utvald

Som våra läsare förhoppningsvis uppmärksammat är utgivarna av alliansfriheten.se varma anhängare av yttrande- och tryckfrihet och andra fri-och rättigheter såsom mötesfrihet, föreningsfrihet och demonstrationsfrihet. Vi har ambitionen att hålla oss hyggligt uppdaterade i dessa frågor och att efter förmåga förmedla kunskap vi inhämtar till läsarna. Vi är emellertid tacksamma för tips från våra läsare eftersom dessa spörsmål inte specialbevakas av oss.

Nedan följer en överblick över de nu mest akuta frågorna inom detta område.

FÖRBUD MOT RASISTISKA ORGANISATIONER

I maj i år lade en statlig kommitté fram ett betänkande om Ett förbud mot rasistiska organisationer (SOU 2021:27). Förslagen i betänkandet är nu föremål för remissbehandling och svar ska ha inkommit till justitiedepartementet senas den 6 september 2021.

Vi är emot dessa förslag.

Läs mer

Förenta staterna var en ockupationsmakt i Afghanistan; Sverige var också en ockupationsmakt. De bedrev båda – liksom alla därvarande, oinbjudna – aggression.

En ockupationsmakt kan aldrig vinna ett krig. Den måste bort, som tyskarna i Norge 1945. De som vinner ett krig, som de allierade 1945, kan ockupera med framgång: omskola, hjärntvätta de besegrade. Sedan dra sig tillbaka, med hedern i behåll.

En motståndsrörelse uppstår, när landets reguljära väpnade styrkor har misslyckats i sitt försvar av befolkningen. Den är en gerilla och har en bred bas men behöver inte vara demokratiskt uppbyggd.

Ockupanten inser sällan, att den angripne har alla fördelar: terrängen, befolkningen, tiden. Ockupation kostar mer än uppror; angrepp är dyrare än försvar.

Befrielser är ofta grymma, men ockupanten är den grymmare och förorsakar långt fler offer än den som sätter sig till motvärn, främst bland icke-stridande.

Ockupanten demoraliseras, medan den angripne stärker sin moral. Den som ockuperar ett land har mycket att förklara men har nästan aldrig något att anföra till sitt försvar. Vissa angripare avstår från ockupation, som Sovjetunionen efter fortsättningskriget i Finland, därför att den hade blivit dem en börda.

Den som ockuperar ett annat land behöver övertyga sina medborgare om det rättfärdiga i dådet; de angripna måste inte övertyga sig själva, eftersom alla är angripna. Quislingar finns, men de utgör alltid ett försumbart mindretal.

Läs mer

Kriget i Afghanistan har aldrig varit populärt i Sverige.

Det har från början funnits en bred opinion med personer från skilda läger från höger till vänster som menat att vi skulle ta hem soldaterna. År 2007 publicerades ett upprop i några av våra största dagstidningar om att ta hem trupperna.

Initiativtagare var bland andra Thage G Peterson, Hans Alfredsson, Eva Moberg och uppropet kom att undertecknas av fler än 7000 personer.

Solidaritet med Afghanistan och motstånd mot utländsk ockupation demonstrerades i vårt land även under 1980-talet då Svenska Afghanistankommittén bildades med huvuduppgiften att bilda opinion mot Sovjets ockupation.

I artikel nedan som vi återpublicerar från Svenska Dagbladet från 16 mars återfinns bland undertecknarna flera personer som var med och bildade Svenska Afghanistankommittén och flera som stod bakom uppropet 2007 att ta hem de svenska trupperna.

”Kriget i Afghanistan skamfläck för Sverige”

Ett avtal mellan talibanrörelsen och USA undertecknades den 29 februari. Vi som har kämpat mot kriget och mot Sveriges deltagande i kriget känner en stor glädje och lättnad över att vapnen tystnat. Ingen kan garantera att det innebär verklig fred, men om USA:s, Natos och andra allierades trupper (inklusive Sveriges) verkligen hemkallas innebär det ett stort steg på väg till fred.

Vi hoppas att det nu överenskomna dokumentet sätter stopp för att Afghanistan blir ett fäste och fristad för internationella terrorister och terrornätverk.

