NEJ TILL NATO-MEDLEMSSKAP OCH DCA-AVTAL!
Anders Björnsson
För denne utgivare har år 2020 huvudsakligen gått i det egna skrivandets tecken. Det blir mindre plats för läsning då. Ett antal läsefrukter ur årets skörd kan dock redovisas, även om dessa ligger något vid sidan av sajtens fokus. Kanske ger de trots allt en del uppslag för vår våra besökare.
Forsvarets Forum 23 november
”For amerikansk etterretning er «America first» ikke først og fremst et slagord fra en utgående president, men en kjensgjerning og en rettesnor. Slik har det vært gjennom det meste av amerikansk historie, uavhengig av hvem som har vært president. Amerikansk etterretning setter amerikanske interesser først. Dersom disse ikke samsvarer med norske eller danske interesser, og vurderes som viktige nok, er prioriteringen fra Fort Meade gitt.”
Bjørn Svenungsen, høgskolelektor ved Forsvarets Høgskole
Barack Obamas skriver i sin memoarbok A Promised Land om hur han beordrat drönarattacker mot både män och barn som han menade utgjorde ett hot eller skulle kunna utgöra ett hot.
Obama trappade upp drönarattackerna 10 gånger jämfört med sin föregångare George W. Bush.
Drönarattackerna var utomrättsligt dödande som kommenteras i artikeln nedan från boken Lagen mot krig. Boken i sin helhet kan laddas ned.
Targeted killings – utomrättsligt dödande
Lars-Gunnar Liljestrand
Targeted killings kallas den nya form av krigföring, som börjat tillämpas under 2000-talet, främst av USA men även av Israel.
Begreppet innefattar olika sätt att döda motståndare i andra stater utan att man förklarat krig mot landet och utan någon rättslig prövning. USA-administrationen började 2009 och 2010 att styra om sina militära insatser i ockuperade länder från att använda stora markstyrkor till att koncentrera sig på targeted killings genom bombflyg, nattliga räder med specialstyrkor och drönarattacker utförda med obemannade flygfarkoster som kan bestyckas med missiler och avfyras och styras från en plats långt från målet för attacken.
Nattliga räder i Afghanistan, som genomförs av USA:s specialstyrkor, innebär att man nattetid bryter sig in i hus, där det antas finnas motståndsmän. Räderna slutar ofta med att människor, ibland helt oskyldiga, skjuts, såras eller förs bort. Reuters uppgav den 24 februari 2011 att 600 människor hade dödats i nattliga räder bara under en 3-månadersperiod.
Antalet nattliga räder har tredubblats sedan 2009 från i medeltal 5 till 17 per natt år 2011 (Hallinan 2011). Ökningen av antalet drönare är markant. Före 11 september hade USA 50 drönarfarkoster och man planerar att nå 9 500 år 2012 enligt Nick Turse, en amerikansk journalist som undersöker den nya krigföringen. Turse uppger också att USA har cirka 60 baser runt om i världen som kan skicka drönare (Turse 2012).
Är neutralism liktydigt med isolationalism? Den påstridiga Nato-lobbyn vill få oss att tro det. Men det stämmer inte. Neutralism är strävan att stå utanför militära och även andra konfrontationer mellan stormakter eller stormaktsblock. Denna strävan förutsätter – eller åtminstone underlättas av – goda förbindelser med alla parter. Politiskt och militärt betyder det alliansfrihet.
Deltagandet i kriget i Afghanistan är den största svenska militära insatsen sedan Napoleonkrigen i början av 1800-talet. Kriget har medfört att det alliansfria Sverige kommit att framstå som lojal militär partner till USA och Nato.
Det är ett krig som motiverats på olika sätt under åren. Från början lojalitet med USA efter 11 september och terroristbekämpning till att det var en slags FN-operation, och sedan anfördes humanitära skäl som kvinnors rättigheter och flickors rätt till skolor, för att slutligen åter landa i lojalitet med USA.
Några lärdomar av krigsdeltagandet kan listas.
Krigshysteri
Krigshysterin efter 11 september var en avgörande och farlig grund. USA:s president Bush deklarerade ”War on terror” och hotade att alla stater antingen var med USA eller emot. Sveriges dåvarande försvarsminister Björn von Sydow erkände senare att Sverige gick med i kriget, februari 2002, av solidaritet med USA efter 11 septemberattentaten.
Just nu är amerikanska förband och flygplan baserade på Skaraborgs flygflottilj. Försvarsmakten uppger att det sker inom ramen för svenskt värdlandsstöd och är medverkan i en svenskledd övning som äger rum längs östersjökusten.
Övningen anges som en del av det bilaterala samarbetet mellan Sverige och USA.
Dagens Nyheter skriver (1/11) att under två veckors tid ska 120 amerikaner ihop med svenska enheter öva flygning på låg höjd, luftlandsättning, angrepp och evakuering.
Försvarsminister Peter Hultqvist har fått motta kritik under senare år för att Sverige alltmer deltar i Nato- och USA-övningar och att Sverige har bjudit in Nato-länder och främst USA att delta i våra egna övningar.
Försvarsministern har bemött kritiken och understrukit att övningarna görs så att de stärker det egna svenska försvaret och att vi bjuder in utländska styrkor att uppträda som motståndare för att träna vårt eget försvar mot en angripare.
Även scenarier som gäller kollektivt självförsvar, då vi blivit angripna, är legitima syften för gemensamma övningar.
Den övning som nu pågår är av ett annat slag.
