utvald

Danska regeringen kunde låta sina väljare folkomrösta i en fråga av säkerhetspolitisk betydelse, men inte den svenska regeringen. Den danska regeringen har kunnat vara någorlunda säker på hur det skulle gå, men inte den svenska. Således: man manipulerar. Den finska statsledningens löfte om ett Nato-referendum släpptes, när det visade sig obehövligt. Gallupmakt ersätter folkstyre.

Den svenska pro-Nato-opinionen är nu generat tyst. Alla dess parlamentariska talesmän har svett sig på eldgivningen från Turkiet. Den huvudlösa svenska utrikespolitiken har blivit dem en fotboja. Det är ett sorgespel, som framförs. Sorgen över Sveriges förlorade heder, sorgen över ett förslösat politiskt kapital, sorgen över all ackumulerad tanklöshet. De som har vänt törs inte se sig om.

Läs mer

Aldrig har väl äppelträden blommat så ymnigt som i år. Aldrig har väl syrenerna doftat så ljuvligt och trädens nyutslagna löv varit så intensivt gröna. Koltrastarna sjunger, Fyrisåns stilla vatten glittrar i solen och under mina morgon- och kvällspromenader ljuder i mitt huvud ”I denna ljuva sommartid gå ut, min själ, och gläd dig vid den store Gudens gåvor”. Men så plötsligt hinner verkligheten ifatt mig. Den jublande sommarpsalmen tystnar och jag blir åter medveten om sorgfloret, det dystra flor som täcker allt levande och får själen att bäva snarare än glädjas. Först den ryska invasionen i Ukraina. Därefter beslutet om svenskt Natomedlemskap. Krig mitt i Europa, ett grymt och folkrättsvidrigt angreppskrig med många dödsoffer och stor materiell förödelse.

Och så samtidigt: slutet för den svenska alliansfriheten, den utrikes- och säkerhetspolitik som under så lång tid förskonat oss från krig, förunnat oss fredens välsignelser och gjort att vi kunnat vara en stark fredsröst och drivande kraft i kampen mot kärnvapen. Beslutet att ansöka om medlemskap i Nato motiveras med det förändrade läget efter den 24 februari i år. Men att den ryska statsledningen under Putin inte respekterar folkrätt och FN-stadga, det visste vi ju redan, åtminstone alltsedan annekteringen av Krim och det militära ingripandet i Donbass 2014.

Läs mer

Sverige bör upphöra med stödet till den kurdiska organisationen YPG. Det bör vi göra oavsett att Turkiet krävt det för att vi skall kunna gå med i Nato. Den svenska linjen har helt enkelt varit felaktig och folkrättsstridig. Ingen konst då för Istanbul att utnyttja vårt folkrättsbrott för att manövrera sig fram till fördelaktigare positioner i ett spel, där Sveriges ödesdigra ansökan om medlemskap i Nato blivit en användbar bricka som pedagogiskt belyser hur det kan det kan gå till i den oförutsägbara och osäkra miljö statsledningen nu vill söka sig till. En miljö där man som seden bjuder förhandlar om och gör upp om sitt eget självbestämmande och det under överseende av och press från Natos hegemon, USA.

Det handlar här inte om huruvida YPG har kopplingar till PKK eller ej.

Det handlar inte heller om kraven från Turkiet på Sverige att utelämna utpekade PKK-sympatisörer. Här gäller svenskt självbestämmande och vi skall inte böja oss för sådana krav i den mån de inte är rättsligt välförankrade.

Huvudfrågan gäller folkrätten och staters territoriella suveränitet och folkrättens förbud att blanda sig i andra staters inre angelägenheter.

Läs mer

Komplettering

De nordiska ländernas utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik har skiftat åtskilligt under perioden från sekelskiftet 1900. Samsyn har förekommit men knappast varit genomgående.

Det självständiga Norge, styrt av höger- och vänsterpartier, alltså konservativa och liberaler, under de första trettio åren efter unionsupplösningen förbisåg yttre hot mot landet och inriktade militären på att bekämpa en inre fiende, det vill säga arbetarrörelsen. Under ett mellanspel med bondepartiet som ledande regeringskraft och major Vidkun Quisling som försvarsminister (1931–33) ockuperade norska staten danskt territorium, Erik Rödes land på Östgrönland, men förlorade genom internationell skiljedom.

Svenska regeringen tog parti för ålänningarna, som ville anslutas till Sverige efter första världskriget. Finland hotade med att ingripa militärt, om så skulle ske, men vann i skiljedomstol. Under mellankrigstiden närde finska akademiker och politiker stormaktsdrömmar (Großraum Finland) om att erövra Fjärrkarelen och bedrev ”frändefolkspolitik” gentemot Estland. Resultatet blev, att Viborgs län definitivt hamnade i Ryssland, som under en tid ockuperade andra delar av Finland (Porkalaparentesen).

