utvald

Trots lagrådets avrådan har regeringen lagt fram förslaget att kriminalisera deltagande i terroristorganisation för riksdagen (proposition 2022/23:73). Sannolikt kommer riksdagen att anta det. I så fall träder lagen i kraft den 1 juni. Regeringen hoppas väl att Turkiet ska ta sådant intryck av den nya lagen att landets parlament ska ratificera Sveriges anslutning till Nato före Natotoppmötet i Vilnius den 11-12 juli. Men ger verkligen lagen det som Erdogan vill ha av Sverige? Regeringens uttalanden om vem som ska räknas som terrorist gör det i hög grad oklart om alla sådana organisationer som Erdogan ogillar i Sverige kommer att träffas av lagen. De svenska mediegrundlagarna ger sannolikt också sådana organisationer, med eller utan terrorism på programmet, möjlighet att bedriva opinionsbildning utan att komma i konflikt med den nya lagen.

I detta lagstiftningsärende framträder klart den tvetydighet och den obeständighet över tid som präglar ett begrepp som terrorist. En person som för den ene framstår som terrorist kan av en annan hyllas som frihetskämpe. Det är också en fråga om tid. Det är således välkänt att personer, som senare i livet hyllas som landsfäder och fredspristagare, i början av sin karriär har betecknats som terrorister. Nelson Mandela och Menachim Begin är båda exempel på detta. Det är svårigheterna att definiera vad terrorism är som har lagt hinder i vägen för försök som gjorts i FN att klarlägga begreppet i bindande konventioner. FN-konventionerna på området har i stället fått inriktas på olika slag av terrordåd, såsom flygplanskapningar och sjöfartssabotage.

Läs mer

“It was a war (mot Serbien) waged by a nineteen-nation alliance that habitually looked to the United States for leadership but ultimately made decisions on the basis of consensus and then delegated their implementation to a multinational military chain of command.

As the Supreme Allied Commander, Europe, I was the head of the NATO military chain of command within Europe and responsible for implementing those decisions. And though decisions were made at higher political levels, much of the information to make those decisions came from my commanders and me. I also held another command position, that of U.S. Commander in Chief, European Command. It was a process known as ´dual-hatting`, complete with two different, geographically dispersed headquarters – NATO´s Supreme Headquarters Allied Powers Europe (SHAPE), near Mons, Belgium and the U.S European Command (EUCOM), in Stuttgart, Germany – two different staffs, and two entirely different reporting chains. It was a linkage designed by General Eisenhower himself.”

“In fact, I was operating under two lines of authority, one from the Secretary of Defense (USA:s) and one from the NATO Secretary General.”

“However, it was also true that nations generally influenced NATO actions in proportion to their commitment of forces. Those nations that contributed the most carried the greatest weight in the Council in the military decision process, and in the informal consultations. Those that contributed less, influenced less.

Realistically, the relative powers of member nations tend to be recognized in all multinational organizations, including NATO. The United States had always had the greatest power and the greatest influence. But during the cold war the problem was that the United States was not vulnerable in the event of a war in the same way as its European allies, and there were continuing concerns that the United States would somehow become ´decoupled` from its European allies.

Ironically, a similar rift was a factor in the Kosovo crisis, because American commitments to potential crises in the Persian Gulf and Korea took priority in U.S. policy over problems in Europe. During the summer and fall of 1998 the United States seemed more concerned with Saddam Hussein´s violation of the U.N. sanctions regime in Iraq than with the potential of another crisis in former Yugoslavia. This meant that NATO was depending for leadership on a nation whose security interests lay elsewhere. This is not an impossible situation, but the manner in which Washington expressed and acted on its priorities, however reasoned they may have seemed to the Americans, did not always inspire confidence among several European nations.”

Citaten är hämtade från den amerikanske generalen Wesley K. Clarks bok WAGING MODERN WAR, PublicAffairs, 2001. Han hade som befälhavare för alliansens styrkor och USA:s styrkor i Europa en ledande militär roll i planeringen och genomförandet av Natos folkrättsstridiga bombkrig mot Serbien. Det må anmärkas att kommandolinjerna är oförändrade och att de ”dubbla hattarna” alltjämt bärs av en amerikansk general.

Vi har tidigare informerat om det mycket breda tyska fredsinitiativet för att få till stånd ett vapenstillestånd i det upptrappade ryska folkrättsstridiga anfallskriget mot i Ukraina. Undertecknarna av initiativet, vilka har stark förankring i det tyska socialdemokratiska partiet och den tyska fackföreningsrörelsen, uppmanar förbundskansler Scholz att samman med andra viktiga stater undersöka förutsättningarna för att få till stånd nödvändiga fredsförhandlingar och få ett slut på dödandet, upptrappningen och de närmast oöverblickbara risker som är inbyggda i en eskalation av kriget.

