Den svenska statsmakten utmärker sig, i ett internationellt perspektiv, för att vara mild och inte särskilt drakonisk. Och den svenska samhällsordningen bygger väsentligen på samverkan mellan parter och institutioner, där frivillighet har varit ett bärande element, inte på ukaser. Nota bene: en frivillighet och en frihet under ansvar. Den ordningen har utsatts för påfrestningar under några decennier genom att ett rätt oöverskådligt system av konkurrensutsättning, delegering, oprövade företagsfilosofier har intervenerat. Ansvarsförhållanden har blivit otydliga. Detta har i sin tur skapat ett behov av kontroller och inspektioner på myndighetsnivån, utan att systemets styrbarhet har räddats eller nämnvärt förbättrats.
utvald
Staffan Söderblom och Raoul Wallenberg
Omi Söderblom, hovrättsråd i Svea hovrätt och släkting till förre ambassadören Staffan Söderblom, har skrivit en bok om dennes befattning med Raoul Wallenberg-ärendet.
Det är en tung bok i dubbel bemärkelse. Den väger 1, 2 kg och är tungläst till följd av författarens omständliga språk med mängder av främmande och påhittade ord.
Omi Söderblom har lagt ned ett omfattande arbete för att kartlägga Söderbloms levnadsbana och hans befattning med RW-ärendet. Hon har tagit del av den rikliga litteraturen om Raoul Wallenberg och i synnerhet, vilket är värdefullt, kunnat förfoga över Staffan Söderbloms privata brevväxling.
Staffan Söderblom, son till ärkebiskopen Nathan Söderblom och hans hustru Anna, var en mycket begåvad diplomat som gjorde en snabb karriär i utrikesförvaltningen. Han antogs som attaché i UD 1921, blev utrikesråd och chef för politiska avdelningen 1939 och beskickningschef och minister i Moskva 1944. Han avslutade sin karriär som minister i Bern 1946 och ambassadör i Peking 1951.
Veckans citat
”Andra världskriget var vid sidan av mycket annat också en prövning för samhörigheten mellan Sverige och Finland och ländernas gemensamma intressen. Finland hamnade i krig inte bara på grund av den östra grannens själviska intressen utan i främsta rummet på grund av stormakternas önskan om världsomfattande nyordning.
”Den linje Sverige valde var en linje av klok försiktighet, och den tjänade både Sveriges och Finlands intressen. Utan detta svenska val hade mycket kunnat ske på ett annat för Finland ödesdigert sätt. Vårt land kunde dessutom dra nytta av erfarenheten att utomstående hjälp ibland kan vara viktig, men att ett litet neutralt land själv bör bedöma hur det ska lösa den egna säkerhetens grundfrågor och att goda grannförhållanden är en central sådan fråga. […]
Det är viktigt att vår västra granne är det politiskt stabila Sverige, som följer en stark tradition att undvika all äventyrspolitik.”
President Mauno Koivistos bok Grannar från 2008.
Svensk trupp i Finland ökar inte säkerheten
De tidigare försvarsministrarna Björn von Sydow och Jan-Erik Enestam skriver på SvD Debatt (23/1) att Finland och Sverige bör permanent basera och utbilda personal och förband i respektive grannland.
Skälet är den ryska upptrappningen vid gränsen mellan Ryssland och Ukraina och den säkerhetspolitiska kris som Ryssland skapat genom att ställa krav som går på tvärs med den europeiska säkerhetsordningen.
Även om författarna skriver att en överenskommelse om trupper permanent i respektive land skall innebära ett ökat skydd för båda mot militärt angrepp, så är kärnan i resonemanget att svenska soldater skall skydda Finland:
”Huruvida Sverige verkligen kommer till undsättning i det fall Finland angrips, manifesteras i mer än bara ord.”
Hjalmar Söderberg hade föga till övers för krigsaktivism eller ”alliansfähighet”
Hjalmar Söderberg (1869–1941) var författare, skribent och översättare. Av hans hand föreligger välkända romaner som Martin Bircks ungdom, Doktor Glas och Den allvarsamma leken. Den förstnämnda minns jag att jag läste under gymnasieåren, men jag kan inte nu riktigt erinra mig vilket intryck den gjorde. Doktor Glas tror jag inte jag läste, men jag minns alltjämt Mai Zetterlings film baserad på boken. Den filmen har jag av någon anledning i klart minne.
