utvald

Joseph Roth och Gustaf Hellström var generationskamrater, och det kan därför vara på sin plats att inleda det här anförandet med några biografiska och geografiska data och jämförelser. I en viss mening skulle man kunna kalla dem för gränsvarelser.

De föddes nära riksgränser – i Gustaf Hellströms fall en gräns som sedan länge hade varit utplånad, den mellan Sverige och Danmark, i Joseph Roths fall en som skulle förskjutas under och även efter hans levnad. Kristianstad är fästningsstaden, Brody – där Joseph Roth föddes 1894, tolv år efter Hellström – anlades som en med privilegier utrustad handelsstad, när denna del av Polen – Östgalizien – i samband med den polska statens styckningar i slutet av 1700-talet tillfördes den österrikisk-ungerska monarkin: någon mil längre bort låg Ryssland, som tog sin beskärda del av bytet; Preußen, det vi idag skulle kalla Tyskland, fick också ett stycke polsk mark.

Läs mer

Statsminister Magdalena Andersson tillbakavisade vid regeringens pressträff om kriget i Ukraina för ett par veckor sedan kraven på Nato-medlemskap med att det i rådande läge skulle skapa osäkerhet och försämra vår säkerhetspolitiska situation:

”I ett sådant här läge är det viktigt att Sveriges sedan lång tid tillbaka etablerade säkerhetspolitiska linje ligger fast. Att vi är förutsägbara och tydliga med vår säkerhetspolitiska linje. Detta är inte ett tillfälle för någon form av wobblighet [ryckighet].”

Liknande ståndpunkter har nu förts fram av tidigare statsministrar.  Göran Persson säger: ”Vi har tjänat på att ha stått utanför.” Och Stefan Löfven framhåller: ”För egen del har jag inte blivit överbevisad om att vi plötsligt skulle få en säkrare situation om vi lägger Natogränsen alldeles intill Ryssland i hela Europa.”

Dessa kortfattade och pregnanta uttalanden speglar på ett bra sätt själva grunden för vår alliansfrihet.

Sveriges oberoende ställning mellan stormaktsblock har skapat en säkerhets- och utrikespolitik som syftar till att minska spänningarna i vårt närområde och ytterst till att hålla oss utanför krig.

Valet av bevarad alliansfrihet framför Nato-medlemskap avgjordes utifrån övertygelsen om att vår säkerhet hänger på att vi kan utgöra en buffert mellan stormakterna. Det var en hållning som accepterades av båda blocken under hela det kalla kriget. I förening med ett starkt nationellt försvar skulle Sveriges territorium i det längsta undgå att bli en tummelplats för stormakterna.

Ingendera sidan kunde räkna med att vi skulle upplåta vårt territorium för främmande makters styrkor som kunde hota den andra stormakten genom angrepp härifrån.

Läs mer

Det finns ljusglimtar.

En är att svenska landsändar och provinser börjar återbefolkas. Norrlands pågående nyindustrialisering fyller befolkningsluckor efter AMS-politikens groteska överdrifter under 60- och 70-tal. Nya – eller nygamla – militära förband gör, att nyckelorter i vårt försvarssystem får fler invånare och arbetstillfällen. Fredsregementen behövs för att stridande enheter ska kunna utbildas och verka i bygderna.

Och detta är inte nostalgi, det är framsynthet. Landets yta måste kunna täckas av reguljär militär trupp, snabbt mobiliserbar. Frivilliga försvarsorganisationer ska ges allt stöd – hur kan vi ha råd att avstå från lottor och bilkårister och rödakorsare och skytteföreningar? För några veckor sedan såg jag på håll en manöver på Rinkaby skjutfält utanför Kristianstad. Hemvärnet i aktion. En gammal garnisonsstad levde upp.

Läs mer

I Nato-lobbyns hetspropaganda för anslutning till den militära Västalliansen ingår föreställningen, att svensk alliansfrihet har varit ett speciellt socialdemokratiskt patent. Detta är vilseledande. Det är faktiskt historieförfalskning.