En svensk översättning av initiativets text återges i dess helhet nedan:

   ETT FREDSINITIATIV FRÅN SAMHÄLLETS MITT

Att bygga fred: vapenstillestånd, förhandlingar och gemensam säkerhet – initiativet kräver en fortsättning av de positiva erfarenheterna av den europeiska avspänningspolitiken, så att det snabbt kommer till ett slut på kriget och till en ny freds- och säkerhetsstruktur i Europa.

BYGGA FRED!

Vapenstillestånd och gemensam säkerhet nu!

Det ryska anfallskriget mot Ukraina har redan varat i över ett år. Varje ytterligare dag av krig innebär mer lidande och förstörelse för de drabbade människorna, fler sårade och döda. För varje dag växer faran för en eskalering av fientligheterna. Skuggan av ett kärnvapenkrig ligger över Europa. Men världen får inte glida in i ett nytt stort krig. Världen behöver fred. Det viktigaste är att göra allt för ett snabbt vapenstillestånd, att stoppa det ryska anfallskriget och att finna vägen till förhandlingar.

Av kriget har blivit ett blodigt ställningskrig, där det bara finns förlorare. En stor del av våra medborgare vill inte, att det blir en våldsspiral utan slut. I stället för militärens dominans behöver vi diplomatins och fredens språk.

Freds- och avspänningspolitiken, som vi har den tyska enigheten och övervinnandet av den europeiska delningen att tacka för, är inte föråldrad. Vi har kämpat för dessa mål tidigare och fortsätter att göra det än idag. För att citera Willy Brandt: ”Det gäller att gå emot strömmen, när denna återigen försöker gräva sig en bedräglig fåra.”

Förenta nationerna har med konceptet gemensam säkerhet visat vägen till en fredlig värld. Den har rötter i den tyska freds- och avspänningspolitiken. I denna anda kom det till Slutakten från Helsingfors och Parisstadgan för ett nytt Europa. Till det knyter vi an. Fred kan bara uppnås på grundval av folkrätten och också bara med Ryssland.

Vår värld är beroende av ömsesidighet, bara så kan vår tids stora utmaningar övervinnas Det avgörande är att stoppa upptrappningen av kriget. Vi uppmanar förbundskanslern, tillsammans med Frankrike att särskilt vinna Brasilien, Kina, Indien och Indonesien för en medling, för att snabbt uppnå ett vapenstillestånd. Detta skulle vara ett nödvändigt steg, för att få ett slut på dödandet och undersöka möjligheterna till fred. Först då kan vägen banas för en gemensam säkerhetsordning i Europa.

Initiativtagare och ansvariga personer:

Prof. Dr. Peter Brandt, historiker; Reiner Braun, Internationella fredsbyrån; Reiner Hoffmann, tidigare ordförande för DGB; Michael Müller, förbundsordförande för Naturefriends, parlamentet. F.d. statssekreterare

Läs mer

Sven Hirdman som under åtskilliga år varit Sveriges ambassadör i Moskva har skrivit boken Ryssland och svensk säkerhetspolitik – 50 år i utrikespolitisk tjänst.  Den uppdaterades sedermera och gavs ett bredare perspektiv i den efterföljande boken Sverige i stormaktspolitikens mitt – Om diplomati och utrikespolitik. Hirdman arbetar nu med en ny bok om bland annat Ryssland och Ukraina som beräknas komma ut senare i vår.

Det ryska anfallskriget mot Ukraina är det värsta som hänt i Europa sedan andra världskriget. Ett dåraktigt och brutalt anfallskrig. Det strider mot folkrätten och alla andra normer. Det är en katastrof för Ukraina och en tragedi för Ryssland. Det får stora konsekvenser för den säkerhetspolitiska situationen i hela Europa och även globalt.

Det finns inga ursäkter för den ryska invasionen den 24 februari 2022 och ännu mindre för de krigsbrott som den ryska militären gjort sig skyldig till i Ukraina. Däremot finns det faktorer som bidrar till att förklara varför konflikten uppstod, något jag återkommer till.

