utvald

I regeringens proposition om det svenska försvaret, Totalförsvaret 2025-2030, föreslås de militära anslagen växa från 125 miljarder kronor innevarande år till 186 miljarder kronor 2030. Det är dock osäkert hur stor del av de medlen som kommer att gå till svenskt försvar.

Efter den nästan totala nedmonteringen av försvaret vid kalla krigets slut startade en viss upprustning som en följd av Rysslands annektering av Krim och ockupation av delar av östra Ukraina 2014. Med medlemskapet i Nato har försvarsdoktrinen formats utifrån Natos krav. Det går igen i försvarspropositionen som flera gånger hänvisar till kommande Nato-planer då det delvis lämnas öppet hur det svenska försvaret skall utvecklas. Där planerna är kända ligger enligt försvarsdepartementet propositionen väl i linje med Natos önskemål.

Kritik har riktats från flera håll mot att beslut från tidigare försvarsberedningar, främst gällande arméns uppbyggnad, inte uppfyllts av regeringar och försvarsledningar.  Bland annat har Riksrevisionen kommit med skarp kritik mot att markstyrkorna gång på gång fått stå tillbaka för andra satsningar, främst för flyget.

Det har medfört att Sverige fortfarande saknar ett territorialförsvar för hela landet. Med Nato-medlemskapet har inriktningen nu blivit att de få markstyrkor vi har skall förflyttas österut för att stationeras i norra Finland och Baltikum (ett första steg är en svensk bataljon till Lettland).

Läs mer

Professor emeritus Rolf Tamnes, knuten till Norges utrikespolitiska institut, skriver initierat om de långa linjerna i norsk försvars- och säkerhetspolitik ur ett Nato perspektiv i artikeln Fortid, nåtid, fremtid som nyss publicerats på sajten Stratagem.no.

Den norska strävan efter starkast möjliga förankring i väst har varit en pelare i norskt tänkande om krig och fred. Sveriges ansatser för att bibehålla alliansfrihet och neutralitet inom en skandinavisk ram mötte norskt motstånd. Förhandlingarna om ett försvarssamarbete som fördes under 1949 strandade. Norge men även Danmark och Island gick med i Nato.

Tamnes skildrar vad medlemskapet i Nato innebar för Norge under det kalla kriget. Politiken då genomsyrades av linjen att få hjälp utifrån och att invitera västmakterna att knyta Norge nära till sig. Norge lutade sig alltmer åt USA.

Försvarsminister Jens Hauge, som starkast hade gått emot ett skandinaviskt försvarsförbund, var enligt Tamnes den främste arkitekten bakom efterkrigstidens försvars- och säkerhetspolitik. Den skulle bygga på avskräckning och avspänning gentemot ryssarna. Och den skulle svara mot behovet att invitera och integrera allierade styrkor i det nordliga flankförsvaret, men samtidigt sätta gränser för allierad verksamhet i fredstid genom praktisk avskärmning. Detta var tänkt som en sorts dubbel politik. Enligt Tamnes var det Hauge som formulerade den norska basförklaringen 1949 och grunderna för var gränsen skulle dras för den allierade verksamheten i norr. Tamnes menar att dessa begränsningar inte var huggna i sten, men hur de kunde anpassas efter allvaret i läget framgår inte klart.

Läs mer

General Cristopher Cavoli, som är Natos överbefälhavare, Supreme Allied Commander Europe (SACEUR), och samtidigt överbefälhavare för de amerikanska arméns styrkor i Europa, intervjuades förra månaden av Ivo Daalder som är knuten till Chicago Council on Global Affairs och tidigare varit USA:s ambassadör till NATO.