Danmark höll länge fast vid sin koloni Island (som historiskt sett tillhört det norska kungariket). Landet bedrev under 1980-talet destruktiv fotnotspolitik inom Nato men har nu blivit ett av alliansens mest aggressiva medlemsländer, med planer på Nato-bas på Bornholm i strid med ingången överenskommelse med Sovjetunionen efter andra världskriget.

*

Några Nato-lögner som framfördes under kampanjen:

Att inget Nato-land någonsin har utsatts för väpnat angrepp. Förenta staterna ansåg sig ha blivit bli det den 11 september 2001 och såg därför till att Nato-stadgans artikel 5 utlöstes.

Läs mer

En rad skrivbordskrigare (intellektuella, också politiker, vår nuvarande ambassadör till Nato exempelvis) har inte tagit i ett vapen, de har inte gjort sin krigstjänst, de har inte varit till någon nytta alls för fosterlandets försvar. Men när en ny generation nu ska strida, också på andra länders sida, då passar det att vara krigisk, Nato-istisk. Egentligen: ynkryggisk. Personer, som tidigare dömt ut den svenska politikerklassen, sluter nu upp kring den, berömmer den. Och krigspartiet Sarajevolistan har fått sin revansch.

*

Ryska konstnärer och författare ska nu nynationaliseras. Repin, Malevitj, Gogol föddes i en del av det ryska riket, som idag utgör nationalstaten Ukraina. Nu blir de, på befallning, ukrainare. Med samma logik skulle den tyskspråkiga författaren Joseph Roth (1894–1939) anses vara ukrainare. Han föddes i Brody, en österrikisk gränsstad till Ryssland, inledde sina högre studier vid Theresianska akademin i Lemberg (Lwow, Lviv), i ett område, Galizien, som efter första världskriget återfördes till Polen (blev Roth då polack?) och efter andra världskriget tillfördes den ukrainska sovjetrepubliken. Roth själv ansåg, att ett självständigt Ukraina var ett tyskt patent, ett projekt för att destabilisera Ryssland.

Läs mer

Regeringen och den borgerliga oppositionens främsta argument för  ett svenskt Nato-medlemskap var, förutom att vi skulle följa  Finland, att det krävdes för att Sverige skulle kunna försvaras.

När ett medlemskap nu närmar sig kommer det allt fler besked både från svenska regeringen och från de nordiska och baltiska medlemsstaterna om hur det svenska försvaret skall användas.

En mer officiell bekräftelse på att Sverige skall ta ett avsevärt större militärt ansvar i vår region kom vid mötet den 24 maj mellan de nordiska försvarsministrarna där man välkomnade Sveriges och Finlands beslut att söka medlemskap. Ministrarna uttalade att man hade gemensamma intressen att säkra Östersjöområdet och Nordkalotten (the High North).

Man framhöll att dessa regioner utgjorde ett enda sammanhängande område för operationer och för gemensam operativ planering samt att Finland och Sverige kommer att stärka det kollektiva försvaret och säkerheten i Nordeuropa.

Hur detta utvidgade ansvar för det svenska försvaret kommer att se ut vet vi inte idag men man kan anta att planerna redan finns hos regeringarna och militärstaberna i de nordiska staterna och hos  Nato och USA.

Läs mer

Så går vi från diktat till diktat

med en här, som aldrig har prövats.

Men den ska ändå vara parat

att ta det, vi aldrig berövats.

Vi bjuder in och vi röjer plats

och gör oss till villiga bröder

för styrkor, som vill kunna ta sats,

som bombar och som föröder.

Hur trygga är vi då att få mat

och annat, som skulle behövas,

om inte allt folket får övas

att vara sin egen soldat?

Läs mer

Hur illa beredd Sveriges ansökan om medlemskap i Nato var, visas tydligt av handfallenheten inför Turkiets möjliga veto. Turkiet är Natos andra största militärmakt. Turkiet är också en ockupationsmakt, genom sin närvaro på Cypern. Men Biden ”kommer att vrida om armen på Erdogan”, förklarade statsvetaren Jan Hallenberg vid Utrikespolitiska institutet självsäkert, när Turkiets position visavis Sverige (och Finland) blev klar. Kanske blir det så, kanske inte. Alla är inte lika styva i korken.

Å sin sida har USA meddelat, att detta är något som Sverige och Turkiet får lösa sinsemellan. Svenskt stöd till rebeller i Syrien, på gränsen till Turkiet, har sannerligen inte varit välbetänkt ur någon som helst aspekt, främst eftersom det innebär en inblandning i Syriens inre angelägenheter och därmed kränker dess suveränitet. Därmed skadar vi oss själva.

Och hela tiden denna hast, denna brist på kalkyl och eftertanke. Svenska statsledningen leker nu med elden. Stor osäkerhet råder.

Läs mer

En arbetsgrupp inom riksdagens försvarsutskott har utvärderat hur Sveriges militära insatser utomlands påverkat det egna försvaret. Man landar i att de positiva erfarenheterna överväger de negativa.

Till en väsentlig del baseras omdömet på att man lagt stor vikt vid hur de enskilda officerarna och soldaterna upplevt insatserna och hur deras egen militära kompetens påverkats.