Läs mer

”Armén måste vara huvudvapnet i Sveriges försvar, men en flotta var nödvändig för att möta  landstigningsförsök och för att ingripa mot blockad. På flottan kan dock ej ställas större anspråk än att så långt möjligt förhindra landstigning inom skärgårdsområde samt att försvåra sådana på öppen kust, och även i dessa fall beror motståndskraften ytterst på armén. Endast armén kan insätta folkets hela levande kraft i försvaret. Från dessa utgångspunkter bör avvägningen mellan båda vapnen ske.”

Nils Edén, liberal riksdagsman och blivande statsminister, om sitt bidrag till den andra försvarsberedningens principbetänkande 1913.

Lars Tingsten, som slutade sin bana som general, var minister i flera regeringar under 1900-talets början. Han ingick som krigsminister i statsministern (och amiralen) Arvid Lindmans högerregering, där kollegan Wilhelm Dyrssen var sjöminister. Tingsten hade inget till övers för Lindmans och Dyrssens planer på att tillföra den svenska flottan pansarskepp av ett mycket större och dyrare slag än de som hade byggts tidigare. En stor ”högsjöflotta” ville han inte vara med om. Det kunde dessutom leda till en snedbelastning av hela försvaret, där armén måste vara huvudvapnet och flottan endast ett hjälpmedel. I ett brev till en kollega i januari 1909 skrev han:

”Hela högsjöflottan är en politisk affär av dem, som vill, att vi ska bilda högra flygeln i germanernas kamp mot väster. Det är Victorias plan, och Victoria betyder icke så litet. Det är ock flottans plan, ty på den vägen tror de sig kunna erhålla nya båtar och nya lönebeställningar.”

Läs mer

Norska försvarets forskningsinstitut har gett ut en ny rapport om det norska försvaret. Institutet skall ge årliga råd om försvarets strategiska utveckling. Rapporten uppmärksammar att Norge inte har förmåga att lösa sina uppgifter i de mest kritiska scenarierna. Det finns ”operativa gap” vad gäller luftförsvar, ubåtsbekämpning, beredskap, kommunikation och annat.

Rysslands konventionella styrkor är försvagade av Ukrainakriget och det kan ta lång tid att bygga upp igen. Istället kan det leda till att Ryssland satsar än mer på de strategiska kärnvapenbaserna på Kolahalvön. Med ökande aktivitet i nordområdena är det risk för att stormaktsrivaliseringen blir tydligare också i Norges närområden slår rapporten fast.

Norge bör utforma en realistisk ambitionsnivå för att utkämpa en högintensiv strid mot ryska styrkor i norr.

I rapporten läggs stor vikt vid att försvaret av Norge inlemmas i Nato:s övergripande strategi som formulerades i Nato:s strategiska koncept antaget vid toppmötet i Madrid i juni 2022.

Läs mer

Stephen Wertheim, som tidigare har uppmärksammats på sajten och som i sin senaste bok klargjort att USA ”do not recognize the difference between ‘imperialism’ and ‘internat­ionalism’”, har nu i Foreign Affairs (March 2023) antytt att stormakten är oförbätterlig. I artikeln Iraq and the Pathologies of Primacy – The Flawed Logic That Produced the War Is Alive and Well.

Det är 20 år sedan USA invaderade Irak under president George W. Bush. Det tog ett decennium att förstöra landet. President Barack Obama förklarade långt senare i ett tal 2010 inför nationen: “We have met our responsibility. Now, it is time to turn the page.” Året efter skulle han vända sig med krigsplaner mot Syrien. Den här gången avstod han dock från att bomba en huvudstad, men lät amerikanska trupper tåga in i Irak och Syrien under förevändning att bekämpa den Islamiska staten, ”which emerged out of the maelstrom of the United States original invasion”, inflikar Wertheim.

År 2021 förkunnade president Joe Biden efter att ha tagit hem sina trupper från Afghanistan:  “​​I stand here today, for the first time in 20 years, with the United States not at war.” Men, noterar författaren,  USA ” nevertheless continued to conduct counterterrorism operations in multiple countries, including Iraq, where 2,500 ground troops remained.” Och Biden upprepade Obamas ord: “We’ve turned the page.”  Något Wertheim i frågasätter:

Läs mer

USA:s militära närvaro i Irak började 1990 med Gulfkriget följt av kriget mot Irak 2003 och har fortsatt fram till idag och är nu grunden för USA att säkra inflytande i regionen. Genom att ha tillgång till baser i Irak har man kunnat intervenera i Syrien och skapa ett läge av icke krig, icke fred i regionen.

