utvald

I de upphetsade ropen på svenskt Nato-medlemskap hörs inget om hur vår försvars- och säkerhetspolitik kommer att förändras vid ett beslut om att gå med.

Medlemsförespråkarna från Wallmark och Bildt till Margot Wallström talar om nödvändighet av att visa solidaritet med Finland . Vad man menar med solidaritet och vad en sådan linje får för konsekvenser säger man inte.

Regeringen vill inte heller säga öppet vilken roll man ser för Sverige vid ett medlemskap.

De tidigare statsministrarna Löfven och Persson är inte övertygade om att Nato innebär ökad trygghet för oss.

Finland gör sitt val utifrån sin historia och sitt geografiska läge med en 130 mil lång landgräns mot Ryssland.

Finland har ett eget starkt försvar och har förklarat i sin säkerhetspolitiska rapport som kom den 13 april att man även vid ett medlemskap kommer att själv behöva ta huvudansvaret för sitt försvar. Man skall fortsätta bygga upp det nationella försvaret.

Finland kommer dock inte att komma till vare sig vårt eller de baltiska staternas försvar.

Läs mer

Utställningen ”Humanitet – konstens kraft i svåra tider” på Sven Harrys konsthall i Stockholm visar en enastående samling verk av fyra svenska konstnärer, Sven Erixson (X-et), Albin Amelin, Vera Nilsson och Bror Hjorth, från 30- och 40-talet.

Temat Humanitet syftar på konstnärernas ställningstagande mot kriget och den framväxande fascismen och nazismen.

Utställningen har fått sitt namn av den 1933 utgivna grafiska mappen Humanitet som togs fram på initiativ av X-et och Amelin.

I en text till utställningen skriver Sven-Harry och Dragana Kusoffsky Maksimovic att mappen var ett direkt svar på nazisternas maktövertagande i Tyskland. Trots en liten upplaga utgjorde den en del av det mobiliserande motståndet mot vad som höll på att hända i Sverige och Europa.

Konstnärerna har kallats expressionister, och deras konst kännetecknas av kraftigt uttrycksfulla bilder, ofta i starka färger.

Här finns de kända målningarna av X-et med sådana som ”Tidsbild” (1937) där människor står och läser depeschkontorens löpsedlar i gången under Slussen, ”Vi på muren”, en målning av bondeslakten utanför Visbys murar som han gjorde inspirerad under beredskapstjänsten på Gotland (här överförd till vävnad av Barbro Nilsson). Man måste också nämna den gripande målningen av krigets namnlösa offer i verket ”Förbannad vare du som icke förbannar kriget” från 1944.

Läs mer

Var hör vi hemma? Det reflexmässiga svaret är: i Väst. Men ”Väst” var en skapelse av kalla kriget. Då fanns det också ett östblock av stater, som idag anser sig tillhöra ”Väst”. Det naturliga svaret är, att Sverige tillhör Europa. Det hade vi gjort, långt innan landet anslöt sig till Unionen av europeiska stater. Det var främst frenetiska EU-förespråkare som hävdade, att Sverige inte var ett europeiskt land, utan skulle bli.

Sverige som politisk entitet har traditionellt inte orienterat sig på en skala öst-väst, utan snarare nord-syd. Även om svenska vikingar for i österled och danska och norska gärna i västerled, så hamnade de flesta av dem söderöver. De svenska uppsökte ofta Miklagård och passade under färderna på att civilisera ryska stammar. Sådana förflyttningar i rummet kan ses som tidiga europeiska samlingsrörelser. Fast ingen pratade om Europa då.

Läs mer

Joseph Roth och Gustaf Hellström var generationskamrater, och det kan därför vara på sin plats att inleda det här anförandet med några biografiska och geografiska data och jämförelser. I en viss mening skulle man kunna kalla dem för gränsvarelser.

