utvald

”Före kriget var 80 procent av österrikarna positivt inställda till landets neutralitet. Nu, två månader senare, är det 90 procent.”

Hufvudstadsbladet 6 maj

Det lär inte dröja mer än en dryg vecka innan Finlands president Sauli Niinistö högtidligt på en presskonferens låter meddela det officiella beskedet att landet bör söka inträde i Nato. Något ytterst drastiskt skulle behöva inträffa för att meddelandet från honom och den finska eliten i övrigt skulle bli ett annat. Hur pass säker Niinistö är på att han är inne på rätt spår kan man spekulera om. Och det kan man med fördel överlåta till finnarna själva att göra. Men har han egentligen fått ut något av sin nervösa säkerhetspolitiska skytteltrafik, som inkluderat många statsöverhuvuden runt om i världen, och av alla sina telefonöverläggningar med kända politiska ledare, om vilka det ständigt rapporteras på presidentens hemsida?

Mer förtroendegivande hade det nog varit om han hade tagit ledningen för och koncentrerat de nationella krafterna på ett kyligt, förtroendefullt och brett samråd med det finska folket för att på djupet, eftertänksamt och i lugn och ro analysera läget och vad som eventuellt behöver göras. Sådana detaljer tycks det emellertid inte finnas tid till! Det är ett ledarskap som i stället verkar fästa stor vikt vid den senaste opinionsmätningen. Risken är att det påminner alltför mycket om det vi har här i vårt eget land.

Läs mer

Många älskare av alliansen

tror att den står bi i nöd och lust.

Men de bortser ganska samfällt

från att den kan drabbas av förlust.

Därför: det som sägs i en artikel

kan bli flagor om ett löfte kränks.

Bättre leva efter mottot

att du aldrig får nånting till skänks.

Zweiter Leutnant

Sätter mig ned vid flygeln, med Sjostakovitjs preludier och fugor. De är ursvåra, hopplöst stora handgrepp. Det sägs, att han skrev dem, sedan han hade bevittnat förödelsen efter de västallierades terrorbombningar av Dresden under andra världskriget. Hur kan man veta? Förödelsen var stor. Också Bachs stad, Leipzig, bombades. 6000 människor dog. I Dresden omkom 25000. Oskyldiga.

Vem är skyldig till sin egen död?

Det var Emil Gilels som fick mig att lyssna in detta verk, igen och igen, från några knastriga LP:n. Sedan Keith Jarret. Då hade jag själv tagit mig an det, rad för rad. Ackord tunga som tegelstenar – dödsdanser, sorgetåg, reqvier. Det fanns en pianist som dog, när hon framförde dessa preludier och fugor, har man sagt mig. Är detta rysk musik? Det är berättelsen om en civilisation, som förstör sig själv.

Läs mer

Ett kuriöst argument mot en folkomröstning om en svensk Nato-ansökan är, att Ryssland skulle kunna intervenera och desinformera i kampanjen, oklart hur. Ständigt dessa ryssar! Andra intervenerar och desinformerar ju aldrig, inte sant? Annars har man trott, att den fria debatten och åsiktsbildningen, den kritiska journalistiken, den obestickliga ämbetsmannakulturen eller kort sagt: det personliga kuraget skulle utgöra ett värn mot sådana fasoner.

Men tydligen är den svenska demokratin, bergfast förankrad i det nationella medvetandet och i medborgarsamhällets praxis, som vi trodde, ändå så skröplig, att den inte är kapabel till självförsvar. Vi får tänka oss, att skribenter, byråkrater, förtroendevalda, tjänstemän, fackföreningsfolk med flera är så genuint korrupta eller genomkorkade, att de skulle vara beredda att gå främmande makt till handa i en vital politisk fråga. Det stämmer inte med empiri. Det stämmer inte heller med vår föreställning om att svenskar slåss för Sverige, inte för annat land.

Läs mer

För Sverige bär Ukraina-kriget på ett enda positivt besked: Att Ryssland skulle klara av att invadera oss är i stort sett uteslutet. ”Ryssarna är inte så bra som vi trodde. Vi är alltså säkrare än vi trodde, det är nästa logiska slutsats,” säger generalmajor Karlis Neretnieks i Aftonbladet den 2 maj.

” Jag som statsminister och vi som Socialdemokrater utgår förstås efter vad som är bäst för svenska folket och samhället. Och det gäller också frågan om Nato”, förklarade Magdalena Andersson i sitt förstamajtal. (Svenska Dagbladet 1/5)

Vad som är bäst för svenska folket får dock inte svenska folket ta ställning till vare sig i ett riksdagsval eller i en folkomröstning.

Frågan som är avgörande för vår säkerhetspolitik skall nu istället forceras igenom på några veckor efter ett slags ”dialog” inom Socialdemokratin vilket vi kommenterat på den här sajten.

Frågan är så svår och komplicerad, menande hon, att den underförstått  inte lämpade sig för att föras ut till väljarna.

Läs mer

Inom det socialdemokratiska partiet pågår nu en säkerhets-politisk dialog. Jag vill här idag uttala min mening i frågan.

Den svenska försvars- och säkerhetspolitiken skall värna om Sveriges oberoende och självbestämmande. Vår utrikespolitik avgörs i Stockholm. Inte i Washington, Moskva eller Bryssel.

