Utgången av det amerikanska presidentvalet år 2020 påverkar nog endast i ringa mån Sveriges förhållande till USA. Förenta staterna är en stor och mäktig stat som vi alltid måste ha ett gott förhållande till, oavsett vem som där innehar regeringsmakten. Det gäller även vårt förhållande till andra stora makter. Relationen bör vara en av ömsesidighet. Stormakten kan inte bortse från den lilla staten – småstaterna är många – i sitt agerande. Den svenska statsledningens bedömning av USA:s krig i Vietnam och Indokina var inte avgörande men inte heller utan betydelse för hur detta krig avslutades, i detta fall till den stora maktens nesa.
utvald
Imorgon, världen
Den amerikanske historikern Stephen Wertheims nya bok Tomorrow, the world . The birth of U.S. global supremacy (The Belknap Press of Harvard University Press, 2020) är värd att uppmärksammas.
Amerikaner hävdade tidigt att deras nation var exceptionell därför att man inte sökte militär överhöghet över den resterande världen. Många skulle ifrågasätta detta, då Amerikas förenta stater 1898, efter ett krig med Spanien, kom att hålla Filippinerna och Porto Rico som kolonier. Härigenom bröts ett mönster, då man tidigare endast haft begär efter land i närheten. Men USA sökte alliansfrihet och var inte intresserat av europeiskt intrigspel; ”they promoted international law as an alternative to rivalry and conflict”, framhåller Wertheim.
Förvisso gick USA in i första världskriget 1917, “but in order to defend its legal rights as a neutral state rather than reconfigure the European balance of power”. Samtidigt önskade många amerikaner att en världsorganisation bildades, som kunde garantera den kommande freden.
Ett granskande öga
”Hur ska DN granska Thunberg efter det här?” frågar sig en av de publicistiska cheferna på Hufvudstadsbladet, Lena Skogberg, sedan Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski under en dag abdikerat från befattning och låtit Greta Thunberg utföra hans sysslor.
Frågan är något skruvad. Utgångspunkten tycks vara att Wolodarski är en diktator som bestämmer över allt som står i hans tidning. Så är det knappast. Som ansvarig utgivare har han ett absolut ansvar, ett ensamansvar, för som allt som DN publicerar. Men Wolodarski har givetvis subalterna avdelningschefer, som i praktiken leder det journalistiska arbetet på tidningen och träffar viktiga avgöranden.
Själv är Peter Wolodarski medlem i en exklusiv församling, European Council on Foreign Relations. En av dess tre ordförande heter Carl Bildt. Bland medlemmarna märks ett antal nuvarande och tidigare statschefer, regeringschefer, utrikesministrar, försvarsministrar, ambassadörer från alla europeiska stater utom Ryssland, Vitryssland, Island, Moldavien och Ukraina (samt Georgien, som faktiskt tillhör Europarådet). Förutom Wolodarski ingår även Le Mondes chefredaktör Sylvie Kauffmann bland fåtalet publicister i rådsförsamlingen.
Det krävs order om sänkning i IKFN
Göran Frisk och Malin Gunnesson ställer i en artikel på Kungliga Krigsvetenskapsakademins blogg frågan varför marinen under alla dessa år med återkommande ubåtsjakter aldrig lyckats sänka en främmande ubåt.
De undrar om det är brist på viljan hos de politiskt ansvariga:
”Men hur är det med den politiska viljan att låta marinen göra sitt jobb? Det är klart att det skulle bli stelt och tråkigt i förhållande till Ryssland när vi sänker den första ubåten. Ryssland skulle bli mer hotfullt och aggressivt. Men det kan vara värt att betänka att det finns vissa konflikter som är värda att ta.”
Det är knappast klarläggande, och författarna reder inte ut frågan om hur den stående ordern till försvaret att möta kränkningar är utformad.
Krig under 18 år i Afghanistan
Den 7 oktober 2001 angrep USA och dess närmaste allierade Afghanistan. Bombkriget ledde till att talibanerna drevs bort från makten.