En central frågeställning som berörs i intervjun mot bakgrund av de medvetna begränsningarna i artikel 5 i Natos stadga (den så kallade musketörparagrafen) är vilka befogenheter Cavoli som SACEUR har i olika lägen. Utgångspunkten är att det är Nordatlantiska rådet (NAC) som avgör om artikel 5 ska sättas i verket genom beslut om åtgärder vid väpnat angrepp mot en medlemsstat. Som medlem av Nato deltar Sverige i rådet vid sådana ställningstaganden. Sverige kan då genom att vägra konsensus förhindra ett beslut. Det är av stor vikt för ett litet land som vårt att hålla på denna beslutsordning. Den gör det möjligt att tillsammans med andra likasinnade stater gå emot offensiva, aggressivt inriktade projekt eller åtminstone ställa villkor. Det ligger i Sveriges intresse att denna beslutsordning inte undergrävs genom delegation till SACEUR. Frågans betydelse understryks genom regeringens proposition denna vecka, som vi behandlat på sajten, att riksdagen ska besluta om att ställa land-, flyg- och marina styrkor till Natos förfogande och befäl under 2025 inom hela eller delar av Natos operationsområde. Vilka implikationer kan detta få med svenska soldater på plats i till exempel Lettland om ett från början fredstida läge skulle övergå i kris och än värre upptrappning. Vilken vägledning får läsaren av Cavoli:

Läs mer

Regeringen föreslår i en proposition att Sverige ställer väpnade styrkor till Natos förfogande. Det gäller markförband, specialförband och amfibieförband om högst 1 200 personer, högst sex örlogsfartyg med tillhörande personal och högst 24 stridsflygplan. Beslutet skall gälla till och med 31 december 2025.

Syftet anges vara att bidra till Natos samlade avskräckning och försvar av det nordatlantiska området.

Eftersom det handlar om att sätta in svenska militära förband utomlands krävs beslut i riksdagen.

Det finns ingen begränsning till att insatsen av styrkorna enbart gäller fredstid och heller ingen begränsning vad gäller uppgifterna. Det framgår av propositionen att styrkorna också kan sättas in i militära insatser för försvar av allierade i krig.

Även insatser som från början är tänkta att vara avskräckande i fredstid kan bara alltför lätt övergå till militära krigsoperationer om en allierad dras in i krigiska förvecklingar där omständigheterna kan vara mer eller mindre klara.

En svensk markstyrka på 600 anställda soldater och officerare, som kan ökas till 1000, skall planeras för stationering i Lettland. Det svenska förbandet avses vara baserat utanför Riga i Lettland och kunna verka även i andra frontstater som Estland, Litauen och Polen.

Detta anges som exempel på var svenska styrkor kan komma att sättas in. Att svenska styrkor avses komma att verka även i en annan frontstat som har en lång gräns mot Ryssland, nämligen Finland, behandlas inte i propositionen men är ett projekt under utveckling.

Läs mer

Vi publicerar här kapitlet ur boken Lagen mot krig (sid 157 -163) som behandlar Libanonkriget 2006.

Likheterna med det pågående Libanonkriget är flera. Då säkerhetsrådet 2006 diskuterade kriget stöddes Israels rätt till självförsvar av  USA, EU, Kanada, Australien, Brasilien och vissa andra stater medan Arabförbundet med 22 medlemmar, liksom Kina, Iran, Kuba fördömde Israels aggression. Sammanfattningsvis var en majoritet av stater för Israels anspråk på rätt till självförsvar medan många samtidigt kritiserade Israel för att använda oproportionerligt våld med också många civila offer.

Den svenska regeringen erkände Israels rätt till självförsvar men fördömde landets användning av oproportionerligt våld.  ”Israels offensiv mot Libanon har inneburit en helt oproportionerlig våldsutövning. Regler om att skydda civila har åsidosatts på ett utmanande sätt. Det strider mot folkrätten och riskerar orsaka en utbredd bitterhet som försvårar freden.” (Dåvarande statsminister Göran Persson)

Utgivarna

Det andra Libanonkriget 2006

Rolf Andersson

Läs mer

Nordkalotten och Arktis har sedan kalla krigets slut varit en region där stormakterna sökt hålla spänningar och rustningar nere. ”High North – Low Tension” har varit en slogan.

En militär konfrontation i området skulle kunna leda till en global konflikt mellan USA och Ryssland där kärnvapen är inblandade då Ryssland har sina baser för kärnvapenbestyckade ubåtar på Kolahalvön och USA har ett strategiskt intresse att kunna behärska havsområdet mellan Storbritannien, Island och Grönland (GIUK-gapet) för att vid en kris kunna möta ryska ubåtar innan de når längre ut i Nordatlanten.

