utvald

I Svenska Dagbladet 28/4 kommenterar statsminister Magdalena Andersson kravet på en folkomröstning om medlemskap i Nato och framhåller att det är en dålig idé:

”Hon motiverar det bland annat med att det finns uppgifter som är sekretessbelagda och därför inte kan debatteras öppet, bland annat information rörande rikets säkerhet.

– Det finns viktiga frågor i en sådan folkomröstning som man inte kan diskutera. Viktig fakta som inte kan komma upp på bordet.”

Det hela skulle alltså vara så hemligt att det inte finns utrymme för en medborgerlig, upplyst opinion att göra sin röst hörd när ett för Sveriges framtid centralt strategival är under övervägande. Tanken är tydligen att en ödesdiger omläggning av den säkerhetspolitiska kursen ska avgöras utan nämnvärd folklig inblick eller inverkan.

Enligt en artikel i Göteborgs-Posten samma dag kommenterar statsministern den partiinterna processen som enligt henne nu blivit mer strukturerad för att alla partimedlemmar ska kunna vara en del av detta:

”– Där har vi ju inte satt något slutdatum för när vår partidialog kommer att vara avslutad utan där arbetar vi nu utifrån de önskemål och behov av dialog som finns. Sedan kommer vi att återkomma om hur vi ser på det säkerhetspolitiska läget.”

Det här får Magdalena Andersson inte ihop.

Socialdemokraterna har flera kongressbeslut på att inte gå med i Nato. Många fäste särskild vikt vid dessa när de i senaste valet röstade på Socialdemokraterna. Var det förgäves?

Partiets ledarskikt verkar av allt att döma vara inställt på att köra över partikongressens beslut och söker nu vägar för att kunna komma runt vad partiet strategiskt lagt fast.

En partidialog genomförs. Är den allvarligt menad? För den dialogen gäller rimligen samtliga hopkomna argument som statsministern anför mot en folkomröstning. De som deltar i partidialogen kommer alltså inte att få ta del av ”viktiga frågor … som man inte kan diskutera … fakta som inte kan komma upp på bordet”.

Om det förhöll sig så skulle ”partidialogen” närmast vara förödmjukande för partiets aktiva krafter. Den skulle vara ett spel för galleriet. Den skulle ha att avge ett omdöme utan att ha relevant underlag.

Läs mer

Ingen vet hur kriget i Ukraina kommer att sluta – hur relationen mellan de stora spelarna kommer att gestalta sig, vilka vägval Ukraina kommer att göra för att trygga statens existens, hur krigets utfall och konsekvenser påverkar den europeiska statsgemenskapen. Ingen kan veta – bara gissa – vilken internationell betydelse det nordatlantiska området då har.

Stor ovisshet och osäkerhet råder. I detta läge väljer ansvariga politiker i Sverige att skjuta från höften och att utan sedvanlig beredning (det räcker med ”dialog” under stark tidspress inom det regerande partiet) förbereda en ansökan om svenskt Nato-inträde före sommaren; svajiga opinionsundersökningar går före en folkomröstning. Man kan svårligen tänka sig en sämre tidpunkt för ett beslut i denna fråga, vilket det än blir.

Ett icke-beslut är naturligtvis också ett beslut, men det har fördelen av att bygga på beprövad erfarenhet. Den nyss inledda processen däremot har definitiv Macchiarini-karaktär. Man experimenterar. Man är beredd att överge en kunskapsbaserad politik för att pröva något nytt och okänt. Nationellt nödläge föreligger ej. Patienten – nationen – har drivits in i en psykos. Människor intalas, att de måste välja: mellan demokrati och diktatur.

Vilken soppa!

Läs mer

Carl Bildt, den käcke hjälte,

han stred på Östermalm.

Han härjade och välte

var stod, som Mäster Palm.

”Ur vägen, bolsjeviker!

Här står en äkta knekt

som aldrig fanan sviker.

Han är av ädel släkt.”

Läs mer

“This parliamentary debate is all a show, it’s a done deal on Nato,” said Erkki Tuomioja, a leading MP with Finland’s ruling Social Democrats. The party of prime minister Sanna Marin was long wary of alliance membership and, even now, Mr Tuomioja said, “you’ll find people in my party who will say, ‘if we make a mistake, we have to do it with Sweden’”.