En helt annan fråga är om afghanerna klarar att på fredlig väg lösa alla de motsättningar som ackumulerats under utländskt förmyndarskap. 19 års ockupation (och före det ett decennium av sovjetisk ockupation) har satt djupa spår i nationen och att tro att de skulle läka över en natt är naivt. Läs artikel

Förre hovstallmästaren, översten av första graden Hodder Stjernswärd har avlidit i en ålder av närmare 97 år. Han utbildade sig till kavallerist och växlade under sin militära karriär mellan olika vapenslag. Hans sista operativa befattning var chefskapet för Livgardets dragoner (K1), tillika försvarsområdesbefälhavare och kommendant i Stockholm. Stjernswärd hade skånska familjerötter och levde under sina sista år i Ystad. Han var en hängiven anhängare av ett folkförsvar på den allmänna värnpliktens grund. På denna sajt har vi flera gånger länkat till artiklar i försvarspolitiska frågor som han skrev för Ystads Allehanda.

Vi länkar till en artikel i Svenska Dagbladet som skrevs med anledning av riksdagsbeslutet om att slopa allmänna värnplikten och till vilken Hodder Stjernswärd var en av undertecknarna.

Slopa inte värnplikten

Weimarrepubliken, tillkommen efter Tysklands nederlag i första världskriget, hade världens mest demokratiska författning, med många friheter inskrivna. Men den utvecklade tidigt en dålig politisk praktik. Utomparlamentariska aktioner var legio, men framförallt skapade mängden politiska mord bekymmer för dem som ville upprätthålla social stabilitet och politisk funktionalitet.

De allra flesta politiska morden kom från högerhåll. De understöddes av personer som tillhörde samhällseliten. Vänstern, mycket brett definierad, var fienden som skulle få sig smockor. Den extrema vänstern beväpnade sig och tillgrep våld, mer våld än nöden krävde, fast ändå i en mera begränsad omfattning. Alltför få försvarade republiken med alla dess skavanker. Även ledande – borgerliga och socialdemokratiska – politiker föll offer för kulor.

Läs mer

I en artikel av Norges förbindelseofficer vid Natos högkvarter, Martin Borg, behandlas frågan om hur militära styrkor kan föras över nationsgränser vid krig eller konflikt. Han hänvisar bland annat till en rapport från en expertgrupp, Center for European Policy Analysis (CEPA), som har analyserat Natos behov av transporter över gränser i Europa.

Ett av scenarierna är att Nato-styrkor från Norge förs över Sveriges territorium för att sättas in till försvar för Estland vid en konflikt.

Borg resonerar kring kraven på infrastruktur som vägar, broar, järnvägar, hamnar med mera för att möjliggöra militär mobilitet.

Både Norge och Sverige är med i EU:s Permanent Structured Cooperation (PESCO) för att skapa militär mobilitet, det vill säga underlätta förflyttning tvärs nationsgränser.

Borg ställer frågan hur det skulle vara möjligt att i en krissituation skicka militära brigader på väg norröver via Norges grannländer (Sverige och Finland) vid en krissituation.

Läs mer

Försvarsminister Peter Hultqvist intervjuades i Expressen den 5 augusti om det svenska deltagandet i Afghanistankriget.

På frågan om vad som uppnåddes svarade försvarsministern: ”Insatsen har varit nödvändig för stabiliteten i det här området.”

Men situationen är nu förändrad och läget är värre. Skälet är, menar han, beslutet att de utländska trupperna tas hem:

”Däremot är det ju så att den här utmarschen som nu har skett har ju lett till att den här situationen att man inte kan upprätthålla stabiliteten längre.”

Ansvaret är, om man får tro försvarsministern, något han kallar det internationella samfundets:

”Vi har ju agerat med det internationella samfundet”, och i det har Sverige inget ansvar för vad som sker:

”Vi är ju en liten nation i det här stora sammanhanget […] och vi kommer att agera på det sätt som övriga gör.”

Sverige tycks bara ha hängt med och svajat som ett rö för vinden.

Läs mer

Hur tas beslut att gå i krig? Hur ser processen ut som leder till fram till att strider inleds? Eller till att man istället väljer att förhandla i syfte att uppnå en fredlig lösning?

