utvald

Dagen före julafton publicerades en intressant intervju i Hufvudstadsbladet med Klaus Törnudd , i artikeln kallad nestorn inom finländsk utrikespolitik.

Törnudd är en skarpsynt iakttagare och med sin långa erfarenhet, bland annat verksam i den finska utrikesförvaltningen från 1958 till 1996, bör även vi i Sverige lyssna på vad han har att säga om dagens säkerhetspolitiska läge i Nordeuropa.

Hbl frågar mot bakgrund av att Törnud var verksam under Kalla kriget, om vi nu är inne i ett nytt kallt krig

”Många drag i världspolitiken påminner om ett sådant. Framför allt uppdelningen i öst och väst i Europa och Rysslands strävan efter intressesfärer”, svarar han, men tillägger att situationen nu är bättre:  ”Då hade vi Sovjetunionen som granne och de utövade ett ständigt tryck mot oss och hade många hållhakar på oss som inte finns i dag.”

Läs mer

Vi återpublicerar här  en artikel från 3 juli 2020.

Försvarsmaktens Doktrin Gemensamma operationer har nu publicerats. Doktrinen beskriver hur stridskrafter sätts samman och samverkar för att förebygga väpnat angrepp, snabbt möta ett väpnat angrepp och därefter genomföra försvarsoperationer under en konflikt.

Doktrinen skall ses som ett ”ramverk för hur den samlade effekten av våra stridskrafter bäst kan uppnås” och är fastställd av Överbefälhavaren.

Ytterst grundar sig doktrinen på politiska beslut om hur Sveriges försvar skall utformas och hur Sverige skall samverka militärt med andra stater vid kris och krig.

Man kan ha synpunkter på den överordnade, politiskt fastslagna inriktningen av försvaret, vilket vi också har redovisat tidigare. Men doktrinens författare har att följa direktiven och se till att de kan omsättas i militär strategi och taktik.

Förutsättningarna för doktrinen finns angivna dels i Försvarsberedningens slutrapport Värnkraft dels i ÖB:s Militärstrategiskt koncept (MSD 16). Läs artikel

Vi återpublicerar här en artikel från 7 oktober 2020.

För att fira FN-stadgans tjugofemårsjubileum 1970, antog FN:s generalförsamling Declaration on Principles of International Law concerning Friendly Relations and Co-operation among States in Accordance with the Charter of the United Nations (“Friendly Relations”). Förslaget till resolution antogs utan reservationer den 28 september 1970.

Deklarationen innehåller sju principer, varav de viktigaste är nr 1 och nr 3.

Nr 1: Principen att staterna i sina internationella förbindelser skall avhålla sig från hot om eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende eller på annat sätt oförenligt med Förenta Nationernas ändamål.

Nr. 3: Principen rörande skyldigheten, i enlighet med stadgan, att inte ingripa i angelägenheter som faller inom annan stats egen behörighet.

Läs mer

”A month ago, the French authorities said that Wagner’s presence in Mali would be “incompatible”

with the retention of the French in Mali. But today, concretely, if Wagner arrives in Bamako, will the French close their base in Gao?

I note that in this official declaration of these 15 countries, including France, we condemn, but without threatening to withdraw. We don’t talk about it anymore.”

General Bruno Clément-Bollée, news.in-24.com, 29 december

Vi lägger ut repriser under jul och nyårshelgerna.

Detta inlägg publicerades den 12 september 2021.

När idéer har styrt världspolitiken har det lett till katastrofer. Detta gäller inte bara förhållandet mellan det traditionella väst och öst, mellan det atlantiska Europa och det slaviska, utan även inom ett väst där två block har stått mot varandra, som senast under 1900-talets bägge världskrig. Det gäller också en framtida konfrontation mellan ett västerland och ett österland, med fokus i Stilla havet, där väderstrecken blir något omkastade. Retoriskt har detta beskrivits som en kamp mellan demokrati och despoti, när det i själva verket rör sig om en tävlan i ekonomisk och politisk hegemoni.

