utvald

Under München krisen 1938, då Europa befann sig i en förkrigstid, intog USA under president Franklin D. Roosevelts ledning en neutral hållning. Det har diskuterats om han i denna kritiska tid var en försiktig främjare av fred; en taktiker som pressade dåtidens amerikanska isolationism tämligen hårt; en förslagen politiker som bollade med stridiga mål; eller en opportunist som var hårt trängd av dåtidens mäktiga krafter. Möjligen var han samtidigt något av allt detta. Roosevelt verkade för nedrustning men utan framgång. Han eftersträvade som exekutiva presidenter brukar göra en så fri hand som möjligt, men i dåtidens USA fanns det starka krafter som höll emot. Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain menade att från amerikanerna kom det stora ord men det blev inte så mycket mer. Men vad kunde han ha förväntat sig av ett land som var enigt om att föra en neutralitetspolitik, som verkade tillvarata USA:s intresse av att inte på nytt bli inblandat i ett europeiskt stormaktskrig och samtidigt bevarade landets växande ekonomiska styrka. För Roosevelt var det till skillnad mot president Woodrow Wilson aldrig aktuellt att ansluta sig till Nationernas förbund. Roosevelt var inte inställd på att försvara Versaillessystemet.

Roosevelt blev president 1933, samma år som Hitler kom till makten. Han kunde på distans från USA följa hur Tyskland steg för steg flyttade fram positionerna: det demilitariserade Rhenlandet besattes av tyska trupper 1936; Österrike införlivades med det tyska riket 1938; och Sudetenland i Tjeckoslovakien inlemmades i riket 1938. Roosevelt var också väl informerad om Japans aggression mot Kina som inleddes 1931 och Italiens erövringskrig mot Abessinien som tog sin början 1935. I ett övergripande perspektiv så förhöll sig USA passivt under hela perioden. Det gällde även det spanska inbördeskriget som inleddes 1936 och senare det finska vinterkriget.

Läs mer

Ukraina har i dagarna börjat använda långräckviddiga amerikanska ATACMS missiler och långräckviddiga brittiska storm shadow missiler mot mål långt inne i Ryssland efter klartecken från president Biden respektive premiärminister Starmer. Frankrike håller öppet för användning av franska långräckviddiga SCALP missiler. En amerikansk flygbas i Polen har nu öppnats som en del av Natos missilsköld.

Det amerikanska utrikesdepartementets talesman fick nyligen frågor om Ukraina hade kontakt med USA om missilernas användning? Han svarade: “So we consult with the Ukrainian government and the Ukrainian military about a broad range of tactics that they can use to defend themselves.” På en uppföljningsfråga om USA hade “provided navigational information for the use of those missiles” var beskedet att talespersonen inte tänkte gå in på “that at all”. Hur pass involverat USA är i kriget lär inte klargöras från officiellt håll.

Ryssland har svarat med att lägga om sin kärnvapendoktrin så att trösklarna sänks för att ta sådana vapen i bruk. Vidare har Ryssland mot mål i Ukraina för första gången avfyrat en tydligen nyutvecklad medeldistansrobot.

Försvarsminister Pål Jonson träffade Ukrainas försvarsminister häromdagen och redovisade att Sverige kommer att bidra med medel för massproduktion av långdistans missiler och drönare i Ukraina. Sverige håller fortfarande öppet för att skicka JAS Gripen till Ukraina. Så har ännu inte skett, men viss utbildning lär ha genomförts och medel har avsatts för att överföra plan till Ukraina. Personal från Försvarets materielverk finns på plats i Ukraina och arbetar bland annat med frågor om inköp av krigsmateriel.

Läs mer

Sverige och Litauen har tecknat ett så kallat Letter of Intent (LOI) om försvarssamarbete. Detta dokument är inte ett folkrättsligt bindande avtal mellan länderna men pekar ut en säkerhetspolitisk riktning för Sverige som kan innebära risker.

Regeringen beskriver avsiktsförklaringen som ett vidare steg i förstärkt försvarssamarbete mellan länderna som startade med ett så kallat Memorandum of Understandig2011. Avsiktsförklaringen är allmänt hållen om försvarssamarbetet men där anges några mer konkreta punkter.

