Oxfordprofessorn Peter H. Wilsons bok Iron and Blood: A Military History of the German-Speaking Peoples since 1500 (Harvard University Press 2023) på knappt tusen sidor är omöjlig att göra rättvisa i en begränsad anmälan. I korthet är det en analytisk bok som i fem långa, kronologiskt uppdelade avsnitt behandlat utvecklingen av strategi och taktik, militär planering, finanser och resurser, soldaternas rekrytering och därmed förknippade sociala strukturer, vapen och utrustning, idéer om krig och mycket mer. Tyskland sedan 1945 visar enligt författaren att tysk historia, sett på lång sikt, består av mer än en oändlig serie av krig.
utvald
Regeringens proposition om Sveriges medlemskap i Nato
Regeringen överlämnade den 7 mars 2023 till riksdagen sin proposition om Sveriges medlemskap i Nato (prop. 2022/23:74). I propositionen föreslås att riksdagen ska godkänna Sveriges anslutning till Natofördraget. Därutöver vill regeringen ha ett något utvidgat bemyndigande att fatta beslut om att ta emot stöd i form av militära styrkor från Nato. Men detta är mer av en teknikalitet med hänsyn till den långtgående lagstiftning som riksdagen redan godkänt. Ytterligare en sak som behandlas i propositionen är ett avtal och anslutande lagstiftning som handlar om status för bland annat Natos personal som vistas här i landet. Det avtalet förbigås här, då det är en logisk följd av en eventuell anslutning.
Historien om Ryssland
Den brittiske historieprofessorn Orlando Figes har nyligen givit ut den intressanta boken The Story of Russia (Bloomsbury Publishing 2022).
Klart läsvärda är kapitlen om mongolernas inflytande, tsarerna och gud, Ryssland närmar sig väst, Napoleons skugga, och ett imperium i kris. Därefter följer de likaså intressanta kapitlen ”Det revolutionära Ryssland”, ”Kriget i det gamla Ryssland” och ”Moderlandet”.
Men det är ändå det avslutande kapitlet ”Slutet” (”Ends”), som för dagen är det mest tankeväckande.
Författaren frågar: Hur långt kommer landets framtid att formas av dess förflutna? ”På många sätt verkar landet vara fångat i en återkommande cykel av dess historia. Två gånger under nittonhundratalet, 1917 och 1991, har den autokratiska staten brutit samman, bara för att återfödas i en annan form.” Han fortsätter: ”Ryssland ville vara en del av Europa, bli behandlat med respekt. Men om detta förkastades av västvärldens ledare, eller om de förödmjukade Ryssland, skulle landet tvingas beväpna sig mot väst. Nato och EU missade ett tillfälle att avsluta denna historiska cykel. I stället för att försöka få in Ryssland i nya säkerhetsarrangemang i Europa, höll Nato det isolerat. USA och dess nordatlantiska allierade agerade som om det kalla kriget hade ’vunnits’ av dem, och att Ryssland, den ’besegrade’ makten, inte behövde rådfrågas om konsekvenserna av den sovjetiska kollapsen i regioner där ryssarna hade historiska intressen.
Alliansfrihet för svenskt självbestämmande
Anförande vid möte den 4 mars på Medborgarplatsen i Stockholm
Parollen för detta möte är Ja till alliansfrihet – Nej till svenskt Natomedlemskap.
Man kan ha olika åsikter om Nato men vi förenas här kring att vi vill bevara Sveriges alliansfrihet.
Jag är inte emot ett medlemskap i Nato av ideologiska skäl. Mitt ställningstagande grundar sig på övertygelsen att Sverige bäst bevarar sin självbestämmanderätt och har bäst möjligheter att stå utanför ett krig om vi är alliansfria.
Andra länder i vårt närområde har gjort valet att gå med i Nato. Norge och Danmark redan i slutet av 1940-talet utifrån sina erfarenheter av tysk ockupation under andra världskriget och de baltiska staterna utifrån sina erfarenheter av både tysk och sovjetisk ockupation. Det är dessa länders eget val och de har använt sin nationella självbestämmanderätt att bli alliansmedlem vilket utomstående länder inte kan kritisera dem för.
Sverige har en helt annan historia. Vi har varit alliansfria i mer 200 år vilket bidragit till att vi kunnat stå utanför upprepade krig i vårt närområde som Krimkriget i mitten av 1800-talet, första världskriget och sedan andra världskriget.
Böcker om Nato
Det har kommit ut ett antal böcker om Nato på svenska. Flera av dessa är av ringa eller intet värde för den som vill lära sig något om Nato utöver ständigt återkommande jargong, upprepade schabloner och gängse ytlighet.
- Sverige & Nato, Hans Lindblad, Ekerlids 2023.
