NEJ TILL NATO-MEDLEMSSKAP OCH DCA-AVTAL!
Anders Björnsson slutar som medlem i redaktionen för alliansfriheten.se
den 1 juli.
Anders som har varit med från starten av sajten kommer även i fortsättningen att medverka med egna inlägg men deltar inte i det löpande redaktionsarbetet.
Rolf Andersson , Lars-Gunnar Liljestrand
Utgivare av alliansfriheten.se
Nato antog ett nytt strategiskt koncept vid mötet i Madrid den 29 juni som ersätter det tidigare från 2010. Skillnaderna mellan koncepten är så stora att man kan tala om två olika världsuppfattningar.
År 2010 var Ryssland en partner som Nato som ansåg var viktig att samarbeta med. Idag är Ryssland utpekad som fiende vilket beskrivs i konceptet som:
”Den ryska federationen utgör den största och mest direkta hotet mot alliansens säkerhet och mot fred och stabilitet i det Euro-atlantiska området.” Och vidare:
”Ryssland söker upprätta intressesfärer och direkt kontroll genom hot, undergrävande verksamhet, aggression och annektering.”
Mot bakgrund av Rysslands aggression avvisas landet som en partner. En viss öppning ges genom skrivningen att Nato kvarstår vid policyn att hålla kommunikationskanaler öppna med Moskva för att kunna hantera och förhindra upptrappning av spänningar och för att öka transparensen. En sådan utveckling villkoras med att Ryssland upphör med aggression. Möjligen är detta en avspegling av motsättningarna inom Nato om politiken mot Ryssland där Tyskland, Frankrike och Italien vill se mer av diplomati och mindre av sanktioner.
Turkiet, Sverige och Finland har gjort upp och undertecknat en avsiktsförklaring.
Turkiska krav rörande vapenexport, terroristlagstiftning och utlämning av personer har hanterats i en förhandling om var gränsen går för Sveriges självbestämmanderätt.
Den har föregåtts av möten och underhandlingar med olika stormakter och Nato där vår suveränitet har satts på spel.
Förhoppningar har ställts på att USA skulle reda ut våra interna affärer och göra upp om vilka eftergifter som Sverige måste gå med på. Sverige har pressats hårt och förmåtts att slira på suveräniteten. Statsledningen har försatt oss i en situation, där landet saknat styrsel och blivit utlämnat till främmande makters godtycke.
Enligt avsiktsförklaringen gäller att Sverige upphör med stödet till kurdiska organisationer i Syrien. Sverige förbinder sig att hindra aktiviteter av PKK och alla andra av Turkiet utpekade terroristorganisationer såväl som organisationer anknutna till PKK samt aktiviteter av enskilda eller grupper som är knutna till eller inspireras av dessa terroristorganisationer.
Sverige utlovar vidare hårdare lagstiftning mot terrorister.
Sverige utlovar också att det existerande vapenembargot mot Turkiet upphör.
I Sverige är det riksdagen som stiftar till exempel strafflagar. Och polis och åklagare som utreder i en förundersökning om brott kan ha begåtts och om någon är skäligen misstänkt för ett sådant. Om det finns tillräckliga skäl för en åklagare att tro, att han kan få den misstänkte fälld vid en domstol, ska åklagaren väcka åtal. Domstolen ska sedan pröva bevisningen, fälla eller fria den misstänkte.
Vad polis, åklagare och domstol här ägnar sig åt utgör så kallad myndighetsutövning.
I den svenska regeringsformen 12 kap. 2 § anges:
”Ingen myndighet, inte heller riksdagen eller en kommuns beslutande organ, får bestämma hur en förvaltningsmyndighet i ett särskilt fall ska besluta i ett ärende som rör myndighetsutövning mot en enskild eller mot en kommun eller som rör tillämpningen av lag.”
Det innebär bland annat att regeringen inte kan ålägga polis, åklagare eller domstol hur de ska besluta i ett ärende. Som Bull/Sterzel skriver i Regeringsformen. En kommentar (Studentlitteratur, 2019), sidan 279:
”Vad som är förbjudet är enkelt uttryckt att någon annan myndighet eller överordnad lägger sig i beslutsfattandet.”
Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg höll i går, den 27 juni 2022, ett tal, som vår statsminister utan gensaga avhörde på plats i Bryssel
Det sensationella är följande uttalande: ”You have launched new police investigations against the PKK, and you are currently looking at Turkish extradition requests.”
“You” måste antas syfta på Sverige, men man får här intrycket att vår statsminister har – bakom stängda dörrar – lovat mer än vad hon har rätt att lova. Och självklart är det hennes skyldighet att offentliggöra mer i detalj vad hon och utrikesminister Ann Linde kan ha bidragit med vad avser ”launched new police investigations”.
Frågan är om Konstitutionsutskottet, KU, som har en speciell uppgift att granska att regeringen följer reglerna, kommer att pröva detta.
Finner KU att ett grovt tjänstefel har begåtts är det utskottets uppgift att på riksdagens vägnar fatta beslut om att åtal ska väckas” (Warnling Conradson m.fl., Statsrättens grunder, Norstedts Juridik, 2021, sidan 259).
Mellan 1945 och 1990 fanns det en ”tysk fråga”. Det reducerade Tyskland ockuperades först av fyra segrarmakter, och efterhand etablerades två tyska stater, som inte erkände varandra, var och en med sin huvudstad, var och en med främmande trupp på sitt territorium. De tillhörde olika militära block. Denna ordning var inte i längden hållbar.
Först med Willy Brandts Ostpolitik började saker och ting hända. De västtyska socialdemokraterna hade under 1950-talet förespråkat tysk ”återförening”, men systemkonflikten, som delade Europa, förhindrade en sådan lösning, allt medan revanschistiska och irredentistiska strömningar i förbundsrepubliken gjorde sig hörda och komprometterade föreningstanken.
”Leser vi derimot Soldathåndboken fra 1911, levnes det liten tvil om hva verneplikten da handlet om: «Der eksisterer ingen fri nation med eget land og egne love, uten at den har maattet skape et vern for sig og sit. Dette er en kjendsgjerning, som man ikke kan komme forbi, det er saa og har saa været alle dage. Frihet uten forsvar kjender historien intet til».
Harald Høiback, Forsvarets museer
Slavofilins spöke härjar för närvarande i Europa. Åtminstone uppenbarar det sig i europeiska intellektuellas hjärnor. Slavofilin är det akut onda, i gestalt av den ryske presidenten Vladimir Putin. För inte länge sedan var det kommunismen som spökade, som var det onda. För vissa tänkare tycks slavofili och kommunism (eller bolsjevism, som man inledningsvis sade) vara samma sak.
Men så kan det ju inte vara. De ryska bolsjevikerna hade sina inspirationskällor i Väst. Ledargarnityret var i allmänhet högt bildat. Dess medlemmar hade studerat de tyska filosoferna och samhällsforskarna Marx och Engels. Flera av dem hade tillbringat år av exil i Västeuropa. De var inga ryska nationalister utan internationalister. Påfallande många hade judiskt påbrå. (Vilket i än högre grad gäller det mensjevikiska ledarskapet.)
De trodde – för en tid – på världsrevolutionen. Dess huvudstad skulle förläggas till Berlin. Efter första världskriget kom det till ett nära samarbete mellan förlorarmakterna Ryssland och Tyskland, båda ansedda och behandlade som parianationer (”Rapalloandan”). Det avbröts tvärt av nazisternas makttillträde 1933. Det är för övrigt intressant, att georgiern Josef Stalin beundrade tysk ekonomi och industri.
När regeringen den 18 maj gick in med en ansökan om medlemskap i Nato framhävdes den säkerhetspolitiska rapporten som ett av de viktigaste underlagen.
Statsminister Magdalena Andersson hänvisade den 9 april till denna rapport som då höll på att färdigställas. Den säkerhetspolitiska analysen gjordes av regeringen och riksdagspartierna.