Sverige bekräftar sin avsikt att delta i Natos flygpatrullering över Baltikum och dessutom löjeväckande att dessa två småstater skall stärka säkerhetssamarbetet med länder i den indo-pacifiska regionen (uppenbarligen riktat mot Kina). Även om de punkter man nu tar upp i avsiktsförklaringen inte innebär skarpa åtaganden kan de komma att innebära risker för Sverige.

Litauen har under flera år verbalt gjort sig känt som en av Natos mest uttalade motståndare mot Ryssland och varit drivande för sanktioner mot landet. Någon följdriktig ordning på det egna försvaret har man inte fått. Med insatser i Natos patrullering i luftrummet över Baltikum kommer svenska JAS-plan att dirigeras av Nato. Risken finns att Litauen med tanke på landets skarpa uttalanden mot Ryssland kräver ingripanden som ökar de redan uppskruvade spänningarna, till exempel vid en gränskränkning som skulle kunna dra in oss i en farlig konflikt.

Sverige borde sträva efter samarbeten med de nordiska och baltiska länderna som syftar till att minska spänningarna i regionen.

Men framför allt borde vi bygga upp ett eget territorialförsvar istället för att gå in i riskabla försvarssamarbeten med andra stater.

Statsminister Ulf Kristersson talade vid Kungliga Krigsvetenskapsakademiens högtidssammankomst den 12 november 2024. Han delgav auditoriet sin vision om hur Sverige ska försvaras. Men han hade inte någon genomtänkt analys att komma med.

Kristersson talade om ett ”Sverige som inte längre agerar som en idealist i marginalen utan som realist i händelsernas centrum”. Det är pretentiöst så det förslår.

Sverige är i dessa sammanhang en småstat med ytterst ringa försvarsförmåga som knappast har några möjligheter att påverka skeendena i stort. För vår del handlar det om att ha vänskapliga relationer till andra stater, att hålla avstånd till andras konflikthärdar och att bevara Sveriges fred och det egna självbestämmandet.

Vi kan i brist på insikt om dessa grundläggande utgångspunkter säkert hamna i ”händelsernas centrum” genom att låta involvera oss i risker som inte är våra och som vi borde distansera oss från. Det finns alltid krafter som vill tubba en småstat att fronta för andras intressen och att låta sig snärjas av en agenda, som strider mot det egna nationella intresset. Det är vad som är i görningen nu.

Det sker bland annat genom DCA-avtalet som öppnar vårt territorium för främmande makts operationer; genom deltagande i den militära upptrappningen runt Arktis; genom insatsstyrkor till Finland och Lettland; samt genom bidrag till militära projekt riktade mot den indo-pacifiska regionen. Det är något annat än en svensk realistisk orientering. Det är en farlig väg i det nuvarande hårt uppskruvade spänningsläget mellan stormakterna, där man har att räkna med konfrontationer, som i bästa fall kan behärskas men i värsta fall kan trappas upp till svårkontrollerad eskalering.

Läs mer

En dansk utredning som skall ge svar på frågan om varför talibanerna återkom till makten i Afghanistan har presenterats. Utredningen ingår i en större granskning av Danmarks insats i kriget.

Uppdraget kommer från en majoritet i Folketinget och granskningen är gjord av forskare från Dansk Institut for Internationale Studier vid Köpenhamns universitet och analytiker vid danska försvarsakademin.

Alla de nordiska länderna (Island deltog inte i kriget) har gjort sina granskningar av kriget och en oberoende dansk utredning kom 2019. Slutsatsen för samtliga länderna var att man gick med i kriget av lojalitet med USA och NATO och viljan att visa sig som en pålitlig militär partner med USA och Nato.

Den danska utredning som nu kommit behandlar inte landets deltagande i kriget i första hand utan frågan om varför talibanerna kunde återkomma till makten efter som man skriver ”20 års massiv civil och militär internationell insats i landet?”

Något riktigt övertygande svar ger dock inte utredningen.

