Alan Palmer förklarar bakgrunden i boken Bismarck (2018): Under många århundraden hade tvillinghertigdömena Schleswig (på danska: Slesvig) och Holstein styrts av Danmark, så ock under Napoleonkrigen och det bekräftades vid Wienkongressen 1815, som lade det lilla hertigdömet Lauenburg till den danske kungens territorier. I både Holstein och Lauenburg var befolkningen överväldigande tysk; regionen hade alltid utgjort en del av det heliga romerska riket; och det var därför naturligt att den danske suveränen skulle erkännas som medlem av Tyska förbundet i egenskap av härskare över Holstein. Schleswig hade däremot fler danska städer och byar än tyska och var aldrig medlem i Tyska förbundet, även om den södra delen av hertigdömet var nästan lika germansk till sin karaktär som Holstein. Under slutet av 1840-talet försökte en dansk nationalistisk rörelse direkt annektera hertigdömena. Denna stämning väckte en stark reaktion inom Tyskland, och ”kampen mot dansk aggression” blev en paroll revolutionsåret 1848. Krig mellan Tyska förbundet och Danmark bröt ut.
utvald
Veckans citat
”Sverige förstärker styrkorna i norr, men soldaterna ska inte strida som tidigare. De blir en del i en geopolitisk hotspot: den 130 mil långa finsk-ryska gränsen.”
Sveriges radio 2 november
Kärnvapen och permanenta baser inte uteslutna säger ÖB
”Sverige bör inte inledningsvis motsätta sig kärnvapen på svensk mark.”
Det säger Försvarsmaktens överbefälhavare Micael Bydén på en pressträff den 1 november i samband med att hans militärstrategiska rapport om försvarets uppbyggnad, som tagits fram på uppdrag av regeringen, publicerades. (se kommentar tidigare på den här sajten)
Rapporten ger rekommendationer om hur Sverige bör agera när landet blir en del av försvarsalliansen Nato.
Till exempel vill Försvarsmakten få mandat att genomföra gemensam försvarsplanering och ingå i det för Nato gemensamma luft- och robotförsvaret. Dessutom tycker Försvarsmakten att Sverige ska gå med i Nato utan förbehåll.
Som statsminister förklarade Magdalena Anderson den 1 maj i år att Sverige inte skulle ha kärnvapen på sitt territorium och inte heller tillåta permanenta baser för utländska styrkor vid ett Nato-medlemskap.
Detta budskap kom dock att motsägas då samma regering lämnade sin avsiktsförklaring till Nato om svenskt medlemskap, ett så kallat Letter of Intent den 5 juli. I brevet gjorde regeringen inga sådana förbehåll utan lämnade frågorna om baser och kärnvapen öppna. Regeringen skrev i brevet att man skulle tillmötesgå alla Natos krav. (se kommentar)
ÖB har tagit på sig att ge det svar som förra regeringen inte ville meddela svenska folket, nämligen att öppna för möjligheten att placera kärnvapen på svenskt territorium och att inte heller avvisa permanenta baser. ÖB tycker det är en dålig idé att från början ställa villkor.
Vänsterradikalismen är hjälplös när Sverige är på väg in i Nato
Nummer 3 2022 av den vänsterradikala tidskriften Clarté har temat Nato. Detta tema inleds med en lång artikel av Mikael Nyberg, Sverige, Nato och kriget i Ukraina. Artikeln tillför inget nytt i sak av nämnvärt värde. Mearsheimer, Walt, Kennan, Kissinger, Bacevich med flera har tagit upp många av de aspekter som berörs och med helt annan tyngd. En hel del spekulationer och påståenden görs om diverse förhållanden, men utan källhänvisningar och ofta i avsaknad av varje relevans för läget nu, som ju är det akuta att fokusera på.
Artikeln ingår i den vänsterradikala traditionen att ägna sig åt allmänna avslöjanden och hänge sig åt dystopi. Sådana budskap leder bara till passivitet, som vi redan har tillräckligt av.