Det skulle vara ödesdigert, om sådana synsätt åter omsattes i militär praxis. Kalla kriget 1945–91 var på sätt och vis en undantagsperiod. Det var en systemkonflikt, men syftet var inte att förgöra utan att hålla tillbaka och stabilisera. Naturligtvis fanns på ömse sidor anfallsplaner, som – om de hade satts i verket – kunnat utplåna stora delar av jordens befolkning. Men poängen är, att äventyrslusten fick ge vika för politisk klokskap. De krig som utkämpades var i huvudsak koloniala befrielsekrig och militära angrepp på stater som slog in på en oberoende väg inom ramen för systemkonflikten.

Läs mer

Den alliansfria rörelsen (NAM) har under hösten firat sitt 60-åriga jubileum vid ett toppmöte i Belgrad. Där deltog företrädare för över 100 stater. Mindre och medelstora länder dominerar rörelsen, men mäktiga stater som Indien och Sydafrika är medlemmar. Organisationen har 120 anslutna stater; till kretsen av stater som är listade som observatörer hör Brasilien, Kina, Mexiko och Ryssland.

Den alliansfria rörelsen är en sammanslutning med betydande tyngd.

Rörelsen formerades 1961. Grunden lades av stora statsmän som Indiens premiärminister Nehru, Jugoslaviens president Tito, Egyptens president Nasser, Ghanas president Nkrumah och Indonesiens president Sukarno.

Läs mer

Utrikesminister Ann Linde förklarade i Dagens Nyheter den 23 december att Sverige,  tillsammans med 15 andra länder, däribland Frankrike och Kanada, har undertecknat ett uttalande där den ryska paramilitära gruppen Wagners närvaro i Mali fördöms.

Länderna ”beklagar djupt” att Malis övergångsregering använder sina ”redan knappa tillgångar” för att betala utländska legosoldater i stället för att stötta den egna armén. Uttalandet siktar också in sig på den ryska regeringen, som uppges ge materiellt stöd till Wagners verksamhet i Mali.

Den typ av destabiliserade effekt som Wagnergruppens närvaro haft i andra länder måste motverkas i Mali, säger utrikesminister Ann Linde.

EU beslöt den 13 december om sanktioner mot gruppen som anklagas för att delta i konfliktområden som Centralafrikanska republiken (CAR) i syfte att underblåsa våld, plundra naturresurser och hota civila.

Även om ryska regeringen förnekar kopplingar till Wagnergruppen verkar det osannolikt att den skulle kunna verka utan direkt eller indirekt stöd från Ryssland.

Det finns heller ingen anledning att tro annat än att gruppen har gjort sig skyldig till övergrepp.

Legosoldater har alltid varit ökända och avskydda för att våldta och plundra. Det ligger i sakens natur att de som låter sig värvas som legosoldater knappast gör det för att delta i humanitära insatser i andra länder.

Det är fortfarande oklart i vilken grad Wagnergruppen verkligen kommer att vara på plats i Mali med soldater. Den maliska regeringen har tidigare meddelat att den avser att träffa avtal med gruppen. Helt nyligen meddelade man dock att det inte finns några legoknektar från Wagner i landet men att ett fåtal ryska statliga rådgivare hade varit på plats.

Samröre med legosoldater borde inte vara något nytt för vår regering.  Sverige har krigat i Afghanistan i 20 år där amerikanska legosoldater verkat både i stödjande funktioner och som direkt stridande för Kabulregeringen mot talibanerna.

Läs mer

Vi återpublicerar några tidigare artiklar.

Denna publicerades den 16 november 2019.

Henry Kissinger ägnar i sin läsvärda bok Diplomacy (1994) stort utrymme åt preussaren och järnkanslern Otto von Bismarck (1815–1898). Den Realpolitik som är så starkt förknippad med dennes namn analyseras. Kissinger är inte okritisk, men en klar beundran kommer onekligen till uttryck. Det är lätt att förstå.