Läs mer

Ungern sa först nej till att Sverige skulle få bli medlem i Nato. Den ungerska kritiken gick ut på att Sverige hade skadat landets intressen, intagit en moralisk överlägsen attityd samt över lag blandat sig i Ungerns interna förhållanden. Kritiken var långt ifrån gripen ur luften. Den hade stöd i FN-stadgan.

Den 23 februari 2024 undertecknade Sverige och Ungern ett avtal, enligt vilket Ungern skulle anskaffa fyra JAS 39 Gripen, utöver de 16 landet långt tidigare hade förvärvat; en flotta alltså på inalles 18 sådana plan. Som den minnesgode erinrar sig så gjordes affären om de fyra planen upp samtidigt som Ungern valde att som sista medlemsstat godta Sveriges inträde i Nato. De närmare villkoren för den affären är inte kända. Om det ungerska klartecknet kostat något, och vad det i så fall kostat, är höljt i dunkel. Det är så dylika affärer på denna mellanstatliga nivå ibland görs upp.

Nå, blev Sverige och Ungern såta vänner genom den uppgörelsen? Åtminstone på ytan har konfrontationerna fortsatt. Kristersson hoppade på Orban för att denne tog internationella initiativ för att få till stånd en nödvändig fred i Ukrainakriget. Detta omfattade naturligtvis även samtal med Putin i Ryssland. I stället för att kritisera Orbans försök att mäkla fred, borde Kristersson enlig svensk tradition ha tagit egna initiativ för att främja ett fredsinitiativ. Men sådana svenska ansatser har uteblivit, trots att Ukraina av allt att döma befinner sig i ett prekärt läge. Kristersson hängav sig i stället åt utspel för gallerierna med bojkott av sammanträden i EU:s ministerråd, där Ungern är ordförande. Till vad nytta?

Läs mer

Nya överbefälhavaren Michael Claesson gjorde sitt första officiella utlandsbesök till Finland nyligen och utlovade svenska trupper till det han kallade en potentiell frontlinje och att svensk trupp kan vara på plats i Finland ”inom dagar”.

Hur mycket Sverige skulle kunna skicka på kort tid anger han inte, men med tanke på svårigheten att få till stånd de fyra brigader som utlovats sedan flera år tillbaka och den personalbrist som försvaret klagat över kan man ställa frågetecken kring utfästelserna. […]

Omläggningen av det svenska försvaret följer Natos planering, där försvaret av det svenska territoriet inte är prioriterat. Förslaget att avdela två brigader för insatser utanför Sverige samt att de två ytterligare brigader som tidigare överenskommits ska skjutas upp kom fram redan för ett år sedan då dåvarande ÖB Micael Bydén redovisade det i ett brev till Försvars­beredningen. […]

Peter Hultqvist, försvarspolitisk talesperson för Socialdemokraterna, ställde då frågan om Sverige bara skulle försvaras av hemvärn. Arméchefen pekade på samma risk något halvår senare då han varnade för att det svenska territoriet kan bli ett strategiskt tomrum om markstyrkorna inte byggs upp. Även han ställde retoriskt frågan om territoriet skulle försvaras av hemvärn. […]

Det är ansvarslöst av politiker och försvarsledning att tala om att stationera de fåtaliga markförband vi har utomlands och lämna det egna territoriet utan försvar. Med DCA-avtalet med USA, som får 17 baser i vårt land, kan vi komma att bli förstahandsmål vid en väpnad konflikt.

Inga som helst utfästelser finns från USA:s sida i DCA-avtalet att försvara Sverige, och med Trumps seger i valet blir sannolikt USA:s intresse att skicka militär till Europa ännu mindre. Läs artikel

Hur skall man definiera utrikespolitik? Enkelt uttryckt avser det hur en stat sköter sina relationer med omvärlden. För att vara trovärdig måste en utrikespolitik baseras på reala resurser och tillgodose ett lands långsiktiga intressen. Politiken utgör ett budskap till omvärlden men också till den egna nationen. De utrikespolitiska åtgärder som vidtas måste stämma överens med syftet.

