utvald

Inför ett troligt svenskt och finskt Nato-medlemskap pågår nu en intensiv diskussion om hur vårt försvar skall användas, men inte för vårt eget försvar utan för att anpassa det  till andra länders militära strategier.

Finland, som deklarerat att man även vid ett Nato-medlemskap kommer att vara inriktat på det egna landets försvar, kommer kanske nu under trycket från Nato att tvingas rucka ordentligt på den doktrinen.

Estlands försvarsminister Hanno Pevkur har meddelat att Finland och Estland kommit överens om att länderna som Natomedlemmar ska integrera bland annat sina kustförsvar.  Enligt Pevkur har en preliminär överenskommelse nåtts med finska försvarsministern Antti Kaikkonen.

Pevkur understryker att räckvidden för en ny missil, israeliska Blue Spear, som landet i höstas beslutade att skaffa för att bekämpa marina mål, är 290 kilometer. Estländarna kan då rikta sin missileld exakt var som helst mot den finska kusten i Finska viken.

Sjövärnsmissilen (MTO 85M), som förvärvats av den finska marinen, har en räckvidd på över 100 kilometer och är utrustad med en radarsökare. Finländarna kan fokusera sin eld mot Estlands norra kust.

Läs mer

Wissenschaft als Beruf och Politik als Beruf var två föreläsningar, som den tyske samhällsforskaren Max Weber höll, när första världskriget ännu inte riktigt börjat gå mot sitt slut respektive när det just var över. Han tillhörde den skara professorspolitiker, som hade hälsat krigets ankomst med entusiasm, och hans moder hade satsat familjens förmögenhet på krigsobligationer, som naturligtvis blev värdelösa, när Tyskland bet i gräset.

Läs mer

”The lack of a shared and steadfast commitment to nuclear disarmament could prevent NPT Review Conference participants from reaching significant agreements. A possible harbinger of inaction was the first meeting of states parties of the Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons (TPNW) last month in Vienna, where participants could not even agree on calling out Russia’s nuclear threats and rhetoric in the context of its invasion of Ukraine.”

thebulletin.org 3 augusti

Ryssland har tagit fram en ny maritim doktrin. Huvudbudskapet är att USA är fienden ”genom sin strategiska politik att dominera världshaven”. Som nummer två kommer Nato genom sin ”strävan att röra sig närmare Rysslands gränser.”

Doktrinen signerades av Vladimir Putin i S:t Petersburg den 31 juli, vilket var Flottans dag i Ryssland.

Doktrinen identifierar Arktis, Svarta havet, Ochotska havet, Berings hav samt Östersjösunden och Kurilska sundet som varande Rysslands nationella intressen. Arktis och Nordostpassagen pekas ut som särskilt betydelsefulla och områden där Ryssland kommer att satsa både militärt och på civil verksamhet. Norra Flottan och Stillahavsflottan kommer att rustas upp.

Den nya maritima doktrinen skiljer sig från den tidigare från 2015 genom att man nu tydligt pekar ut motståndarna. USA anges i första hand och Nato anges i andra hand som motståndare som på olika sätt hotar Ryssland.

På Natos toppmöte i Madrid den 29 juni antog Nato sitt strategiska koncept (kommenterad på den här sajten) där alliansen för första gången anger Ryssland som sin motståndare:

”Den ryska federationen utgör det största och mest direkta hotet mot alliansens säkerhet och mot fred och stabilitet i det euro-atlantiska området.”

Med de nya doktrinerna har nu båda sidor pekat ut varandra som sina fiender. För Sverige betyder det att vi vid ett Nato-medlemskap hamnar i det ena fiendelägret och skall följaktligen också officiellt se Ryssland som ett direkt hot.

Läs mer

Vi återpublicerar här en artikel om Kina, Taiwan och folkrätten från Tidskrift för Folkets Rättigheter 2001 nr 2. (Utgivarna)

Kina,  Taiwan och folkrätten

Lars-Gunnar Liljestrand

USA:s president Bush förklarade i våras i en amerikansk TV-intervju att hans regering skulle ingripa militärt för att försvara Taiwan. Uttalande väckte stor uppståndelse runt om i världen men även i USA.