Nog kan också en småstat som vår lära av Bismarcks sakpolitiska hållning: inga illusioner, pragmatism, kyla och sinne för realiteterna. Det är ett program som anger en uthållig riktning. Det är en hållning som är att föredra framför en politik, som alltför länge har tenderat att sväva iväg ad hoc, i en blandning av fromma, verklighetsfrämmande intentioner (reformering av FN:s säkerhetsråd), principlösa erkännanden av stater (Bosnien, Kosovo), klibbiga samarbeten med opålitliga juniormakter på interventionistiska premisser (Frankrike och Storbritannien), involvering i folkrättsstridiga interventioner (Libyen, Syrien, Irak och Afghanistan) och anpasslighet i förhoppning om stormaktsstöd (USA) i kritiska lägen. Vi behöver börja om, återställa vår ”grand strategy” och hålla fast vid den till sin kärna.

Läs mer

Peter Hultqvist har gjort sig känd för att vara rätt styv i korken mot en förmodad eller förväntad fiende, men den försvarsmakt, som han är högste politiske företrädare för, är inte mycket att hänga i julgranen, dessvärre. Högljudd retorik svarar inte på långa vägar mot faktisk handlingsberedskap. Det svenska försvaret av idag saknar både djup och bredd.

Och så kommer det av allt att döma att förbli. Enligt försvarsministerns besked, som svar på en enkel fråga från en partikamrat i riksdagen, förväntas antalet värnpliktsuttagna att öka från dagens 6.500 till 8.000 årligen efter 2025. Detta är fullkomligt otillräckligt för ett glesbefolkat land, som vill skydda sig mot en anfallande fiendemakt. De som uttas och utbildas till militär krigsplacering borde vara åtminstone fem gånger fler, alltså cirka 40.000 per årsklass.

I annat fall kan vi inte tala om ett folkförsvar, och det gör inte den svenska regeringen heller numera. Den slussar medel till vapensystem, i mycket liten utsträckning till manskap. Den förlitar sig på bistånd från vänligt sinnade makter – som om inte vänskaper kan brytas. Den sänder trupper till utländska stridsfält – som om detta inte skulle kunna få förödande återverkningar på vår nationella säkerhet.

Folkförsvaret är – eller måste göras till – en första rangens politikfråga. Fredsorganisationen ska vara en utbildningsanstalt, krigsorganisationen en trygghetsfaktor. Den civila kompetensen, den lokala förankringen och utspridda geografiska närvaron, den medborgerliga motivationen, det demokratiska uppdraget – allt detta i förening är den viktigaste försvarsgaranti, som vår befolkning kan få i hotfulla tide

Pentagondokument som New York Times har kommit över visar hur USA:s bombkrig i Mellanöstern och Afghanistan har styrts av ”djupt vilseledande underrättelser” och resulterat i tusentals civila dödsoffer, varav många barn.

Uppmaningar om öppenhet och ansvar för bombningarna har regelmässigt ignorerats.

Tidningen har gått igenom 1300 rapporter där uppgifter om civila som dödats finns med, tvärtemot Pentagons påståenden om ett krig som skall ha genomförts med ”precisionsbomber”

Tidningen kunde inte hitta ett enda fall där militären konstaterat att felaktigheter begåtts och där det resulterat i disciplinära åtgärder.

New York Times har förutom att man granskat Pentagondokumenten även besökt mer 100 bombmål och intervjuat folk på platserna för attackerna.

Ett fall som väckt särskild internationell uppmärksamhet var bombningen i augusti 2021 av Kabul. En drönarattack som enligt officiella amerikanska uttalanden var riktad mot ett fordon lastat med bomber visade sig istället handla om att en afghansk familj på 10 personer dödats.

Liknande fall refereras från attacker mot mål i Syrien.

Läs mer