NEJ TILL NATO-MEDLEMSSKAP OCH DCA-AVTAL!
Militärkuppen i Mali den 18 augusti ställer frågor om närvaron av svenska soldater.
Sverige deltar i FN-styrkan Minusma och kommer, enligt beslut i riksdagen, senare i år eller början av nästa år att delta med trupp i den franskledda insatsstyrkan Takuba. Svenska regeringen har lagt stor vikt vid att trupperna både i Minusma och Takuba har en inbjudan från Malis regering.
Den regeringen är nu störtad av en militärjunta som uppger att den kommer att styra landet i tre år och sedan genomföra val.
Robert Michael Gates var mellan 2006 och 2011 USA:s försvarsminister, det vill säga han tjänstgjorde för både president George W. Bush och president Barack Obama. Mellan 1991 och 1993 hade han varit CIA-chef. Gates har nu skrivit en intressant bok: Exercise of Power: American Failures, Successes, and a New Path Forward in the Post-Cold War World (Knopf 2020).
Gates är starkt kritisk till USA:s tidigare politik som gått ut på att infoga Ukraina och Georgien i Nato. Samtidigt är Ukrainas självständighet viktig för USA och Väst. Han är inte imponerad av USA:s (bristfälliga) diplomatiska ansträngningar.
Gates verkar mer bländad av det faktum att bara tre veckor efter det att den saudiske journalisten Jamal Khashoggi mördades, beslöt en saudisk fond att investera 10 miljarder US-dollar i Ryssland samtidigt som Ryssland skulle bygga en petrokemisk anläggning i Saudiarabien. Han noterar även att Ryssland vill ha en roll när det gäller att forma Libyens framtid och få en bit av dess oljeindustri. Gates finner det även remarkabelt att två av USA:s närmaste allierade, Israel och Turkiet, gjort pilgrimsfärder till Moskva och öppnat kanaler för militära operationer i Syrien.
Sverige deltar med militär trupp sedan 2015 i den USA-ledda koalitionen Operation Inherent Resolve (OIR).
OIR opererar militärt i Irak med uppgiften att bekämpa IS och stöder sig på en inbjudan från Iraks regering. Interventionen saknar mandat från FN:s säkerhetsråd.
USA leder också koalitionen för militära insatser i Syrien, vilket helt saknar folkrättslig grund och har fördömts av den syriska regeringen som ett flagrant brott mot landets suveränitet.
Militärhistorisk Tidskrift har fått en ny fason och redaktör. Från och med utgivningsåret 2019 är huvudmännen Försvarshögskolan och Kungl. Krigsvetenskapsakademien gemensamt. Redaktören är inte fackhistoriker, utan jurist och reservofficer, men ägnar ändå stort utrymme i ett femsidigt förord satt på tvåspalt åt egna historiefilosofiska funderingar. De fem uppsatserna i årgången är samtliga fackgranskade. Mot all kutym namnger redaktören de sakkunniga som anlitats; samtidigt avspisar han deras synpunkter som ”i flertalet fall av mindre betydelse”. Vilka vill åta sig granskningsuppdrag på sådana boliner framgent?
Recensionsavdelningen är skriven av en enda person, samma som har bidragit med en längre uppsats, om svensk militär ledning på regional nivå. Alla dessa bidrag har betydande kvaliteter. Å andra sidan lider inte Sverige brist på duktiga militärhistoriker – många av dem samlade i en speciell militärhistorisk kommission.
Av särskilt intresse fann jag Fredrik Erikssons genomgång av försöken att bedriva allianspolitik i Östersjöområdet under mellankrigstiden, utifrån svensk militär rapportering. Eriksson har konsulterat svenska försvarsattachéers skrivelser till hemlandet under perioden. Strävanden att knyta de nya randstaterna samman i olika konstellationer strandade, huvudsakligen på att dessa sinsemellan hade olika orientering. Svenska regeringar favoriserade inte heller några sådana lösningar. I svenska maktkretsar fanns en misstänksamhet mot storfennomansk politik, och i det nya Polen med stormaktsdrömmar efter första världskriget såg man i huvudsak en fransk lydstat.
Moskva slöt en nonaggressionspakt med Berlin den 23 augusti 1939. I ett hemligt tilläggsprotokoll föll Baltikum, Finland och östra Polen inom Sovjetunionens intressesfär.
