utvald

Min barndom och min ungdom var en tid av nationell väckelse. I den koloniala världen tog det nationella uppvaknandet tog fart och fullbordades. Befrielserörelserna blev våra uppväxtårs hjältar. Imperierna – de brittiska, franska, holländska, portugisiska – rämnade. Nya nationalstater etablerades, ofta med socialismen som ledstjärna.

1800-talets nationalism hade varit borgerskapets. Den riktades mot dynastierna: de Habsburgska, Romanovska, Osmanska, också mot småfurstendömen och påvestaten. Förkämparna i denna nationskamp var ofta liberaler. I de nya nationalstaterna skulle undersåtligheten försvinna och medborgarsamhällen slå rot. Paradoxalt nog blev den borgerliga världens kollaps i första världskriget födelsestunden för en mängd nya nationalstater.

Men allt detta var i huvudsak europeiska fenomen. Nationellt självbestämmande förbehölls västerlänningar. De gamla imperiemakterna Frankrike och Storbritannien tog på sig att upprätthålla en ojämlik världsordning. Det skulle som bekant kräva ännu ett storkrig, innan den koloniala frigörelsen blev verklighet. FN-systemet – en organisation av jämbördiga stater – påskyndade utvecklingen.

Läs mer

Våldsamma protester har under några dagar pågått främst i landets största stad Almaty medan rapporter finns om mer fredliga protester ute i landet.

De protesterande uppges kräva att landets president avgår och presidenten Kassym-Jomart Tokayev har svarat med att beordra militären att skjuta skarpt mot protesterande.

Tokayev begärde den 5 januari hjälp från CSTO som är en säkerhetspolitisk samarbetsorganisation där sex tidigare sovjetstater ingår. Tokayev motiverade begäran med att Kazakstan måste få hjälp att slå tillbaka mot de protesterande som han uppgav utgöra ett. terroristhot (eurasianet.org)

Han fick ett snabbt svar från CSTO:s Nikol Pashinyan ( Armeniens premiärminister) som är sittande ordförande i CSTO:s kollektiva säkerhetsråd som meddelade att organisationen gått med på begäran.

Pashinyan förklarade att CSTO tagit beslutet enligt artikel 4 i CSTO:s stadga i ljuset av hot mot nationell säkerhet och suveränitet för Kazakstan och att man skickade styrkor ”för en begränsad tid med syftet att stabilisera och normalisera situationen”. (eurasianet.org 5 januari)

Den 6 januari skrev CSTO i ett uttalande att insatsen stöder sig på artikel 4 som säger att vid aggression i form av en väpnad attack som hotar säkerhet, stabilitet, territoriell integritet och suveränitet skall övriga medlemsstater omedelbart ge den utsatta staten nödvändigt stöd inklusive militärt sådant.

Ryssland konfirmerade sitt åtagande gentemot sina allierade i CSTO och förklarade att man stödde beslutet om omedelbara åtgärder mot den snabbt försämrade interna politiska situationen och det ökade våldet och tillade att man såg utvecklingen som framprovocerad av externa krafter som provocerar fram försök att bryta upp säkerhet och integritet hos staten med våldsamma medel inklusive ”tränade och organiserade väpnade grupper.” (mid.ru 6 januari)

Läs mer

Dagen före julafton publicerades en intressant intervju i Hufvudstadsbladet med Klaus Törnudd , i artikeln kallad nestorn inom finländsk utrikespolitik.

Törnudd är en skarpsynt iakttagare och med sin långa erfarenhet, bland annat verksam i den finska utrikesförvaltningen från 1958 till 1996, bör även vi i Sverige lyssna på vad han har att säga om dagens säkerhetspolitiska läge i Nordeuropa.

Hbl frågar mot bakgrund av att Törnud var verksam under Kalla kriget, om vi nu är inne i ett nytt kallt krig

”Många drag i världspolitiken påminner om ett sådant. Framför allt uppdelningen i öst och väst i Europa och Rysslands strävan efter intressesfärer”, svarar han, men tillägger att situationen nu är bättre:  ”Då hade vi Sovjetunionen som granne och de utövade ett ständigt tryck mot oss och hade många hållhakar på oss som inte finns i dag.”