Vi skall hålla fast vid den militära alliansfriheten. och därmed vår neutralitet. Den har, som vi brukar säga, tjänat vårt land väl i över 200 år. Den har bidragit till stabilitet och säkerhet i Norra Europa.

Det var fel att avrusta Gotland. Jag ville ha kvar ett starkt försvar på ön. Innan vi drog ner försvaret ville jag se 25-30 år av demokratisk utveckling i Ryssland.

Vår alliansfrihet kostar pengar. Sverige skall ha ett starkt och modernt militärt och civilt försvar. Men medlemskap i en militär försvarsallians kostar också stora pengar.

Sverige skall enligt min mening inte söka medlemskap i NATO. Vi skall hålla fast vid vår svenska linje. Men jag kommer självfallet att respektera den uppfattning som det socialdemokratiska partiet kommer fram till. Nu gäller det enigheten för Sverige och Sveriges folk i en svår tid.

I Svenska Dagbladet 28/4 kommenterar statsminister Magdalena Andersson kravet på en folkomröstning om medlemskap i Nato och framhåller att det är en dålig idé:

”Hon motiverar det bland annat med att det finns uppgifter som är sekretessbelagda och därför inte kan debatteras öppet, bland annat information rörande rikets säkerhet.

– Det finns viktiga frågor i en sådan folkomröstning som man inte kan diskutera. Viktig fakta som inte kan komma upp på bordet.”

Det hela skulle alltså vara så hemligt att det inte finns utrymme för en medborgerlig, upplyst opinion att göra sin röst hörd när ett för Sveriges framtid centralt strategival är under övervägande. Tanken är tydligen att en ödesdiger omläggning av den säkerhetspolitiska kursen ska avgöras utan nämnvärd folklig inblick eller inverkan.

Enligt en artikel i Göteborgs-Posten samma dag kommenterar statsministern den partiinterna processen som enligt henne nu blivit mer strukturerad för att alla partimedlemmar ska kunna vara en del av detta:

”– Där har vi ju inte satt något slutdatum för när vår partidialog kommer att vara avslutad utan där arbetar vi nu utifrån de önskemål och behov av dialog som finns. Sedan kommer vi att återkomma om hur vi ser på det säkerhetspolitiska läget.”

Det här får Magdalena Andersson inte ihop.

Socialdemokraterna har flera kongressbeslut på att inte gå med i Nato. Många fäste särskild vikt vid dessa när de i senaste valet röstade på Socialdemokraterna. Var det förgäves?

Partiets ledarskikt verkar av allt att döma vara inställt på att köra över partikongressens beslut och söker nu vägar för att kunna komma runt vad partiet strategiskt lagt fast.

En partidialog genomförs. Är den allvarligt menad? För den dialogen gäller rimligen samtliga hopkomna argument som statsministern anför mot en folkomröstning. De som deltar i partidialogen kommer alltså inte att få ta del av ”viktiga frågor … som man inte kan diskutera … fakta som inte kan komma upp på bordet”.

Om det förhöll sig så skulle ”partidialogen” närmast vara förödmjukande för partiets aktiva krafter. Den skulle vara ett spel för galleriet. Den skulle ha att avge ett omdöme utan att ha relevant underlag.

Läs mer

Ingen vet hur kriget i Ukraina kommer att sluta – hur relationen mellan de stora spelarna kommer att gestalta sig, vilka vägval Ukraina kommer att göra för att trygga statens existens, hur krigets utfall och konsekvenser påverkar den europeiska statsgemenskapen. Ingen kan veta – bara gissa – vilken internationell betydelse det nordatlantiska området då har.

Stor ovisshet och osäkerhet råder. I detta läge väljer ansvariga politiker i Sverige att skjuta från höften och att utan sedvanlig beredning (det räcker med ”dialog” under stark tidspress inom det regerande partiet) förbereda en ansökan om svenskt Nato-inträde före sommaren; svajiga opinionsundersökningar går före en folkomröstning. Man kan svårligen tänka sig en sämre tidpunkt för ett beslut i denna fråga, vilket det än blir.

Ett icke-beslut är naturligtvis också ett beslut, men det har fördelen av att bygga på beprövad erfarenhet. Den nyss inledda processen däremot har definitiv Macchiarini-karaktär. Man experimenterar. Man är beredd att överge en kunskapsbaserad politik för att pröva något nytt och okänt. Nationellt nödläge föreligger ej. Patienten – nationen – har drivits in i en psykos. Människor intalas, att de måste välja: mellan demokrati och diktatur.

Vilken soppa!

Läs mer

Carl Bildt, den käcke hjälte,

han stred på Östermalm.

Han härjade och välte

var stod, som Mäster Palm.

”Ur vägen, bolsjeviker!

Här står en äkta knekt

som aldrig fanan sviker.

Han är av ädel släkt.”

Läs mer

“This parliamentary debate is all a show, it’s a done deal on Nato,” said Erkki Tuomioja, a leading MP with Finland’s ruling Social Democrats. The party of prime minister Sanna Marin was long wary of alliance membership and, even now, Mr Tuomioja said, “you’ll find people in my party who will say, ‘if we make a mistake, we have to do it with Sweden’”.

Erkki Tuomioja, riksdagsledamot, The Irish Times 28 April