utvald

Robin Häggblom ger i ett inlägg till Kungl. Krigsvetenskapsakademiens blogg  uttryck åt föreställningen, att Ryssland angrepp på Ukraina har förändrat allt. Den europeiska säkerhetsordningen har brutit samman. Det är ju inte sant. Europa efter kalla krigets slut har präglats av oordning. Och denna oordning har haft en del gott med sig. Länder och folk har frigjort sig från övermakter. Men den har också utlöst krig i Europa. Det storskaliga angreppet på Ukraina, som inleddes den 24 februari 2022, är inte det första.

Läs mer

”But that same border is also a potential headache for NATO, which would have to develop and resource a credible plan to defend it against Russia. And herein lies the rub. It’s unrealistic and would be unwise to expect the United States to shoulder any major part of such a new commitment, given America’s domestic politics, other global defense priorities, and the fact that European allies should be capable of carrying the lion’s share of the burden on their own.

Washington needs to press pause and avoid rushing headlong into commitments that it might later regret.”

carnegieendowment.org 26 april

I samband med att målet två procent av BNP för försvaret meddelades gav statsminister Magdalena Andersson sin vision av det framtida försvaret: ett folkförsvar baserat på ett stort inslag av värnpliktiga: ”Vi ska bygga ett folkförsvar av svenska folket, för svenska folket.”

Det var den 10 mars – innan en blixtprocess för att utreda svenskt Nato-medlemskap sparkades igång och där plötsligt ett medlemskap framställdes som självklart från många håll.

Vad som blir av statsministerns folkförsvar vid ett Nato-medlemskap återstår att se, men många krafter både inom landet och i vår  omvärld intecknar redan att Sverige har gått med och att  man får  det svenska försvaret på en bricka att laborera  med för syften  som är så långt ifrån ett  svenskt territorialförsvar man kan komma.

Litauens president intervjuades i Financial Times den 16 april och menade att Sverige och Finland som Nato-medlemmar skulle förbättra säkerheten ur militär synpunkt för de baltiska staterna genom att övervaka och kontrollera den baltiska regionen.

Estlands försvarsminister har på samma sätt ställt tydliga krav på Finland, att det med sitt nya stridsflyg skall skydda det baltiska luftrummet. Något som fick ett kallt mottagande av finska försvarsdepartementet. ”Finland kommer knappast att försvara ett annat land i händelse av krig. Utgångspunkten är att se till Finlands eget försvar först och ge stöd i den mån det finns kapacitet över”, förklarade Janne Kuusela från finska försvarsdepartementet. Samtidigt erkände han att Finland vid ett medlemskap troligen kommer att tvingas avsätta åtminstone en del resurser för Baltikum. (Finska försvarsdepartementet 25/4)

Den tidigare finske ambassadören René Nyberg kom den 14 april med förslaget att Norge, Finland och Sverige tillsammans skulle övervaka Nordkalotten, främst med gemensamma luftstridskrafter vilket vi tidigare kommenterat på den här sajten.

I Sverige har en del försvarsdebattörer tagit till orda när ett Nato-medlemskap nu verkar vara inom räckhåll.

Det handlar då inte om hur ett medlemskap skulle stärka Sveriges eget försvar utan hur vårt territorium skulle kunna användas som uppmarschområde för Nato-styrkor att sättas in på Nordkalotten och i Baltikum (se kommentar tidigare på sajten)

Läs mer

Vi som inte är utsatta bör ändå känna oss hotade.

Vi som känner oss friska måste ändå alla bli botade.

Detta har blivit politisk kutym. Du kan aldrig vara trygg.

Du kan inte gå som en fri man. Någon måste vakta din rygg,

som inte tar dig på allvar men som får dig att tvivla på allt

och säger att det är en illusion att hålla huvudet kallt.

Nej!! Vi som inte är hotade ska inte känna oss utsatta.

Och vi som redan är botade, vi måste få lov att – gapskratta.

För vi bär på en alldeles annan kutym, vi är sorgsna, dock till slut

har vi en bättre beredskap att slåss, att trilskas och att härda ut.

Det är det som gör att vi står pall, när ideologerna vinner.

Vi står i dungen och värmer oss, de andra bara försvinner.

Zweiter Leutnant

Varför skriver ingen dagsvers, varför tuffar allting på?

Vi har lärt oss vara stumma, allt ska vara comme-il-faut.