Folkpartisten (numera liberalen) Hans Lindblads bok håller låg nivå. Lindblad tillför knappast någon värdefull information eller kunskap om Nato. Boken är däremot full av godtyckliga historieskrivningar, påståenden och personomdömen. Den som är intresserad av vinklade ideologiska föreställningar av det slag som Lindblad torgför, kan kanske ha glädje av boken. För den som vill lära sig mer om Nato saknar den i stort sett värde. Men jag får medge att det åtminstone för stunden var rätt förnöjsamt att läsa om när Lindblad inte utan fog hamrar mot bland andra Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt, Anders Borg samt Göran Persson som det en gång så starka svenska försvarets ödeläggare. Dåvarande statsrådet och Liberalernas ledare Jan Björklund, som deltog i beslutet att avveckla värnplikten, förskonas naturligtvis. Folkpartiledaren Sven Wedén blir i boken något av en hjälte.
- Nato Historien om en försvarsallians i förändring, Ann-Sofie Dahl, Historiska Media 2019.
Docenten Ann-Sofie Dahls bok handlar om Nato. Men hennes ”värdegrund” och perspektiv ligger så nära den dominerande grundsynen hos etablissemangen i USA och Nato att det blir en propagandaskrift av det hela. Hon belyser knappast alls de frågeställningar om suveränitet och utrymme för eget nationellt försvar, som en småstat som Sverige på sin tilltänkta väg in i Nato har all anledning att kritiskt överväga och pröva. Den danska följsamheten gentemot USA blir hos Dahl föredömet. För folkrätten har hon föga intresse.
Intervju med Wolfgang Streeck om nödvändigheten av fred i kriget i Ukraina
Vi återger här en intervju med Wolfgang Streeck publicerad i Frankfurter Rundschau (24/2) om nödvändigheten av fred i kriget i Ukraina och om faran för att Tyskland skulle komma att bli indraget i kriget. Professor Streeck är sociolog och har länge verkat i ledande ställning vid det erkända Max-Planck-Institut für Gesellschaftsforschung.
Herr Streeck, Ni har undertecknat det manifest för freden, som går tillbaka på ett initiativ av Alice Schwarzer och Sahra Wagenknecht. Där står det, att vapenleveranser till Ukraina måste stoppas och förhandlingar med Ryssland inledas. Tror Ni, att ryssarna är redo för förhandlingar i nuläget?
Det vet jag inte. Vad jag vet är, att den nuvarande ukrainska regeringen, med herr Melnyk som vice utrikesminister, har förklarat sig inte vara det. Hur det förhåller sig på rysk sida, återstår att ta reda på, och dessutom om strategiskt formulerade offentliga deklarationer håller, vad de lovar. Diplomater är som bekant utbildade och inte illa avlönade för att finna gemensamma punkter även vid skenbart utsiktslösa konflikter, där motstridiga intressen, som har lett till krig, överväger.
För övrigt uppmanade Ryssland under hösten 2021 vid upprepade tillfällen USA att förhandla om en rad ryska memoranda rörande Ukrainakonflikten; detta avvisades. Även efter krigsutbrottet förekom det alltjämt direkta förhandlingar mellan Ryssland och Ukraina, bland annat genom förmedling av Israels premiärminister Bennett; dessa blev resultatlösa – enligt vad Bennett uppgivit, och som han senare delvis har backat ifrån, efter amerikanskt och brittiskt ingripande på den ukrainska sidan.
Veckans citat
Viktigt för mig är att man snarast får till stånd förhandlingar i förebyggande syfte som förhindrar att kriget blir utdraget och kräver allt fler offer och leder till allt större förödelse och till slut ställer oss inför ett omöjligt val: antingen aktivt ingripa i kriget eller lämna Ukraina åt sitt öde för att undvika ett första världskrig mellan kärnvapenmakter
Professor Jürgen Habermas i Süddeutsche Zeitung 15 februari 2023
Kristersson om närheten till kärnvapenbaserna i Murmansk
Spänningarna ökar och den säkerhetspolitiska situationen blir mer hotande på Nordkalotten.
Rysslands invasion av Ukraina gjorde slut på nästan 30 år av samarbete i Arktis. Den 3 mars förra året meddelade de sju stater (USA, Kanada, Danmark, Norge, Sverige, Finland och Island), som förutom Ryssland ingår i Arktiska rådet att man pausade verksamheten som protest mot den ryska invasionen.
Stormakterna har det senaste året fastlagt nya strategiska doktriner för Arktis med innebörden att man i regionen trappar upp militärt och sätter de säkerhetspolitiska målen före ekonomi och infrastruktur.
Ryssland presenterade i mars 2020 en strategi för Arktis, där man pekade ut USA och Nato som de största säkerhetshoten mot landet och deklarerade att man skulle försvara de arktiska vattnen med alla till buds stående medel. Men man uttryckte också målsättningar som att stärka relationerna mellan staterna i regionen inom ekonomi, vetenskap, samfärdsel och kontakter över gränserna. Dessa skrivningar om samarbete har nu strukits i en ny utgåva av doktrinen som president Putin presenterade den 21 februari i år. Istället prioriteras de säkerhetspolitiska målen som överordnade.
