utvald

Bengt Lindroth har i boken Vi som inte var med i kriget – om Sverige, Norden, Europa & Coronan (Carlsson Bokörlag) 2021) gett en mycket insiktsfull skildring av Sveriges förhållande till Norge, Danmark och Finland under andra världskriget och fram till idag. Bengt Lindroth har i decennier som journalist för olika medier bevakat de nordiska länderna och har i denna bok samlat sina erfarenheter av vad som förenar respektive skiljer oss åt.

Bengt Lindroths avgörande slutsats är att den stora skiljelinjen just går mellan dem som var med i kriget, det vill säga Norge, Danmark och Finland, och det land, Sverige, som inte var det. Han belyser hur krigserfarenheterna har präglat samhällsutvecklingen och kulturen långt in i våra dagar. Förutom på egna iakttagelser och intervjuer baserar han sig på en omfattande läsning av alla de berättelser som utkommit i de nordiska länderna och som behandlar erfarenheterna av kriget, av ockupation, av motståndsrörelse samt uppgörelserna efter krigsslutet, respektive hur vi Sverige förhöll oss till det som hände i grannländerna.

Bengt Lindroth visar hur heroiseringen av krigshjältarna och motståndskampen under de första decennierna av efterkrigstiden under senare år efterträtts av en mer nyanserad skildring i Norge, Danmark och Finland av även de mörkare sidorna i behandlingen av motståndarsidan. Arkebuseringar av kollaboratörer, förnedring av tysketöser och deras barn med mera. Vad tyskarna kallar Vergangenheitsbewältigung pågår fortfarande i viss omfattning.

Läs mer

I det Andra riket, skapat av Bismarck 1871, fick München och Bayern långtgående rättigheter, vilka till en del försvann genom Weimarrepu­bliken 1919. Sedan Frankrike därtill ockuperat Rhenlandet 1923, var det många bayrare som gick i taket, vilket österrikaren Adolf Hitler sökte utnyttja på bland annat Bürgerbräukeller. Hans försök till kupp samma år kom dock att misslyckas. Men han fick flera möjligheter.

Mitt första boktips blir Brendan Simms Hitler. Only the World was Enough (Allen Lane 2019), som skildrar händelserna runt 1923 på ett fascinerande sätt. Så småningom lämnade Hitler München för Berlin och större uppgifter. Men låt oss stanna i München, för lundaprofessorn Svante Nordin har givit ut boken Hitlers München (Natur & Kultur 2018), som lämpar sig väl som en historisk reseguide vid ett besök i staden. Boken fick viss kritik av historikern Mikael Nilsson (Dagens Nyheter d 4/6 2018), men det förtar inte bokens värde. Det är en fördel om man läser de två nämnda böckerna innan man vänder sig till Lion Feuchtwangers mästerverk Framgång (Erfolg), som gavs ut 1930, det vill säga innan författaren visste vad som komma skulle. Hans böcker kom snart nog att brännas av Goebbles. Feuchtwanger hann dock fly landet och bosätta sig i USA. Boken är nu utgiven av Nilsson Förlag 2020. Själv läste jag den som tjugoåring och tyckte att den var bland det bästa jag läst. Det är därför glädjande att boken nu kommit i en ny upplaga. Och boken är fortfarande bland de bästa. ”Das Buch Bayern.” Den skildrar parodisk rättvisa, medlöperi och extrem politik, något ”Robert Kutzner”, det vill säga Adolf Hitler, och ”äkttyskarna” sökte utnyttja.

”De lyssnade betagna, lyckliga. Robert Kutzners präktiga stämma, hans rörliga mimik ryckte dem med sig. De glömde att deras stackars värdepapper var värdelösa, deras ålderdomsförsörjning hotad. Så denne man förstod att ge ord åt deras drömmar. Så hans händer kraftigt sopade genom luften, våldsamt slog i talarstolen, märgfullt sträcktes ut, även ironiskt imiterade rörelser, med vilka denna tids enklare skämttidningar karakteriserade judarna. Lycksaliga stirrade de på hans gester, tvang de klumpiga fingrarna, när de satte ölkrusen på bordet, till en särskild försiktighet, för att ej bullret skulle överrösta ett enda av de kosteliga orden.”

Den så kallade Ölkällarkuppen (Hitlerputsch) 1923 fick till följd att han dömdes till fem års fängelse. Han var dock ute efter ett halvår.

Årets kanske viktigaste bok, översatt till svenska, är schweizaren Nils Melzers undersökning Fallet Julian Assange. En historia om förföljelse (Karneval). Det är en detaljerad granskning av olika judiciella myndigheters försök att stämpla journalistik som spioneri. Det svenska åklagarväsendet råkar mycket illa ut för sin ådalagda servilitet gentemot främmande makt. Folkrättsexperten och FN-rapportören Melzers otvetydiga slutsats är att Assange har utsatts för grym och tortyrliknande behandling under den utdragna process som pågått mot honom, sedan han och Wikileaks, efter att ha fått material av visselblåsare, avslöjade allvarliga krigsbrott från den amerikanska regeringens sida i Irak och annorstädes.

