NEJ TILL NATO-MEDLEMSSKAP OCH DCA-AVTAL!
Att nu ingå i världens största militärpakt verkar inte välbetänkt.
Nu påstår man att säkerhetsläget har förändrats i Europa. Ja, det kan man verkligen konstatera när kärnvapenmakten Ryssland är i krig mot sin granne i söder.
Vår stora granne i öster är alltid beroende av läget i Norden. Och självklart gäller detta särskilt nu då krig pågår i söder.
Det viktigaste i säkerhetsläget i Europa är antagonismen mellan kärnvapenmakterna USA och Ryssland.
Vår kompilatör, vår plagiatör!
Han bråkade inte för mycket.
Han lämnade varje dag som sig bör
sin senaste drapa till trycket
men gnällde på alla med glatt humör
och trodde han gjorde dem glada.
Det är någonting som bara den gör
som inte kan hejda sin svada.
Försvarsmakten (FM) kastar sig på sin hemsida in i ”Nato-debatten” (Natodebatten i fokus – Försvarsmakten (forsvarsmakten.se)). Vem som bett FM om det framgår inte. Myndigheter har inte för vana att opåkallat breda ut sig om känsliga säkerhetspolitiska frågor som är under politisk debatt och överläggning. Har regeringen anmodat myndigheten att göra det? Föreligger det kanske ett officiellt yttrande från FM till statsledningen i hithörande frågor? I så fall borde medborgarna få ta del av det. Eller är det så superviktigt och extremt hemligt att det ska mörkas fram bakom lyckta dörrar, bakom vilka bara en elit, en obestämd krets av tillförlitliga ”experter”, ges tillträde?
Hur som helst, är vi som medborgare för närvarande behjälpta av de ”fakta” och ”svar” som FM öppet redovisar? Låt oss granska en punkt i framställningen på FM:s hemsida.
Nämligen Finlandskortet!
Ungern och Polen skulle få böta.
De trampade på vår konstitution!
Men nu är de båda så snälla och söta,
och då får man inte ta ton
mot deras missbruk av rättsstatens grunder –
hur det nu än förhöll sig med det.
Det skulle ha blitt en historisk blunder
mot pustans och innanhavets passion
att dväljas i sin atlantiskhet.
Vi skulle ha ställt oss vid sidan av färden.
Vi skulle ha krympt oss och sålt vår själ.
Ty när det gäller så upphöjda värden,
finns det varken monark eller träl.
”Före kriget var 80 procent av österrikarna positivt inställda till landets neutralitet. Nu, två månader senare, är det 90 procent.”
Hufvudstadsbladet 6 maj
Det lär inte dröja mer än en dryg vecka innan Finlands president Sauli Niinistö högtidligt på en presskonferens låter meddela det officiella beskedet att landet bör söka inträde i Nato. Något ytterst drastiskt skulle behöva inträffa för att meddelandet från honom och den finska eliten i övrigt skulle bli ett annat. Hur pass säker Niinistö är på att han är inne på rätt spår kan man spekulera om. Och det kan man med fördel överlåta till finnarna själva att göra. Men har han egentligen fått ut något av sin nervösa säkerhetspolitiska skytteltrafik, som inkluderat många statsöverhuvuden runt om i världen, och av alla sina telefonöverläggningar med kända politiska ledare, om vilka det ständigt rapporteras på presidentens hemsida?
Mer förtroendegivande hade det nog varit om han hade tagit ledningen för och koncentrerat de nationella krafterna på ett kyligt, förtroendefullt och brett samråd med det finska folket för att på djupet, eftertänksamt och i lugn och ro analysera läget och vad som eventuellt behöver göras. Sådana detaljer tycks det emellertid inte finnas tid till! Det är ett ledarskap som i stället verkar fästa stor vikt vid den senaste opinionsmätningen. Risken är att det påminner alltför mycket om det vi har här i vårt eget land.
Många älskare av alliansen
tror att den står bi i nöd och lust.
Men de bortser ganska samfällt
från att den kan drabbas av förlust.
Därför: det som sägs i en artikel
kan bli flagor om ett löfte kränks.
Bättre leva efter mottot
att du aldrig får nånting till skänks.
