utvald

”Inga experiment” är budskapet i  en eftertänksam och tänkvärd huvudledare i lördagens Svenska Dagbladet (13/3), signerad Fredrik Johansson. Johansson lyfter fram den förnuftsstyrda västliga utrikespolitiken under kalla kriget, såsom den bedrevs främst av Konrad Adenauer och Helmut Schmidt, den ene kristdemokrat, den andre socialdemokrat. De var båda pragmatiker med starkt stöd i sina folkrörelsebaserade respektive partier. Inga samhällsomstörtare precis.

Fredrik Johansson anser, att man också efter kalla kriget har behov av ledare med sådana förhållningssätt och egenskaper. Och det kan man hålla med om.

Läs mer

USA:s bombangrepp mot shiitiska miliser i Syrien den 25 februari i år, som dödade 22 personer, har väckt skarp kritik från flera håll och fördömts av den syriska regeringen. Angreppet strider mot folkrätten. Insats av militärt våld mot en annan stat är laglig endast som svar på en väpnad attack. I det här fallet har Syrien dock inte attackerat USA.  En talesperson för Pentagon upplyste efter det amerikanska angreppet att USA hade konsulterat sina partner i koalition Operation Inherent Resolve (OIR) där även Sverige deltar med trupp.

Attacken utgick från flyg- och drönarbasen Ain al-Asad i västra Irak, som vaktas av omkring 30 norska soldater.

Basen attackerades den 3 mars genom raketbeskjutning från grupper som inte identifierats men som antas ha utfört angreppet som hämnd för den amerikanska bombningen i Syrien. En kontraktsanställd vid basen uppges ha blivit dödad.

I Norge har bland andra partiet Rødt begärt svar av den norska regeringen om den konsulterats av USA före angreppet den 25 februari som Pentagon sagt.

Läs mer

Det är inte lätt att vara statsrådet Damberg. Då får man på huden också för bra saker. Nu senast gäller upprördheten Mikael Dambergs nyliga kontakter med sin ryske inrikesministerkollega Vladimir Kolokoltsev. Dessa borde ha varit en normalitet. Det onormala är, att rutinmässiga förbindelser på högsta nivå med ett av våra grannländer – det största och det för vår säkerhet viktigaste – har legat på is under i runda tal ett decennium.

Att det har förekommit misshälligheter i relationen mellan de båda länderna är förvisso ingen hemlighet. Men sådana har ju funnits i sen tid, ehuru mindre skarpa, mellan Sverige och andra grannländer. Statsintressena överensstämmer inte till fullo; då bör man söka mötas på områden, där det föreligger sammanfallande intressen. Rysslands inrikesminister ville diskutera med Damberg bland annat frågor om terrorism och internationell kriminalitet. Borde Damberg ha avstått?

Läs mer

”De senaste årens mest spektakulära uppvisning i svenska politikers språkliga oförmåga inträffade för bara några år sen på den årliga sammankomsten i regi av Folk och Försvar. Alla politiska partier deltog, hundratals personer var där. Bombliberaler, högerpartister och andra Nato-anhängare ville förstora hotet från Ryssland. Riksdagen hade sen 2015 enats om att beskriva detta hot med formuleringen ”ett enskilt militärt angrepp mot Sverige är osannolikt”.

Och det kan väl de flesta av oss gå med på. Men för Nato-aktivisterna var det inte tillräckligt hotfullt. Så under ett års tid satt man i hårda förhandlingar med alla politiska partier för att få fram en mer kraftfull beskrivning av det ryska hotet. Till slut fick man med sig alla utom Vänsterpartiet på den nya formuleringen ”ett väpnat angrepp på Sverige kan inte uteslutas”.

Vad ingen närvarande politiker begrep var att denna ”skärpta” formulering i själva verket, och tvärt emot aktivisternas avsikt, hade minskat på det ryska hotet.

”Osannolikt” är nämligen till sin språkliga innebörd mer sannolikt än något som ”inte kan uteslutas”. Eftersom praktiskt taget ingenting i sinnevärlden kan uteslutas.

När statsminister Stefan Löfven i den fortsatta diskussionen råkade använda den äldre, och således mer hotfulla, formuleringen om ”osannolikt” väckte det bestörtning bland högerns konferensdeltagare. ”Ett haveri”, jämrade sig den liberale partiledaren Jan Björklund. Och enligt Ulf Kristersson (M) var det ”olyckligt” att Stefan Löfven ”backat från en skärpt formulering som vi jobbat med mer än ett år”. Han begrep alltså inte att man under all denna tankemöda mildrat i stället för skärpt formuleringen. ”

Jan Guillou, Aftonbladet 28 februari

Den 11 februari skrev Håkan Lindgren i en understreckare i Svenska Dagbladet om Clive Hamiltons och Mareike Ohlbergs bok Den dolda handen. Lindgren uppger där att ”Kina äger helt eller delvis flera av Europas största hamnar bland dem Rotterdam och Antwerpen”.

