Efter finska kriget 1808–09, som Ryssland endast motvilligt inledde, pådrivet av Napoleon, och den åtföljande rikssprängningen har Ryssland inte vid något tillfälle utgjort en akut fara för Sverige. Under Krimkriget 1853–56, då brittiska örlogsfartyg seglade på Östersjön och tog krigsfångar på Åland, kunde Sverige ha hamnat i strid med Ryssland genom den så kallade novembertraktaten 1855 som slöt upp på Frankrikes och Storbritanniens sida, men denna hann inte sättas i verket, förrän kriget var över.
Novembertraktaten var en avvikelse från neutralitetspolitiken och en eftergift mot aktivister som ville erövra Finland åter inom gamla riksgränser. Fransksympatierna inom eliten övervägde. Ett par decennier senare inleddes en tyskorientering i svensk utrikespolitik, en opportunistisk anpassning till den nya makt som just hade blivit Kontinentaleuropas herre. Men Bismarcktyskland var inte aktivistiskt; det eftersträvade maktbalans i Europa och ville ha ett gott förhållande till Ryska riket.