Erkki Tuomioja, riksdagsledamot, The Irish Times 28 April

Robin Häggblom ger i ett inlägg till Kungl. Krigsvetenskapsakademiens blogg  uttryck åt föreställningen, att Ryssland angrepp på Ukraina har förändrat allt. Den europeiska säkerhetsordningen har brutit samman. Det är ju inte sant. Europa efter kalla krigets slut har präglats av oordning. Och denna oordning har haft en del gott med sig. Länder och folk har frigjort sig från övermakter. Men den har också utlöst krig i Europa. Det storskaliga angreppet på Ukraina, som inleddes den 24 februari 2022, är inte det första.

Läs mer

”But that same border is also a potential headache for NATO, which would have to develop and resource a credible plan to defend it against Russia. And herein lies the rub. It’s unrealistic and would be unwise to expect the United States to shoulder any major part of such a new commitment, given America’s domestic politics, other global defense priorities, and the fact that European allies should be capable of carrying the lion’s share of the burden on their own.

Washington needs to press pause and avoid rushing headlong into commitments that it might later regret.”

carnegieendowment.org 26 april

I samband med att målet två procent av BNP för försvaret meddelades gav statsminister Magdalena Andersson sin vision av det framtida försvaret: ett folkförsvar baserat på ett stort inslag av värnpliktiga: ”Vi ska bygga ett folkförsvar av svenska folket, för svenska folket.”

Det var den 10 mars – innan en blixtprocess för att utreda svenskt Nato-medlemskap sparkades igång och där plötsligt ett medlemskap framställdes som självklart från många håll.

Vad som blir av statsministerns folkförsvar vid ett Nato-medlemskap återstår att se, men många krafter både inom landet och i vår  omvärld intecknar redan att Sverige har gått med och att  man får  det svenska försvaret på en bricka att laborera  med för syften  som är så långt ifrån ett  svenskt territorialförsvar man kan komma.

Litauens president intervjuades i Financial Times den 16 april och menade att Sverige och Finland som Nato-medlemmar skulle förbättra säkerheten ur militär synpunkt för de baltiska staterna genom att övervaka och kontrollera den baltiska regionen.

Estlands försvarsminister har på samma sätt ställt tydliga krav på Finland, att det med sitt nya stridsflyg skall skydda det baltiska luftrummet. Något som fick ett kallt mottagande av finska försvarsdepartementet. ”Finland kommer knappast att försvara ett annat land i händelse av krig. Utgångspunkten är att se till Finlands eget försvar först och ge stöd i den mån det finns kapacitet över”, förklarade Janne Kuusela från finska försvarsdepartementet. Samtidigt erkände han att Finland vid ett medlemskap troligen kommer att tvingas avsätta åtminstone en del resurser för Baltikum. (Finska försvarsdepartementet 25/4)

Den tidigare finske ambassadören René Nyberg kom den 14 april med förslaget att Norge, Finland och Sverige tillsammans skulle övervaka Nordkalotten, främst med gemensamma luftstridskrafter vilket vi tidigare kommenterat på den här sajten.

I Sverige har en del försvarsdebattörer tagit till orda när ett Nato-medlemskap nu verkar vara inom räckhåll.

Det handlar då inte om hur ett medlemskap skulle stärka Sveriges eget försvar utan hur vårt territorium skulle kunna användas som uppmarschområde för Nato-styrkor att sättas in på Nordkalotten och i Baltikum (se kommentar tidigare på sajten)

Läs mer

Vi som inte är utsatta bör ändå känna oss hotade.

Vi som känner oss friska måste ändå alla bli botade.

Detta har blivit politisk kutym. Du kan aldrig vara trygg.

Du kan inte gå som en fri man. Någon måste vakta din rygg,

som inte tar dig på allvar men som får dig att tvivla på allt

och säger att det är en illusion att hålla huvudet kallt.

Nej!! Vi som inte är hotade ska inte känna oss utsatta.

Och vi som redan är botade, vi måste få lov att – gapskratta.

För vi bär på en alldeles annan kutym, vi är sorgsna, dock till slut

har vi en bättre beredskap att slåss, att trilskas och att härda ut.

Det är det som gör att vi står pall, när ideologerna vinner.

Vi står i dungen och värmer oss, de andra bara försvinner.

Zweiter Leutnant

Varför skriver ingen dagsvers, varför tuffar allting på?

Vi har lärt oss vara stumma, allt ska vara comme-il-faut.

Varför skola mänskor lida? Tänk hur skönt att dö i fred.

Freden är det kära spöket. Det gör krigarn våldsamt vred.

Nu när kriget äntligt pågår, ser sig krigaren omkring

för att skaffa ved till brasan. Han blir glad och munter då.

Allt han drömt om – så han frusit! – allt hans jäkt och stoj och spring

ska belönas i en framtid. Alla döda ska förstå.

Alla ska förstå att dagsvers skrivs till simpel melodi,

medan dånet från kanoner hörs i landet vida kring.