Författaren har följaktligen inget vettigt att säga om vilka uppgifter en upplyst medborgerlig opinion – som det återstår att formera – bör ställa sig i ett läge där ett medlemskap i Nato kommer att utsätta vårt självbestämmande för utomordentligt hårt tryck, riskera att dra in oss i stormakternas upptrappade konfrontationer och motverka att vi kan bygga ett folkförsvar baserat på allmän värnplikt för eget försvar av vår suveränitet och det svenska territoriet i dess helhet.
Nybergs artikel följs av en av Mai Greitz med rubriken Ny spionerilag kan tysta Natokritik. Det är en lagstiftning som vi tagit upp på alliansfriheten.se och som förtjänar att belysas.
Därefter följer en artikel av Djibo Sobukwe om Nato i Afrika: en dödlig investering. Jag får inte ut något av den.
Sammantaget finns det för den som verkligen vill orientera sig om och medverka till hur svensk utrikes-, säkerhets-, och försvarspolitik bör utmejslas i ett läge, där vi är på väg in i Nato, lika liten anledning att ägna tid åt Clarté nummer 3 2022 som att ägna tid åt Stefan Lindgrens bok Att dö för Nato.
Var det inte någon som en gång hävdade att ”Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den.” För oss gäller det nog att i ett kritiskt, defensivt läge bevara det bästa i svensk tradition.
Om FN-stadgan och FN
För att uppmärksamma FN-dagen den 24 oktober publicerar vi här utdrag ur ett kapitel av Rolf Andersson ur boken Lagen mot krig ( Celanders , 2013).
Vi återger också ett utdrag ur en bok av folkrättsprofessorn Olivier Corten.
***
Folkrätten riktar sig i princip till stater, och gäller för statens relationer till andra stater. Detta folkrättens mellanstatliga perspektiv är mycket tydligt i FN-stadgan.
Folkrätt skapas genom sedvanerätt. Det är rätt som skapas genom staternas etablerade praxis och erkännande av denna som ny rätt. Men framförallt skapas folkrätt numera genom traktater och konventioner (avtal), som staterna förbinder sig att följa. När en traktat har en så stor anslutning som FN-stadgan får den en sådan genomslagskraft och ett sådant erkännande att den samtidigt blir till ny sedvanerätt och därigenom bindande för alla stater, även sådana som inte anslutit sig.
Grundläggande för FN – fundamenten – är enligt artikel 1.1 och 1.2 framförallt att ”upprätthålla internationell fred och säkerhet”, att ”undertrycka angreppshandlingar” samt att ”mellan nationerna utveckla vänskapliga förbindelser, grundade på aktning för principen om folkens lika rättigheter och självbestämmanderätt”. Det slås också fast att FN ”grundar sig på principen om samtliga medlemmars suveräna likställdhet”.
Suveränitetsprincipen är central i FN-stadgan. En stat är inte underordnad någon annan stat. Statens territoriella integritet och politiska oberoende skyddas av stadgan. Och inom statens territorium har statens myndigheter maktmonopolet. Dessa fundamentala principer upprätthålls i FN-stadgan genom interventionsförbud, dvs. dels aggressionsförbudet enligt artikel 2.4, dels förbudet mot inblandning i en stats interna angelägenheter enligt artikel 2.7.
Dö för Nato
Stefan Lindgren har skrivit boken Dö för Nato (Oktoberförlaget 2022). Författaren synes avsky Nato, en organisation som landet sannolikt inom överblickbar tid kommer att bli en medlem i.
Boken är ensidig, men har en del historiska utblickar som är värda att ta del av; utblickar som skildrats på den här sajten sedan januari 2015.
Boken ger inga råd om hur Sverige bör agera som blivande medlem i Nato. Författarens enkla svar är att Nato ska avskaffas.
På den här sajten har policyn varit att söka samla opinion för att Sverige ska bevara sin framgångsrika alliansfria linje och inte ansöka om medlemskap. I och med ansökan kommer vårt fokus att behöva koncentreras på hur svenskt självbestämmande vad avser utrikes- säkerhets- och försvarspolitik kan hävdas trots ett kommande medlemskap. När det gäller Nato som organisation kommer vi såsom hittills att fortsätta att belysa dess roll i det internationella maktspelet med särskild inriktning på relationen till Sverige.
