NEJ TILL NATO-MEDLEMSSKAP OCH DCA-AVTAL!
Den 27 oktober är det 40 år sedan en sovjetisk ubåt gick på grund i Blekinge på infartsleden till Karlskrona, intill Sveriges största örlogsbas.
Debatten om Sveriges hantering av ubåten kom främst att handla om två saker: frågan om eventuell felnavigering och frågan om den ryska besättningens hade immunitet.
Dag Hammarskjöld, FN:s dåvarande generalsekreterare, framhöll i ett tal som han höll den 13 maj 1954:
”It has been said that the United Nations was not created in order to bring us to heaven, but in order to save us from hell. I think that sums up as well as anything I have heard both the essential role of the United Nations and the attitude of mind that we should bring to its support.”
Det är värt att hålla Hammarskjölds ord i minnet nu när FN-dagen den 24 oktober ska firas. Det var den dagen 1945 som FN-stadgan trädde i kraft. Då hade FN 50 medlemsstater. Idag rör det sig om runt 200 stater.
FN med alla dess fel och brister utgör alltjämt den främsta bastion vi har för att i enlighet med FN-stadgans portalparagraf ”rädda kommande släktled undan krigets gissel, som två gånger under vår livstid tillfogat mänskligheten outsägliga lidanden”. FN-stadgan, omstridd och prövad som den är, har visat sig tillhandahålla en realistisk och hållbar plattform för detta ändamål. Den har hållit måttet genom att tydliggöra för en var av oss vilken stat som i en konflikt är aggressor. Och vilken stat det är som bryter mot lagen mot krig, det vill säga FN-stadgan.
Inför Nordatlantiska rådets besök i Finland och Sverige i slutet av denna månad har Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist återigen förklarat, enligt ett regeringsmeddelande, att ”[s]äkerhetsläget i vår del av Europa har försämrats över tid”. Samtidigt går Natos försvarsministrar in för en ny ”masterplan”, enligt ett Reuterstelegram, för att möta ”det växande hotet från Ryssland”.
Peter Hultqvist har allt sedan sitt tillträde för sju år sedan orerat om ett försämrat säkerhetsläge invid Sveriges gränser, emellertid utan att detta har avspeglat sig i några allvarliga incidenter, som har påverkat vårt land. Hur dåligt kan det bli, måste man undra, och vad borde egentligen menas med ett gott eller ett förbättrat säkerhetsläge? Sveriges eget ansvar för den uppkomna situationen, att vi skulle ha blivit mera utsatta genom en omfattande militär nedrustning under ett par decennier, medges så gott som aldrig.
Regeringen lade den 15 oktober fram en ny proposition om militärt deltagande i den franskledda Takubastyrkan i Mali som pekar på en radikal omprövning av hela insatsen. Styrkan skall första kvartalet 2022 fortsatt vara 150 man för att under senare delen av året omfatta högst 20.
Till skillnad från tidigare tvärsäkra uttalanden av försvarsminister Peter Hultqvist om att Sverige är i Mali av nödvändighet för att bekämpa terrorism som kan utgöra en fara också för oss handlar det nu om nedtrappning.
För mindre än en månad sedan förklarade Hultqvist att Sverige måste vara kvar:
”Det är nödvändigt, menar han, annars får vi problem med brottslighet, trafficking, drogsmuggling, religiös jihadism och terrorism. ”(Svenska Dagbladet 25/9)
Nedtrappningen beror inte på att dessa högt uppsatta har uppnåtts. Tvärtom är det så att utvecklingen gått åt fel håll.