Den amerikanska Kinapolitiken har visserligen sedan 1949 på olika sätt använt Taiwan mot Fastlandskina. Men sedan 70-talet har amerikanska presidenter undvikit att öppet ge några utfästelser om militärt stöd till Taiwan vid en eventuell konflikt med Kina.
Ett par dagar efter intervjun kom ett nytt uttalande från Vita Huset där det kategoriska uttalandet om militärt stöd togs tillbaka. Mer insiktsfulla tjänstemän i administrationen hade ryckt in och korrigerat presidenten.
Andra händelser som åter gjort frågan till en konflikt mellan USA och Kina är amerikanska regeringens beslut om ett nytt avtal om vapenleveranser och ett närmast officiellt mottagande i Washington av taiwanesiska ledare som förespråkar en ”tvåkinalösning”.
Folkrättsligt är Taiwanfrågan klar. Taiwan är en del av Kina. Taiwan omnämns första gången i historien i 1700 år gamla dokument från den kinesiska staten Wu under de ”Tre kungadömenas” period. Wu hade sänt flera expeditioner till ön och det fortsatte genom århundrandena. Under 1700-talet inflyttade fastlandskineser i en ökande ström till ön och var cirka 100 000 vid slutet av det århundradet. År 1893 var den kinesiska befolkningen uppe i 2.5 miljoner.

Läs mer

Vi brukar ju ha julläsningstips. Nu tänkte jag ge några sommarläsningstips, inte nödvändigtvis av uppenbar säkerhetspolitisk relevans, i slutet av säsongen.

Staffan Bruun, en ärrad journalist i den svenskspråkiga pressen i Finland, ett av de stalinistiska brushuvudena runt 1970, tillsammans med bland andra Björn Wahlroos, har skrivit en charmig bok om den nuvarande Ålandskungen (det har funnits flera: Gustaf Erikson, Julius Sundblom) Anders Wiklöfs levnad, Murarens son (Schildts & Söderströms, 2019). Det är berättelsen om en långvägare: bilhandlaren, som metodiskt lägger under sig bit för bit av det åländska näringslivet – del i livsmedelshandel, i rederinäring – för att slutligen bli huvudägare i Ålandsbanken (dit han tar sin brorson som vd och Göran Persson som styrelseledamot). Han bygger upp en privat konstsamling av stora mått. Hans framlidne broder var i flera perioder öns eller landskapets socialdemokratiske finansminister. När Åland firar 100-årsminnet av sitt självstyre inom republiken, är den här lilla skriften på många sätt en ögonöppnare.

Boken kan kompletteras med Sten Ekmans (huvudförfattare) och Tommy Jeppssons Ockupera Åland (Pennan och svärdet, Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks förlag, 2020). Den skildrar Ålands ställning i Östersjön efter det svenska krigsnederlaget 1808–09 och ger ett brett perspektiv på den så kallade Ålandsfrågan, ur såväl svensk, finsk som åländsk synvinkel. Krigsnederlagets faktiska och potentiella konsekvenser behandlar den flinke statsvetarprofessorn Leif Lewin i ett tunt med innehållsmättat arbete, Ödesåret 1809. Hur Sveriges historia kunde ha blivit annorlunda (Daidalos, 2022). Sveriges väg ut ur Napoleonkrigen var inte ödesbestämd. Vägvalen var många. Kungen, Gustav IV Adolf, hade kunnat sitta kvar, men revolutionsgeneralen Bernadotte hade också kunnat komma tidigare till Sverige. Litet grand som en deckare.

Anmärkning. – Författaren avslutningstalar den 13 augusti i Mariehamn om Erasmus och renässansen vid Katrina kammarmusikfestival.

Historiska vändpunkter upptäcks nästan alltid i efterhand, och de som ser historiska vändpunkter äga rum har nästan alltid fel. Det finns undantag från denna tumregel. Den borgerliga världens sammanbrott och imperiernas fall 1914–1918 var en sådan vändpunkt, som registrerades också av samtiden, liksom den utdragna koloniala frigörelsen efter 1945 och sovjetsystemets snabba undergång 1989–1991. De ledde alla till djupgående och oåterkalleliga förändringar i världsmåttstock.