Lindgren låter påskina på sidan 132, att Ryssland har någon slags rätt att ta till vapen i Ukraina, under hänvisning till att rysktalande ukrainare har rätt till ”självbestämmande”. Påståendet är inte korrekt, och den ryska aggressionen strider mot FN-stadgans våldsförbud och principen om ”no fruits of aggression”.
Inte heller är författarens påstående på sidan 164 grundat: ”Sammantaget är det ingen tvekan om att Natomedlemskapet kräver grundlagsändringar.” Han framlägger inga vederhäftiga sakskäl för påståendet.
Så Lindgrens bok bör läsas med ett kritiskt öga.
Om beslut för ett eventuellt medlemskap i Nato
En promemoria om Sveriges medlemskap i Nato, DS 2022:24, har av regeringen skickats ut på remiss.
I den föreslås ett antal lagändringar, som vi kommenterat tidigare på den här sajten.
Fokus i denna artikel läggs på själva beslutsprocessen, som – är det tänkt – ska leda fram till det eftersträvade medlemskapet, och på villkoren för besluten som i så fall ska till.
Den här artikeln är inte på något sätt heltäckande och kan inte heller vara det. Utöver de beslut och lagändringar, som vi berör med anledning av informationen i promemorian, tillkommer ytterligare många regleringar som nu är föremål för utredning, bland annat från Försvarsmaktens sida. Till dessa regleringar avser vi att återkomma i den mån de visar sig vara väsentliga och de ständigt upprepade kraven på närmast fullständig sekretess inte hindrar en vettig belysning.
USA:s nationella säkerhetsstrategi
Sverige står inför ett medlemskap i Nato. Alliansen leds av USA som nu allt tydligare vänder sig från Europa och rustar sig för att konkurrera på alla plan och särskilt militärt med Kina.
USA försäkrar att Natos försvarsåtagande gentemot sina medlemsländer (artikel 5) om stöd vid angrepp gäller, samtidigt som många bedömare i Europa ifrågasätter om USA vid ett krig kommer att bistå stater i Europa.
Den amerikanska administrationen har publicerat en ny nationell säkerhetsstrategi där det tydligt framgår vad den amerikanska administrationen prioriterar.
En nationell säkerhetsstrategi publiceras periodiskt och årets ersätter den från 2021. Strategin beskrivs på en hög nivå och anger riktning och policy för USA:s utrikes- och säkerhetspolitik, men tar också upp riktlinjer för den amerikanska inrikespolitiken. Huvuddelen ägnas åt USA:s roll i världen och den säkerhetspolitiska strategin.
Strategin tecknar en hotfull bild av världsläget, där USA måste rusta sig militärt, politiskt och ekonomiskt för att möta Kina, som utpekas som huvudmotståndaren.
Några egentliga alternativ till upprustning och mobilisering av USA och allierade stater och partners anges inte. Nedrustning nämns men inte mer än så. Diplomati, dialog och åtgärder för att sänka spänningarna i världen spelar en helt underordnad roll i strategin.
Förberedelser för medlemskap i Nato
Förberedelserna för det tilltänkta svenska medlemskapet i Nato pågår nu för fullt på olika håll.
Vi har möten med och förhandlar med företrädare för den turkiska regimen.
Trycket på oss för att trappa upp vapenleveranserna till Ukraina till en krigförandes nivå ökar och ska väl få oss att bekräfta vår lojalitet mot Nato.
Försvarsmakten har på uppdrag av regeringen tagit fram en den 13 september daterad delredovisning av sina bedömningar med anledning av den svenska ansökan. Redovisningen är nästan helt maskad (vi har begärt ut handlingen). Men vi kan inte låta bli att återge en insikt som Försvarsmakten redovisar, nämligen att ett svenskt medlemskap ”ger Sverige en ny dynamik vad avser hot, utmaningar respektive försvarsmöjligheter”. Kan det vara detta som brukar kallas för instabilitet av det slag som statsminister Magdalena Andersson hänförde sig till före sin omvändelse, men sedan snabbt backade från? Försvarsmakten återkommer med sin slutredovisning senare i år. Det substantiella i den lär vi väl inte heller få ta del av.