Journalisten och författaren Olle Svenning har just utkommit med boken Älskar ni mig? Om Léon Blum (Albert Bonniers förlag). Boken skildrar den numera bortglömde, socialistiske politikern Léon Blum (1872–1950). För denna sajts läsekrets är säkerligen frågan hur politikern Blum agerande i försvarsfrågan mest av intresse. Det ska dock noteras att Svenning ger intressanta inblickar i franskt kultur- och politiskt liv under förra seklet. Svenning har tidigare givit ut fina böcker om bland andra Branting och Erlander
Efter första världskriget blev Léon Blum pacifist och förblev sådan fram till dess Tyskland angrep Österrike 1938 (”Anschluss”). Den så kallade folkfronten (Front populaire) hade bildats den 14 juli 1935, varigenom socialister, kommunister och andra radikala sökt ena sig. Någon enhetlig syn på försvarsfrågan fanns inte, utan parollerna var: Fred skulle främjas genom nedrustning, större makt till Nationernas Förbund och fler fredsavtal.
Ban Ki-moon, FN:s förre generalsekreterare, skriver i sin nyligen utkomna bok Resolved. Uniting Nations in a Divided World att han under sin diplomatiska karriär inspirerats av vatten. Tydligen ville han sprida sina tankar om denna inspirationskälla till andra. Han skriver rart i boken:
“This teaching – that ‘the highest virtue is like water’ – is so important to me that I carefully drew a Chinese calligraphy of it for U.S. President Barack Obama for his birthday.”
Om födelsedagspresenten gjorde intryck på Obama framgår inte. Ett tack för gåvan fick väl Ban! Det kan dock noteras att Obama i sina memoarer A Promised Land som kom ut föra året nedlåtande refererar till Ban som en “nerdy kid who’s too nice to reject”.
Obama förekommer på flera ställen i Resolved. På ett ställe handlar det om Syrien, som gång på gång av den amerikanske presidenten varslades om hot om aggressionskrig, ofta kopplat till påståenden om användning av kemiska vapen. Detta avsnitt i boken som är upplysande förtjänar att återges.
Den 7 oktober var det tjugo år sedan USA startade kriget mot Afghanistan. Amerikanska och brittiska bombplan attackerade mål i hela landet.
Angreppet var ett brott mot FN-stadgans våldsförbud och i de två säkerhetsrådsresolutionerna direkt efter den 11 september ( 1368 av den 12 september och 1373 av den 28 september) ges inget mandat för USA att intervenera militärt.
Idag är det nästan tyst om kriget. Istället är det ett stort mediepådrag om situationen för afghanska medhjälpare till ockupationsmakterna.
Lundaförlaget Celanders är utgivare av de två enda till svenska översätta böckerna av årets Nobelpristagare i litteratur, Abdulrazak Gurnah: Paradiset (2012) och Den sista gåvan (2015).
Förlaget och dess ägare Henrik Celander har också utgivit tre arbeten som har varit viktiga för oss som driver denna sajt: Lagen mot krig. Om FN-stadgans våldsförbud och aggressionskrigen av Rolf Andersson, Mats Björkenfeldt, Per Boström och Lars-Gunnar Liljestrand (2013), Bevara alliansfriheten. Nej till Nato-medlemskap! (2014), red. Anders Björnsson och Sven Hirdman, samt Försvaret främst. En antologi om hur Sverige kan och bör svara sig (2015), red. Anders Björnsson. 2012 utkom Ola Tunanders Libyenkrigets geopolitik. Humanitär intervention eller kolonialkrig? Böckerna (utom Tunanders som är slutsåld) kan beställs från kontakt@celanders.se.
.
Moderniseringsteorier har stjälpt mer än hjälpt. På 1970- och 80-talet fanns en övertygelse gränsande till förvissning om att nationalismen som ideologi och färdriktning var ett passerat stadium i samhällsutvecklingen eller i värsta fall en atavism. Synsättet var en smula egendomligt. Nationella befrielserörelser hade nyss ritat om världskartan. Svärmare för unionell enighet i Europa talade om nationalstatens bortdöende i pseudo-marxistiska termer, glömska av att det fanns olösta nationella konflikter såväl i Väst (basker, katalaner, korsikaner, nordirländare med flera) som i det nationellt underkuvade Öst.