Jag tog kontakt med ansvariga i både Rotterdam och Antwerpen och fick som svar att deras hamnar inte till någon del ägs av Kina: Rotterdams stad äger 70 procent av hamnen i Rotterdam och 30 procent ägs av den holländska staten. Antwerpens stad äger 100 procent av hamnen där. Båda hyr ut kajplats till olika företag.

Därför mailade jag SvD den 15 februari och skrev att det behövs en rättelse. Håkan Lindgren tackade och frågade om han fick vidarebefordra mitt mail till förlaget Daidalos, som har gett ut Ohlbergs & Hamiltons bok.

SvD ändrade texten i det digitala ”under strecket” enbart genom att det felaktiga tagits bort och med samma publiceringsdatum 11/2. Efter mitt påpekade med hänvisning till pressens etiska regler kom längst ned på sidan följande rättelse: ”I en tidigare version av artikeln uppgavs att Kina, helt eller delvis, äger flera av Europas största hamnar, bland dem Rotterdam och Antwerpen. Uppgiften om ägandet av just dessa hamnar, som är hämtad från boken ’Den dolda handen’, är dock bestridd. Korrekt är att Kina strategiskt köper in sig i hamnar och annan viktig infrastruktur runtom i världen.”

Återigen skrev jag: DET ÄR FORTFARANDE INTE KORREKT. Uppgiften är inte ”bestridd”, den är helt enkelt felaktig. Men texten står oförändrad kvar.

I pappersupplagan kom tisdag den 23 februari under ”veckans rättelse” på sidan 20 längst ned: ”I artikeln om boken ’Den dolda handen’ av Mareike Ohlberg och Clive Hamilton (11/3) uppgavs att ’Kina äger helt eller delvis flera av Europas största hamnar, bland dem Rotterdam och Antwerpen’. På webben har detta ändrats till ’Kina köper målmedvetet in sig i flera av Europas största hamnar’.” Återigen: det står inte att den första uppgiften var direkt felaktig.

Läsaren kan fortfarande tro att Kina äger en del av Europas två största hamnar. Men detta stämmer inte.

Svenska soldater i krig utomlands ger inga större rubriker numera. I utrikesdeklarationen sägs i en mening att militära insatser i Afghanistan, Irak och Mali bidrar till säkerhet och förebygger konflikter.

Om den nu största insatsen, den i Mali, noterar regeringen att säkerhetsläget är mycket oroande men att vi bidrar till säkerhet och utveckling i Sahel.

Insatserna i Mali och Sahel ökar dock snabbt i takt med att den militära situationen där blir allt värre. Av den samlade kostnaden för svenska militära utlandsinsatser på 1441 miljoner kronor svarar vårt totala deltagande i kriget i Sahel för 935 miljoner, det vill säga 65 procent.

Läs mer

Til 2018 var hensikten med forsvaret ‘å være en krigsforebyggende terskel’. Uten grenser til andre land i NATO var Norge ensomt og fredfullt utenfor NATOs kommando over Europa. Ved ikke å lagre atomvåpen og uten utenlandske baser var ikke Norge en trussel mot noen.

Fra 2018 er forsvarets hensikt endret til ‘sikre en troverdig avskrekking med basis i NATOs kollektive forsvar’.

I januar 2018 sa etterretningssjefen at den største trussel mot Norge er Nord-Atlanteren. Som om Norge ikke har grense til Russland, fienden som det sies?

USA dannet NATO for at en krig med Sovjet skulle kjempes i Europa. For å vinne krigen mot det nye Russland må skipstrafikk over Atlanteren gå uforstyrret. Russiske flåtestyrker fra Kola kan hindre denne trafikken, derfor skal nå norske fly og krigsskip bidra til å stanse russerne.

Den nye hensikt med forsvaret gjelder i fred og krig. Begrensninger er ikke angitt.

Å delta i avskrekking med basis i NATOs kollektive forsvar i fred og krig betyr at hele Norge med land, havner og flyplasser inngår i forsvaret.