1. USA:s krig mot Irak började med Gulfkriget 1990.

Irak invaderade Kuwait 1990 – ett klart folkrättsbrott. FN:s säkerhetstråds resolution 678 innebar en outsourcing till USA av de militära åtgärderna mot Irak. USA och dess koalition av stater genomförde ett krig som gick långt över Kuwaits rätt till självförsvar. Svenska regeringen var bunden av Säkerhetsrådets beslut, men oroad över att det inte blev en FN-insats.

2. Intervention i norra Irak

USA, Storbritannien och Frankrike gick in med militär trupp i norra Irak 1991 med hänvisning till att skydda kurderna och upprättade flygförbudszoner. Angreppet saknade stöd i någon resolution från Säkerhetsrådet.

Riksdagens utrikesutskott slog fast att interventionen och inrättandet av flygförbudszonerna saknade folkrättslig grund och att bombningarna borde upphöra.

3. Anfallskriget 2003

USA och Storbritannien inledde anfallskriget mot Irak den 20 mars 2003, störtade den irakiska regeringen och ockuperade landet. Angreppet saknade FN-mandat. Flera tunga stater som Ryssland, Kina och Frankrike hade klargjort att de skulle lägga veto mot ett sådant förslag från USA.

Läs mer

Sammanfattning av rapport från Kärnvapenuppföljningsgruppen

[…] Finland bör även som medlem i Nato arbeta för att stärka en regelbaserad världsordning och en fredlig lösning av konflikter. Detta har vi förbundit oss till som medlemmar i Förenta Nationerna och då vi godkänt Nordatlantiska fördraget och dess första artikel.

Kärnvapen bör inte importeras till, förvaras eller grupperas i Finland under fred eller krig. Denna princip är juridiskt förankrad i det internationella ickespridningsavtalet och i den nationella kärnenergilagen. Då kärnenergilagen förnyas, bör man säkerställa att förbuden mot införsel av kärnladdningar samt mot framställning, innehav och sprängning av sådana hålls kvar. Det finns ingen operativ grund för införsel av kärnvapen till Finland. Om Natoverksamhet bedrivs i Finland eller om det upprättas vapenlager genom en bilateral överenskommelse mellan Finland och Förenta staterna, bör det vid beredningen av lagar och överenskommelser säkerställas att dessa avtal omfattar förbud mot införsel av i Finland förbjudna vapen såsom kärnvapen och personminor.

Finland bör behålla beslutanderätten rörande placering av främmande trupper och av Natoverksamheter i landet och poängtera Natosamarbetets defensiva natur. Hela sammanfattningen finns att läsa här: kärnvapenpolitik Finland.

Tage Erlanders Dagböcker är uppfriskande och skolande läsning. Erlander är klok, ja, ibland mycket klok och insiktsfull. Då och då är han väl närmast skvallrig. Omdömen om kollegor och motståndare är legio, och de kan vara förödande eller fyllda av respekt, men de varierar naturligtvis från tid till annan. Utnämningsfrågor, rättsskandaler, alla dessa oändliga tal som hela tiden ska förberedas och hållas, middagar som bara måste klaras av, kontakter som ska skötas, och inte minst en politik som ska mejslas ut och förankras, allt detta i ett ständigt flöde av åligganden, händelser och omvärldsförskjutningar. Det är klart att Erlander blir trött, men han kämpar på, självkritisk och ibland tvivlande på den egna förmågan och kursen, dock kommer han alltid igen.

Nedan följer några nedslag i Dagböckerna som fångar upp vissa utrikes- och säkerhetspolitiska frågor från början av femtiotalet, vilka på gott och ont bevarat sin aktualitet. Det finns mycket mer att läsa i Dagböckerna om dessa och andra utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Det kursiverade nedan är min text.

21.9.1950

Samtalet utspelade sig vid en tidpunkt, då det stod klart att Norge var på väg mot ett medlemskap i Nato. Den norske ambassadören Birger Bergersen hade ofta överläggningar med Erlander. Ett i dagböckerna också åtskilliga gånger förekommande namn är Halvard Lange. Denne var under närmare två decennier Norges utrikesminister och verkade starkt för landets anslutning till Nato. -Dean Acheson var amerikansk utrikesminister.  

Bergersen här och berättade mycket uppskakad vad som hänt på ett regeringssammanträde i går i Oslo. Lange hade redogjort för Achesons bud angående det europeiska försvarets organisation. Ett överkommando, en gemensam överbefälhavare. Slut på den norska försvarssuveräniteten. Alla hade suttit och kippat efter andan. Vad hade de väntat sej, när de gick in i Atlantpakten? Att de bara skulle få hjälp och inga förpliktelser?

Läs mer