Varför skola mänskor lida? Tänk hur skönt att dö i fred.

Freden är det kära spöket. Det gör krigarn våldsamt vred.

Nu när kriget äntligt pågår, ser sig krigaren omkring

för att skaffa ved till brasan. Han blir glad och munter då.

Allt han drömt om – så han frusit! – allt hans jäkt och stoj och spring

ska belönas i en framtid. Alla döda ska förstå.

Alla ska förstå att dagsvers skrivs till simpel melodi,

medan dånet från kanoner hörs i landet vida kring.

Det ger skadorna från freden ett bandage som ingenting

ska förmå att tränga genom. Och han hurrar: C’est la vie!

Zweiter Leutnant

I en intervju i finska Ilta Sanomat (14/4) säger den tidigare ambassadören René Nyberg att det är viktigt att Finland och Sverige går i takt när det gäller Nato-medlemskap, och han hävdar att våra Nato-medlemskap innebär att ett nordblock kommer att växa fram inom Nato.

Ett nordblock skulle på ett avgörande sätt stärka säkerheten i norr och öka samordningen, säger han.

Läs mer

Max Egremont har skrivit den förtjusande boken The Glass Wall. Lives on the Baltic Frontier (Farrar, Straus and Giroux, 2022), i vilken han skildrar Estlands och Lettlands historia och nutid, genom att resa runt i de två länderna och intervjua intressanta människor.

Han beger sig bland annat till Narva i Estland, på gränsen till Ryssland. Han har med sig en tysk guidebok från 1914, där staden Narva hyllas. Då fanns inga statsgränser: de baltiska staterna var provinser i Ryssland. Hitler och Stalin kom dock att förstöra staden, en gång en barockens pärla, med handelshus, Kreenholms textilfabrik, som startades av en tysk baron, en lutheransk kyrka som höll de estländska arbetarna inom den västerländska kristendomen.

Författaren träffar där Jevgenij, en ung ryss, som upplyser om att före det andra världskriget fanns där sexton kyrkor. 1944 hölls Narva av nazisterna under sex månader mot Röda armén, och de allierade kom att välkomna Stalins seger. Jevgenij upplyser författaren: ”86 procent av Narvas nuvarande befolkning är ryssar. Av dessa har 40 procent estniskt medborgarskap. För att få ett medborgarskap måste man klara ett språktest.” Varför så få frågar författaren? ”Estniska är svårt att lära sig”, blir svaret. Så varför inte återvända till Ryssland? ”Men livet där är värre, möjligheterna färre. Du ser att i staden på andra sidan gränsen, Ivangorod, finns dåligt med varor på hyllorna, kaféer som ’canteens’, äldre kvinnor sitter bakom berg av malätna äpplen vilka de försöker sälja.

Läs mer

Under mina funderingar kom jag alltså tillbaka till den grunduppfattning som jag sökt utveckla i min Moskvarapportering. Lustigt nog hörde jag kamrater i tjänsten förvåna sig över att jag, som under kriget varit så ”ryssvänlig”, nu hade blivit så sträng i mitt bedömande av rysk politik. Det är en rätt ingrodd vana i många svenska kretsar att rubricera personer såsom ”finlandsvänner” eller ”ryssvänner” eller något dylikt. Jag har till och med blivit kallad för ”en nutida mössa”. Det är en benämning, som man inte precis behöver skämmas för. De mest framstående ”mössorna” i vår tid har väl varit de båda presidenterna Paasikivi och Kekkonen. Begreppet ”mössa” hade uppkommit i 1700-talets Sverige-Finland och kan till nöds appliceras även på 1900-talets Finland. Däremot låter ”mössa” ganska meningslöst i 1900-talets Sverige, som ju icke har samma geografiska respektive strategiska läge i förhållande till Sovjetunionen som det gamla Sverige-Finland eller det nutida Finland.

Emellertid skulle jag helst vilja svara med de ord som Topelius i ”Fältskärns berättelser” lägger i den unge Linnés mun: ”Varken hatt eller mössa utan barhuvad som den gode Guden skapat mig.”