Angreppet saknade mandat från FN:s säkerhetsråd och har aldrig i efterhand sanktionerats av FN.
Vänskap!
Den svenska statsledningen, enkannerligen den alltmer problematiske försvarsminister Peter Hultqvist, har utnämnt Ryssland till vårt lands primära antagonist. (Kina på andra sidan jordklotet kommer inte långt därefter.) Detta är minst sagt obetänksamt. Vårt land har inga akuta och naturliga fiender, eftersom inga andra länder hyser några fientliga avsikter mot oss. (Intressemotsättningar är en annan sak.)
Veckans citat
”Denna vecka går för mig i tecknet av FN 75 år. Misstro, konflikter o klimatkris. Men vi får inte glömma: Fungerande FN o folkrätt är första försvarslinjen för små o medelstora stater.
Låt oss minnas alla svenska insatser för FN.”
Jan Eliassons tweet
Slå vakt om alliansfriheten!
Regeringens proposition om totalförsvaret 2021–2025 innebär ett allvarligt avsteg från den svenska alliansfrihetspolitiken.
Regeringen målar i mörka färger upp det säkerhetspolitiska läget i Sveriges närområden. Allt är Rysslands fel: Det är Ryssland som bedriver militär verksamhet längs sina gränser och som hotar Sverige
De ryska aggressionerna mot Georgien och Ukraina för 12 respektive 6 år sedan – vilka bottnade i motsättningar till följd av Sovjetunionens upplösning – bevisar att Ryssland har onda avsikter även mot de baltiska och nordiska länderna.
Moderniseringen av de ryska stridskrafterna för att möta de mångfaldigt starkare amerikanska styrkorna tas till intäkt för ryska aggressiva avsikter på Nordkalotten, i södra Östersjöområdet och i Svartahavsområdet, när det i själva verket är USA och Nato som flyttar fram sina militära positioner, i synnerhet på Nordkalotten, i Östersjön och i Polen och Baltikum.
Soldater i Irak tjänar inga svenska nationella intressen
Regeringen lade den 14 oktober fram en ny proposition till riksdagen om fortsatt svensk styrka i den USA-ledda Operation Inherent Resolve (OIR), till och med den 31 december 2021.
Sedan USA avrättade ledaren för iranska revolutionsgardets specialstyrka Quasem Suleimani med en drönattack i början på året har strider mellan de amerikanska OIR-styrkorna och Iranstödda miliser i Irak trappats upp.
Raketattacker mot OIR-baser genomfördes under vintern. Även OIR-styrkor från andra västländer attackerades, vilket vi tidigare kommenterat på den här sajten.
Iraks regering har varnat för att USA och Iran kan komma att föra in sina strider på irakisk mark, och det irakiska parlamentet har krävt att alla utländska styrkor dras bort från landet. I norra Irak har Turkiet vid flera tillfällen gått in på irakiskt territorium i jakt på kurdiska miliser.
Propositionen går inte närmare in på den komplexa situationen och inblandningen från olika parter i landet.
Regeringen: USA avgör hur länge vi är kvar i Afghanistan
Regeringen lägger en ny proposition om fortsatt svensk trupp i Afghanistan i den Nato-ledda insatsen Resolute Support Mission (RSM) . Mandatet gäller till slutet av 2021 och styrkan skall bestå av högst 50 personer.
Det är en bedrövlig bild regeringen tecknar av situationen i landet efter 19 år av utländsk ockupation. Mödra- och barndödligheten har minskat kraftigt men är fortsatt hög och läskunnigheten låg. Över 80 procent av befolkningen lever under fattigdomsgränsen. Omfattande korruption fortsätter att hämma landets utveckling. De humanitära behoven fortsätter att vara mycket omfattande. Kvinnor och barn är särskilt utsatta och drabbas hårt av säkerhetsläget.