Läs mer

Vi återpublicerar här  en artikel från 3 juli 2020.

Försvarsmaktens Doktrin Gemensamma operationer har nu publicerats. Doktrinen beskriver hur stridskrafter sätts samman och samverkar för att förebygga väpnat angrepp, snabbt möta ett väpnat angrepp och därefter genomföra försvarsoperationer under en konflikt.

Doktrinen skall ses som ett ”ramverk för hur den samlade effekten av våra stridskrafter bäst kan uppnås” och är fastställd av Överbefälhavaren.

Ytterst grundar sig doktrinen på politiska beslut om hur Sveriges försvar skall utformas och hur Sverige skall samverka militärt med andra stater vid kris och krig.

Man kan ha synpunkter på den överordnade, politiskt fastslagna inriktningen av försvaret, vilket vi också har redovisat tidigare. Men doktrinens författare har att följa direktiven och se till att de kan omsättas i militär strategi och taktik.

Förutsättningarna för doktrinen finns angivna dels i Försvarsberedningens slutrapport Värnkraft dels i ÖB:s Militärstrategiskt koncept (MSD 16). Läs artikel

Vi återpublicerar här en artikel från 7 oktober 2020.

För att fira FN-stadgans tjugofemårsjubileum 1970, antog FN:s generalförsamling Declaration on Principles of International Law concerning Friendly Relations and Co-operation among States in Accordance with the Charter of the United Nations (“Friendly Relations”). Förslaget till resolution antogs utan reservationer den 28 september 1970.

Deklarationen innehåller sju principer, varav de viktigaste är nr 1 och nr 3.

Nr 1: Principen att staterna i sina internationella förbindelser skall avhålla sig från hot om eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende eller på annat sätt oförenligt med Förenta Nationernas ändamål.

Nr. 3: Principen rörande skyldigheten, i enlighet med stadgan, att inte ingripa i angelägenheter som faller inom annan stats egen behörighet.

Läs mer

”A month ago, the French authorities said that Wagner’s presence in Mali would be “incompatible”

with the retention of the French in Mali. But today, concretely, if Wagner arrives in Bamako, will the French close their base in Gao?

I note that in this official declaration of these 15 countries, including France, we condemn, but without threatening to withdraw. We don’t talk about it anymore.”

General Bruno Clément-Bollée, news.in-24.com, 29 december

Vi lägger ut repriser under jul och nyårshelgerna.

Detta inlägg publicerades den 12 september 2021.

När idéer har styrt världspolitiken har det lett till katastrofer. Detta gäller inte bara förhållandet mellan det traditionella väst och öst, mellan det atlantiska Europa och det slaviska, utan även inom ett väst där två block har stått mot varandra, som senast under 1900-talets bägge världskrig. Det gäller också en framtida konfrontation mellan ett västerland och ett österland, med fokus i Stilla havet, där väderstrecken blir något omkastade. Retoriskt har detta beskrivits som en kamp mellan demokrati och despoti, när det i själva verket rör sig om en tävlan i ekonomisk och politisk hegemoni.

Det skulle vara ödesdigert, om sådana synsätt åter omsattes i militär praxis. Kalla kriget 1945–91 var på sätt och vis en undantagsperiod. Det var en systemkonflikt, men syftet var inte att förgöra utan att hålla tillbaka och stabilisera. Naturligtvis fanns på ömse sidor anfallsplaner, som – om de hade satts i verket – kunnat utplåna stora delar av jordens befolkning. Men poängen är, att äventyrslusten fick ge vika för politisk klokskap. De krig som utkämpades var i huvudsak koloniala befrielsekrig och militära angrepp på stater som slog in på en oberoende väg inom ramen för systemkonflikten.

