utvald

Finlands president Alexander Stubb höll igår ett tal inför den finländska ambassadörskåren.

Han bekräftade då den av honom utmejslade linjen att Finland går från ”aktiv stabilitetspolitik” mot en ”värdebaserad realism”. Riktigt vad detta linjeskifte går ut på blev dock inte klart.

När det gäller ”värdena” så handlar det enligt Stubb om en ”uppsättning universella värden som bygger på frihet, mänskliga rättigheter och internationella regler”. Så mycket längre än till dessa allmänna ordalag kom han inte. Att som riktmärke ha ”universella värden” är dock knappast en förnuftig utgångspunkt för ett erfaret land som Finland, där man historiskt lärt sig att det bara är realism som kan säkra nationens överlevnad och självbestämmande.  Det råder knappast någon tvekan om att Stubb inspirerats av det amerikanska ledarskapets ideologiska tongångar.

Den amerikanske statsvetaren Hans Morgenthau har rett ut farorna med en sådan hållning när han redan på 50-talet varnade för en politik som präglades av en ”tendency towards world-wide salvation.” I sin bok In Defense of the National Interest (1951) skriver han:

“The appeal to moral principles in the international sphere has no concrete universal meaning. It is either so vague as to have no concrete meaning that could provide rational guidance for political action, or it will be nothing but a reflection of the moral preconceptions of a particular nation and will by the same token be unable to gain the universal recognition it pretends to deserve.”

Stubb nämnde inte internationell rätt eller FN-stadgan, som är en övergripande internationell lag som reglerar staternas mellanhavanden och förbjuder unilateralt våld utom vid självförsvar. Han nämnde inte heller FN. Dessa brister tyder snarast på att han vill undvika att binda upp sig för hårt i förväg.

Läs mer

När president Joe Biden härförleden intervjuades av George Stephanopoulos, ABC News, förklarade han att han inte bara valkampanjade, ”but I’m running the world”.

Detta ger anledning att reflektera över begreppet den regelbaserade världsordningen, som USA torgför och som tagit sig in i svenska säkerhetspolitiska dokument under senare tid. I försvarsberedningens rapport Allvarstid (Ds 2023:19) används uttrycket i positiv bemärkelse 55 gånger.

Eftersom begreppet tydligen är centralt för de dominerande säkerhetspolitiska kretsarna, inställer sig frågan hur det ska tolkas? Innebär det att man ställer sig bakom att USA:s president ska styra världen? Och om detta är fallet, av vilka regler följer det i så fall? Och om det inte följer av några regler, är då förklaringen den att det handlar om en viss ”ordning” i världen som innebär att USA:s president rent faktiskt kan styra världen och driva igenom USA:s intressen? Den regelbaserade världsordningen skulle i så fall primärt handla om maktpositioner baserade på ekonomisk, finansiell, teknisk, ideologisk och annan styrka, som de facto gör det möjligt för USA:s president att kontrollera världen?

Läs mer

Den 21 juli i år korsade två amerikanska tunga bombplan in över gränsen till Finland från norra Norge. Det var första gången B-52 plan flög över norra Finland. Ryska jaktplan från Kolahalvön gick upp för att genskjuta de amerikanska planen. Enligt det ryska försvarsdepartementet gjorde de amerikanska planen en U-sväng bort från den ryska gränsen, när de ryska planen närmade sig. Nato förnekade detta och framhöll att de egna planen inte ändrade kurs utan fortsatte att följa sin färdplan utan incidenter. Uppgift står här mot uppgift.

I Finland passerade planen över Saariselkä. Enligt den vederhäftiga nyhetssajten Barents Observer var det första gången någonsin som amerikanska B-52 plan till hälften rundade Kolahalvön. Det är också det närmaste sådana bombplan varit Rysslands strategiskt viktiga flygfält i Olenya, som används av ryskt flyg för att bomba civil infrastruktur i Ukraina (och som för övrigt utsattes för överraskande och framgångsrika ukrainska drönarangrepp med bomber för bara någon vecka sedan).

Barents Observer understryker att norra Lappland är så nära det bara går att komma Kolahalvön från sydväst. Saariselkä, där bombplanen möttes av plan för tankning, ligger ungefär 22 mil inne i Polcirkeln. Men före det hade B-52 planen varit på norra sidan av Kolahalvön, över Barents hav. Eftersom det var klar himmel kunde piloterna se djupt in i Kolahalvön, där Ryssland har sina ballistiska missilubåtar längs kusten till Barents hav.