Vad som antagligen numera är mindre känt om Söderberg, flanören, den estetiskt inriktade, är hans politiska skriftställarskap, som ska beröras något här som en bakgrund till den text av honom som återges nederst.
I frågan om upplösningen av unionen med Norge vände han sig mot de uppjagade, krigslystna stämningarna i vissa svenska läger och avvisade användning av militära medel. Kung Oscar fick en klapp på axeln för sin hyggligt fredliga hållning.
I februari 1914 avgick den liberala regeringen Karl Staaff efter Gustaf V:s kuppinriktade borggårdstal. Hjalmar Söderberg betraktade de reaktionära strömningar som bar upp talet med stor skepsis. Han kommenterade läget i ett brev till en vän:
”Här äro alla människor galna utom jag, och jag super ihjäl mig – arma fosterland.”
Nato än en gång
I boken The Challenge to NATO: Global Security and the Atlantic Alliance (red. Slobodchikoff m.fl, Potomac Books, 2021) anges att “[i]n addition to remaining diplomatically relevant, there is one area where NATO will remain constant: the American promise to use its nuclear arsenal to defend Europe”. Detta amerikanska ”löfte” grundar sig på en tveksam historieskrivning i boken om artikel 5 i Natostadgan. Faktum är att när stadgan skulle antas i USA:s kongress 1949, gjorde senatorer gällande att artikeln stred mot konstitutionell praxis, eftersom endast Kongressen kunde förklara krig. Utrikesminister Dean Acheson klargjorde dock att artikel 5 ”leaves the decision of how and when to respond to an attack up to individual governments.” Med detta konstaterande accepterade Kongressen fördraget. Samtidigt innebär väl detta att artikel 5 inte utgör någon garanti av något slag.
Även om man inte är emot Nato, utan för en svensk alliansfrihet, måste konstateras att boken är rätt torftig och några pro et contra-resonemang förs aldrig. Till dem som förordar “a pause or a full stop to NATO enlargement” blir svaret att “[a] relationship with the EU is far more important. Candidates on the current wish list for NATO membership are not threatened by Russia.”
I stället rekommenderas professor Michael Kimmages artikel i Foreign Affairs (januari 2022): “Time for NATO to Close Its Door. The Alliance Is Too Big – and Too Provocative – for Its Own Good”.
Norge och Finland om utländska baser på territoriet
Både Norge och Finland har under lång tid haft en säkerhetspolitisk doktrin att inte tillåta främmande makt att stationera trupper på sina länders territorier för att kunna utnyttjas i fientligt syfte mot andra stater.
När Norge var på väg att ansluta sig till Atlantpakten gjorde Sovjetunionen vissa försök att påverka processen. Den sovjetiske ambassadören till Oslo översände i slutet av januari 1949 en förklaring, i vilken han anmodade Norge att klargöra sin inställning. Han hänvisade till att Norge hade gemensam gräns med Sovjetunionen, och han ville ha besked om huruvida den norska regeringen ämnade påta sig några förpliktelser när det gällde placering av luft- eller sjömilitära baser på landets territorium. Den norska regeringen bekräftade i sitt svar den 1 februari 1949 att den avsåg att undersöka och klargöra i vilka former och på vilka villkor Norge kunde komma att delta i Atlantpakten. I svaret framhöll man särskilt:
Svenskt territorium ej för Nato-insatser i Baltikum
Det nederländska amfibietransportfartyget HNLMS Rotterdam har skickats till Östersjön för att observera den ökande militära spänningen, enligt Nato.
Till Aftonbladet (17/1) säger en talesperson för Nato:
– Vi är där för att visa närvaro och solidaritet med hela alliansen.
Uppgiften är inte särskilt sensationell då Nato under senare år flitigt övat i Östersjön.