Statsministern underströk betydelsen av analysen och hävdade att den skulle vara avgörande för ett beslut om medlemskap och därför måste vara särskilt noggrann och omfattande.
”Jag anser själv som statsminister att det är viktigt att vi först analyserar, vänder och vrider på läget och sedan bestämmer vägen framåt. Jag kommer alltid [att] sätta Sveriges säkerhet främst”, sade Magdalena Andersson den 9 april.
Rapporten på 51 sidor har mindre än en sida om de militärstrategiska konsekvenserna av ett medlemskap.
”If Putin could only look a little further, or analyze our MIP data, he’d also see that since World War II, achieving victory through military intervention has become much more difficult for major powers. Big sticks do not seem to be securing our interests. Rather we need a bit more diplomacy or speaking softly.”
Monica Duffy Toft, Responible Statecraft 21 juni
”I går beslutade riksdagen att erkänna massakrerna i Turkiet 1915 som folkmord. Beslutet fattades med minsta möjliga majoritet, 131 röster för och 130 emot. Förslaget kom från den rödgröna oppositionen, och utrikespolitiske talespersonen Hans Linde (V) sade sig vara oerhört stolt och lycklig över att ha varit med och fattat beslutet.
– Idag är en historisk dag för Sverige, sade Linde i ett uttalande.”
Jag citerar från en rapportering den 12 mars 2010.
Dåvarande utrikesminister Carl Bildt uttryckte däremot ”besvikelse över resultatet och lät meddela att beslutet inte bidrar positivt till den pågående normaliseringsprocessen mellan Turkiet och Armenien.
– Historiska händelseförlopp ska inte avdömas på politisk nivå, utan lämnas på basis av aktuell forskning till de berörda parterna för att diskutera, sade Bildt i ett uttalande.”
Bildts uttalande var förnuftigt. Man bör inte fälla domslut i politiska församlingar om vetenskapliga sanningar (eller osanningar). Detta har även varit senare svenska regeringars hållning.
De skandinaviska historikerna Rasmus Glenthøj och Morten Nordhagen Ottosen, den ena dansk, den andre norrman, har skrivit två böcker om just Skandinavien på artonhundratalet: Union eller undergång?, del 1, med undertitel Kampen för ett enat Skandinavien, och del 2, med undertitel Den revolutionära skandinavismen (Historiska media, 2021 respektive 2022, översättning: Joachim Retzlaff, och med ett förord av historieprofessorn Torbjörn Nilsson).
Efter Napoleonkrigen fanns en rädsla att de små länderna uppe i norr skulle slukas av stormakterna. För Sveriges vidkommande valdes den franske generalen Bernadotte till kronprins, sedermera kung, Karl XIV Johan, som snart insåg att en svensk alliansfrihet var den bästa politiken för att inte hamna i krig.
Överbefälhavaren Micael Bydén välkomnar i en dagorder den 16 maj att Sverige ansöker om medlemskap i Nato. Han följer därmed upp en tidigare politiserande propagandistisk förklaring som argumenterade för medlemskapets fördelar.
Enligt dagordern får vi veta att steget in i Nato är ”militärstrategiskt rätt” och att det därför har varit Bydéns militära råd till regeringen (när lämnade han det?).
Vari består då det militärstrategiskt riktiga i vägvalet, enligt ÖB?
Dagordern öppnar i moment 1 med ett besked som slår an tonen: som medlem ”ökar vår handlingsfrihet eftersom vi då kommer ha inflytande över såväl planering som försvar av vårt närområde i händelse av konflikt”.
Perspektivet är här från början förvrängt! Det är inte nationellt. Befinner sig Bydén i tanken redan i Bryssel på en ny topptjänst i Natos högkvarter? Så ska inte den centrala frågan ställas av landets högsta militära befälhavare. Det grundläggande är inte ”vårt närområde”. Ty det helt avgörande är försvaret av Sveriges fred, territoriella integritet och självbestämmande. Det är med den utgångspunkten frågan om ”vår handlingsfrihet” ska ställas och avhandlas.