Norges egnede stridsmidler til felleskommandoens bruk må følgelig også avgis. NATO-kommandoen kan ikke løse et forsvarsoppdrag uten å disponere styrker fra medlemslandene. Når norske flyavdelinger, U-båter og fregatter er stridsklare må de stilles under NATOs kommando i fred og krig. Norge som de andre NATO-land er redusert til styrkeprodusenter. Husk, Nord-Atlanteren er trusselen. La bombene over Norge falle.

Her ser vi sammenhengen med det svindyre kjøp av F-35: Norge skal krige for NATO, ikke for Norge.

En stor utenlandsk militær virksomhet over hele landet må forventes. Det står skrevet i regjeringens langtidsplan for forsvaret. Der er et men: Ordene må tolkes for å bli forstått. De er djevelsk formulert for å villede.

Carl Bildt och Jan Leijonhielm har var för sig på replikerat på vår artikel om svensk säkerhetspolitik. Vi skall här besvara några av de frågeställningar de tar upp.

För det första är det positivt att konstatera att Carl Bildt delar vår uppfattning att det näppeligen finns några militära hot mot Sverige allena, och vidare att en ensidig bilateral fixering vid USA knappast är klok. Inte heller Leijonhielm tycks resonera i termer av ett isolerat angrepp på Sverige.

Läs mer

I arga kommentarer till Hans Blix’ med flera artikel i Dagens Nyheter påstås, att den säkerhetspolitik för Sveriges del som dessa förespråkar är uttryck för ett ”förlegat tänkande”. Vad som är förlegat kan diskuteras. Nato skapades som en pakt av väststater under kalla kriget, men kalla kriget är för länge sedan över. För en del Nato-anhängare framstår alliansen höga ålder, 70 plus, som bevis på dess succé, och dess ålderdomlighet erkänns inte som på minsta sätt problematisk.

Inom internationell politik finns det onekligen parametrar med lång varaktighet. Monroedoktrinen från 1823 torde i lämpliga delar fortfarande vara amerikansk politik, med den viktiga skillnaden att Förenta staterna, när den antogs, skulle avstå från att lägga sig i de europeiska makternas ärenden. Många av dem hade då kolonier. Sedan blev USA självt en imperialistisk makt och en mästare på att göra andra stater till lydstater. Här ser man alltså en process av både kontinuitet och brott.

Läs mer

Efter Natos toppmöte den 18 februari förklarade generalsekreteraren Jens Stoltenberg att man inte binder sig för att följa överenskommelsen mellan talibanerna och USA om att alla utländska styrkor skall lämna landet den 1 maj.

Stoltenberg hävdar att talibanerna inte uppfyller sin del av överenskommelsen, dock utan att peka på något konkret.

Istället talar han svävande om att talibanerna måste ”förhandla i uppriktig anda”, ”minska den höga våldsnivån och stoppa samarbete med internationella terrorgrupper”.

Talibanerna har gett sin syn på efterlevnaden av överenskommelsen vid flera tillfällen tidigare och hävdat att man uppfyller förpliktelserna. I ett öppet brev till det amerikanska folket den 16 februari har talibanerna genom sin företrädare Abdul Ghani Baradar Akhund understrukit att man står fast vid villkoren och att alla utländska militära styrkor tillsammans med deras icke-diplomatiska personal, privata kontraktsanställda, rådgivare, utbildare och servicepersonal skall dras bort senast den 1 maj 2021.

Läs mer

Dagens Nyheters ledarskribent Gunnar Jonsson anklagar (16/3) Hans Blix med flera för att vara fångna i en förgången tids tänkande. Det är en anklagelse som dessa debattörer kan ta med ro. Traditionen har en stark tyngd i den mänskliga sammanlevnaden. Det är vanligen de som spekulerar, som har bevisbördan.

När det gäller svensk säkerhetspolitik, har denna bestått provet över generationerna. Tingstenlinjen på 1950-talet, med Nato-anslutning, och kampanjen för ett svenskt atomvapen var experiment som misslyckades – och det är det begravda tänkandet, som Gunnar Jonssons nu ansluter sig till. Han önskar, att Sverige ska tillhöra en alltmer offensivt ingripande kärnvapenallians.

Det är kanske inte så märkligt, att de långa linjerna förbises alternativt föraktas och förkastas i kvartalskapitalismens och spekulationsekonomins tidevarv. Turbulens har fått ett positivt egenvärde. Krafter, som yrkar på besinning och balans, beskrivs som hopplöst omoderna. En manikeistisk världsbild är vad vi påtrugas. Den finns det all anledning att opponera mot, liksom mot upprepade fake news-meddelanden om att neutrala Sverige hade en dold allians med Atlantpakten under kalla kriget.

Mera sans, mindre av idiotrusningar, är vad svensk säkerhetspolitik behöver just nu.