De föddes nära riksgränser – i Gustaf Hellströms fall en gräns som sedan länge hade varit utplånad, den mellan Sverige och Danmark, i Joseph Roths fall en som skulle förskjutas under och även efter hans levnad. Kristianstad är fästningsstaden, Brody – där Joseph Roth föddes 1894, tolv år efter Hellström – anlades som en med privilegier utrustad handelsstad, när denna del av Polen – Östgalizien – i samband med den polska statens styckningar i slutet av 1700-talet tillfördes den österrikisk-ungerska monarkin: någon mil längre bort låg Ryssland, som tog sin beskärda del av bytet; Preußen, det vi idag skulle kalla Tyskland, fick också ett stycke polsk mark.

Läs mer

Statsminister Magdalena Andersson tillbakavisade vid regeringens pressträff om kriget i Ukraina för ett par veckor sedan kraven på Nato-medlemskap med att det i rådande läge skulle skapa osäkerhet och försämra vår säkerhetspolitiska situation:

”I ett sådant här läge är det viktigt att Sveriges sedan lång tid tillbaka etablerade säkerhetspolitiska linje ligger fast. Att vi är förutsägbara och tydliga med vår säkerhetspolitiska linje. Detta är inte ett tillfälle för någon form av wobblighet [ryckighet].”

Liknande ståndpunkter har nu förts fram av tidigare statsministrar.  Göran Persson säger: ”Vi har tjänat på att ha stått utanför.” Och Stefan Löfven framhåller: ”För egen del har jag inte blivit överbevisad om att vi plötsligt skulle få en säkrare situation om vi lägger Natogränsen alldeles intill Ryssland i hela Europa.”

Dessa kortfattade och pregnanta uttalanden speglar på ett bra sätt själva grunden för vår alliansfrihet.

Sveriges oberoende ställning mellan stormaktsblock har skapat en säkerhets- och utrikespolitik som syftar till att minska spänningarna i vårt närområde och ytterst till att hålla oss utanför krig.

Valet av bevarad alliansfrihet framför Nato-medlemskap avgjordes utifrån övertygelsen om att vår säkerhet hänger på att vi kan utgöra en buffert mellan stormakterna. Det var en hållning som accepterades av båda blocken under hela det kalla kriget. I förening med ett starkt nationellt försvar skulle Sveriges territorium i det längsta undgå att bli en tummelplats för stormakterna.

Ingendera sidan kunde räkna med att vi skulle upplåta vårt territorium för främmande makters styrkor som kunde hota den andra stormakten genom angrepp härifrån.

Läs mer

Det finns ljusglimtar.

En är att svenska landsändar och provinser börjar återbefolkas. Norrlands pågående nyindustrialisering fyller befolkningsluckor efter AMS-politikens groteska överdrifter under 60- och 70-tal. Nya – eller nygamla – militära förband gör, att nyckelorter i vårt försvarssystem får fler invånare och arbetstillfällen. Fredsregementen behövs för att stridande enheter ska kunna utbildas och verka i bygderna.

Och detta är inte nostalgi, det är framsynthet. Landets yta måste kunna täckas av reguljär militär trupp, snabbt mobiliserbar. Frivilliga försvarsorganisationer ska ges allt stöd – hur kan vi ha råd att avstå från lottor och bilkårister och rödakorsare och skytteföreningar? För några veckor sedan såg jag på håll en manöver på Rinkaby skjutfält utanför Kristianstad. Hemvärnet i aktion. En gammal garnisonsstad levde upp.

Läs mer

I Nato-lobbyns hetspropaganda för anslutning till den militära Västalliansen ingår föreställningen, att svensk alliansfrihet har varit ett speciellt socialdemokratiskt patent. Detta är vilseledande. Det är faktiskt historieförfalskning.

Från Karl XIV Johan har ledande svenska statsmän värnat svensk alliansfrihet och neutralitet mellan stormakter. Det gäller – som vi har visat på denna sida – måttfulla liberaler som friherre Johan August Gripenstedt och greve Albert. Ehrensvärd. Det tidigare folkpartiet och dess föregångare var principfasta i sin neutralism, och det gäller i ännu högre grad bondeförbundet som i sitt motstånd mot krigsäventyr kunde verka närmast pacifistiskt.

