gesellschaftsforschung.

 Herr Streeck, Ni har undertecknat det manifest för freden, som går tillbaka på ett initiativ av Alice Schwarzer och Sahra Wagenknecht. Där står det, att vapenleveranser till Ukraina måste stoppas och förhandlingar med Ryssland inledas. Tror Ni, att ryssarna är redo för förhandlingar i nuläget?

Det vet jag inte. Vad jag vet är, att den nuvarande ukrainska regeringen, med herr Melnyk som vice utrikesminister, har förklarat sig inte vara det. Hur det förhåller sig på rysk sida, återstår att ta reda på, och dessutom om strategiskt formulerade offentliga deklarationer håller, vad de lovar. Diplomater är som bekant utbildade och inte illa avlönade för att finna gemensamma punkter även vid skenbart utsiktslösa konflikter, där motstridiga intressen, som har lett till krig, överväger.

För övrigt uppmanade Ryssland under hösten 2021 vid upprepade tillfällen USA att förhandla om en rad ryska memoranda rörande Ukrainakonflikten; detta avvisades. Även efter krigsutbrottet förekom det alltjämt direkta förhandlingar mellan Ryssland och Ukraina, bland annat genom förmedling av Israels premiärminister Bennett; dessa blev resultatlösa – enligt vad Bennett uppgivit, och som han senare delvis har backat ifrån, efter amerikanskt och brittiskt ingripande på den ukrainska sidan.

Läs mer

Viktigt för mig är att man snarast får till stånd förhandlingar i förebyggande syfte som förhindrar att kriget blir utdraget och kräver allt fler offer och leder till allt större förödelse och till slut ställer oss inför ett omöjligt val: antingen aktivt ingripa i kriget eller lämna Ukraina åt sitt öde för att undvika ett första världskrig mellan kärnvapenmakter

Professor Jürgen Habermas i Süddeutsche Zeitung 15 februari 2023

Spänningarna ökar och den säkerhetspolitiska situationen blir mer hotande på Nordkalotten.

Rysslands invasion av Ukraina gjorde slut på nästan 30 år av samarbete i Arktis. Den 3 mars förra året meddelade de sju stater (USA, Kanada, Danmark, Norge, Sverige, Finland och Island), som förutom Ryssland ingår i Arktiska rådet att man pausade verksamheten som protest mot den ryska invasionen.

Stormakterna har det senaste året fastlagt nya strategiska doktriner för Arktis med innebörden att man i regionen trappar upp militärt och sätter de säkerhetspolitiska målen före ekonomi och infrastruktur.

Ryssland presenterade i mars 2020 en strategi för Arktis, där man pekade ut USA och Nato som de största säkerhetshoten mot landet och deklarerade att man skulle försvara de arktiska vattnen med alla till buds stående medel. Men man uttryckte också målsättningar som att stärka relationerna mellan staterna i regionen inom ekonomi, vetenskap, samfärdsel och kontakter över gränserna. Dessa skrivningar om samarbete har nu strukits i en ny utgåva av doktrinen som president Putin presenterade den 21 februari i år. Istället prioriteras de säkerhetspolitiska målen som överordnade.

USA tog fram sin nya doktrin för Arktis i oktober förra året, som ersätter den tidigare från 2013. I den nya doktrinen sätts säkerhetsfrågorna som första punkt.

Läs mer

”The most extravagant idea that can take root in the head of a politician is to believe that it is enough for one people to invade a foreign people to make it adopt its laws and constitution. No one likes armed missionaries; and the first advice given by nature and prudence is to repel them as enemies.”

Maximilien Robespierre, January 2, 1792

Den finska regeringen lade efter en remissomgång fram sin proposition om anslutning till Nato den 5 december förra året. Under riksdagsbehandlingen har ett antal utskottn avgivit positiva utlåtanden. Ett enigt utrikesutskott har sammanfattat den positiva grundsynen i sitt den 17 februari avgivna betänkande. Avsikten är att riksdagen ska ta slutlig ställning den 28 mars. Det kommer att bli ett ställningstagande för medlemskap; då frågan var uppe för behandling i ett tidigare skede var röstsiffrorna 188 för och 8 emot. Därefter krävs det bara att president Sauli Niinistö, som varit drivande i frågan om medlemskap, stadfäster beslutet. Sedan är det upp till Natos medlemmar att ta definitiv ställning. Samtliga medlemsstater, inklusive Turkiet och Ungern, måste enhälligt komma överens för att Finland slutgiltigt ska bli medlem. Den finska tidplanen innebär att det är den sittande riksdagen som tar beslutet. Det blir alltså inget nyval emellan.

Sverige har en annan tidplan. Någon proposition om anslutning är ännu inte framlagd. Enligt uppgift kommer den att avges i slutet av mars. Den ska därefter på remiss och sedan utskottsbehandlas, varefter riksdagen tar ställning. Underlag för erforderlig kvalificerad majoritet (2/3) föreligger i riksdagen. Tanken är antagligen att riksdagen, liksom i Finland, fattar beslutet, oavsett om klartecken från Turkiet och Ungern föreligger eller inte.

Om Finland men inte Sverige får klartecken från Turkiet och Ungern, talar allt för att Finland väljer att självt gå in i Nato.

Utrikesutskottets betänkande innehåller inte mycket nytt utöver propositionen och utskottsutlåtandena, vilka vi kommenterat tidigare på den här sajten (se nederst). Det kan emellertid vara värt att fästa uppmärksamheten på några saker som tas upp i betänkandet.

Läs mer

Sajten alliansfriheten.se har nu funnits i åtta år.