Ukraina och kriget
Den norska folkrättsdoktorn Cecilie Hellestveit har skrivit den viktiga boken Dårligt nytt fra Østfronten. Krigen som endrer allt (Spartacus, 2022) som redan uppmärksammats på sajten.
I en recension påtalas:
”Der tar hun utgangspunkt i krigen i Ukraina og skriver om de geopolitiske følgene hun mener krigen får. Norge er aleine i Europa med naboforholdet til Russland. Skal vi da ruste oss til tennene? Hellestveit viser til at jo mer Russland svekkes, jo sterkere blir Kina. Det er også grunnen til at så mange halvstore stater ikke vil ta avstand fra Russlands krig og slutte opp om sanksjonene, mener Hellestveit. USA prioriterer kampen mot Kina, ikke Russland, hevder hun. At USA vil gå til krig for Taiwan, men ikke for Ukraina, mener hun beviser det […] Det som dokumenteres i Hellestveits bok, er at resten av verdens folk ikke vil være med på særlig Europas dobbeltmoral, det hun kaller Europas eksepsjonalisme, krav om unntak for sine handlinger. Mens vi i Norge ser oss blinde på Europa og vår gode moral, er jo resten av verden veldig godt vant med Europas og USAs utallige angrepskriger gjennom flere århundrer. Så de kan lett si at dette er jo dagligdags for oss, hvorfor bråker dere? Fortsatt tyder mye på at en stor omfattende krig i verden vil bli nødvendig for å løse rivaliseringa om råvarer og markeder. Og skjer det, er ’lagoppstillinga’ alt klar: Det blir USA og Europa mot Resten av verden. […] Ei bok som det er viktig at mange leser.” Se även
Därför åker vi gärna till Åland
Vi återpublicerar här en ett inlägg av Ingemar Folke från 15 juni 2018 (Utgivarna)
På 1950-talet tillfördes Ukraina halvön Krim, som 1784 hade erövrats av Ryssland. Efter Sovjetunionens upplösning ingår Krim i Ukraina. På våren 2014 annekterade Ryssland självsvåldigt Krim. Annekteringen stod i strid med FN-stadgans förbud mot hot om våld. Ryssland anordnade en folkomröstning på Krim. Ryssland meddelade att nästan alla som deltog i omröstningen ville att Krim skulle tillhöra Ryssland.
Resultatet av en omröstning, som anordnats av den annekterande staten, har givetvis ingen folkrättslig betydelse. Inte ens ett resultat från en korrekt anordnad folkomröstning kan enligt folkrätten rättfärdiga att en stat med hot om våld tillskansar sig en bit av en annan stats territorium.
Men har inte de till största delen rysktalande Krimborna rätt att själva bestämma om de vill tillhöra Ukraina eller Ryssland? Utgör inte detta en del av ”folkens självbestämningsrätt”, som också nämns i FN-stadgan?
Ideologier och utrikespolitik
Professorerna Christopher McKnight Nichols och David Milne har editerat boken Ideology in U.S. Foreign Relations: New Histories (Columbia University Press, 2022).
Flera av bidragen till denna bok är klart läsvärda. Som exempel vill jag särskilt nämna Benjamin A. Coates, American Presidents and the Ideology of Civilization, Marc-William Palens, Competing Free Trade Traditions in U.S. Foreign Policy from the American Revolution to the “American Century”, Nicholas Guyatts, The Righteous Cause: John Quincy Adams and the Limits of American Exceptionalism och Daniel Steinmetz-Jenkins and Michael Franczak, Cold War Liberals, Neoconservatives, and the Rediscovery of Ideology.
Men som läsare bör man nog hålla sig lätt kallsinnig till överdrifter om ideologiers inverkan på Förenta staternas och andra staters utrikespolitiska linjer.
President Joe Biden hållning bekräftar att skepsis är på sin plats. Han tog som ett moment i sin utrikespolitik initiativ till internationella ”summits”, med demokratiska slagord, för att försöka isolera stater som inte fann sig i amerikanska påbud om vilken internationell ordning som skulle gälla. Hit hörde naturligtvis Ryssland och Kina. Dessa korståg, som Sverige hängde på, har inte varit någon stor framgång. Och att den demokratiska fernissan var tunn framgick när Biden reste till Saudi Arabien och mötte: