utvald

Den 11 februari skrev Håkan Lindgren i en understreckare i Svenska Dagbladet om Clive Hamiltons och Mareike Ohlbergs bok Den dolda handen. Lindgren uppger där att ”Kina äger helt eller delvis flera av Europas största hamnar bland dem Rotterdam och Antwerpen”.

Jag tog kontakt med ansvariga i både Rotterdam och Antwerpen och fick som svar att deras hamnar inte till någon del ägs av Kina: Rotterdams stad äger 70 procent av hamnen i Rotterdam och 30 procent ägs av den holländska staten. Antwerpens stad äger 100 procent av hamnen där. Båda hyr ut kajplats till olika företag.

Därför mailade jag SvD den 15 februari och skrev att det behövs en rättelse. Håkan Lindgren tackade och frågade om han fick vidarebefordra mitt mail till förlaget Daidalos, som har gett ut Ohlbergs & Hamiltons bok.

SvD ändrade texten i det digitala ”under strecket” enbart genom att det felaktiga tagits bort och med samma publiceringsdatum 11/2. Efter mitt påpekade med hänvisning till pressens etiska regler kom längst ned på sidan följande rättelse: ”I en tidigare version av artikeln uppgavs att Kina, helt eller delvis, äger flera av Europas största hamnar, bland dem Rotterdam och Antwerpen. Uppgiften om ägandet av just dessa hamnar, som är hämtad från boken ’Den dolda handen’, är dock bestridd. Korrekt är att Kina strategiskt köper in sig i hamnar och annan viktig infrastruktur runtom i världen.”

Återigen skrev jag: DET ÄR FORTFARANDE INTE KORREKT. Uppgiften är inte ”bestridd”, den är helt enkelt felaktig. Men texten står oförändrad kvar.

I pappersupplagan kom tisdag den 23 februari under ”veckans rättelse” på sidan 20 längst ned: ”I artikeln om boken ’Den dolda handen’ av Mareike Ohlberg och Clive Hamilton (11/3) uppgavs att ’Kina äger helt eller delvis flera av Europas största hamnar, bland dem Rotterdam och Antwerpen’. På webben har detta ändrats till ’Kina köper målmedvetet in sig i flera av Europas största hamnar’.” Återigen: det står inte att den första uppgiften var direkt felaktig.

Läsaren kan fortfarande tro att Kina äger en del av Europas två största hamnar. Men detta stämmer inte.

Svenska soldater i krig utomlands ger inga större rubriker numera. I utrikesdeklarationen sägs i en mening att militära insatser i Afghanistan, Irak och Mali bidrar till säkerhet och förebygger konflikter.

Om den nu största insatsen, den i Mali, noterar regeringen att säkerhetsläget är mycket oroande men att vi bidrar till säkerhet och utveckling i Sahel.

Insatserna i Mali och Sahel ökar dock snabbt i takt med att den militära situationen där blir allt värre. Av den samlade kostnaden för svenska militära utlandsinsatser på 1441 miljoner kronor svarar vårt totala deltagande i kriget i Sahel för 935 miljoner, det vill säga 65 procent.

Läs mer

Til 2018 var hensikten med forsvaret ‘å være en krigsforebyggende terskel’. Uten grenser til andre land i NATO var Norge ensomt og fredfullt utenfor NATOs kommando over Europa. Ved ikke å lagre atomvåpen og uten utenlandske baser var ikke Norge en trussel mot noen.

Fra 2018 er forsvarets hensikt endret til ‘sikre en troverdig avskrekking med basis i NATOs kollektive forsvar’.

I januar 2018 sa etterretningssjefen at den største trussel mot Norge er Nord-Atlanteren. Som om Norge ikke har grense til Russland, fienden som det sies?

USA dannet NATO for at en krig med Sovjet skulle kjempes i Europa. For å vinne krigen mot det nye Russland må skipstrafikk over Atlanteren gå uforstyrret. Russiske flåtestyrker fra Kola kan hindre denne trafikken, derfor skal nå norske fly og krigsskip bidra til å stanse russerne.

Den nye hensikt med forsvaret gjelder i fred og krig. Begrensninger er ikke angitt.

Å delta i avskrekking med basis i NATOs kollektive forsvar i fred og krig betyr at hele Norge med land, havner og flyplasser inngår i forsvaret.

Norges egnede stridsmidler til felleskommandoens bruk må følgelig også avgis. NATO-kommandoen kan ikke løse et forsvarsoppdrag uten å disponere styrker fra medlemslandene. Når norske flyavdelinger, U-båter og fregatter er stridsklare må de stilles under NATOs kommando i fred og krig. Norge som de andre NATO-land er redusert til styrkeprodusenter. Husk, Nord-Atlanteren er trusselen. La bombene over Norge falle.

Her ser vi sammenhengen med det svindyre kjøp av F-35: Norge skal krige for NATO, ikke for Norge.

En stor utenlandsk militær virksomhet over hele landet må forventes. Det står skrevet i regjeringens langtidsplan for forsvaret. Der er et men: Ordene må tolkes for å bli forstått. De er djevelsk formulert for å villede.

Carl Bildt och Jan Leijonhielm har var för sig på replikerat på vår artikel om svensk säkerhetspolitik. Vi skall här besvara några av de frågeställningar de tar upp.

För det första är det positivt att konstatera att Carl Bildt delar vår uppfattning att det näppeligen finns några militära hot mot Sverige allena, och vidare att en ensidig bilateral fixering vid USA knappast är klok. Inte heller Leijonhielm tycks resonera i termer av ett isolerat angrepp på Sverige.

Läs mer

I arga kommentarer till Hans Blix’ med flera artikel i Dagens Nyheter påstås, att den säkerhetspolitik för Sveriges del som dessa förespråkar är uttryck för ett ”förlegat tänkande”. Vad som är förlegat kan diskuteras. Nato skapades som en pakt av väststater under kalla kriget, men kalla kriget är för länge sedan över. För en del Nato-anhängare framstår alliansen höga ålder, 70 plus, som bevis på dess succé, och dess ålderdomlighet erkänns inte som på minsta sätt problematisk.

Inom internationell politik finns det onekligen parametrar med lång varaktighet. Monroedoktrinen från 1823 torde i lämpliga delar fortfarande vara amerikansk politik, med den viktiga skillnaden att Förenta staterna, när den antogs, skulle avstå från att lägga sig i de europeiska makternas ärenden. Många av dem hade då kolonier. Sedan blev USA självt en imperialistisk makt och en mästare på att göra andra stater till lydstater. Här ser man alltså en process av både kontinuitet och brott.

Läs mer

Efter Natos toppmöte den 18 februari förklarade generalsekreteraren Jens Stoltenberg att man inte binder sig för att följa överenskommelsen mellan talibanerna och USA om att alla utländska styrkor skall lämna landet den 1 maj.

Stoltenberg hävdar att talibanerna inte uppfyller sin del av överenskommelsen, dock utan att peka på något konkret.

Istället talar han svävande om att talibanerna måste ”förhandla i uppriktig anda”, ”minska den höga våldsnivån och stoppa samarbete med internationella terrorgrupper”.

Talibanerna har gett sin syn på efterlevnaden av överenskommelsen vid flera tillfällen tidigare och hävdat att man uppfyller förpliktelserna. I ett öppet brev till det amerikanska folket den 16 februari har talibanerna genom sin företrädare Abdul Ghani Baradar Akhund understrukit att man står fast vid villkoren och att alla utländska militära styrkor tillsammans med deras icke-diplomatiska personal, privata kontraktsanställda, rådgivare, utbildare och servicepersonal skall dras bort senast den 1 maj 2021.

Läs mer

Dagens Nyheters ledarskribent Gunnar Jonsson anklagar (16/3) Hans Blix med flera för att vara fångna i en förgången tids tänkande. Det är en anklagelse som dessa debattörer kan ta med ro. Traditionen har en stark tyngd i den mänskliga sammanlevnaden. Det är vanligen de som spekulerar, som har bevisbördan.

När det gäller svensk säkerhetspolitik, har denna bestått provet över generationerna. Tingstenlinjen på 1950-talet, med Nato-anslutning, och kampanjen för ett svenskt atomvapen var experiment som misslyckades – och det är det begravda tänkandet, som Gunnar Jonssons nu ansluter sig till. Han önskar, att Sverige ska tillhöra en alltmer offensivt ingripande kärnvapenallians.