Läs mer

Den alliansfria rörelsen (NAM) har under hösten firat sitt 60-åriga jubileum vid ett toppmöte i Belgrad. Där deltog företrädare för över 100 stater. Mindre och medelstora länder dominerar rörelsen, men mäktiga stater som Indien och Sydafrika är medlemmar. Organisationen har 120 anslutna stater; till kretsen av stater som är listade som observatörer hör Brasilien, Kina, Mexiko och Ryssland.

Den alliansfria rörelsen är en sammanslutning med betydande tyngd.

Rörelsen formerades 1961. Grunden lades av stora statsmän som Indiens premiärminister Nehru, Jugoslaviens president Tito, Egyptens president Nasser, Ghanas president Nkrumah och Indonesiens president Sukarno.

Läs mer

Utrikesminister Ann Linde förklarade i Dagens Nyheter den 23 december att Sverige,  tillsammans med 15 andra länder, däribland Frankrike och Kanada, har undertecknat ett uttalande där den ryska paramilitära gruppen Wagners närvaro i Mali fördöms.

Länderna ”beklagar djupt” att Malis övergångsregering använder sina ”redan knappa tillgångar” för att betala utländska legosoldater i stället för att stötta den egna armén. Uttalandet siktar också in sig på den ryska regeringen, som uppges ge materiellt stöd till Wagners verksamhet i Mali.

Den typ av destabiliserade effekt som Wagnergruppens närvaro haft i andra länder måste motverkas i Mali, säger utrikesminister Ann Linde.

EU beslöt den 13 december om sanktioner mot gruppen som anklagas för att delta i konfliktområden som Centralafrikanska republiken (CAR) i syfte att underblåsa våld, plundra naturresurser och hota civila.

Även om ryska regeringen förnekar kopplingar till Wagnergruppen verkar det osannolikt att den skulle kunna verka utan direkt eller indirekt stöd från Ryssland.

Det finns heller ingen anledning att tro annat än att gruppen har gjort sig skyldig till övergrepp.

Legosoldater har alltid varit ökända och avskydda för att våldta och plundra. Det ligger i sakens natur att de som låter sig värvas som legosoldater knappast gör det för att delta i humanitära insatser i andra länder.

Det är fortfarande oklart i vilken grad Wagnergruppen verkligen kommer att vara på plats i Mali med soldater. Den maliska regeringen har tidigare meddelat att den avser att träffa avtal med gruppen. Helt nyligen meddelade man dock att det inte finns några legoknektar från Wagner i landet men att ett fåtal ryska statliga rådgivare hade varit på plats.

Samröre med legosoldater borde inte vara något nytt för vår regering.  Sverige har krigat i Afghanistan i 20 år där amerikanska legosoldater verkat både i stödjande funktioner och som direkt stridande för Kabulregeringen mot talibanerna.

Läs mer

Vi återpublicerar några tidigare artiklar.

Denna publicerades den 16 november 2019.

Henry Kissinger ägnar i sin läsvärda bok Diplomacy (1994) stort utrymme åt preussaren och järnkanslern Otto von Bismarck (1815–1898). Den Realpolitik som är så starkt förknippad med dennes namn analyseras. Kissinger är inte okritisk, men en klar beundran kommer onekligen till uttryck. Det är lätt att förstå.

Nog kan också en småstat som vår lära av Bismarcks sakpolitiska hållning: inga illusioner, pragmatism, kyla och sinne för realiteterna. Det är ett program som anger en uthållig riktning. Det är en hållning som är att föredra framför en politik, som alltför länge har tenderat att sväva iväg ad hoc, i en blandning av fromma, verklighetsfrämmande intentioner (reformering av FN:s säkerhetsråd), principlösa erkännanden av stater (Bosnien, Kosovo), klibbiga samarbeten med opålitliga juniormakter på interventionistiska premisser (Frankrike och Storbritannien), involvering i folkrättsstridiga interventioner (Libyen, Syrien, Irak och Afghanistan) och anpasslighet i förhoppning om stormaktsstöd (USA) i kritiska lägen. Vi behöver börja om, återställa vår ”grand strategy” och hålla fast vid den till sin kärna.

Läs mer