utvald

Anförande på möte den 21 februari på ABF i Stockholm.

Övriga talare var Anders Fänge Svenska Afghanistankommittén och Pierre Schori. Samtals ledare : Eva Myrdal. Arrangörer: ABF Stockholm och Folket i Bild.

Rubriken på det här mötet är Sveriges insats i Afghanistan – många misstag.

Egentligen är det missvisande. Det handlade inte om misstag från Sveriges sida. Vårt deltagande i kriget i Afghanistan styrdes för oss, liksom för de flesta andra länder, av lojalitet med Förenta staterna och inget annat.

Läs mer

För Finland har det varit värdefullt att relationerna till Ryssland efter kalla krigets slut har varit stabila och till ömsesidig nytta. De goda relationerna har inte nämnvärt störts av att Finland som lojal medlem av EU tillämpar vissa sanktioner mot Ryssland efter ockupationen av Krimhalvön. Däremot är det helt uppenbart att hela förhållandet till Ryssland skulle påverkas drastiskt, om Finland gick med i alliansen. Ur vår synvinkel må Nato kunna ses som en organisation för solidariskt försvar mot yttre angrepp, men i Ryssland betraktar man den västliga alliansen med paranoid misstänksamhet.

Vad skulle vi således få, vilka vore följderna av ett hypotetiskt Nato-medlemskap för Finlands del?

o Det skulle göra Finland till ett frontlinjeland med över tusen kilometer gräns mot Ryssland, som förhåller sig orubbligt fientligt mot Nato. Det kunde bli cyberangrepp, hot och provokationer av olika slag. Visserligen kan det sägas, att vi fattar våra egna beslut, och man behöver inte måla fan på väggen. Ryssland fattar också sina egna beslut, och vi behöver inte bry oss om deras utlovade ’militärtekniska’ motåtgärder. Ja, så kan man säga, och var och en får dra sina egna slutsatser.

Läs mer

Väst vann kalla kriget, och detta skedde – som den amerikanske före detta Moskvaambassadören Jack Matlock har utrett – redan några år innan sovjetimperiet upplöstes. Upplösningen var en följd av segern eller nederlaget, hur man nu vill.

Men Väst, det vill säga Förenta staterna och dess allierade, nöjde sig inte med segern eller nederlaget. Väst hade vant sig vid kriget. Det hade fått en militärallians skrotad men kunde inte tänka sig att skrota sin egen. Denna behövde gå från defensiv till offensiv.

Läs mer

Texten bygger på ett anförande vid Folk och Freds konferens den 9 januari. Författaren är fil. dr i arkeologi  och tidigare ordförande i föreningen Folket i Bild/Kulturfront.

Det jag vill föra in i samtalet här är

att anfallskrig visat sig inte leda till fred,

att anfallskrig inte startas av humanitära intressen utan av andra starka intressen och

att Försvarsmakten är en myndighet i Sverige. De av oss som är medborgare kan inte dra oss undan ansvaret när myndigheten skriver på sin hemsida att:

”Svenska Försvarsmakten bidrar till att skapa fred och säkerhet utomlands efter beslut av Sveriges riksdag och regering”[1]

Utomlands fanns svensk militär från 1956 till 1995 som FN:s blå baskrar. Efter 1995 har svensk militär lånats ut för väpnade insatser under Nato, Förenta staterna, Frankrike och EU i Europa, Asien och Afrika.

Läs mer

”Many older Germans remember things differently. What really brought down the Berlin Wall wasn’t missiles or tanks, but engagement. During the Cold War, of course, the Federal Republic of Germany did take its own security much more seriously, but under Chancellor Willy Brandt it also pursued a strategy known as Ostpolitik that sought to achieve “change through rapprochement” with the German Democratic Republic and eastern Europe. Decades after Brandt’s death, every German politician talking about relations with Moscow talks of a new Ostpolitik, a European Ostpolitik, or some other form of Ostpolitik. Whether true or false, the idea that dialogue is more effective than deterrence is deeply embedded in German political culture.”

Marcel Dirsus is a non-resident fellow at the Institute for Security Policy at the University of Kiel in Germany

War on the Rocks 4 februari

Anförande på videomöte den 1 februari arrangerat av Fredsam i Göteborg, Svenska Freds Göteborg och ABF i Göteborg.

Sveriges traditionella politik för deltagande i militära operationer utomlands har varit att endast delta om det fanns ett mandat från FN:s säkerhetsråd och endast om det gällde fredsbevarande insatser.

Med dessa förutsättningar skulle vi undgå att hamna på ena sidan i en stormaktskonflikt. Då insatsen handlade om fredsbevarande garanterades att vi inte kom i konflikt med någondera av parterna i landet. Vapenmakt fick endast användas i självförsvar.

Läs mer

Den svenska statsmakten utmärker sig, i ett internationellt perspektiv, för att vara mild och inte särskilt drakonisk. Och den svenska samhällsordningen bygger väsentligen på samverkan mellan parter och institutioner, där frivillighet har varit ett bärande element, inte på ukaser. Nota bene: en frivillighet och en frihet under ansvar. Den ordningen har utsatts för påfrestningar under några decennier genom att ett rätt oöverskådligt system av konkurrensutsättning, delegering, oprövade företagsfilosofier har intervenerat. Ansvarsförhållanden har blivit otydliga. Detta har i sin tur skapat ett behov av kontroller och inspektioner på myndighetsnivån, utan att systemets styrbarhet har räddats eller nämnvärt förbättrats.

Läs mer

”Andra världskriget var vid sidan av mycket annat också en prövning för samhörigheten mellan Sverige och Finland och ländernas gemensamma intressen. Finland hamnade i krig inte bara på grund av den östra grannens själviska intressen utan i främsta rummet på grund av stormakternas önskan om världsomfattande nyordning.

”Den linje Sverige valde var en linje av klok försiktighet, och den tjänade både Sveriges och Finlands intressen. Utan detta svenska val hade mycket kunnat ske på ett annat för Finland ödesdigert sätt. Vårt land kunde dessutom dra nytta av erfarenheten att utomstående hjälp ibland kan vara viktig, men att ett litet neutralt land själv bör bedöma hur det ska lösa den egna säkerhetens grundfrågor och att goda grannförhållanden är en central sådan fråga. […]

Det är viktigt att vår västra granne är det politiskt stabila Sverige, som följer en stark tradition att undvika all äventyrspolitik.”

President Mauno Koivistos bok Grannar  från 2008.

De tidigare försvarsministrarna Björn von Sydow och Jan-Erik Enestam skriver på SvD Debatt (23/1) att Finland och Sverige bör permanent basera och utbilda personal och förband i respektive grannland.

Skälet är den ryska upptrappningen vid gränsen mellan Ryssland och Ukraina och den säkerhetspolitiska kris som Ryssland skapat genom att ställa krav som går på tvärs med den europeiska säkerhetsordningen.

Även om författarna skriver att en överenskommelse om trupper permanent i respektive land skall innebära ett ökat skydd för båda mot militärt angrepp, så är kärnan i resonemanget att svenska soldater skall skydda Finland:

”Huruvida Sverige verkligen kommer till undsättning i det fall Finland angrips, manifesteras i mer än bara ord.”

Läs mer