Riskerna för ett direkt krig mellan de två stormakterna har gjort att man haft en underförstådd men inte formaliserad överenskommelse att hålla spänningarna i regionen nere.

Nu är det slut med den epoken.

Sedan några år tillbaka har båda sidor genomfört omfattande militärövningar i norr där ryska Nordflottan kommit nära norskt territorium och där USA och Nato uppträtt med styrkor i Barentshav och i några fall har amerikanska bombflyg närgånget flugit mot Kolahalvön.

Med Nato-beslutet nyligen om att skapa en framskjuten bas i norra Finland och upprätta ett Nato-kommando där är risken stor att spänningarna ökar ytterligare.

Sverige har deltagit i flera av militärövningarna på Nordkalotten främst med JAS-plan och amerikanskt bombflyg har haft Kallax som bas vid några av övningarna.

Sverige kommer nu att få en mer framträdande roll i upprustningen av Natos försvar på Nordkalotten genom ledningen för den nya basen och Nato-kommandot i norra Finland.

Läs mer

Den norska sajten Forsvaretsforum.no refererar en intervju med Natos avgående generalsekreterare som tyska FAZ.net publicerade i lördags:

”Stoltenberg erkjenner i intervjuet at krigen i Ukraina ikke vil bli vunnet på, slagmarken.

– For å få en slutt på denne krigen, må det før eller siden igjen innledes dialog med Russland, sier han.

– Men det må være basert på ukrainsk styrke, sier Stoltenberg.

– Jeg tror fortsatt på dialog med Russland, kombinert med forsvar og avskrekking. Vi må være sterke for å ha en meningsfull dialog, sier han.”

Det finns en realistisk underton i detta som inte är välkommen i alla läger. Vad Stoltenberg säger är att Ukraina inte kan vinna kriget på slagfältet utan att det måste till förhandlingar för att få slut på det. Däri ligger rimligen att eftergifter måste göras. Vad som ligger i att ”Vi” måste vara starka för att ha en meningsfylld dialog kan man spekulera om.

Den finske historieprofessorn Henrik Meinander var inne på motsvarande frågeställning när han för en kort tid sedan intervjuades av YLE om lärdomarna av det finska fortsättningskriget:

”När Rysslands invasionskrig mot Ukraina började märkte många europeiska länder att Finland var ett av de länder som hade den bästa beredskapen att agera i en kristid, och det sammanhänger med lärdomarna från andra världskriget”, säger han.

Han nämner också ytterligare en insikt.

”Att det är viktigt att välja när man sluter fred med sin fiende. Tidpunkten är oerhört viktig. Och att det kanske på lång sikt lönar sig med vissa eftergifter om man på det sättet kan få fred och en fredlig utveckling att börja i samhället.”

Läs mer

Anförande vid möte om DCA den 11 september på ABF i Stockholm.

USA har över 700 baser i världen vilket ger möjlighet att agera militärt i många regioner.

Mycket tyder på att USA på längre sikt minskar sin militära närvaro i Europa och inriktar sig på att möta Kina.

Kan även DCA-baserna i Sverige komma att användas vid en säkerhetspolitisk kris långt utanför våra gränser?

USA kommer att ha en stark inverkan på Sveriges och de övriga nordiska ländernas försvars- och säkerhetspolitik under de kommande decennierna. Det sker indirekt genom USA:s dominans i Nato och direkt genom de med USA träffade DCA-avtalen.

Förenta staterna vill inte ha någon utveckling i riktning mot ett EU-försvar eller ett närmare självständigt nordiskt försvarssamarbete utanför amerikanskt inflytande. Amerikanskt inflytande över de nordiska ländernas säkerhetspolitik kommer sannolikt att ökas då de kommer att placeras under Natos och USA:s kommando i Norfolk.