Avgörande måste dock vara hur insatserna totalt påverkat vårt eget nationella försvar.

Rapporten visar hur försvarets uppbyggnad försenats och hur bristen på personal och materiel samt bristen på övning i större förband inverkat negativt på det nationella försvaret.

”När Försvarsmakten krympte uppstod undanträngningseffekter för det nationella militära försvaret. Materielen slets extra hårt när den användes i insatserna, vilket ledde till en högre materielomsättning och ett ökat behov av underhåll. Försvarsmaktens dåvarande begränsade personalstyrka, i synnerhet inom vissa funktioner (bl.a. singulärkompetenser), fick en hög arbetsbelastning eftersom de fick åka på täta och återkommande rotationer och även fick fler uppgifter och mer ansvar när de var hemma i Sverige.”

Läs mer

Efter det svenska krigsnederlaget 1808–09 vände den finska eliten sina blickar mot S:t Petersburg. Några landsförrädare hade gjort det redan tidigare. Ett fåtal herrskapsfolk vägrade svära tsaren trohetsed, blev av med ämbeten och tillgångar och tog i vissa fall vägen över Bottenhavet. Allmogen ville ha kvar det gamla riket; den var rädd för ryska eller ”livländska” seder, det vill säga livegenskap. Finsk överhet kunde däremot se fram emot bättre karriärmöjligheter i det ryska kejsardömet, och snart ägde Finland långt fler generaler och amiraler än det forna moderlandet.

Finland hade under århundraden varit en integrerad del av svenska riket – alls ingen ”koloni”, lika litet som Norrland eller andra riksdelar var det. I den svenska ståndsriksdagen ingick representanter från Finland för alla fyra riksstånden, och de var ingalunda utan inflytande. Detta skilde Finland från senare erövrade svenska provinser längs Östersjökusten, där den härskande klassen – en tyskspråkig godsägaradel – föredrog att styra via egna lantdagar. Detta fortsatte den med också under ryskt herravälde, efter Stora nordiska kriget. Livegenskapen nådde dessbättre inte det ryska Finland, och på 1810-talet avvecklades den också i Baltikum.

Läs mer

Försvarsgarantier för Sverige har varit huvudbudskapet från regeringen under hela den blixtsnabba processen för att få igenom en ansökan om svenskt Nato-medlemskap.

När nu en majoritet i riksdagen ställt sig bakom att regeringen kan lämna in en ansökan börjar en ny bild växa fram med krav från olika håll vad försvaret skall användas till.

Det antyddes den 1 maj av statsministern som meddelade att, efter diskussioner med Nato, Sveriges uppgift skall bli att säkra Östersjöområdet och att Finland skall ta ett ansvar för de baltiska staterna. En vecka senare meddelade utrikesminister Ann Linde att hon vid sitt besök i Washington fått klart för sig USA:s förväntan på oss att vi förutom försvar av Östersjöområdet även skall delta i försvaret av Arktis.

Svenska folket hade getts intrycket att det handlade om att säkra Sverige, knappast att det svenska försvaret skulle ställas om och få helt nya uppgifter.

Inte heller i den säkerhetspolitiska rapporten (kommenterad tidigare här på sajten) nämns vilka förändringar som ett medlemskap kan innebära för det svenska försvaret.

För Finlands del innebär Natos och USA:s krav en dramatisk omsvängning. Finlands president och regering, liksom den finska försvarsledningen, har under decennier deklarerat att finska försvaret är till för Finland. Man har avvisat alla krav om att ta på sig ett militärt ansvar för de baltiska staterna. I den finska försvarspolitiska rapporten, som låg till grund för Finlands ansökan om Nato-medlemskap, sägs också att även om landet går med i en militär allians är det finska försvarets uppgift att försvara det egna territoriet.

Läs mer

Den nuvarande politikergenerationen i Sverige ter sig sällsynt svag, och frågan är, om vi har haft en svagare i landet sedan hattväldet (1738–66). Detta utlöste krig med Ryssland (1741–43) och drog riket in i det europeiska sjuårskriget (1756–63). Det var korrupt (subsidierades av Frankrike), skapade en liten klass av stenrika borgare (Skeppsbroadel, den tidens ”oligarker”) och förföljde politiska motståndare genom utomlegala processer (så kallade ständerkommissioner).

Allt detta utspelade sig under en epok i svensk historia, som går under beteckningen Frihetstiden. Den politiska makten utövades av ett gäng politiska kamarillor (i riksdagens sekreta utskott). Vad ska man kalla vår tid? Också den går synbarligen i frihetens tecken – frihet från folkligt inflytande över politiska beslutsprocesser. Kulturskribenten Jens Liljestrand å sin sida känner ”lättnad och stolthet”, efter det socialdemokratiska beslutet att ansöka om Nato-medlemskap, över att vi nu får ”ta plats bland västvärldens fria, demokratiska nationer” (Expressen 16/5).

Läs mer