Det är kanske inte så märkligt, att de långa linjerna förbises alternativt föraktas och förkastas i kvartalskapitalismens och spekulationsekonomins tidevarv. Turbulens har fått ett positivt egenvärde. Krafter, som yrkar på besinning och balans, beskrivs som hopplöst omoderna. En manikeistisk världsbild är vad vi påtrugas. Den finns det all anledning att opponera mot, liksom mot upprepade fake news-meddelanden om att neutrala Sverige hade en dold allians med Atlantpakten under kalla kriget.

Mera sans, mindre av idiotrusningar, är vad svensk säkerhetspolitik behöver just nu.

Den moderna partistaten är inte längre modern. Den byggdes upp av partier med massförankring i olika delar av samhället. Partierna organiserade och mobiliserade. Grupp- och klassintressen bröts mot varandra. Idag är de svenska politiska partiernas medlemsbaser kraftigt eroderade. Partiarbete har blivit en angelägenhet för funktionärer. Funktionärsskikten inom samtliga partier har likartad bakgrund och gemensamma framtidsutsikter.

Flinka administratörer och smarta PR-makare efterfrågas och belönas. De som faller utanför ramen kallas populister. I Sverige är de senare inte särskilt väl företrädda, och de som ger sig till känna inordnas snabbt i systemet. Ursprungliga profilfrågor suddas ut eller blir allas egendom. Finns det längre politiska käpphästar? Det är som om stabilitet har blivit ett överordnat mål, och när det talas om förändring, innebär det nästan alltid en återgång till ett tidigare jämviktsläge eller normalitet.

Läs mer

Anm: Artikeln först publicerad på unt.se den 9 februari.

***

Vi lever i mörka och oroliga tider. Och då avser jag inte enbart pågående covid-19-pandemi med dess hemska och tragiska effekter. Det finns också ett fenomen i den offentliga debatten som inger mig allt större oro, föreställningar som ger en falsk bild av verkliga förhållanden men som sprids och accepteras som vore de sanna. Det jag åsyftar är vår nu pågående försvarsdebatt eller ­– rättare sagt – Natodebatt.

Krav på svenskt Natomedlemskap uttalas ju i dag allt oftare och allt högljuddare. Ja, det låter nästan som om alla orosmoln skulle skingras om Sverige bara blev medlem av denna militärallians. För då skulle vi nämligen ”få hjälp” utifrån om, eller snarare när, vårt land utsätts för ett militärt angrepp.

Det är naturligtvis bra att någonting så viktigt som frågan om krig och fred diskuteras. Det bekymmersamma är dock att debatten förs på falska premisser, eftersom grundläggande fakta om vad ett Natomedlemskap innebär hela tiden förtigs.
Frågan reduceras just till detta att vårt land som formell medlem av Nato skulle vara garanterat hjälp i nödens stund. Däremot talar man sällan om myntets baksida, Natofördragets artikel 5, den så kallade ”musketörparagrafen”, en för alla, alla för en. Det är en kollektiv försvarsförpliktelse som innebär att om ett Natoland angrips militärt så måste alla övriga Natoländer ingripa till stöd för detta land. Visserligen brukar det ibland hävdas att varje medlemsland kan avgöra vilken form av stöd man är beredd att ge. Men sådana suddiga invändningar invaggar åtminstone inte mig i någon större säkerhet.

För det är just den kollektiva försvarsförpliktelsen som utgör skillnaden mellan att vara medlem eller enbart partnerland till Nato. Det skulle helt enkelt inte vara möjligt för ett Natoanslutet Sverige att förklara sig neutralt om krig utbröt och något annat Natoland blev militärt angripet. Och det viktiga med alliansfriheten, Bernadottelinjen eller ”1812 års politik” som den också kallas, har ju varit att Sverige därigenom under lång tid lyckats slippa krig och i stället fått njuta fredens välsignelser. Det är en politik som – speciellt för små stater i en värld av krigshungriga stormakter ­– visat sig synnerligen klok och förnuftig.

Läs mer