NEJ TILL NATO-MEDLEMSSKAP OCH DCA-AVTAL!
Are legal advisers not telling Biden that revenge killing of the type he threatened 26 Aug is unlawful, unethical and counter-productive–deep disregard for the ”rules based order”.
Mary Ellen O’Connell, Robert and Marion Short Professor of Law and Research Professor of International Dispute Resolution—Kroc Institute
Under efterkrigstiden kom moderniseringsteorier i svang – först i de akademiska seminarierummen, sedan på slagfälten och i djunglerna. När jag läste ekonomisk historia 1970, studerade vi Walt W. Rostows arbeten om vägen från traditionella jordbrukarsamhällen via industriell take-off till ihållande ekonomisk tillväxt. Det var en utvecklingsväg som alla länder ansågs böra följa. Och ville de inte göra det, fick man lov att tvinga dem med ”hjälpinsatser”.
Det var sådant som amerikanerna höll på med i Vietnam. Rostow var en av den amerikanska krigsmaskinens rådgivare. Allt detta kände vi till. Samhällen skulle bombas till modernitet av västerländskt snitt, i enlighet med Rostows uttalat stadieteori. På det sättet skulle kommunismens lockelser i Tredje världen motverkas. Resultatet blev ofta ett annat: högkulturer ödelades. Jemen är ett annat exempel på detta strategiska – sällsynt grymma – koncept. Folk blev fattigare, inte rikare.
Med boken Elin i mitt liv (Carlson Bokförlag 2021) ger Thage G Peterson en intressant tillbakablick på sin uppväxt i Bergs socken i Småland.
Han växte upp under mycket knappa förhållanden på 30- och 40-talet och fick bilda sig genom korrespondenskurser och folkhögskolor.
Vid sidan av sådana studier kom bekantskapen och samtalen med Elin Wägner att forma hans livssyn.
I sina memoarer skriver den erfarne amerikanske diplomaten William J. Burns om diplomatins förnyelse: The Back Channel. A Memoir of American Diplomacy and the Case for its Renewal (Random House 2019). Robert Cooper ger i The Amassadors. Thinking about Diplomacy from Machiavelli to Modern Times (Weidenfeld & Nicolson 2021) ett bredare perspektiv av ämnet, något även Henry Kissinger gör på över 900 sidor i boken Diplomacy (Simon & Schuster 1995). Samtliga dessa läsvärda böcker har ett stormaktsperspektiv.
Diplomati ur ett alliansfritt småstatsperspektiv ter sig något annorlunda, om man får tro svenska diplomaters memoarer. Här på sajten har vi tidigare uppmärksammat till exempel Anders Lindéns Diplomati och uppriktiga samtal (Se även referenser i slutet av anmälan.)
Nyligen gjorde vi på sajten en djupdykning i frågan om ensidiga sanktioner Nu har två framstående europeiska folkrättsprofessorer, TomRuys och Cedric Ryngaert, i The British Yearbook of International Law 2020, skrivit artikeln ”Secondary Sanctions: A Weapon out of Control? The International Legality of, and European Respones to, US Secondary Sanctions”.
Artikeln skrevs när president Trump var som mest aktiv vad gäller sanktioner, så frågan uppkommer om artikeln mist sin aktualitet med en ny president vid rodret? Artikelförfattarna tror inte det: ”Det amerikanska presidentvalet 2020 kommer sannolikt inte att göra någon skillnad, eftersom användningen av sekundära sanktioner tycks ha stort stöd över partigränserna i den amerikanska Kongressen.”
FN:s organ för skydd av mänskliga rättigheter, High Commissioner to Human Rights Council, är beläget i Genève. Nyligen tog man upp på dagordningen frågan om ekonomiska sanktioner och mänskliga rättigheter. Den framstående belgiske folkrättsprofessorn Tom Ruys framhöll: De senaste 20 åren har det uppstått en explosion av ensidiga sanktioner, med viktiga konsekvenser för åtnjutandet av mänskliga rättigheter runt om i världen. Han var särskilt orolig för den ökande användningen av extraterritoriella sanktioner. Detta väcker grundläggande juridiska problem.