B-52 bombplan har i ett par omgångar rört sig även över Sverige och i början av året var amerikanska B-1B bombplan förlagda till Kallax flygbas i Luleå. I vad mån Sverige haft insyn i hur dessa plan rört sig är oklart.

Finland har förklarat att man inte uppställer några särskilda geografiska restriktioner för var Natostater får röra sig inom finskt territorium.

Norge har för sin del deklarerat att vissa strikta restriktioner gäller för rörelsefriheten på norskt territorium som en spänningsdämpare och buffertzon mot Ryssland. Norge har i konsekvens med detta i sitt DCA-avtal med USA tydliggjort att militära flygningar över territoriet kräver norskt tillstånd. Men Norge har givetvis ingen kontroll när sådan plan väl lämnar territoriet.

Sverige har inte gjort några sådana deklarationer.

Läs mer

Nya Åland publicerade den 10 augusti en intervju med den pensionerade svenska generalmajoren Karlis Neretnieks, som under många år ägnat möda åt att det svenska försvaret ska användas utomlands, särskilt för att skydda de baltiska staterna. Två frågor som Neretnieks besvarar är av intresse. Den första gäller läget i det svenska försvaret. Den ställs mot bakgrund av att Neretnieks är av uppfattningen att Sverige borde kunna avdela resurser för Åland.

 Intervjuaren konstaterar inledningsvis det uppenbara, nämligen att ”Sverige har ju, om uttrycket tillåts, ett bristfälligt försvar … Kan Sverige avvara några resurser?”

”– Det är helt sant, nej Sverige kan inte det i dag. Det är som du säger, det svenska försvaret är bristfälligt. Sverige har en mycket lång väg att vandra innan det – om det någonsin kommer dit – är i paritet med det finländska. Det finns mycket att göra.

Sverige rustade ner på bred front i början av 2000-talet. Det gör inte bara att man i dag saknar utrustning och manskap, utan att strukturer och kunskap försvann.

Läs mer

USA presenterade en uppdaterad strategi för Arktis den 24 juli i år.

Det är en i förhållande till tidigare strategin något förändrad politik som lanseras för den arktiska regionen.

USA ser Arktis som säkerhetspolitiskt viktigt område som kommer att få ökad betydelse i takt med den globala uppvärmningen.

I tidigare strategidokument har Ryssland pekats ut som USA:s viktigaste motståndare men i den nya strategin tar man upp utmaningen och på sikt hotet från Kina före Ryssland.

I det nya dokumentet nämns samarbetet mellan Ryssland och Kina om bland annat flottövningar i norr och USA pekar särskilt på övningar 2022 och 2023 utanför Alaskas kust.

Från 2019 har USA ändrat sin politik för Arktis då man gick från att söka samarbete med Ryssland till att kunna möta Ryssland militärt i regionen. Redan då fanns ett framtida hot också från Kina med. Arktis definierades som ett område där attacker kunde riktas mot det amerikanska fastlandet.

Vidare slog man fast att USA kommer att vidmakthålla och utöka sin militära närvaro I Arktis.

Läs mer

Patrik Kronqvist ställer delvis frågorna rätt i en artikel i Expressen den 10 augusti:

”Behöver Sverige verkligen fler Jas-flygplan? Vad blir slutnotan för de nya u-båtarna? Hur djupa hål kommer Ukraina-stödet att gräva? Och borde inte Bofors få panga mer på sitt skjutfält i Karlskoga?

Det är inga oviktiga frågor.”

Som han framhåller är det verkliga problemet emellertid ett annat:

”Men Försvarsmakten står faktiskt inför ett problem som är ännu svårare att lösa: Att hitta alla de människor som ska bemanna det växande försvaret. Personalbristen är ju redan skriande.

Som så ofta beror bekymren till stor del på gamla synder. Under decennierna efter kalla kriget lades värnplikten i malpåse, officersutbildningen skalades ned och många befäl köptes ut med avgångsvederlag.”

Han kunde ha tillagt att många befäl köptes ut eftersom de inte var villiga att delta i de högt prioriterade expeditionskårerna i utlandet som statsledningen då satsade allt på.

Som Kronqvist anger har denna utveckling i sin tur lett till att försvaret har:

”…en ranglig ålderspyramid. Det finns många äldre officerare. Och ganska många yngre. Men officerare mitt i livet – den åldersgrupp som normalt ska bära upp verksamheten – är det ont om.”