Andra händelseutvecklingar under samma århundrade fick stora – ofta nog ohyggliga – konsekvenser för mänskligheten utan att fördenskull bli epokala. Hitlerismens tolv år vid makten rubbade egentligen ingenting; i Tyskland lämnade de efter sig motorvägar och socialförsäkringar och ett sällan skådat mördande. Den 11 september 2001 ledde inte världshistorien in på nya spår, och inga analytiker och ”experter” på det ena och det andra har heller kunnat övertygande visa, att den 24 februari 2022 har varit ett vägskäl av vändpunktskaraktär.

I efterhand kommer man säkerligen att kunna avfärda alla påståenden i motsatt riktning som löst prat.

Läs mer

Försvarsminister Peter Hultqvist skriver i Dagens Nyheter (27/7) om det svenska försvaret efter ett inträde i Nato. Artikeln får uppfattas som en långsiktig plan för det svenska försvaret för den händelse att vi skulle bli medlem av alliansen.

Formuleringarna kräver en granskning då det hittills saknats tydliga besked från regeringen.

Av särskild vikt är hur regeringen ser på avvägningen mellan ett nationellt försvar och ett direkt Nato-styrt försvar för insatser utanför landets gränser.

Inför beslutet om ansökan till Nato var beskedet från statsministern att vi måste gå med i alliansen för att få hjälp att försvara oss: ”Det bästa för Sveriges och svenska folkets säkerhet är att vi går med i Nato” (TT 15/5).

Samtidigt som ansökan lämnades in förklarade hon i riksdagen: ”Det finns mycket i Sverige som är värt att försvara och Sverige försvaras bäst i Nato.”

I nästa andetag erbjöd statsministern Nato det svenska försvaret att användas för mer än att försvara det svenska territoriet: ”Sverige tar med sig en betydande kapacitet som gynnar Nato som helhet.”

Läs mer

Ett argument för svenskt Nato-medlemskap var, att vi inte kunde trygga vår nationella säkerhet på egen hand. Vi måste kalla in andra. Den nu förlegade Hultqvist-linjen formaliserade transatlantiska och andra länkar (”samarbeten med andra”). Med ett Nato-medlemskap förespeglades garantier för broderlig hjälp enligt Nato-föredragets artikel fem. Det låg mycket av önsketänkande i allt detta.

Nu framträder så officiella representanter för det militära etablissemanget i Sverige och förklarar, att vårt land som Nato-medlem kommer att garantera andras säkerhet – i Östersjön, Baltikum och Arktis. De går därmed mycket längre än 2009 års så kallade solidaritetsförklaring. Här utdelas recept för en militär anfallsorganisation, som inte sätter Sveriges försvar och säkerhet i främsta rummet. Inriktningen blir primärt offensiv, inte defensiv. Är det rimligt att spela bort Sveriges nationella resurser på detta sätt?

Läs mer

”Allting gammalt är så nytt”, skriver mig en av mina korrespondenter, professor Ivo Holmqvist, och citerar ur Det lefvande fäderneslandet. En bok om svensk aktivism, utgiven 1916 (Lagerström) av Sven Lidman, med anonymt införda bidrag (s. 181): ”Ty snart skall vapendånet ånyo uppfylla världen och då kunna händelserna överstörta varann samt Sverige kanske nödgas improvisera en politik, vars förutsättningar och grundlinjer icke hunnit klarna för folkmedvetandet.”

Bidragen var hämtade från den politiska veckotidningen Svensk Lösen, där bland andra Otto Järte, Nils Ahnlund, Yngve Larsson, H. S. Nyberg, Per Hallström och Fredrik Böök medverkade – fyra av dessa vid olika tidpunkter invalda i Svenska Akademien. (Se även Knut Ahnlund, Sven Lidman. Ett livsdrama. Bokförlaget Atlantis 1996, s. 291.) Järte och Larsson uteslöts ur socialdemokratin på grund av sin krigsaktivism. Den förre blev högerriksdagsman och ledarskribent i Svenska Dagbladet, den senare ledande folkpartistisk stadshuspolitiker i Stockholm. Det aktivisterna då misslyckades med, har dagens socialdemokratiska undfallande ledarskap nu gått i land med. Men med ”folkmedvetandet” är det nog litet si och så.