utvald

”But there are others who feel that the desire to humiliate Putin and reinforce US global military dominance is short sighted and dangerous. It risks escalating, expanding, and prolonging the war in Ukraine. Expansion of NATO to Russia’s northern borders is a provocation that will only raise the stakes in the Ukraine war and make it more difficult for Putin to back down. It was a mistake to incorporate the former Warsaw Pact countries into NATO after the end of the Cold War, as many leading analysts and policymakers argued at the time, and it ultimately served to reinforce Russia’s sense of isolation and encirclement.”

Jagatbir Singh, generalmajor från First Post 17 juni

Kapprustningen mellan Ryssland och USA i Arktis och på Nordkalotten fortsätter.

Nyligen meddelade Norra Flottans befälhavare amiral Aleksandr Moisejev att man återställer flygbasen Severomorsk-2 på Kolahalvön som stängdes 1998. Dessutom presenterades en plan för konstruktion av ytterligare två flygbaser samt upprustning av sju flygbaser i regionen.

Åtminstone en av baserna skall användas för långdistansbombplan och en för stridsflyg. Övriga baser antas komma att användas bland annat för helikoptrar och drönare.

USA har fått till stånd ett avtal med Norge om närmast oinskränkt amerikansk dispositionsrätt och suveränitet över tre flygbaser och en örlogsbas för att möta Rysslands upprustning i regionen.

Vi har tidigare kommenterat hur också Sverige redan genom att delta i övningar i norr riskerat att bli en medspelare i en kommande stormaktskonflikt i området.

Den säkerhetspolitiska situationen i regionen är inte i första hand en Nato-fråga.

Nato-medlemmarna i Östeuropa och Baltikum gick med alliansen för att få skydd mot Ryssland. Man befarade utifrån sina historiska erfarenheter ryskt angrepp och möjlig rysk ockupation. Detta har mycket lite med de ryska baserna i norr att göra.

Inte heller Sverige hotas av den ryska upprustningen på Kolahalvön.

Spänningen kring Nordkalotten är en fråga om konfrontationen mellan USA och Ryssland och rör båda stormakternas strategiska kärnvapen snarare än frågan om utvidgade intressesfärer som Putin har talat om i samband med Ukraina.

Läs mer

Regeringen har tillsatt en utredning, i form av en parlamentariskt sammansatt kommitté, av Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan 2002–2021. Tolv ledamöter skall ingå och ordförande blir Lennart Hjelmåker.

Den tidigare utredningen som presenterades 2017 rörde kriget 2002–2014.

Direktiven för den nya utredningen skiljer sig inte mycket från den tidigare, förutom att de nu också innefattar perioden 2015–2021 när Sverige ingick i den Nato-ledda RSM-styrkan som efterträdde Isaf-styrkan.

Både den förra och den nu tillsatta utredningen fick direktiv som begränsade möjligheterna att ta upp viktiga frågor som måste belysas.

Läs mer

Kommer Sveriges militära styrkor efter ett eventuellt Nato-inträde att få en mer aggressiv prägel, det vill säga inriktas på anfall snarare än på försvar? Det tycks vara en stark förhoppning hos den svenska försvarsledningen och andra höga svenska militärer. Det skulle i praktiken innebära en ny upplaga av det komprometterade ”insatsförsvaret” (som var ett angreppskoncept), fastän med applicering på vårt närområde. Den traditionella defensiven får då överges till förmån för hot och avskräckning.

Överbefälhavaren Micael Bydén fantiserar om att vi i med Sverige som Nato-stat ”kan vara mer offensiva, vi kan vara tuffare från början … för vi vet att där bakom kommer någon och fyller på”. Det är en originell strategi. Svensk trupp ska förläggas till våra grannländer – vi får tänka oss Baltikum (märk väl: till delar gammal svensk mark!); annan makt ska försvara Sverige. Har vi råd med sådana gester? Kan vi verkligen påräkna en automatisk ”påfyllnad”, och hur väl kommer den att behärska vårt svenska territorium? Detta är äventyrspolitik, det skapar inte säkerhet.