Behoven är som Kronqvist understryker skriande. Men han gör inte klart vilka som är av avgörande betydelse för försvaret av Sverige utan buntar ihop saker som drar åt olika håll:

Läs mer

Tyska parlamentet (Bundestag) har publicerat en interimsrapport om landets deltagande i Afghanistankriget. Rapporten sammanfattas och kommenteras av den välrenommerade Afghanistankännaren Thomas Ruttig som sedan många år medverkat i Afghan Analysis Network.

Bakom rapporten står fem av de sju partier som varit med och beslutat om Tysklands insatser medan två partier, Die Linke och Afd, varit emot kriget och nu reserverar sig mot utredningen.

Tyskland är ett i raden av länder som med mer eller mindre oberoende kommissioner sökt förklara och förstå varför allt gick fel.

Rapporterna från länder som Sverige, Norge, Danmark och Finland har tidigare publicerats och alla har i stort sett kommit till samma slutsatser. Inget av länderna hade egentligen några egna nationella intressen att försvara i Afghanistan. Alla hade gått med i kriget för att visa lojalitet med USA.

Den tyska rapporten kommer till i stort sett samma slutsatser. Tyskland kände sig förpliktigat att sluta upp bakom USA efter 11 septemberattentaten. Som en kompensation för att Tyskland vägrade delta i kriget mot Irak gick man in i Afghanistan med den största kontingenten efter USA:s. Som mest hade Tyskland 5 300 man i Afghanistan och sammanlagt har 93 000 tyska soldater deltagit i Afghanistankriget.

Läs mer

I betänkandet Allmänna sammankomster och Sveriges säkerhet (SOU 2024:52) redovisar särskilda utredaren, generaldirektören Mattias Larsson, det uppdrag som regeringen gav för ett år sedan. Uppdraget är bland annat att ”utreda förutsättningarna för och lämna författningsförslag som innebär att omständigheter som hotar Sveriges säkerhet kan beaktas vid tillståndsprövningen för allmänna sammankomster”.

I den här artikeln ska jag redovisa förslaget att i ordningslagen införa en ny grund för att till och med avslå en ansökan om tillstånd till demonstration eller allmän sammankomst. Jag ska också säga något om förslaget till särskild handläggningsordning i ärenden där denna nya grund kan komma att tillämpas.

Det mest långtgående av de olika lagförslagen är att i 2 kap. 10 § ordningslagen föra in hänsyn till Sveriges säkerhet som en grund för avslag enligt följande:

Polismyndigheten får besluta om annan tid eller plats för en allmän sammankomst än den som angetts i ansökan eller helt vägra tillstånd till sammankomsten endast om det är nödvändigt:

Läs mer

Regeringen anger tre områden i en ny politik som särskilt viktiga:

Försvarspolitiska relationer, militär närvaro samt försvarsmateriel-, innovations- och tekniksamarbete.

Regeringen hävdar att försvarspolitiskt samarbete med länder i regionen utgör ett komplement till Sveriges samlade säkerhets- och utrikespolitik och att svenska försvarspolitiska intressen är en viktig utgångspunkt (regeringens hemsida den 25 juli).

I dokumentet Försvarspolitiska intressen och förutsättningar utvecklar Försvarsdepartementet den nya politiken. Det handlar om att Sverige för att försvara sina intressen måste vara berett att gå in med vapenmakt:

”Det ligger i Sveriges intresse att när så krävs bidra med militär förmåga för att motverka att aktörer med vapenmakt söker underminera den regelbaserade världsordningen och bryta internationella regler och normer.”

Läs mer

Amerikanska statsvetare har ett aktningsvärt inflytande på den i vart fall i väst dominerande diskussionen om krig och fred. Det finns onekligen röster där som det är värda att lyssna till. Men bara ibland och inte så särdeles ofta. Det handlar där framför allt om stormaktspolitik och mindre staters intressen är inte särskilt angelägna ämnen. FN-stadgan och dess våldsförbud behandlas oftast styvmoderligt i dessa kretsar. Den dominerande trenden tycks för närvarande vara att USA ska koncentrera sig på att gå emot och hålla Kina i ”schack”, något som president Joe Bidén helt nyligen förklarade att han var rätt man för. Under Trump, om han går segrande fram, kommer vi att få höra mer om temat ”America first!” och sannolikt aggressivare tongångar. Den kanadensiske professorn Dale Copeland har skrivit en mycket intressant bok: A World Safe for Commerce: American Foreign Policy from the Revolution to the Rise of China (Princeton,2024). I reklamen för boken heter det något förenklat men ändå träffande: “Hur kommers avgör huruvida Amerika bevarar freden eller går till krig.” Perspektivet är alltså amerikanskt och stormaktspolitiskt. Småstater ges föga plats här, men Copeland belyser viktiga frågeställningar.