Det ger skadorna från freden ett bandage som ingenting

ska förmå att tränga genom. Och han hurrar: C’est la vie!

Zweiter Leutnant

I en intervju i finska Ilta Sanomat (14/4) säger den tidigare ambassadören René Nyberg att det är viktigt att Finland och Sverige går i takt när det gäller Nato-medlemskap, och han hävdar att våra Nato-medlemskap innebär att ett nordblock kommer att växa fram inom Nato.

Ett nordblock skulle på ett avgörande sätt stärka säkerheten i norr och öka samordningen, säger han.

Läs mer

Max Egremont har skrivit den förtjusande boken The Glass Wall. Lives on the Baltic Frontier (Farrar, Straus and Giroux, 2022), i vilken han skildrar Estlands och Lettlands historia och nutid, genom att resa runt i de två länderna och intervjua intressanta människor.

Han beger sig bland annat till Narva i Estland, på gränsen till Ryssland. Han har med sig en tysk guidebok från 1914, där staden Narva hyllas. Då fanns inga statsgränser: de baltiska staterna var provinser i Ryssland. Hitler och Stalin kom dock att förstöra staden, en gång en barockens pärla, med handelshus, Kreenholms textilfabrik, som startades av en tysk baron, en lutheransk kyrka som höll de estländska arbetarna inom den västerländska kristendomen.

Författaren träffar där Jevgenij, en ung ryss, som upplyser om att före det andra världskriget fanns där sexton kyrkor. 1944 hölls Narva av nazisterna under sex månader mot Röda armén, och de allierade kom att välkomna Stalins seger. Jevgenij upplyser författaren: ”86 procent av Narvas nuvarande befolkning är ryssar. Av dessa har 40 procent estniskt medborgarskap. För att få ett medborgarskap måste man klara ett språktest.” Varför så få frågar författaren? ”Estniska är svårt att lära sig”, blir svaret. Så varför inte återvända till Ryssland? ”Men livet där är värre, möjligheterna färre. Du ser att i staden på andra sidan gränsen, Ivangorod, finns dåligt med varor på hyllorna, kaféer som ’canteens’, äldre kvinnor sitter bakom berg av malätna äpplen vilka de försöker sälja.

Läs mer

Under mina funderingar kom jag alltså tillbaka till den grunduppfattning som jag sökt utveckla i min Moskvarapportering. Lustigt nog hörde jag kamrater i tjänsten förvåna sig över att jag, som under kriget varit så ”ryssvänlig”, nu hade blivit så sträng i mitt bedömande av rysk politik. Det är en rätt ingrodd vana i många svenska kretsar att rubricera personer såsom ”finlandsvänner” eller ”ryssvänner” eller något dylikt. Jag har till och med blivit kallad för ”en nutida mössa”. Det är en benämning, som man inte precis behöver skämmas för. De mest framstående ”mössorna” i vår tid har väl varit de båda presidenterna Paasikivi och Kekkonen. Begreppet ”mössa” hade uppkommit i 1700-talets Sverige-Finland och kan till nöds appliceras även på 1900-talets Finland. Däremot låter ”mössa” ganska meningslöst i 1900-talets Sverige, som ju icke har samma geografiska respektive strategiska läge i förhållande till Sovjetunionen som det gamla Sverige-Finland eller det nutida Finland.

Emellertid skulle jag helst vilja svara med de ord som Topelius i ”Fältskärns berättelser” lägger i den unge Linnés mun: ”Varken hatt eller mössa utan barhuvad som den gode Guden skapat mig.”

Det har nämligen alltid förefallit mig ligga något skevt i att som svensk diskutera utrikespolitik med utgångspunkt från sådana begrepp som ”finlandsvän” eller ”ryssvän” eller ”engelskvän”. Svensk utrikespolitik är väl ändå avsedd att tjäna Sveriges intressen. Visserligen vill jag inte driva tesen till hundraprocentig tillämpning. Jag tyckte till exempel under kriget, att vi av ren vänskap för det finska folket kunde tillåta oss en generösare politik än vad som kunde motiveras ur rent svenska intressesynpunkter. Däremot reagerade jag då andra finlandsvänner gick så långt att de ville identifiera Sveriges intressen med Finlands under fältropet: ”Finlands sak är vår.”

Utan mycken vånda sköt jag alltså åt sidan allt dylikt tal om ”vänskap” för det ena eller andra landet.

Ambassadören Gunnar Hägglöf (1904-1994), Fredens vägar 1945-1950 (P. A. Nordstedt & Söners Förlag, 1973)