USA tog fram sin nya doktrin för Arktis i oktober förra året, som ersätter den tidigare från 2013. I den nya doktrinen sätts säkerhetsfrågorna som första punkt.
Veckans citat
”The most extravagant idea that can take root in the head of a politician is to believe that it is enough for one people to invade a foreign people to make it adopt its laws and constitution. No one likes armed missionaries; and the first advice given by nature and prudence is to repel them as enemies.”
Maximilien Robespierre, January 2, 1792
Om fredsmäkleri
Det finns en mängd böcker om hur första världskriget startade, och det har getts ut åtskilliga om krigets sista dagar. Men professor Phillip Zelikow bok The Road Less Traveled: The Secret Battle to End the Great War, 1916-1917 (Public Affairs 2021) är den första som skildrar hur många under krigets gång sökte få ett slut på blodbadet. Boken kan möjligen ge inspiration till försök att genom medling avsluta Ukrainakriget.
I september 1916 var läge att låta den då neutrale presidenten Woodrow Wilson bli medlare i kriget, vilket han föreslagit: ”A peace without victory”. Han hade hämtat inspiration från den tidigare presidenten Theodore Roosevelts framgångsrika medling 1905 mellan Ryssland och Japan i kriget mellan länderna, vilket gav honom Nobels fredspris.
Nu var ledare på båda sidor pessimistiska om sina utsikter i kriget och oroade över förmågan att fortsätta. Tyskarna hade formellt bett Wilson att agera och hade i hemlighet frivilligt accepterat ett återlämnande av Belgien för att visa sin vilja att nå en kompromissfred. Och den brittiska krigskommittén visste att Wilson var angelägen om att medla fram ett slut på kriget, som kom att pågå från augusti 1914 till november 1918, varunder nio miljoner soldater dödades.
Brest-Litovsk och stormaktsspelet
1911 publicerade Alfred von Schlieffen – arkitekten bakom den tyska offensivplanen som den tyske överbefälhavaren Helmuth von Moltke Jr., skulle tillämpa mot Frankrike 1914 – en inflytelserik essä om den nya massarmén: Über die Millionenheere. Han hävdade att framtidens krig, deras längd och kvantitativa ökning av våldet var bortom mänsklig fattning. De kunde pågå ”sju” eller till och med ”trettio år”, och konsekvenserna var så oförutsägbara att grunderna för den tyska nationalstaten, själv ett resultat av krig, kunde plötsligt ifrågasättas. Framtida krig innehöll därför fröet för revolution. Schlieffens dystra förutsägelser hade gett anledning till tyska eftertankar, särskilt då framtida krig inte längre kunde begränsas. Insatserna skulle vara för ”rikets överlevnad”. Och Moltke hade redan fruktat beväpning av arbetare i värnpliktsarméer.
Före det stora kriget var läget att trippelalliansen förenade det tyska riket, Österrike-Ungern och Italien, medan alliansen mellan Frankrike och Ryssland, som utvidgades 1907 med Storbritannien, bildade trippelententen.
Finland forcerar för att alliera sig militärt med Nato
Den finska regeringen lade efter en remissomgång fram sin proposition om anslutning till Nato den 5 december förra året. Under riksdagsbehandlingen har ett antal utskottn avgivit positiva utlåtanden. Ett enigt utrikesutskott har sammanfattat den positiva grundsynen i sitt den 17 februari avgivna betänkande. Avsikten är att riksdagen ska ta slutlig ställning den 28 mars. Det kommer att bli ett ställningstagande för medlemskap; då frågan var uppe för behandling i ett tidigare skede var röstsiffrorna 188 för och 8 emot. Därefter krävs det bara att president Sauli Niinistö, som varit drivande i frågan om medlemskap, stadfäster beslutet. Sedan är det upp till Natos medlemmar att ta definitiv ställning. Samtliga medlemsstater, inklusive Turkiet och Ungern, måste enhälligt komma överens för att Finland slutgiltigt ska bli medlem. Den finska tidplanen innebär att det är den sittande riksdagen som tar beslutet. Det blir alltså inget nyval emellan.
Sverige har en annan tidplan. Någon proposition om anslutning är ännu inte framlagd. Enligt uppgift kommer den att avges i slutet av mars. Den ska därefter på remiss och sedan utskottsbehandlas, varefter riksdagen tar ställning. Underlag för erforderlig kvalificerad majoritet (2/3) föreligger i riksdagen. Tanken är antagligen att riksdagen, liksom i Finland, fattar beslutet, oavsett om klartecken från Turkiet och Ungern föreligger eller inte.
Om Finland men inte Sverige får klartecken från Turkiet och Ungern, talar allt för att Finland väljer att självt gå in i Nato.
Utrikesutskottets betänkande innehåller inte mycket nytt utöver propositionen och utskottsutlåtandena, vilka vi kommenterat tidigare på den här sajten (se nederst). Det kan emellertid vara värt att fästa uppmärksamheten på några saker som tas upp i betänkandet.