Läs mer

”Sverige och Finland är brickor i ett större spel”, skriver ledarskribenten Arvid Åhlund i Dagens Nyheter (15/5). Det är just det. Spelet nu gäller Sveriges och Finlands ansökningar om att bli upptagna som medlemmar i Nato. Spelet framöver kommer att handla om graden av våra länders förlorade självständighet. Redan nu gör den svenska regeringen allt för att tillmötesgå krav (”beveka turkarna”, som Åhlund uttrycker sig) och sätta tidigare officiella beslut och ställningstaganden ur kraft. Det bådar inte gott.

Framtiden som bricka är kanske vad som återstår för den som inte har något speciellt att komma med. Åhlund citerar en understreckare av diplomaten Ulla Gudmundson (Svenska Dagbladet 13/6), som dryper av faktafel (Konrad Adenauer var inte Västtysklands förste rikskansler, han var förbundskansler, och förbundsrepublikens upptagande i Nato 1955 var inte alliansens första utvidgning – Grekland och Turkiet anslöts redan 1952), där hon påstår, att Turkiet som Nato-medlem har ett omvittnat ”track-record” – alltså meritlista – som bråkstake. Bråkstake ska man inte vara i Nato. Där vinner man inflytande – lyder gängse gottköpsvisdom – genom att ”knipe keft”.

Läs mer

Regeringens utrikesdeklaration av den 10 juni, den andra för året, en ovanlighet i sig, återgiven i sin helhet här på sajten, innehåller ett flertal besynnerligheter. (Några har jag påtalat i en op-ed-artikel till Sydöstran) ”Den 24 februari inledde Ryssland ett oprovocerat, olagligt och oförsvarligt krig mot sin granne, det demokratiska Ukraina.” Så lyder andra meningen i den deklaration, som utrikesminister Ann Linde läste upp för riksdagen.

Har det någon betydelse, att det angripna landet är en demokrati eller någon sorts demokrati? Hade Rysslands angrepp varit mindre ”olagligt” och mindre ”oförsvarligt”, om Ukraina hade varit en diktatoriskt styrd stat, med omfattande korruption och ett kleptokratiskt härskarskikt, en statsmakt som går hårdhänt till väga mot delar av sin egen befolkning? Naturligtvis inte, är svaret på bägge frågorna. ”Rysslands aggression mot Ukraina är […] ett tydligt exempel på en auktoritär stats attack mot en demokrati”, påstod Linde längre fram i sitt tal. Inte heller detta är klargörande.

Utrikesministern talade också om ”de brutala grymheterna från den ryska regimens sida”. Skulle ”mindre brutala grymheter” från angriparens sida ha gjort angreppet mindre olagligt och mindre olagligt? Så kan det knappast vara. Det illegitima och oförsvarliga består i angreppet som sådant, folkrättsbrottet. Vi får utgå från att det förekommer brutala grymheter också från den angripnes sida. På sådant sätt är det ofta i krig.

Läs mer

Stefan Löfvens beslut att avgå som statsminister och partiledare kom överraskande, mera överraskande än det ryska angreppet på Ukraina ett halvår senare. Löfvens oväntade avgång ett år före nästa ordinarie val till Sveriges riksdag hade inte föregåtts av några rykten. Om Löfven hade föraningar om en omläggning av den svenska säkerhetspolitiken, när han avgick – därom kan man endast spekulera. ”För egen del har jag inte blivit överbevisad om att vi plötsligt skulle få en säkrare situation om vi lägger Natogränsen alldeles intill Ryssland i hela Europa”, sade han under ett seminarium i Mariehamn i månadsskiftet mars-april , med andra ord vid en tidpunkt då det socialdemokratiska partiet var långt kommet i den partiinterna Nato-kampanjen.