Vi har under dessa år kontinuerligt bevakat och kommenterat den offentliga svenska debatten om alliansfrihet, folkrätt och yttrande -och tryckfrihet.

På sajten har vi även länkat till och citerat ur internationella medier, då Nato, geopolitik och folkrätt behandlats. Vi har sökt begränsa vår bevakning till områden som direkt eller indirekt har bäring på vår egen säkerhetspolitik.

Finlands och Norges försvars och säkerhetspolitik har varit i särskilt fokus, och vi har löpande följt debatten i dessa våra nordiska  grannländer.

Strävan har varit att gå till källan och att återge och kommentera dokument som det ibland refereras till men som alltför sällan presenteras för allmänheten.

Med förra regeringens beslut i mitten av maj att söka medlemskap i Nato har naturligtvis hela den säkerhets- och försvarspolitiska debatten påverkats.

För vår del kvarhåller vi ståndpunkten att svensk alliansfrihet bäst gynnar vårt land både på kort och på lång sikt och att det var ett historiskt felbeslut att ansöka om medlemskap.

Det innebär inte att vi avstår från att analysera och kommentera vad ett Nato-medlemskap skulle innebära för Sveriges säkerhets-, utrikes och försvarspolitik. Vi har i en rad inlägg redogjort för konsekvenserna av ett kommande medlemskap vad gäller lagändringar, krav på omställningar av det svenska försvaret och påverkan på säkerhetspolitiken.

Vår grundinställning är att det även vid ett Nato-medlemskap är nödvändigt att bilda opinion för att tillsammans med alla försvarsvänliga och fredsengagerade krafter verka för bevarad svensk självbestämmanderätt.

Vi går emot defaitism som blir följden om man menar att allt av självständighet förloras vid ett Nato-medlemskap.

Självbestämmanderätten måste värnas så att vi inte riskerar att dras in i stormaktsledda konfrontationer och krigsäventyr. Det är möjligt även vid ett Nato-medlemskap, men blir mycket svårare än om vi förmår hålla fast vid alliansfriheten.

Vi står för ett starkt svenskt territorialförsvar byggt på allmän värnplikt. Med eller utan Nato-medlemskap är det ytterst bara vi själva som kan garantera att försvara vårt land.

Vår sajt har utvecklats starkt under dessa åtta år och vi tror att vi spelar en roll i den säkerhetspolitiska debatten och får erkännande för det från skilda läger.

Detta är för oss en sporre att fortsätta verka för svensk alliansfrihet och svenskt självbestämmande.

Den centrala gestalten i denna text är den liberalt sinnade diplomaten och juristen greve Albert Ehrensvärd (1867–1940). Denne hade kallats hem från Washington, där han hade tjänstgjort som svenskt sändebud, för att ingå i liberalen Karl Staaffs andra regering. Kung Gustaf V fann honom efter ett samtal acceptabel. Ehrensvärd tillträdde som utrikesminister 1911.

I mars 1913 besökte kungen i anslutning till en rekreationsresa till Rivieran kejsar Vilhelm II i Berlin och blev bjuden på middag. Vid sin hemkomst efter resan berättade kungen för högerledaren Arvid Lindman att kejsaren vid middagen hade klandrat Sverige för att vi ”visade ryssarna för mycken uppmärksamhet”. Kungen underströk att han inför kejsaren hade framhållit Sveriges önskan om neutralitet och opartiskhet gentemot alla stater. Vilhelm skulle då ha förklarat att ”om något skulle inträffa, så finge vi vara beredda att från honom erhålla ett telegram med begäran om svar inom 24 timmar, om vi vore med honom eller emot honom.”

Det svenska sändebudet i Berlin greve Arvid Taube, som dessförinnan hade varit svensk utrikesminister, rapporterade hem till utrikesministern i Stockholm om den märkliga middagen. Enligt rapporten hade kejsaren uppgivit att han hade läst ett tal av Sveriges utrikesminister och ”kunde ej nog förvåna sig däröver”. Talet hade framhållit den bestämda och orubbliga grundval, som Sveriges freds- och neutralitetspolitik hade hos en överväldigande majoritet av det svenska folket. Kejsaren invände att ”den enkla neutralitetsförklaringen ej vore nog i våra dagar. Det vore att misskänna situationen att tro något sådant. De små makterna kunde ej förbli neutrala, detta vore uteslutet. I händelse av ett stort krig måste de taga ställning för eller emot. I detta avseende komme han – kejsaren – icke att lägga fingrarna emellan. Greve Ehrensvärd, fortsatte han, kommer då att märka vad det är att sätta sig mellan sex stolar. Allt detta underströks i ton och gester.” Det framgick att kejsaren hade talat med kung Gustaf om samma sak.

Läs mer

Vi har genom flera inlägg tagit upp risken att Sverige vid ett Natomedlemskap dras med i en stormaktskonflikt på Nordkalotten och i Arktis.

Norska regeringen är också oroad av stormakternas kapprustning i norr.  Även om man förordar ökad norsk militär närvaro pekar man på nödvändigheten att på olika sätt dämpa spänningarna.

Andra norska försvarsdebattörer, bland annat två medlemmar av försvarskommissionen, har nyligen i en artikel i norska Strategem den 13 februari ivrigt argumenterat för att Norge tillsammans med Sverige och Finland, då dessa länder blir Natomedlemmar, skall läggas in under ett gemensamt amerikanskt kommando med bas i Norfolk, Virginia. Norge har redan inlemmats under det kommandot och från det högkvarteret utgår den nyuppsatta Second Fleet och andra marina enheter med uppgift att patrullera de arktiska farvattnen. Författarna önskar ett förpliktigande operativt samarbete i regionen baserat på en ”nordisk stridsidé”.

Läs mer