När Tyskland ”återförenades” 1990 – en händelse som modernisterna aldrig hade förutspått eller ens önskat sig men som en del marxister, exempelvis Willy Brandt-sonen Peter, hade förespråkat – ville få tänka sig, att tyskarna hade fått ett Vaterland. Filosofen Jürgen Habermas hade lanserat motkonceptet Verfassungspatriotismus, troheten mot den inte i alla avseenden liberala grundlagen (med möjligheter till partiförbud, yrkesförbud, åsiktsförbud), som det enande kittet snarare än historien, språket, ödet. Och så sent som 2001 skrev den västtyske historikern Hans-Ulrich Wehler i ett elegant översiktsarbete, Nationalismus. Geschichte, Formen, Folgen (C. H. Beck), att det högsta målet för människors fredliga sammanlevnad inte kan vara en ”fetisch” som den suveräna nationalstaten, ”utan den författningsenliga garantin för mänskliga och grundläggande rättigheter i en funktionsduglig demokrati, jämte en politisk praxis som följer av denna värdegrund [Wertekanon]”.
”To conclude, the Movement reiterates their strong concern at the growing resort to unilateralism and unilaterally imposed measures that undermine the UN Charter and international law, and further reiterate their commitment to promoting, preserving, revitalizing, reforming and strengthening multilateralism and the multilateral decisionmaking process through the UN, by strictly adhering to its Charter and international law, with the aim of creating a just and equitable world order and global democratic governance.”
The Non-Alighned Movement (NAM), uttalande inför FN:s Generalförsamling den 1 oktober 2021
Regeringen publicerade den 24 september 2021 en ”Statement of Intent on Enhanced Operational Cooperation”. Detta är en avsiktsförklaring, som försvarsdepartementen i Danmark, Norge och Sverige står bakom. I det kortfattade dokumentet säger försvarsministrarna att de knyter an till tankarna bakom det nordiska försvarssamarbetet genom Nordefco, där även Finland och Island ingår. Varför Finland inte står som avsändare av förklaringen kan jag bara spekulera om. Men finnarna är försiktiga och återhållsamma, och har en östlig granne att vårda relationen till utan att sända ut signaler som kan skapa omotiverad misstro.
”Sanctions are often understood as a ‘middle ground between diplomacy and the use of military force’.”
Vi har på senare tid sökt spegla förekomsten och lagligheten av ekonomiska sanktioner i tre artiklar.
Läs nr 1 här, Läs nr 2 här. Läs nr 3 här.
I Research Handbook on Unilateral and Extraterritorial Sanctions (red. Charlotte Beaucillon, Edvard Elgar Publishing 2021) ges flera perspektiv på ämnet.
Boken inleds med ett läsvärt bidrag om konsekvenserna av den ökande användningen och missbruket av sanktioner. Därefter speglas användningen av sanktioner i Indien. I New Delhi har hävdats att även om man stödjer FN:s sanktioner har man varit emot ensidiga sanktioner. ”However, often geopolitical changes have been important and India has adhered to unilateral sanctions and been conscious of its international obligations.” Kina har alltid motsatt sig ensidiga sanktioner, men i takt med att Kina stiger upp som en världsmakt, kommer man att använda ensidiga sanktioner alltmer, dock inte i samma utsträckning som USA, framhålls i en artikel. I avsnittet om Ryssland, skrivet av den ryske biträdande professorn Ivan Timofejev, framhålls bland annat att Ryssland har genomfört motsanktioner mot USA och EU. Moskva har väsentligt förbättrat sin egen sanktionsarsenal, infört motsanktioner och genomfört ett antal åtgärder för att försvara sin ekonomi och minska effekterna av restriktionerna på sina relationer med utländska partners. Vidare noterar författaren att varken Ryssland eller Väst har ändrat sin respektive utrikespolitik trots de omfattande sanktionerna, vilka skadat båda sidor. Sanktionerna orsakar större skada för USA och EU än för Ryssland, trots att 41 stater driver sanktionspolitik mot det senare, framhåller författaren.