Det är rätt besynnerligt att iaktta alla de svenska opinionsbildare och självutnämnda experter, så kallade pundits, som önskar, att spänningsnivåerna mellan Ryssland och de västliga makterna ska höjas. De oroar sig för att den nye amerikanske presidenten inte kommer att vara tillräckligt hård mot sin ryske motpart, att han inte ska läxa upp honom efter noter. Så mycket västerländsk civilisation och civilitet.
utvald
Allan Widman lämnar riksdagen
Efter valet 2022 lämnar Liberalernas Allan Widman riksdagen efter 20 år. Ett skäl han uppger är det ökade hemlighetsmakeriet kring förvarets satsningar.
Allan Widman har under hela sin tid i politiken varit en ihärdig förespråkare för ett svenskt Nato-medlemskap. Därav följer dock inte att han ensidigt ställt sig bakom uppbyggnaden av ett insatsförsvar, avsett främst för internationella operationer.
Han är tvärtom en av de mest profilerade förespråkarna i riksdagen för ett territorialförsvar av hela landet, och därav kommer mycket av hans kritik av den sneda satsningen på ett dyrt tröskelförsvar. I motioner och i den försvarspolitiska debatten har Widman pekat på behovet av fler armébrigader, och han ångrade i efterhand beslutet 2009 om att avskaffa värnplikten.
Han har vid flera tillfällen pekat på att den massiva satsningen på nya egenutvecklade försvarssystem som JAS och ubåtar stjäl resurser från uppbyggnaden av marktrupper. Därmed är han ganska ensam inom det borgerliga blocket om att uppmärksamma något som liknar ett militär-industriellt komplex där försvarsindustrin är intimt sammankopplad med politiska beslutsfattare.
Till Svenska Dagbladet (14/6) säger Widman: ”Vi har också en väldigt stark försvarsindustri i vårt land med starka kopplingar till den politiska makten.”
Avslöjar det politiska spelet kring Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan
Nu inser alla världen över att den USA-och Nato-ledda insatsen i Afghanistan var ett fiasko. De utländska trupperna håller på att dras tillbaka därifrån. Ingen politiskt ansvarig för kriget vill idag ta i det ens med tång.
Den 15 maj genomfördes i all tysthet en ceremoniell avslutning av Nato-insatsen i Kabul.
Den svenska flaggan halades utan närvaro av de annars så publicitetshungriga svenska politikerna som varit med om att besluta om kriget.
Man vill tiga ihjäl 20 års krig.
I det läget kommer en mycket angelägen granskning av beslutsfattandet i riksdag och regering om den svenska militära insatsen från starten 2002 till Isafs avslutande 2014.
Inbjudan från en regering bortom två militärkupper
Den 25 maj genomförde militären i Mali den andra kuppen på lite mer än ett år.
Sverige och övriga länder i specialförbandsinsatsen Takuba går nu vidare utan Malis regering, och insatsen styrs hädanefter från Paris istället för som tidigare från Malis huvudstad Bamako. Sverige deltar i Takuba med 150 man.
Försvarsminister Peter Hultqvist svarade 2 juni på en fråga i riksdagen om den svenska insatsen efter kuppen: ”Regeringskansliet följer noga den mycket oroande utvecklingen i Mali.” Han menade att ”i grunden har inte skälen till Sveriges breda engagemang i Mali ändrats”.
Grunden Hultqvist talar om är en inbjudan för över två år sedan av den då sittande civila regeringen i Mali. Denna inbjudan har från början lyfts fram som en fullgod folkrättslig grund för Sveriges militära deltagande i Takuba-insatsen.
Idag fyller den allmänna värnplikten 120 år
Med anledning av att den allmänna värnplikten fyller 120 år skriver Plikt- och prövningsverket i ett pressmeddelande om bakgrunden:
I juli 1900 fick generalstabschefen Axel Rappe regeringens uppdrag att utarbeta ett förslag till ny härordning byggd på förutsättningen att indelningsverket skulle avskaffas och den allmänna värnplikten utökas.
I januari 1901 lade regeringen von Otter fram en proposition om en ny härordning som följdes av en intensiv debatt i andra kammaren under maj månad 1901. Den 2 juni 1901 beslutade riksdagen om den nya härordningen och Sverige fick allmän värnplikt.
Våren därpå rycker cirka 30 000 svenska män in i svenska försvaret. Det är den första kullen av värnpliktiga i ett system där grundutbildningen är 150 dagar med tre repetitionsövningar och omfattar alla män mellan 21-40 år. Läs pressmeddelandet
Vi återpublicerar här ett debattinlägg om den allmänna värnplikten som också publicerades i Aftonbladet den 13 januari 2017.
Skydda gränsen – vi behöver värnplikten
Thage G Peterson och Lars-Gunnar Liljestrand
Utredningen om Försvarsmaktens personalbehov har sänts ut på remiss. Bristerna i personalförsörjningen är väl kända. De är en följd av riksdagsbeslutet 2009 att med voteringssiffrorna 153 mot 150 avveckla värnplikten. Rekryteringen till den yrkesarmé som skulle träda i stället har misslyckats.
Det förslag som nu ligger på bordet innebär ingen ändrad uppbyggnad av försvaret. Yrkesförsvaret ska kompletteras med pliktpersonal, men av varje årskull på cirka 100 000 av bägge könen ska endast 10 000 mönstra och av dem 4 000 tas ut för militär grundutbildning i syfte att fylla luckor i organisationen. De 4 000 ska vara särskilt motiverade för uppgiften.
Det rör sig med andra ord inte om ett på medborgerlig plikt baserat system där försvaret av det egna landet är en självklar medborgerlig skyldighet. Läs artikel
”
Finns Norden?
Artikeln publicerad i FiB/K nr 5-2021
Antarktis, Sydpolen, finns – med finns det ett Norden? Arktis, Nordpolen finns, men det är ju inte ett landområde eller en kontinent, och nu håller packisen där på att smälta. Stormaktskonflikter tornar upp sig. Donald Trump gjorde ett försök att köpa Grönland – med vilka pengar? – för att få ett framskjutet uppland i konkurrensen om råvaror och geopolitisk status. Ryssland är det stora arktiska landet och ingår i vad som kunde kallas Nordeuropa. Kineserna vill också ha en del av kakan, det vill säga fyndigheter på havsbottnen och handelsleder. Danmark och Norge är inte roade. Mitt igenom Island löper kontinentalsprickan.
För frihet, säkerhet och den demokratiska livsstilen
Malis valde president Ibrahim Boubacar Keïta störtades genom en militärkupp den 18 augusti förra året.
Utrikesminister Ann Linde skrev på twitter dagen efter kuppen att hon ”följer utvecklingen med oro”.
För Försvarsmakten var det dock business as usual:
”Vi följer utvecklingen noga på plats och som det ser ut nu kan vi fortsätta lösa våra uppgifter som vanligt. Det är inga svenska soldater som har påverkats av händelserna.” (Dagens Nyheter 19/8 2020))
Försvarsminister Peter Hultqvist sade ingenting. (Kuppen kommenterades på den här sajten.)
För mindre än en vecka sedan kom kupp nummer två.
Den 24 maj avsatte militären landets president Ba N’Daou, premiärminister Moctar Ouane och försvarsminister Souleymane Doucourelandets och förde dem till en militärbas utanför huvudstaden Bamako.
När detta skrivs har inga kommentarer influtit från svenska regeringen om den nya kuppen. Försvarsmakten har kort meddelat: ”Vi håller oss informerade om vad som händer och är i kontakt med FN, EU och Frankrike om den senaste utvecklingen” (Dagens ETC 27/5)
Veckans citat
”Det maliske militær har lige kidnappet landets præsident, premierminister og forsvarsminister. Og dagen efter stemmer flertallet af Folketingets partier så for at sende danske soldater ned og træne selvsamme maliske militær. Vi har også dokumentation på, at man tidligere har trænet kupmagere fra militæret i Mali, og vi ved, at de maliske sikkerhedsstyrker gang på gang er kædet sammen med drab og overgreb på civile. Det burde åbenlyst give anledning til, at man i det mindste lige så situationen an. Jeg gik tirsdag på talerstolen i Folketinget og advarede om udviklingen. Men både forsvarsministeren, udenrigsministeren og de øvrige partier fra SF til DF, men med undtagelse af Kristeligt Folkeparti, var tavse som graven og trykkede bare på knappen.”