Ambassadör Örjan Berner gav förra året ut boken Krig eller fred på Carlsson Bokförlag som har en mycket intressant utgivning av fackböcker (http://www.carlssonbokforlag.se). Boken tar upp vissa kritiska säkerhets- och krigslägen, Berner skissar det faktiska läget, diskuterar och drar slutsatser. Någon gång har man invändningar; ofta håller man med. Det är så det ska vara när man äntligen får en verkligt intressant bok i händerna. Ibland är man helt enkelt för okunnig för att ha en egen uppfattning, något som dock inte gör läsningen mindre intressant.

Berner diskuterar många aspekter på frågan om krig och fred: Betydelsen av olika politiska ledares personligheter? Konsekvenserna av oförmåga att inse hur motparten tänker och planerar? Är grundad eller ogrundad optimism om egen överlägsenhet och segervisshet en premiss för att inleda krig?

Läs mer

Vi återpublicerar här ett inlägg från den 14 april 2020

Svensk militär strategi och planering utgår sedan länge från att ett anfall mot vårt land endast kan komma från ett håll. Det hållet heter Ryssland. Under kalla kriget var Sovjetunionen en stormakt som kontrollerade en oavbruten kuststräcka i Östersjön från Viborg i Finska viken fram till gränsen mot den gamla Hansametropolen Lübeck. Av detta har det allra mesta raderats ut och uppslukats av den forna motståndaren.

Anfall österifrån bygger på föreställningen om rysk revanschism. Revanschistiska företag av betydelse har emellertid inte förekommit någonstans på jordklotet efter andra världskriget. Avkolonialiseringen innefattade reträttstrider från gamla och nya imperier. De krig vi har sett efter 1991 har i första hand varit krig för att flytta fram positioner från kalla krigets segrarmakter. Revanschism brukar förknippas med en förlorarmakt.

Läs mer

”Världsordningen” är ett begrepp som alltmer intensivt virvlar runt i storpolitiska tal, ges passande och anpassat innehåll av think tank-”experter” och följsamma akademiker och transformeras sedan ned till våra dagliga media, och tas då oftast emot utan nämnvärd reflektion eller kritiskt omdöme. Ibland kvalificeras begreppet med hjälp av tillägg som den ”liberala”, den ”västliga” eller den ”regelbaserade” internationella ordningen. Begreppet är inte nytt och buden och tolkningarna är många. Det är på sitt sätt tveksamt om man kan tala om ”världsordningen” som ett begrepp i normal bemärkelse, men det är legitimt att använda termen om man är tydlig med vad som avses. Men det är ju långt ifrån alla.

Läs mer

Vi återpublicerar här en artikel från 28 februari 2020.

***

Vilka skyldigheter åligger en värnpliktig? Inte kan väl värnpliktiga tvingas att delta i en svensk väpnad styrka för militära insatser i utlandet? Nej, så är inte fallet.

Jag vet inte helt säkert om motsatsen antyds i ett regeringsförslag den 6 februari 2020 om förutsättningarna och ramarna för operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland. Förslaget, som redovisats här på sajten, ligger hos Lagrådet för yttrande. Det handlar bland annat om att riksdagen ska ge regeringen lagenlig rätt att fatta beslut om att sätta in väpnade styrkor till stöd för att hindra kränkningar av Finlands territorium. I förslaget nämns det i förbifarten, utan närmare förklaring, vilka som kan ingå i sådana väpnade styrkor:

Läs mer

Den 11 januari 1912 gör den lovande författaren Ludvig Nordström ett klipp ur Dagens Nyheter och klistrar in det i sin dagbok:

”August Strindbergs hälsotillstånd var under gårdagen i det närmaste oförändrat. – – – Strindberg fördriver tiden med läsning. Igår hann han med hälften av Ludvig Nordströms som bekant mycket omfångsrika bok Landsorts-bohème. Han förklarade att han är mycket intresserad av boken och finner att Nordström har rätt i många avseenden. Eventuellt kommer Strindberg sedermera att nedskriva några av de tankar som besjälat honom vid läsningen av Landsorts-bohème.”

Strindberg förbereder sig döden och avlider fyra månader senare. Dagen efter klippet, den 12 januari, är Lubbe och hans hustru Marika Stjernstedt, i dagboken kallad Gagga, bjudna till Hjalmar Branting och hans maka Anna, på Norrtullsgatan, ett stenkast från Strindbergs sista bostad. Den övriga gästen var John Landqvist, som skulle bli förste utgivare av Strindbergs samlade verk.

Läs mer