Det har nämligen alltid förefallit mig ligga något skevt i att som svensk diskutera utrikespolitik med utgångspunkt från sådana begrepp som ”finlandsvän” eller ”ryssvän” eller ”engelskvän”. Svensk utrikespolitik är väl ändå avsedd att tjäna Sveriges intressen. Visserligen vill jag inte driva tesen till hundraprocentig tillämpning. Jag tyckte till exempel under kriget, att vi av ren vänskap för det finska folket kunde tillåta oss en generösare politik än vad som kunde motiveras ur rent svenska intressesynpunkter. Däremot reagerade jag då andra finlandsvänner gick så långt att de ville identifiera Sveriges intressen med Finlands under fältropet: ”Finlands sak är vår.”

Utan mycken vånda sköt jag alltså åt sidan allt dylikt tal om ”vänskap” för det ena eller andra landet.

Ambassadören Gunnar Hägglöf (1904-1994), Fredens vägar 1945-1950 (P. A. Nordstedt & Söners Förlag, 1973)

I de upphetsade ropen på svenskt Nato-medlemskap hörs inget om hur vår försvars- och säkerhetspolitik kommer att förändras vid ett beslut om att gå med.

Medlemsförespråkarna från Wallmark och Bildt till Margot Wallström talar om nödvändighet av att visa solidaritet med Finland . Vad man menar med solidaritet och vad en sådan linje får för konsekvenser säger man inte.

Regeringen vill inte heller säga öppet vilken roll man ser för Sverige vid ett medlemskap.

De tidigare statsministrarna Löfven och Persson är inte övertygade om att Nato innebär ökad trygghet för oss.

Finland gör sitt val utifrån sin historia och sitt geografiska läge med en 130 mil lång landgräns mot Ryssland.

Finland har ett eget starkt försvar och har förklarat i sin säkerhetspolitiska rapport som kom den 13 april att man även vid ett medlemskap kommer att själv behöva ta huvudansvaret för sitt försvar. Man skall fortsätta bygga upp det nationella försvaret.

Finland kommer dock inte att komma till vare sig vårt eller de baltiska staternas försvar.

Läs mer

Utställningen ”Humanitet – konstens kraft i svåra tider” på Sven Harrys konsthall i Stockholm visar en enastående samling verk av fyra svenska konstnärer, Sven Erixson (X-et), Albin Amelin, Vera Nilsson och Bror Hjorth, från 30- och 40-talet.

Temat Humanitet syftar på konstnärernas ställningstagande mot kriget och den framväxande fascismen och nazismen.

Utställningen har fått sitt namn av den 1933 utgivna grafiska mappen Humanitet som togs fram på initiativ av X-et och Amelin.

I en text till utställningen skriver Sven-Harry och Dragana Kusoffsky Maksimovic att mappen var ett direkt svar på nazisternas maktövertagande i Tyskland. Trots en liten upplaga utgjorde den en del av det mobiliserande motståndet mot vad som höll på att hända i Sverige och Europa.

Konstnärerna har kallats expressionister, och deras konst kännetecknas av kraftigt uttrycksfulla bilder, ofta i starka färger.

Här finns de kända målningarna av X-et med sådana som ”Tidsbild” (1937) där människor står och läser depeschkontorens löpsedlar i gången under Slussen, ”Vi på muren”, en målning av bondeslakten utanför Visbys murar som han gjorde inspirerad under beredskapstjänsten på Gotland (här överförd till vävnad av Barbro Nilsson). Man måste också nämna den gripande målningen av krigets namnlösa offer i verket ”Förbannad vare du som icke förbannar kriget” från 1944.

Läs mer

Var hör vi hemma? Det reflexmässiga svaret är: i Väst. Men ”Väst” var en skapelse av kalla kriget. Då fanns det också ett östblock av stater, som idag anser sig tillhöra ”Väst”. Det naturliga svaret är, att Sverige tillhör Europa. Det hade vi gjort, långt innan landet anslöt sig till Unionen av europeiska stater. Det var främst frenetiska EU-förespråkare som hävdade, att Sverige inte var ett europeiskt land, utan skulle bli.

Sverige som politisk entitet har traditionellt inte orienterat sig på en skala öst-väst, utan snarare nord-syd. Även om svenska vikingar for i österled och danska och norska gärna i västerled, så hamnade de flesta av dem söderöver. De svenska uppsökte ofta Miklagård och passade under färderna på att civilisera ryska stammar. Sådana förflyttningar i rummet kan ses som tidiga europeiska samlingsrörelser. Fast ingen pratade om Europa då.

Läs mer