Mer uppseendeväckande är kommentaren från forskaren Magnus Christiansson vid den svenska Försvarshögskolan. Till Aftonbladet säger han att det inte är ovanligt att Nato befinner sig i Östersjöområdet och nära Gotland, som är strategiskt viktigt även för Nato. Sedan tillägger Christiansson:
– Det hänger ihop med att om det bryter ut krig i de baltiska staterna, som är Natomedlemmar, är det viktigt att befinna sig på Gotland där man kan ställa ut luftvärnssystem och sjörobotar. Annars blir det svårt för västmakterna att komma till undsättning för sina allierade.
Om Christiansson har rätt betyder det att Nato föreställer sig eller har bibringats uppfattningen att man kan använda svenskt territorium för militära insatser i andra länder.
Sovjetisk realpolitik
Då samtal mellan Ryssland, Nato och USA inleds i januari 2022, kan det vara av intresse att granska en tidigare förhandling mellan Väst och Öst.
Den 3 maj 1939 sparkade Stalin sin mångårige utrikesminister Maksim Maksimovitj Litvinov, en västorienterad politiker som varit inriktad på att skapa ”kollektiv säkerhet” i Europa genom att försöka få med sig Storbritannien och Frankrike i en militär pakt mot axelmakterna. Stalin insåg att Litvinovs linje var misslyckad, och han kom ersättes av Vjatjeslav Michajlovitj Molotov.
Veckans citat
”The work of the Group of 77 and China is pivotal. Individually and collectively, your members are not only strong supporters of the United Nations. You are keeping the views, concerns and ideas of the developing world at the centre of the United Nations’ discussions and decisions. You have been instrumental in shaping new United Nations initiatives to support developing countries.”
FNs generalsekreterare António Guterres tal den 14 januari vid bytet av ordförande för utvecklingsländerna 77-gruppen och Kina.
Anm.: G77 fick sitt namn från de 77 medlemsstater som grundade organisationen. Idag består den av 134 utvecklingsländer med Kina som anslutande stat. Syftet med gruppen är att verka för kollektiva ekonomiska intressen hos medlemmarna och söka ett större inflytande i världsorganisationen.
Henrik X2 – tidsskildrare från Helsingfors med omnejd
Försommaren 1967 besökte jag för första gången Helsingfors. Fyra svenska ungdomar var på väg från Stockholm till Åbo och därifrån med buss till den finska huvudstaden och tåg till Leningrad. Vi hade utsetts att representera Sveriges Ungdomsorganisationers Landsråd vid en norsk-sovjetisk konferens i Murmansk – det krävde ännu en tågresa – om ”ungdomens roll i tryggandet av fred och säkerhet i Europa”. Jag var ännu inte fyllda sexton. De tre övriga (som alla skulle göra socialdemokratiska politrukkarriärer) är nu döda. Hösten det året började jag läsa ryska i gymnasiet.
Samma år anställdes Henrik Tikkanen (1924–1984) som konstnärlig chef för Finlands – idag Nordens – största dagstidning, Helsingin Sanomat. Han var sedan länge ett namn i den svenskspråkiga offentligen, bland annat genom medarbetarskap i Hufvudstadsbladet, och hade starka rötter i den finlandssvenska bildningsborgerligheten, med en arkitektpappa och en farfar som hade varit professor i konsthistoria. Tikkanen skulle på 70-och 80-talet göra skandalsuccé med en svit självbiografiska romaner och under senare delen av sitt liv medverka även i Dagens Nyheter.
Minnen från Sovjetunionens sönderfall
Texten först publicerad i Kungl Krigsvetenskapsakademins Tidskrift 4/2021
Liksom de flesta andra bedömare förutsåg jag inte Sovjetunionens sönderfall och upplösning 1991. Detta trots att jag ägnat studier och arbete åt landet sedan 1958 – Arméns Tolkskola, ryska studier på Uppsala Universitet, sovjethandläggare på UD, tjänstgöring på ambassaden i Moskva som attaché 1964-66, chef för Östbyrån (P0l 1) på UD i slutet av 1970-talet m.fl. tjänster som berörde Sovjetunionen fram till att jag blev ambassadör i Moskva 1994-2004.