Copeland utvecklar sin egen utrikes- och säkerhetspolitiska teori, ”dynamisk realism”, på åtskilliga sidor i boken, där han polemiserar mot andra teoribildningar, bland andra offensiv realism, defensiv realism och olika liberala skolor.

Förenklat kan man säga att Copeland särskilt lyfter fram den betydelse handeln, utbytet av varor mellan länderna, har för fred och säkerhet. Han belyser hur handeln både reducerar och minskar riskerna för internationella kriser. Vinklingen är amerikansk och han följer historiskt, från grundandet av USA, hur landet rört sig från fred till konflikt, inklusive krig, när den handel som krävs för att tillvarata den nationella säkerheten hotas.

Läs mer

1. Det lilla Natolandet

På en pressträff i Washington den 10 juli redovisade statsminister Ulf Kristersson sin uppfattning om Sveriges position i Nato enligt vad TT rapporterade:

”Vi är inte ett litet Natoland utan ett stort Natoland”, säger han.

Han torde vara ensam om den uppfattningen. Den vinner inte heller stöd av att det ser ut som om Sverige skulle underställas olika kommandon inom Nato, varvid Gotland skulle bli underordnat Brunssum och resten av Sverige underställt Norfolk. En sådan splittring ligger kanske i Natos intresse, där man har att kompromissa mellan stridiga intressen som drar militär kraft åt olika håll. Att Gotland skulle bli en från resten av Sverige lösryckt pusselbit i Natos övergripande planer för att få ihop det hela, ligger inte i Sveriges intresse. Även om vi är medlem av Nato ska Sverige ta fram en nationell plan som visar hur landet enligt egen uppfattning ska försvaras. Det försvåras om landet är underställt olika kommandon. Vilket värde den nationella planen får är dock högst osäker och beroende av den egna statsledningens vilja att hävda den i ett Nato sammanhang. Vad som hittills framkommit är illavarslande.

Varthän Kristerssons dillerier om Sverige som ”ett stort Natoland” är tänkt att föra oss indikeras av hans uttalanden i övrigt i anslutning till toppmötet (Sveriges Radio 11 juli), där han beskrev Kinas agerande som en ”djup provokation” och på frågan om sanktioner svarade att ”vi kommer i alla fall närmare en situation där EU borde agera kraftfullare mot Kina.”

Ledaren för ett mycket ”litet Natoland” som Sverige bör avhålla sig från att bli en megafon för ena sidan i en konfrontation mellan verkliga stormakter där motsättningarna och skärningspunkterna dem emellan kommer att ha bestämmande strategiskt inflytande på händelserna i världen framgent och där vårt inflytande är försumbart och där vi därför bör manövrera för att hålla distans och framförallt inte hänge oss åt opåkallad ”aktivism” av värsta slag.

Läs mer

Regeringen har tagit fram en nationell säkerhetsstrategi som skall gälla fram till 2030.

Strategin har tre fokusområden:

-ett säkert Sverige som tar upp de yttre hoten;

-ett tryggt och sammanhållet Sverige som innefattar försvar för demokrati och fri-och rättigheter; och

-– ett motstånds- och konkurrenskraftigt Sverige som anger åtgärder för att stärka samhällets motståndskraft mot hybridpåverkan och andra hot.

Allt är viktigt och skall prioriteras och få torde ha något att invända mot de vackra målen. Vad de kommer att betyda i praktiken är dock osäkert. Inga konkreta mål som kan följas upp och utvärderas är angivna. Regeringen lämnar detta öppet då strategin ”kommer att omsättas i konkret handling inom ramen för regeringens ordinarie arbete”. Risken att oppositionen skulle ta strid mot strategin är minimal. Socialdemokraternas Peter Hultqvist har uttryckt missnöje men främst för att han inte fick vara med i jobbet.

Läs mer