utvald

Den 7 oktober var det tjugo år sedan USA startade kriget mot Afghanistan. Amerikanska och brittiska bombplan attackerade mål i hela landet.

Angreppet var ett brott mot FN-stadgans våldsförbud och i de två säkerhetsrådsresolutionerna direkt efter den 11 september ( 1368 av den 12 september och 1373 av den 28 september) ges inget mandat för USA att intervenera militärt.

Idag är det nästan tyst om kriget. Istället är det ett stort mediepådrag om situationen för afghanska medhjälpare till ockupationsmakterna.

Läs mer

Moderniseringsteorier har stjälpt mer än hjälpt. På 1970- och 80-talet fanns en övertygelse gränsande till förvissning om att nationalismen som ideologi och färdriktning var ett passerat stadium i samhällsutvecklingen eller i värsta fall en atavism. Synsättet var en smula egendomligt. Nationella befrielserörelser hade nyss ritat om världskartan. Svärmare för unionell enighet i Europa talade om nationalstatens bortdöende i pseudo-marxistiska termer, glömska av att det fanns olösta nationella konflikter såväl i Väst (basker, katalaner, korsikaner, nordirländare med flera) som i det nationellt underkuvade Öst.

När Tyskland ”återförenades” 1990 – en händelse som modernisterna aldrig hade förutspått eller ens önskat sig men som en del marxister, exempelvis Willy Brandt-sonen Peter, hade förespråkat – ville få tänka sig, att tyskarna hade fått ett Vaterland. Filosofen Jürgen Habermas hade lanserat motkonceptet Verfassungspatriotismus, troheten mot den inte i alla avseenden liberala grundlagen (med möjligheter till partiförbud, yrkesförbud, åsiktsförbud), som det enande kittet snarare än historien, språket, ödet. Och så sent som 2001 skrev den västtyske historikern Hans-Ulrich Wehler i ett elegant översiktsarbete, Nationalismus. Geschichte, Formen, Folgen (C. H. Beck), att det högsta målet för människors fredliga sammanlevnad inte kan vara en ”fetisch” som den suveräna nationalstaten, ”utan den författningsenliga garantin för mänskliga och grundläggande rättigheter i en funktionsduglig demokrati, jämte en politisk praxis som följer av denna värdegrund [Wertekanon]”.

Läs mer

Regeringen publicerade den 24 september 2021 en ”Statement of Intent on Enhanced Operational Cooperation”. Detta är en avsiktsförklaring, som försvarsdepartementen i Danmark, Norge och Sverige står bakom. I det kortfattade dokumentet säger försvarsministrarna att de knyter an till tankarna bakom det nordiska försvarssamarbetet genom Nordefco, där även Finland och Island ingår. Varför Finland inte står som avsändare av förklaringen kan jag bara spekulera om. Men finnarna är försiktiga och återhållsamma, och har en östlig granne att vårda relationen till utan att sända ut signaler som kan skapa omotiverad misstro.

Läs mer

Are legal advisers not telling Biden that revenge killing of the type he threatened 26 Aug is unlawful, unethical and counter-productive–deep disregard for the ”rules based order”.

Mary Ellen O’Connell,  Robert and Marion Short Professor of Law and Research Professor of International Dispute Resolution—Kroc Institute

Under efterkrigstiden kom moderniseringsteorier i svang – först i de akademiska seminarierummen, sedan på slagfälten och i djunglerna. När jag läste ekonomisk historia 1970, studerade vi Walt W. Rostows arbeten om vägen från traditionella jordbrukarsamhällen via industriell take-off till ihållande ekonomisk tillväxt. Det var en utvecklingsväg som alla länder ansågs böra följa. Och ville de inte göra det, fick man lov att tvinga dem med ”hjälpinsatser”.

Det var sådant som amerikanerna höll på med i Vietnam. Rostow var en av den amerikanska krigsmaskinens rådgivare. Allt detta kände vi till. Samhällen skulle bombas till modernitet av västerländskt snitt, i enlighet med Rostows uttalat stadieteori. På det sättet skulle kommunismens lockelser i Tredje världen motverkas. Resultatet blev ofta ett annat: högkulturer ödelades. Jemen är ett annat exempel på detta strategiska – sällsynt grymma – koncept. Folk blev fattigare, inte rikare.

Läs mer

I sina memoarer skriver den erfarne amerikanske diplomaten William J. Burns om diplomatins förnyelse: The Back Channel. A Memoir of American Diplomacy and the Case for its Renewal (Random House 2019). Robert Cooper ger i The Amassadors. Thinking about Diplomacy from Machiavelli to Modern Times (Weidenfeld & Nicolson 2021) ett bredare perspektiv av ämnet, något även Henry Kissinger gör på över 900 sidor i boken Diplomacy (Simon & Schuster 1995). Samtliga dessa läsvärda böcker har ett stormaktsperspektiv.

Diplomati ur ett alliansfritt småstatsperspektiv ter sig något annorlunda, om man får tro svenska diplomaters memoarer. Här på sajten har vi tidigare uppmärksammat till exempel Anders Lindéns Diplomati och uppriktiga samtal  (Se även referenser i slutet av anmälan.)

Läs mer

Nyligen gjorde vi på sajten en djupdykning i frågan om ensidiga sanktioner  Nu har två framstående europeiska folkrättsprofessorer, TomRuys och Cedric Ryngaert, i The British Yearbook of Interna­tional Law 2020, skrivit artikeln ”Secondary Sanctions: A Weapon out of Control? The International Legality of, and European Respones to, US Secondary Sanctions”.

Artikeln skrevs när president Trump var som mest aktiv vad gäller sanktioner, så frågan uppkommer om artikeln mist sin aktualitet med en ny president vid rodret? Artikelförfattarna tror inte det: ”Det amerikanska presidentvalet 2020 kommer sannolikt inte att göra någon skillnad, eftersom användningen av sekundära sanktioner tycks ha stort stöd över partigränserna i den amerikanska Kongressen.”

Läs mer

FN:s organ för skydd av mänskliga rättigheter, High Commissioner to Human Rights Council, är beläget i Genève. Nyligen tog man upp på dagordningen frågan om ekonomiska sanktioner och mänskliga rättigheter. Den framstående belgiske folkrättsprofessorn Tom Ruys framhöll: De senaste 20 åren har det uppstått en explosion av ensidiga sanktioner, med viktiga konsekvenser för åtnjutandet av mänskliga rättigheter runt om i världen. Han var särskilt orolig för den ökande användningen av extraterritoriella sanktioner.  Detta väcker grundläggande juridiska problem.

Extraterritoriella sanktioner går ofta utöver vad den internationella rätten tillåter. Ett annat exempel är tillämpningen av USA:s sanktioner på alla transaktioner som genomförs i amerikanska dollar. Med tanke på USA:s dominerande plats i den globala handeln har detta en långtgående inverkan runt om i världen och förtjänar uppmärksamhet och ett ogillande av High Commissioner to Human Rights Council. Och med tanke på den förlamande effekten på ekonomin av de primära sanktionernas är det självklart att sekundära sanktioner kan ha negativa humanitära konsekvenser och kan påverka mänskliga rättigheter, inklusive rätten till utveckling. High Commissioner to Human Rights Council har en viktig roll att spela för att avslöja och motverka konsekvenserna av en sådan sanktionspolitik, framhöll Ruys.

Läs artikel