Sverige deltar sedan 2014 i FN-styrkan Minusma i Mali. Minusma består av drygt 13000 soldater från olika afrikanska och västländer och har ett mandat från FN:s säkerhetsråd för en fredsfrämjande insats att för skydda befolkningen och skapa förutsättningar för en stabil stat.
Förutom Minusma finns andra internationella styrkor på plats: EU:s utbildningsstyrka EUTM med 620 soldater, de regionala trupperna från Burkina Faso, Mali, Mauritanien, Niger och Tchad som benämns FC-G5S med 5000 soldater samt den helt franskbemannade styrkan Barkhane med 5100 soldater. Frankrike sätter dessutom upp en ny specialstyrka, Takuba, där Sverige kommer att delta med början nästa år.
Totalförsvarets Forskningsinstitut, FOI, har gjort en undersökning (FOI-R–4915—SE) av hur samarbetet mellan dessa styrkor fungerar, Synergies Between Military Missions in Mali, av Elin Hellquist and Tua Sandman.
Rapporten bygger på intervjuer med elva svenska militärer som deltagit i Minusma och EUTM och publicerades den 20 mars 2020, vilket var före militärkuppen i augusti och före riksdagsbeslutet i juni om Sveriges deltagande i Takuba.
Den fråga man vill få besvarad är: Does the coexistence of military missions in Mali translate into synergies? (Rapporten är på engelska.) Frågan har inget entydigt svar efter att intervjuerna sammanställts. Det finns områden där det gått att samarbeta, som när det gäller transporter, skydd av baser och samutnyttjande av sjukvårdsresurser.
Utgången av det amerikanska presidentvalet år 2020 påverkar nog endast i ringa mån Sveriges förhållande till USA. Förenta staterna är en stor och mäktig stat som vi alltid måste ha ett gott förhållande till, oavsett vem som där innehar regeringsmakten. Det gäller även vårt förhållande till andra stora makter. Relationen bör vara en av ömsesidighet. Stormakten kan inte bortse från den lilla staten – småstaterna är många – i sitt agerande. Den svenska statsledningens bedömning av USA:s krig i Vietnam och Indokina var inte avgörande men inte heller utan betydelse för hur detta krig avslutades, i detta fall till den stora maktens nesa.
Den amerikanske historikern Stephen Wertheims nya bok Tomorrow, the world . The birth of U.S. global supremacy (The Belknap Press of Harvard University Press, 2020) är värd att uppmärksammas.
Amerikaner hävdade tidigt att deras nation var exceptionell därför att man inte sökte militär överhöghet över den resterande världen. Många skulle ifrågasätta detta, då Amerikas förenta stater 1898, efter ett krig med Spanien, kom att hålla Filippinerna och Porto Rico som kolonier. Härigenom bröts ett mönster, då man tidigare endast haft begär efter land i närheten. Men USA sökte alliansfrihet och var inte intresserat av europeiskt intrigspel; ”they promoted international law as an alternative to rivalry and conflict”, framhåller Wertheim.
Förvisso gick USA in i första världskriget 1917, “but in order to defend its legal rights as a neutral state rather than reconfigure the European balance of power”. Samtidigt önskade många amerikaner att en världsorganisation bildades, som kunde garantera den kommande freden.
”Hur ska DN granska Thunberg efter det här?” frågar sig en av de publicistiska cheferna på Hufvudstadsbladet, Lena Skogberg, sedan Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski under en dag abdikerat från befattning och låtit Greta Thunberg utföra hans sysslor.
Frågan är något skruvad. Utgångspunkten tycks vara att Wolodarski är en diktator som bestämmer över allt som står i hans tidning. Så är det knappast. Som ansvarig utgivare har han ett absolut ansvar, ett ensamansvar, för som allt som DN publicerar. Men Wolodarski har givetvis subalterna avdelningschefer, som i praktiken leder det journalistiska arbetet på tidningen och träffar viktiga avgöranden.
Själv är Peter Wolodarski medlem i en exklusiv församling, European Council on Foreign Relations. En av dess tre ordförande heter Carl Bildt. Bland medlemmarna märks ett antal nuvarande och tidigare statschefer, regeringschefer, utrikesministrar, försvarsministrar, ambassadörer från alla europeiska stater utom Ryssland, Vitryssland, Island, Moldavien och Ukraina (samt Georgien, som faktiskt tillhör Europarådet). Förutom Wolodarski ingår även Le Mondes chefredaktör Sylvie Kauffmann bland fåtalet publicister i rådsförsamlingen.
Göran Frisk och Malin Gunnesson ställer i en artikel på Kungliga Krigsvetenskapsakademins blogg frågan varför marinen under alla dessa år med återkommande ubåtsjakter aldrig lyckats sänka en främmande ubåt.
De undrar om det är brist på viljan hos de politiskt ansvariga:
”Men hur är det med den politiska viljan att låta marinen göra sitt jobb? Det är klart att det skulle bli stelt och tråkigt i förhållande till Ryssland när vi sänker den första ubåten. Ryssland skulle bli mer hotfullt och aggressivt. Men det kan vara värt att betänka att det finns vissa konflikter som är värda att ta.”
Det är knappast klarläggande, och författarna reder inte ut frågan om hur den stående ordern till försvaret att möta kränkningar är utformad.
Den 7 oktober 2001 angrep USA och dess närmaste allierade Afghanistan. Bombkriget ledde till att talibanerna drevs bort från makten.
Angreppet saknade mandat från FN:s säkerhetsråd och har aldrig i efterhand sanktionerats av FN.