Läs mer

Fem officerare skriver på Kungl Krigsakademiens hemsida om de problem som de anser att den svaga svenska armén står inför nu när den ska fullgöra uppgifter som drar åt olika håll. Den problematik som de anger är att ett på resurser och förmåga bristfälligt svenskt försvar ska pressas att prioritera mellan uppgiften att försvara det egna landet och att delta i Natos operationer. Det är en frågeställning som man kanske måste ta på allvar om man som officer befinner sig i karriären. För en försvarsvän är dock den relevanta uppgiften en annan, nämligen att bygga ett territorialförsvar för hela landet.

I artikeln anges som utgångspunkt att försvarets inriktning numera är att Sveriges försvarslinjer ”börjar vid Natos östra gräns.” Av det följer enligt författarna att armén ska vara ”expeditionär” (tillhandahålla militära enheter som snabbt ska kunna kastas in för utlandsuppdrag). Samtidigt konstaterar författarna att den politiska pendeln ”tycks ha svängt till ett renodlat nationellt försvar.” Det första omdömet är antagligen i huvudsak riktigt som det nu ser ut. Det andra omdöme framstår som ogrundat. Sveriges nationella försvar är inte prioriterat.

Läs mer

Enligt Svenska Akademiens ordlista är aktivismen en stånd­punkt som före­språkar aktivt in­gripande till exempel i krig.

Ett talande prov på detta fenomen från början av 1900-talet var aktivisten och riksdagsmannen Rudolf Kjellén, som pläderade för en allians med stormakten Tyskland inför det stundande krig som blev det första världskriget. Att den svenska flottan skulle vara ”alliansfähig”, det vill säga anpassad för en stormaktsstrategi, var ett slagord som han och andra propagerade. Den linjen mötte dock starkt motstånd och tillbakavisades.

Typiskt för den tidens aktivism var att den verkade för att dra in Sverige i krig på ena sidan i en kommande stormaktskonflikt och då gällde det att satsa på Tyskland i förhoppning om att bli gunstigt behandlat och kanske få del av bytet vid en framtida fredskonferens. Aktivisterna var dock inte en homogen grupp utan det fanns motsättningar om både mål och medel.

Nu väcks aktivistiska tankegångar till nytt liv. Men det handlar förstås inte längre om Tyskland utan USA står i centrum med den starkaste dragningskraften. I fråga på fråga sker säkerhetspolitiska omorienteringar, där den svenska statsledningen genomgående väljer en linje som är förenlig med eller främjar USA:s intressen. Medlemskapet i det av USA dominerade Nato var i ett aktivistiskt perspektiv ett aktningsvärt framsteg och det långtgående DCA-avtalet med USA något av en kröning av framgången. Men det handlar inte bara om militära saker. Sverige har känsliga samarbeten med USA om kärnkraft, 6G, sanktioner, rymdfrågor, informationsutbyte, satellitövervakning med mera.

Den aktivistiskt inriktade falangen inom svensk säkerhetspolitik har breddats och varit framgångsrik under de senaste decennierna. Den har varit pådrivande i offensiv inriktning, både ideologiskt och i praktiken. Den torgförs under vaga koncept som ”solidaritet” och ”försvar för en regelbaserad världsordning”. Ett allt aggressivare tonläge mot Kina trappas nu upp och har blivit standard i säkerhetspolitiska dokument.

Läs mer

De nordiska ländernas arméchefer har genomfört ett seminarium tillsammans med befälhavaren för USA:s femte armékår för att diskutera samordning och ledning av styrkorna vid operationer i norr.

Av referat från seminariet och intervjuer med generalerna  framgår inte klart vem som skall föra befälet över styrkorna i norr vid olika  insatser.

Mycket pekar dock på att det kan bli en amerikansk general då styrkorna från Sverige, Norge och Finland placeras under Nato-kommandot i Norfolk (Virginia). Femte armékårens chef säger till High North News att man på seminariet diskuterat hur de nordiska länderna och USA skall kunna strida tillsammans. USA har under hela efterkrigstiden haft som princip att inte ställa sina soldater under befäl från andra länder.
Hela Nordkalotten definieras numera av Nato som ett enda sammanhängande operationsområde som inkluderar de norra delarna av Sverige, Norge och Finland. Det är ett område som även kommit i militärt fokus genom de DCA-avtal som envar av de nordiska staterna träffat med USA.

Läs mer