Eva Flyvhholm , Enhedslisten
En trøblete avtale
Vi publicerar här med författarens tillstånd en text som varit publicerad i Klassekampen den 25 maj. (Utgivarna)
Selv verdens største militærmakt kan ikke være over alt alltid. USA står riktignok for mer enn 40 prosent av verdens militære utgifter. Men amerikanske styrker kan ikke lenger føre to kriger samtidig, mot Kina i sør og Russland i nord. Til det har de to rivalene blitt for sterke, etter flere års opprustning på 2000-tallet.
Kanskje er det slik vi må forstå den militære tilleggsavtalen fra april i år, mellom USA og Norge (Supplementary Defence Cooperation Agreement)? For siden 2018 har Pentagon fremforhandlet eksklusive rettigheter for bruk av NATOs territorium. Ikke med stormaktene Tyskland, Frankrike og Storbritannia. Men med de russiske randstatene, fra Norge i nord til Romania i sør. Med amerikanske flåtestyrker i Nord-Atlanteren og i Svartehavet (Andre og Sjettflåte) er dermed USA godt rustet til å demme opp for russiske fremstøt. Ikke ved å utplassere hundretusenvis av soldater, tanks og artillerienheter, som under den kalde krigen. Men ved å tilrettelegge for hurtige overføringer av styrker, som på kort varsel kan skyte ned russiske missiler, lamme strømnettet i Moskva, og slå ut kommandosystemene. For det er dette, ifølge den amerikanske forsvarsstrategien fra 2018, som skal avskrekke Russland: et uforutsigbart mønster av amerikansk synlighet og tilstedeværelse langs grensene.
Veckans citat
”Og der geografien gjør at Norge er i skuddlinja mellom de gamle kald-krigs-rivalene USA og Russland når det gjelder Arktis, så innretter regjeringen Solberg seg sånn at vi er midt i skuddlinja, vi er et eksplisitt militært mål. Med for alle praktiske formål å gjøre Norge til en base for USAs økende militære aktivitet i Arktis, så bidrar regjeringen til å skru konfliktnivået mellom USA og Russland opp. Tromsø som havn for amerikanske ubåter som etter alt å dømme er væpnet med kjernefysiske langdistanseraketter, og flybaser i Norge med amerikansk jurisdiksjon, er i strid med basepolitikken. Og det er i strid med Einar Gerhardsens perspektiv for Nato-medlemskap, nemlig at Norge skulle velge side for sikkerhet og demokrati, og mot sovjetisk diktatur. Men samtidig som vi valgte side, skulle vi også være en aktiv brubygger. Med endring av basepolitikken er vi dårligere brubyggere.”
Morten Strand, utenriksjournalist og -kommentator , Dagbladet den 24 maj
Flaggan halas
Den svenska försvarsmakten gick ut med ett kort pressmeddelande den 15 maj om att insatsen i Afghanistan ceremoniellt avslutades:
”Lördag den 15 maj genomfördes en historisk flaggceremoni i Kabul. I närvaro av chefen för den multinationella styrkan Resolute Support Mission (RSM) den amerikanske generalen Scott Miller och stora delar av hans stab. På insatsens högkvarter halades den svenska flaggan efter nästan 20 års närvaro i Afghanistan.”
Ingen av de politiskt ansvariga för Sveriges deltagande i kriget, vare sig från regeringen eller från riksdagen, hade funnit det mödan värt att komma.
Försvarsattachén vid svenska ambassaden i Kabul fick representera Sverige.
Annars har det under de 20 år Sverige krigat aldrig saknats svenska politiker som på plats velat framträda med svenska militärer och prisat insatsen och framgångarna i kriget.
Nu när alla vet att kriget var en katastrof vill ingen av de folkvalda ta i Afghanistanfrågan ens med tång.
Sega strukturer och utstuderad osannfärdighet
Även högt bildade personer kan se tillbaka med självkritisk förargelse på sin hybrisartade eu(ro)fori under åren efter kalla krigets slut. Nu skulle allt återgå till det normala i den realsocialistiska delen av Europa, visserligen inte utan starka doser av ekonomisk chockterapi. Istället för byråkrati: politik. Istället för letargi: marknadsekonomi. ”Kommunismen” var en parentes.