Kent Zetterbergs bok Sverige och Hitler 1939–1945 (Carlssons) bringar balans i historieskrivningen om vårt land under andra världskriget. Vi var inte ett folk av feglingar, och våra valda ombud lyckades framgångsrikt hålla det omringade Sverige utanför krigshändelserna. Hitler & Co avstod från att försöka inta Sverige, eftersom de visste att de skulle stöta på motstånd, trots uppenbara Tysklandssympatier inom den svenska officerskåren. Eftergifter behövde göras åt olika håll, men den svenska samlingsregeringens pragmatiska utrikespolitik hade stark uppslutning inom befolkningen. Den svenska krigsmakten förstärktes metodiskt, och efter krigets slut bidrog den effektivt till stabiliteten i Nordeuropa.

Dante Alighieri var den kanske första moderna författaren i Europa, som Anders Cullhed har velat visa i ett nyutkommet arbete. Nu föreligger också en cirka hundra år gammal översättning från latinet av avhandlingen Om monarkien (Engelsbergs Akademi, med fyllig introduktion jämte kommentarer av Peter Luthersson), där Dante ser en väg ut ur medeltidens statssplittring i det universella världskejsardömet, såsom det framgick ur senantikens Rom. Det är en skrift som i hög grad riktar sig mot papismens och det katolska prästerskapets profana intriger och penningbegär. Översättaren Arnold Norlind (1883–1929) ansluter sig till Dantes längtan efter harmoni och enhet som en grundval för varaktig fred. Naturligtvis blev skriften satt på index av inkvisitionen och kurian i Rom.

I Andens fenomenologi (1807) hävdade Georg Wilhelm Friedrich Hegel att historien går framåt med hjälp av dialektiska sammandrabbningar, det vill säga, mötet mellan en tes och en antites vars motsägelse så småningom övergår till en syntes dikterad av förnuftet. Här skulle tesen vara att folkrätten är en vektor för ordning. Motsatsen skulle vara att krig pågår och syntesen är då uppkomsten av ett nytt system av internationella relationer efter varje större konflikt. Man har lärt sig av bristerna från den föregående perioden, vilket gör det möjligt för systemet att fortsätta i en annan, bättre form.

1648 markerar fördraget i Westfalen och upprättandet av ett system baserat på existensen av suveräna stater. 1815 är det Wienkongressen och starten av den europeiska konserten , 1919 föddes Nationernas förbund och 1945 antogs Förenta nationernas stadga. Hegels filosofi passar väl in i denna historiska utveckling. Något Agatha Verdebout skildrar i Rewriting Histories of the Use of Force (Cambridge University Press 2021): hur förbudet mot användning av våld blev en tvingande lagnorm som inskrivits i FN- stadgan, efter att ha blivit ofullständigt uttalad i Nationernas förbunds aktstycken 1919 och senare i Briand-Kellogg-pakten 1928. I boken ifrågasätter författaren inte bara relevansen av den gängse berättelsen om ”likgiltighet”, det vill säga att våldsanvändning skulle ha varit varken förbjuden eller tillåten enligt internationell lag utan hon förklarar också förbudets uppkomst och framgång.

Enligt den gängse berättelsen skulle stater under 1800- och början av 1900-talet aldrig ha medgett en laglig begränsning av sin yttersta suveräna rättighet att föra krig, vilket därför var en fråga om fakta och makt, men inte om lag. Ingen text innehöll en sådan begränsning, och inte heller kunde något sådant härledas ur sedvanan. Med stöd av en djupgående studie av praktiken avvisar författaren bestämt detta argument. Hon visar hur angripande stater lade fram motiveringar baserade på internationell rätt; ibland åberopandes hänsyn till kollektiv säkerhet som följde av tillämpliga fördrag, ibland mer humanitära hänsyn men alltid kopplat till rättsregler. Genom att noggrant dissekera arkivdokument belyser Agatha Verdebout hur juridiken kom att åberopas, vid sidan av politik och moral.

Läs mer

I Jay Sextons bok får läsaren följa Monroedoktrinens bakgrund, framväxt och tillämpning. Han belyser hur doktrinen, som ursprungligen formulerades 1823, tolkades och omtolkades. Om dess rätta innebörd stod det hela tiden strid. Den böljade fram och åter mellan kolonialister och imperialister och deras olika motståndare. Rågångarna var långt ifrån klara.

En aggressiv skärpning av doktrinen kom till stånd genom president Theodore Roosevelts tillägg 1904, då USA hade nått betydande styrka och var berett att börja bygga sitt imperium. Med Roosevelts tillägg blev Monroedoktrinen tydligt ett instrument för interventionism.

Ett tema hos Sexton är om doktrinen stod för en antikolonialistisk imperialism. Han visar att i den faktiskt förda politiken kom att ingå både kolonialism och imperialism.

Läs mer