Man kan tala om paradigmskiften i ett lands utrikespolitik, det vill säga då man på grund av förändrade omständigheter eller av andra skäl har övergått från en utrikespolitisk linje till en annan. Det har Sverige gjort till exempel 1572, då vi gav oss in i stormaktsstriden om herraväldet i Östersjöområdet; 1630 då vi inträdde i Trettioåriga kriget; 1812 då Karl Johan Bernadotte genomdrev ett skifte i den svenska utrikespolitiken från krigföring på den europeiska kontinenten till koncentration på fredlig samexistens och utveckling i Norden.

2022–2024 har återigen ett sådant dramatiskt skifte skett. Vi har övergett en genomtänkt politik som vi haft i 200 år och gett oss in i USA:s militärallians mot Ryssland, vilket innebär stora risker för vårt land. I spannet mellan avspänning och avskräckning har vi hamnat på en högre risknivå än tidigare. Det är endast rationellt, om man är övertygad om att Ryssland oprovocerat kommer att gå till anfall mot vårt land eller mot andra medlemsstater i Nato och EU.

Läs mer

Regeringen fattade den 17 oktober ett ”rambeslut”, som gäller tillämpningen av DCA-avtalet med USA. Enligt beslutet medger regeringen tillträde till territoriet för amerikanska militära statsluftfartyg, statsfartyg och militära fordon (stridskrafterna) enligt Försvarsmaktens närmare bestämmande beträffande verksamhet som ska genomföras i enlighet med DCA-avtalet. Beslutet är nu tidsbegränsat till 2024 och 2025.

Flera frågor inställer sig. Varför behövs ett sådant beslut när det redan föreligger ett DCA-avtal som reglerar tillträdet för sådana stridskrafter? Vad är det Försvarsmakten ska bestämma om i detta sammanhang? Och vad är det för verksamhet som avses och som tydligen ska genomföras enligt DCA-avtalet? Rambeslutet är kryptiskt och svaren på dessa frågor är inte helt lätt att utläsa.

Bakgrund

Artikel 11 i DCA-avtalet innehåller en generell bestämmelse om amerikanskt tillträde till svenskt territorium. Syftet med bestämmelsen är enligt förarbetena (prop. 2023/24:141) att enskilda beslut om tillträde inte ska behöva fattas inför varje amerikanskt besök. De amerikanska stridskrafterna ”ska” därför ges tillträde till Sverige så länge det tioåriga avtalet är i kraft.

Läs mer

Regeringen gav den 17 oktober Försvarsmakten i uppdrag att inom vissa ramar ”genomföra” DCA-avtalet med USA. Vilket mandat får Försvarsmakten? Vad får Försvarsmakten ”verkställa” och ”träffa avtal om”? Och vilka frågor ligger kvar på regeringens bord?

Det första som berörs i regeringsbeslutet är avtalsbestämmelsen som ger amerikanska styrkor rätt till ”obehindrad” användning av de sjutton baser som omfattas av avtalet (artikel 3, punkt 1). Dessa baser får användas för bland annat övningar; transitering; tankning; landning; inkvartering av personal; utplacering av styrkor; förhandslagring av materiel; beredskapsoperationer; och andra ändamål som parterna kommer överens om.

Utgångspunkten enligt avtalet är att parterna gemensamt ska använda de nu aktuella sjutton baserna. Men det anges samtidigt att USA kan ges ensamrätt till sådana delar av baserna som Sverige och USA eller deras ”verkställande organ” särskilt fastställt att endast amerikanska styrkor ska få tillgång till och använda.

Av regeringsbeslutet framgår Försvarsmakten utses till ”verkställande organ” i frågor som avser ”exklusiv amerikansk användning av” delar av en eller flera av de sjutton baserna.

Det är alltså denna exklusiva rätt för USA som nu aktualiseras. Regeringen ger Försvarsmakten i uppdrag att som ”verkställande organ” genomföra avtalet i denna del. Vad detta konkret handlar om framgår inte av beslutet. Det kan vara fråga om ett eller flera konkreta projekt eller ta höjd för förväntade amerikanska krav.

Läs mer