Läs mer

Moderaternas partiledare Ulf Kristersson säger att om han får bilda regering efter valet i höst lämnar han in en Natoansökan vid en riksdagsmajoritet

Vice ordföranden i KU, socialdemokraten Hans Engström, sade för någon dag sedan att det krävs 3/4:s majoritet för ett sådant beslut.

Vad gäller?

I 10 kap Regeringsformen (RF) anges:

”7 §. I andra fall än de som avses i 6 § kan beslutanderätt som direkt grundar sig på denna regeringsform och som avser meddelande av föreskrifter, användningen av statens tillgångar, rättskipnings- eller förvaltningsuppgifter eller ingående eller uppsägning av internationella överenskommelser eller förpliktelser, i begränsad omfattning överlåtas till en mellanfolklig organisation för fredligt samarbete, till vilken riket är eller ska bli anslutet, eller till en mellanfolklig domstol. […]

Läs mer

För Finlands president Sauli Niinistö var Rysslands militära inmarsch i Ukraina ett hårt slag mot den säkerhetspolitik som han hittills stått för. Den ryska aggressionen kom att rubba hans trovärdighet som den ytterst ansvarige ledaren för landets utrikespolitik. Hans många telefonsamtal genom åren med president Putin visade sig ha varit till föga nytta.

Det förfaller som om han ville göra något för att återställa förtroendet för sitt presidentskap. Niinistö började ta inledande steg mot en omorientering. Hans tanke tycks ha varit att Finland behövde ha något mer att luta sig emot än tilliten till det egna landets traditionella alliansfria linje, starka försvarsvilja och betydande försvarsförmåga. Presidenten inledde överläggningar med Stockholm (vilka löpande fortsatt), han reste till Washington för ett möte med president Biden, han träffade president Macron och han överlade och talade med många andra. Niinistö lät sig intervjuas och gjorde uttalanden, vilka i ett par fall föranledde nervösa korrigeringar och ”rättelser”. Hans tidigare entydiga besked att frågan om ett eventuellt finskt medlemskap i Nato kunde avgöras först efter folkomröstning blåste bort över en natt. Plötsligt hävdade han att opinionsundersökningar gav erforderlig ”legitimitet”.

Vad som behövs i det här läget är kyla, eftertanke, grundlig analys och strategiskt ledarskap.  Det är svårt att underlåta reflektionen att det är något stressat över Niinistös agerande. Huruvida Niinistö är en statsman av Paasikivis, Kekkonens eller Koivistos kaliber är emellertid en fråga för det finska folket att värdera.

Men när Niinistö börjar blanda ihop Finlands affärer med Sveriges måste man bara avvisa framstötarna. När det gäller svenska angelägenheter ska ingen finsk president lägga sig i.

Läs mer

När veckotidningen Hvar 8 dag rapporterade från riksdagsdebatten den 20 maj 1912 noterade skribenten att landets utrikesminister, greve Albert Ehrensvärd (1867–1940) utvecklade sin ”strängt fredsvänliga ståndpunkt” i ett storstilat tal, som vid flera tillfällen avbröts av livliga bifallsrop och vann anslutning av andra kammarens samtliga partier. Det är onekligen ett klassiskt linjetal, som klargör neutralitetspolitikens kärna och premisser. Att Ehrensvärd lyckades vinna detta breda stöd för budskapet, ja, formulera denna överväldigande svenska enighet i en avgörande fråga, var av omistligt värde med tanke på det blodbad som annars hade väntat runt hörnet, då det första världskriget fasor tog sin början.

Att alla ledamöter av kammaren egentligen inte instämde, kan vi utgå från. Det fanns krigsaktivister i riksdagsbänkarna, som verkade för ett svenskt inträde på den tyska sidan i det storkrig man väntade på skulle komma.

Läs mer