Extraterritoriella sanktioner går ofta utöver vad den internationella rätten tillåter. Ett annat exempel är tillämpningen av USA:s sanktioner på alla transaktioner som genomförs i amerikanska dollar. Med tanke på USA:s dominerande plats i den globala handeln har detta en långtgående inverkan runt om i världen och förtjänar uppmärksamhet och ett ogillande av High Commissioner to Human Rights Council. Och med tanke på den förlamande effekten på ekonomin av de primära sanktionernas är det självklart att sekundära sanktioner kan ha negativa humanitära konsekvenser och kan påverka mänskliga rättigheter, inklusive rätten till utveckling. High Commissioner to Human Rights Council har en viktig roll att spela för att avslöja och motverka konsekvenserna av en sådan sanktionspolitik, framhöll Ruys.
Jag skall här försöka mig på en bedömning om hur Ryssland och dess politik kan komma att utvecklas de närmaste – 10 åren. När jag var ambassadör i Moskva hade vi en bedömningshorisont på cirka sex månader framåt. När jag tjänstgjorde i Peking under Kulturevolutionen på 1970-talet var vår erfarenhet att vi inte kunde veta vad som hände politiskt i dagsläget utan fick inrikta oss på att försöka förstå vad som hänt i det förflutna. Framtiden var höljd i dunkel. Dagens Ryssland är ett öppnare land än Kina, och några framtidstendenser bör kunna fastslås med viss säkerhet.
Många har citerat Churchills uttalande om Ryssland från den 1 oktober 1939: I cannot forecast to you the action of Russia. It is a riddle wrapped in a mystery inside an enigma; men man glömmer oftast fortsättningen på citatet: but perhaps there is a key. That key is Russian national interest. Så är det givetvis. Utifrån sina förutsättningar är Ryssland varken mindre eller mer rationellt än andra länder.
Anförande på möte till stöd för Julian Assange och om det svenska deltagandet i Afghanistanskriget. Den 11 september på Odenplan i Stockholm.
Arr: Stödkommittén för Julian Assange, Nationella Kommissionen för Mänskliga rättigheter Chile-Sverige och Folket i Bild Kulturfront.
Viktigare än något annat när det gäller deltagandet i kriget har varit att visa Sverige som en lojal partner till USA och Nato.
Det överskuggar alla andra mål som regeringen smyckat ut insatsen med, såsom kvinnors rättigheter, flickors skolgång med mera.
Utredningen om Sverige i kriget 2002–2014 som kom 2017 visade detta klart.
Nato definierade 11 september-attentaten som ett angrepp på hela alliansen och hänvisade för första gången till artikel 5 i Nato-stadgan som stipulerar ”en för alla – alla för en”.
USA var dock mindre förtjust över att hela alliansen skulle ställa upp när man inledde bombkriget den 7 oktober 2001. Man ville inte ha massa stater att hela tiden tvingas komma överens med och försinka insatsen.
USA valde Storbritannien och Kanada. Sedan fick övriga Nato komma med i Isaf.
Anförande på möte till stöd för Julian Assange och om det svenska deltagandet i Afghanistanskriget. Den 11 september på Odenplan i Stockholm.
Arr: Stödkommittén för Julian Assange, Nationella Kommissionen för Mänskliga rättigheter Chile-Sverige och Folket i Bild Kulturfront.
Idag, då det katastrofala kriget i Afghanistan är över och nederlaget för de USA-ledda styrkorna är ett faktum, har redan en omskrivning av historien börjat.
Försvarsministern tar inte orden USA och Nato i sin mun utan talar om att Sverige deltog i en insats av det ”internationella samfundet”.
Sverige kunde inte påverka någonting. ”Vi var bara en liten nation i koalitionen”, sade han samma dag som Kabul intogs den 15 augusti.
Annat var det då Sverige gick med i kriget och under de nästan 20 åren som vi varit med.
Då skulle Sverige ”göra skillnad”. Det handlade om skolor för barn, kvinnors rättigheter och bygga demokrati.
Det ursprungliga motivet från USA att, efter den 11 septemberattentaten, bekämpa terrorismen i form av al-Qaida föll bort när man efter några års krig kunde konstatera att landet hade högst ett par hundra al Qaida-medlemmar vilket var färre än i stater som Irak, Jemen och Somalia.
Att något var i grunden fel i den officiella förklaringen från svenska regeringar stod klart för alla som satt sig in i och följt kriget.
Inget land går i krig med ett annat för flickors rätt till skolgång.
Ur protokoll från riksdagens debatt den 13 september om Afghanistankriget.
Lars Adaktusson (KD): I förordet till en nyutkommen bok om Afghanistan tar socialdemokraten Thage G Peterson till orda. Peterson, som tidigare varit bland annat försvarsminister, kritiserar den svenska försvarsmaktens insatser. Han skriver att svenska soldater inte hade någonting i Afghanistan att göra.