Beskrivningen av presidentvalet i september 2019 är inte särskilt klargörande. Det genomfördes ”bättre tekniskt än tidigare”. I själva verket avspeglade valet att regeringen i Kabul inte har kontroll och inte heller tydligt stöd. Ännu idag är det osäkert vad valresultatet verkligen var. Av 9,6 miljoner röstberättigade uppskattas omkring 1.6 miljoner ha röstat men fortfarande är det ingen som vet.
Facit av den utländska interventionen är tydligt. Landet har slitits sönder av bombangreppen (som fortsätter än idag), hundratusentals har dödats och sårats och miljoner drivits på flykt inne i landet eller ut ur landet.
Talibanernas företrädare och USA slöt ett avtal i februari 2020 om att alla utländska förband skall dras tillbaka före maj 2021. Nu fortsätter förhandlingar mellan talibanrörelsen och regeringen i Kabul om ett fredsavtal.
För Sveriges del borde det vara skäl nog att nu en gång för alla dra bort den svenska styrkan. Likväl vill regeringen fortsätta, vilket endast kan förklaras av att den vill visa lojalitet med USA. Regeringen skriver att vårt bidrag till RSM är ”en del i en strategisk helhet, och i linje med slutsatserna i betänkandet Sverige i Afghanistan 2002–2014 (SOU 2017:16)”. Bakom den formuleringen ligger att betänkandet mynnade ut i en enda slutsats, nämligen att Sverige visade sig som en pålitlig och lojal partner till Nato.
Veckans citat
”Finland bedriver en utrikes- och säkerhetspolitik som syftar till att förstärka Finlands internationella ställning, trygga självständigheten och den regionala integriteten, förbättra Finlands och finländarnas säkerhet och välfärd samt upprätthålla samhällets funktionsduglighet. Utrikes- och säkerhetspolitikens viktigaste mål är att förhindra att bli indragen i en konflikt. Finland bedriver en aktiv stabilitetspolitik för att avstyra militära hot och minska på spänningar. Finland godtar inte att dess territorium utnyttjas i fientliga syften mot andra stater. […]
Finland är ett militärt alliansfrit land, som upprätthåller det egna försvarets trovärdiga kapacitet.”
Ur rådande finska regeringsprogrammet från 2019
Nya regementen inte för Sveriges försvar
I regeringens försvarsproposition för 2021–2025, som presenterades den 15 oktober, föreslås nya militära utbildningar på flera orter i landet och förslag till inriktning för det civila försvaret. I media har det beskrivits som att ”försvaret skall synas i hela landet”. Parollen är missvisande. Det handlar inte om ett försvar för hela territoriet.
Propositionen är unik genom att i omvärldsanalysen Ryssland utpekas som fienden på ett sätt som saknar motstycke hos oss sedan Herbert Tingsten under kalla krigets värsta period. Ryssland anges som ensamt skyldigt till den ökade spänningen i östersjöområdet och till rustningskapplöpningen på Nordkalotten. Flera av förslagen till försvarets utbyggnad och inriktning måste ses i ljuset av den här närmast enögda hotbildsanalysen som regeringen presenterar.
Försvaret byggs ut, vilket är nödvändigt. Markstyrkorna skall öka men som en fortsättning på ett tröskelförsvar som baseras på att om möjligt avhålla från angrepp, och för det fall detta misslyckas gäller det att förlita sig på militär hjälp från Nato och USA.
Tröskelförsvaret utgörs främst av flyg, ubåtar och missiler, och de områdena tar fortsatt största delen av budgeten.
Idag har Sverige en och en halv fullt utrustad och övad mekaniserad armébrigad. År 2030 skall det finnas tre. Utöver brigaderna, kärnan i markförsvaret, skall några bataljoner sättas upp som lokalförsvarstyrkor. Det sker med nya regementen som skall nå full kapacitet 2026–2030.
Regementenas roll väcker frågor om försvarsstrategin. Är de främst till för vårt eget försvar mot en angripare, eller är de ett led i en alltmer uttalad linje att redan i fredstid länka in Sverige på ena sidan i en kommande stormaktskonflikt?