I en viss mening låg korten på bordet långt dessförinnan. Som ett formativt moment måste man beteckna den svenska riksdagens beslut 2001 om ”en genomgripande omdaning av det svenska militära försvaret, från ett invasionsförsvar till ett nytt insatsförsvar, där förmågan att bidra till fred och säkerhet i omvärlden skall vara en prioriterad uppgift för Försvarsmakten”. (Meddelande från regeringskansliet den 1 februari 2001. Försvarsorganisationen skulle krympa drastiskt och det nya insatsförsvaret bygga på en armé av yrkessoldater.

Läs mer

I

Professor Ove Bring vill i en artikel i Dagens Nyheter (6/6) döma ut föreställningen om en över 200 år lång svensk tradition av militär alliansfrihet. För detta behöver han tillgripa brännvinsadvokatyr.

Exempelvis påstår han, att skandinavismen i mitten av 1800-talet ledde till skapandet av en svensk-norsk-dansk militär allians för att bistå Danmark från angrepp söderifrån 1848. Men den svensk-norska undsättningsstyrka, som utrustades och anlände till Jylland, togs ju aldrig i bruk. Och skandinavismen var en nationell samlingsrörelse av liknande slag som de samlingsrörelser som växte fram i Italien och Tyskland vid samma tid. Därvid kom förvisso eldvapen till användning. Men syftet var att bilda en ny sorts nationalstat – eller en furstestat under gemensam styrelse. En förebild fanns i Kalmarunionen. Nu var ju Sverige och Norge redan i union med varandra. Men detta var inte en militärallians, utan en personalunion. Kungliga svenska alliansplaner fanns – 1855 (den så kallade novembertraktaten), 1864 – men dessa sattes inte i verket. Bring säger, att alliansfriheten inte var väl förankrad, men det var allianspolitiken som inte hade någon god förankring.

Läs mer

Danska regeringen kunde låta sina väljare folkomrösta i en fråga av säkerhetspolitisk betydelse, men inte den svenska regeringen. Den danska regeringen har kunnat vara någorlunda säker på hur det skulle gå, men inte den svenska. Således: man manipulerar. Den finska statsledningens löfte om ett Nato-referendum släpptes, när det visade sig obehövligt. Gallupmakt ersätter folkstyre.

Den svenska pro-Nato-opinionen är nu generat tyst. Alla dess parlamentariska talesmän har svett sig på eldgivningen från Turkiet. Den huvudlösa svenska utrikespolitiken har blivit dem en fotboja. Det är ett sorgespel, som framförs. Sorgen över Sveriges förlorade heder, sorgen över ett förslösat politiskt kapital, sorgen över all ackumulerad tanklöshet. De som har vänt törs inte se sig om.

Läs mer

Aldrig har väl äppelträden blommat så ymnigt som i år. Aldrig har väl syrenerna doftat så ljuvligt och trädens nyutslagna löv varit så intensivt gröna. Koltrastarna sjunger, Fyrisåns stilla vatten glittrar i solen och under mina morgon- och kvällspromenader ljuder i mitt huvud ”I denna ljuva sommartid gå ut, min själ, och gläd dig vid den store Gudens gåvor”. Men så plötsligt hinner verkligheten ifatt mig. Den jublande sommarpsalmen tystnar och jag blir åter medveten om sorgfloret, det dystra flor som täcker allt levande och får själen att bäva snarare än glädjas. Först den ryska invasionen i Ukraina. Därefter beslutet om svenskt Natomedlemskap. Krig mitt i Europa, ett grymt och folkrättsvidrigt angreppskrig med många dödsoffer och stor materiell förödelse.

Och så samtidigt: slutet för den svenska alliansfriheten, den utrikes- och säkerhetspolitik som under så lång tid förskonat oss från krig, förunnat oss fredens välsignelser och gjort att vi kunnat vara en stark fredsröst och drivande kraft i kampen mot kärnvapen. Beslutet att ansöka om medlemskap i Nato motiveras med det förändrade läget efter den 24 februari i år. Men att den ryska statsledningen under Putin inte respekterar folkrätt och FN-stadga, det visste vi ju redan, åtminstone alltsedan annekteringen av Krim och det militära ingripandet i Donbass 2014.

Läs mer