Jag ska inte be Ann Linde recensera sin partikamrat, men eftersom han säger sig företräda ett brett motstånd mot Sveriges insatser vill jag ändå fråga: Hur kommer det sig att socialdemokratin inte förmår att stå samlad bakom svenska försvarsmakten och den personal som under flera år har riskerat livet i arbetet för humanitet och säkerhet i Afghanistan?
Utrikesminister Ann Linde ( S): Till skillnad från Lars Adaktusson kommer jag inte att kritisera mina partikamrater offentligt på något sätt. Jag konstaterar bara att socialdemokratin, som vi är nu, är helt eniga om att de svenska soldaterna, den civila personalen samt de som jobbar i en NGO och så vidare har gjort ett fantastiskt jobb. Vi stöder dem fullt ut. Vi tror inte att det hade varit möjligt att genomföra utvecklingssamarbetet i Afghanistan i 20 år utan de militära styrkorna, så de har fullt stöd från oss.
Vi återger här Thage G Petersons förord till Vitboken om kriget i Afghanistan som Adaktusson hänvisade till så att läsarna själva kan bilda sig en uppfattning:
FÖRORD
Denna vitbok är nödvändig för att inte krigets historia skall glömmas eller skrivas om och förskönas av dem som varit ansvariga.
Vitboken gör den viktiga granskning av kriget och motiven bakom som inte kommit fram i den av regeringen styrda utredningen 2017.
Sverige gick med i kriget inte av humanitära skäl som kvinnors rättigheter eller flickors rätt till skolgång utan av lojalitet med USA och Nato.
Vad vi nu kan befara är att afghanerna får skörda en draksådd som utländska stormakter sedan 40 år tillbaka sått genom blodiga interventioner och bombningar av hela byar och samhällen.
Det ohyggliga terrordådet i slutet av augusti 2021 på Kabuls flygplats vittnar om den efterbörd som nu av väst lämnas över till afghanerna att reda ut.
Det gäller mer än närvaro av terrorister som IS och al Qaida somplågar befolkningen. Den gigantiska uppgiften på längre sikt är att återuppbygga hela landet efter de utländska styrkornas förödande krig. Stormakternas cyniska söndra och härska-politik som ställt etniska grupper mot varandra är också något som afghanerna fått i arv.
Det är ett stort ansvar som måste utkrävas av främst USA att hjälpa landet reparera skadorna efter kriget.
Det mesta som har sagts och skrivits om USA:s krig i Afghanistan efter dess avslutande är förvirrat, och det kan inte gärna vara på annat sätt. Det svenska beslutet att gå i krig var viljestyrt. Den förespeglade utredningen om beslutet och dess följdverkningar får inte vara det. Här måste man få fram ett fullgott underlag, och det gäller inte minst de svenska operativa insatserna. En statlig utredning behövs, men det behövs också akademisk forskning. Den forskningen borde ha ett betydande inslag av icke-svensk expertis. Den får inte vara beroende av utsikter om framtida verksamhetsanslag. Den måste vara absolut självständig.
Hur ska man förhålla sig till en klassisk indisk bok som Arthasastra? Texten sattes på pränt för mer än tvåtusen är sedan. Den renderade följande omdöme av den tyske vetenskapsmannen Max Weber: ”…truly radical ’Machiavellianism’…compared to it, Machiavelli’s The Prince is harmless.”
Nå, det skadar inte att läsa Kautilya. Historiskt sett är hans person av betydande intresse. Men vad som framför allt motiverar en läsning idag är hans bestående aktualitet.
USA och dess allierade och partners (däribland Sverige) har drivits ut ur Afghanistan. Så är fallet trots att USA där tillämpat åtskilliga av Kautilyas härskartekniker, om än i moderniserad form. Arthasastra ger med sin klarhet och enkelhet perspektiv på dessa klassiska härskarstrategier; påminner om dem och tydliggör dem. Det verkar som om det finns behov av detta i vårt land där ledande politiker och media sprider de mest naiva föreställningar om vad som styr i stormaktspolitiken.
När det gäller uttåget ur Afghanistan skulle nog Kautilya ha nickat gillande: varför spilla krut på ett oändligt krig av ringa strategiskt intresse som det inte går att vinna, särskilt som det finns makter på annat håll som utgör den verkliga utmaningen; och man ska aldrig inleda ett krig utan att man har ett klart mål och är övertygad om att man kommer att uppnå det och vinna kriget.