Från Karl XIV Johan har ledande svenska statsmän värnat svensk alliansfrihet och neutralitet mellan stormakter. Det gäller – som vi har visat på denna sida – måttfulla liberaler som friherre Johan August Gripenstedt och greve Albert. Ehrensvärd. Det tidigare folkpartiet och dess föregångare var principfasta i sin neutralism, och det gäller i ännu högre grad bondeförbundet som i sitt motstånd mot krigsäventyr kunde verka närmast pacifistiskt.

Läs mer

Moderaternas partiledare Ulf Kristersson säger att om han får bilda regering efter valet i höst lämnar han in en Natoansökan vid en riksdagsmajoritet

Vice ordföranden i KU, socialdemokraten Hans Engström, sade för någon dag sedan att det krävs 3/4:s majoritet för ett sådant beslut.

Vad gäller?

I 10 kap Regeringsformen (RF) anges:

”7 §. I andra fall än de som avses i 6 § kan beslutanderätt som direkt grundar sig på denna regeringsform och som avser meddelande av föreskrifter, användningen av statens tillgångar, rättskipnings- eller förvaltningsuppgifter eller ingående eller uppsägning av internationella överenskommelser eller förpliktelser, i begränsad omfattning överlåtas till en mellanfolklig organisation för fredligt samarbete, till vilken riket är eller ska bli anslutet, eller till en mellanfolklig domstol. […]

Läs mer

För Finlands president Sauli Niinistö var Rysslands militära inmarsch i Ukraina ett hårt slag mot den säkerhetspolitik som han hittills stått för. Den ryska aggressionen kom att rubba hans trovärdighet som den ytterst ansvarige ledaren för landets utrikespolitik. Hans många telefonsamtal genom åren med president Putin visade sig ha varit till föga nytta.

Det förfaller som om han ville göra något för att återställa förtroendet för sitt presidentskap. Niinistö började ta inledande steg mot en omorientering. Hans tanke tycks ha varit att Finland behövde ha något mer att luta sig emot än tilliten till det egna landets traditionella alliansfria linje, starka försvarsvilja och betydande försvarsförmåga. Presidenten inledde överläggningar med Stockholm (vilka löpande fortsatt), han reste till Washington för ett möte med president Biden, han träffade president Macron och han överlade och talade med många andra. Niinistö lät sig intervjuas och gjorde uttalanden, vilka i ett par fall föranledde nervösa korrigeringar och ”rättelser”. Hans tidigare entydiga besked att frågan om ett eventuellt finskt medlemskap i Nato kunde avgöras först efter folkomröstning blåste bort över en natt. Plötsligt hävdade han att opinionsundersökningar gav erforderlig ”legitimitet”.

Vad som behövs i det här läget är kyla, eftertanke, grundlig analys och strategiskt ledarskap.  Det är svårt att underlåta reflektionen att det är något stressat över Niinistös agerande. Huruvida Niinistö är en statsman av Paasikivis, Kekkonens eller Koivistos kaliber är emellertid en fråga för det finska folket att värdera.

Men när Niinistö börjar blanda ihop Finlands affärer med Sveriges måste man bara avvisa framstötarna. När det gäller svenska angelägenheter ska ingen finsk president lägga sig i.

Läs mer

När veckotidningen Hvar 8 dag rapporterade från riksdagsdebatten den 20 maj 1912 noterade skribenten att landets utrikesminister, greve Albert Ehrensvärd (1867–1940) utvecklade sin ”strängt fredsvänliga ståndpunkt” i ett storstilat tal, som vid flera tillfällen avbröts av livliga bifallsrop och vann anslutning av andra kammarens samtliga partier. Det är onekligen ett klassiskt linjetal, som klargör neutralitetspolitikens kärna och premisser. Att Ehrensvärd lyckades vinna detta breda stöd för budskapet, ja, formulera denna överväldigande svenska enighet i en avgörande fråga, var av omistligt värde med tanke på det blodbad som annars hade väntat runt hörnet, då det första världskriget fasor tog sin början.