Zweiter Leutnant
Sätter mig ned vid flygeln, med Sjostakovitjs preludier och fugor. De är ursvåra, hopplöst stora handgrepp. Det sägs, att han skrev dem, sedan han hade bevittnat förödelsen efter de västallierades terrorbombningar av Dresden under andra världskriget. Hur kan man veta? Förödelsen var stor. Också Bachs stad, Leipzig, bombades. 6000 människor dog. I Dresden omkom 25000. Oskyldiga.
Vem är skyldig till sin egen död?
Det var Emil Gilels som fick mig att lyssna in detta verk, igen och igen, från några knastriga LP:n. Sedan Keith Jarret. Då hade jag själv tagit mig an det, rad för rad. Ackord tunga som tegelstenar – dödsdanser, sorgetåg, reqvier. Det fanns en pianist som dog, när hon framförde dessa preludier och fugor, har man sagt mig. Är detta rysk musik? Det är berättelsen om en civilisation, som förstör sig själv.
Ett kuriöst argument mot en folkomröstning om en svensk Nato-ansökan är, att Ryssland skulle kunna intervenera och desinformera i kampanjen, oklart hur. Ständigt dessa ryssar! Andra intervenerar och desinformerar ju aldrig, inte sant? Annars har man trott, att den fria debatten och åsiktsbildningen, den kritiska journalistiken, den obestickliga ämbetsmannakulturen eller kort sagt: det personliga kuraget skulle utgöra ett värn mot sådana fasoner.
Men tydligen är den svenska demokratin, bergfast förankrad i det nationella medvetandet och i medborgarsamhällets praxis, som vi trodde, ändå så skröplig, att den inte är kapabel till självförsvar. Vi får tänka oss, att skribenter, byråkrater, förtroendevalda, tjänstemän, fackföreningsfolk med flera är så genuint korrupta eller genomkorkade, att de skulle vara beredda att gå främmande makt till handa i en vital politisk fråga. Det stämmer inte med empiri. Det stämmer inte heller med vår föreställning om att svenskar slåss för Sverige, inte för annat land.
För Sverige bär Ukraina-kriget på ett enda positivt besked: Att Ryssland skulle klara av att invadera oss är i stort sett uteslutet. ”Ryssarna är inte så bra som vi trodde. Vi är alltså säkrare än vi trodde, det är nästa logiska slutsats,” säger generalmajor Karlis Neretnieks i Aftonbladet den 2 maj.
” Jag som statsminister och vi som Socialdemokrater utgår förstås efter vad som är bäst för svenska folket och samhället. Och det gäller också frågan om Nato”, förklarade Magdalena Andersson i sitt förstamajtal. (Svenska Dagbladet 1/5)
Vad som är bäst för svenska folket får dock inte svenska folket ta ställning till vare sig i ett riksdagsval eller i en folkomröstning.
Frågan som är avgörande för vår säkerhetspolitik skall nu istället forceras igenom på några veckor efter ett slags ”dialog” inom Socialdemokratin vilket vi kommenterat på den här sajten.
Frågan är så svår och komplicerad, menande hon, att den underförstått inte lämpade sig för att föras ut till väljarna.
Inom det socialdemokratiska partiet pågår nu en säkerhets-politisk dialog. Jag vill här idag uttala min mening i frågan.
Den svenska försvars- och säkerhetspolitiken skall värna om Sveriges oberoende och självbestämmande. Vår utrikespolitik avgörs i Stockholm. Inte i Washington, Moskva eller Bryssel.
Vi skall hålla fast vid den militära alliansfriheten. och därmed vår neutralitet. Den har, som vi brukar säga, tjänat vårt land väl i över 200 år. Den har bidragit till stabilitet och säkerhet i Norra Europa.
Det var fel att avrusta Gotland. Jag ville ha kvar ett starkt försvar på ön. Innan vi drog ner försvaret ville jag se 25-30 år av demokratisk utveckling i Ryssland.
Vår alliansfrihet kostar pengar. Sverige skall ha ett starkt och modernt militärt och civilt försvar. Men medlemskap i en militär försvarsallians kostar också stora pengar.
Sverige skall enligt min mening inte söka medlemskap i NATO. Vi skall hålla fast vid vår svenska linje. Men jag kommer självfallet att respektera den uppfattning som det socialdemokratiska partiet kommer fram till. Nu gäller det enigheten för Sverige och Sveriges folk i en svår tid.