Att alla ledamöter av kammaren egentligen inte instämde, kan vi utgå från. Det fanns krigsaktivister i riksdagsbänkarna, som verkade för ett svenskt inträde på den tyska sidan i det storkrig man väntade på skulle komma.

Läs mer

Det är utmärkt att statsminister Magdalena Andersson sagt offentligt att det inte nu är tid för Sveriges regering att ansöka om medlemskap i Nato.

Utmärkt också att såväl statsminister som utrikesminister påtalat att Ryssland inte kan diktera Sveriges beslut utan att det är i Sverige vi avgör om vi skall ansöka om medlemskap.

För att vi medborgare skall känna oss helt trygga i att vårt nationella självbestämmande värnas behöver vi tydliggöra också för till exempel Estlands statsminister Kaja Kallas att svenska medborgare fattar beslut i landets frågor. Det borde vi gjort också då Trumps försvarsminister, USA-generalen James Mattis, uppmanade Sverige att inte rösta för FN-resolutionen om förbud mot kärnvapen.

Vad är då det Nato som också utomstående försöker påverka svenska folket att ansluta sig till? Från 1999, då Nato utan FN-beslut anföll Jugoslavien och bombade landet under 78 dagar, vet vi att det inte är en ”försvarsallians”.

Läs mer

Nato-övningen Cold Response 2022 under norsk ledning har nu pågått i två veckor.

Övningen är den största som Nato genomfört ovanför polcirkeln sedan kalla kriget. Den infaller under Rysslands krig mot Ukraina men är ändå inte direkt kopplad till den konflikten, och övningen har varit planerad långt före kriget.

Det säkerhetspolitiska läget i norr och den ökade spänningen där är en återgång till kallakrigssituationen, när stormakterna var inne i en kapprustning på bägge sidor och stod med sina väpnade styrkor direkt utgångsgrupperade mot varandra.

Rysslands angrepp på Ukraina är ett försök att återskapa en rysk intressesfär som kanske i förlängningen omfattar flera delar av det tidigare östblocket. Det finns därför anledning till oro hos de forna öststaterna för rysk militär expansion eller påverkansoperationer.

I norr handlar det inte om krav på nya intressesfärer utan om en kapprustning mellan USA och Ryssland som rör kontrollen över havsvägarna ut från Kolahalvön där Ryssland har sina baser för kärnvapenbestyckade ubåtar.

USA:s intresse ligger som tidigare i att kontrollera passagen ut i Nordatlanten. Wasington har därför åter satsat på baser på Grönland och Island och byggt upp sin Second Fleet som nu opererar i Nordatlanten och ibland ända upp i Barents hav. USA har fått till stånd ett avtal med Norge om baser, där amerikanerna har givits långtgående rättigheter att placera styrkor och där norsk suveränitet delvis är bortförhandlad.

Läs mer

Försvars- och säkerhetspolitiska experter har länge förlöjligat anhängare av ett svenskt invasionsförsvar som nostalgiker. Rysslands storskaliga militära invasion av Ukraina visar med oönskad tydlighet, hur fel dessa experter har haft. Man kan bomba ett land sönder och samman, men man kan inte erövra det utan att invadera det.

Däri har den angripne en fördel, eftersom han känner terrängen. Soldaterna på marken kan tala med och få hjälp av civilbefolkningen, de vet var de ska ta skydd och överraska fienden. De kan också påkalla skydd utifrån i nödtvunget självförsvar. Angriparen har bara sig själv att lita till och, om han kan uppbringa dem, ett mindre antal kollaboratörer.

Hela det strategiska synfältet borde, främst för insats- och tröskelförsvarets ivrigaste förkämpar, ha fått nya dimensioner. De som har värnat mark- och territorialförsvar som basen för kamphandlingar har förstärkt sina positioner. Det kan inte betyda, att en reflexmässig återgång till traditionell organisering av stridskrafterna är påfordrad. Ny militär teknik och nya lösningar på stridsuppgifter har tillkommit. Vad som inte har tillförts – i nöjaktig utsträckning – är soldater.

Läs mer