Varför anföll då Sovjet det neutrala Finland den 30 november samma år? Skälet påstods vara att Stalin befarade att Hitler skulle anfalla Leningrad och norra Sovjetunionen via finskt territorium och det oberoende av vad finnarna sade och gjorde. Vinterkriget inleddes. Redan under andra krigsveckan lyckades de finska trupperna stoppa den sovjetiska framryckningen på Karelska näset. Stalin insåg att man hade fått ett problem och kom att skrota sin plan att ockupera hela Finland. I februari 1940 startade dock Röda armén en storoffensiv på Näset, och i början av mars hade Röda armén nått Viborgs östliga förstad. Den 13 mars 1940 ingicks ett fredsfördrag och den nya gränsen kom att följa i stort sett samma linjer som vid freden i Nystad 1721. Karelen var förlorat.
Vi återpublicerar här en presentation från 28 augusti 2019 av Tormod Heiers bok.
***
Tormod Heier är en norsk officer (oberstløytnant i Hæren), verksam vid Forsvarets stabsskole. 2017 tilldelades han Ossietzky-priset. Han har nu skrivit boken Et farligere Norge? (Fagbokforlaget 2019).
Ryssland genomför i dessa dagar sin största militärövning på många år utanför Norges norra kust. Norges försvarsminister Haakon Bruun-Hanssen uppger att övningen är den största under de senaste 40 åren. Tormod Heier menar att Putin här ger besked till statsminister Erna Solberg och Nato, att Ryssland inte accepterar att USA blir alltmer militärt involverat i Norge och Rysslands närområde.
”He did not think Russia would invade the Baltic states. Estonia, Latvia and Lithuania were firmly anchored in all of the transatlantic and European institutions. ‘As long as they have their internal cohesion under control or harmonious democratic control, I fail to see what Russia would gain.’ Such a Russian offensive would trigger a Europe-wide, and perhaps a worldwide, conflict.”
Intervju med Carl Bildt i The Strategist 31 juli
I en artikel på DN Debatt (28/7) gör försvarsminister Peter Hultqvist en genomgång av Sveriges försvarssamarbeten.
Det handlar om en rad avtal och överenskommelser angående övningar, samarbeten och utbyte av säkerhetspolitisk information med olika länder i vår närhet men även med Storbritannien och USA.
Vi återpublicerar här artikel av Sven Hirdman från 22 december 2016
***
Konflikten om den ryska gasledningen i Östersjön har återigen aktualiserat Sveriges förhållande till Ryssland.
Från 1200-talet till 1800-talet hade Sverige omväxlande krig och fred med Ryssland. Nu har vi haft fred i 207 år, sedan 1809. Spänningar har tidvis, såsom nu, uppstått under denna långa fredsperiod. Det är inte märkligt när en mindre stat som Sverige geopolitiskt tvingas leva i närheten av en stormakt som Sovjetunionen/Ryssland. Statsmän som Karl XIV Johan, Per Albin Hansson och Tage Erlander och några av deras sentida efterföljare har emellertid sett till, att dessa potentiella spänningar har kunnat hållas under kontroll och att Sverige lyckats bevara sin fred och sin militära alliansfrihet.
Expressen (23/7) kunde meddela att Sverige befinner sig i samtal med USA om att utöka militärövningarna runt Arktis. Detta för att kunna möta den ryska upprustningen i området.
Försvarsminister Peter Hultqvist berättade för tidningen, att han dagen innan suttit i samtal med det amerikanska flygvapnet. Anledningen var att stormakten västerut vill utveckla samarbetet med allierade stater runt Arktis, vilket bland annat innefattar samtliga nordiska länder. Hultqvist sade att bakgrunden är den ryska upprustningen i Arktisområdet. ”Vi har under lång tid kunnat följa den ryska uppbyggnaden i det området”, sade Hultqvist på pressträffen.
Lagom till sin 60-årsdag i maj gav Helsingforsprofessorn Henrik Meinander ut en samling historiografiska essäer, Kalejdoskopet. Studier i Finlands historia (Schildts & Söderströms, 345 s.). Meinander får sägas vara sitt lands ledande modernhistoriker, och det är han som mer än någon annan genom flera magistrala arbeten har präglat bilden av Finlands 1900-tal. Han kallar seklet ”det långa 1900-talet”, i en implicit polemik med den brittiske historikern Eric J. Hobsbawms tes om ”det korta 1900-talet” (1917–1991). För Finlands och även för Sveriges del sträcker sig det långa seklet, enligt Meinander, från 1890 ungefär, då elektrifieringen sätter fart på ett antal dynamiska utvecklingsblock i bägge länderna, fram till 2010-talet, när digitaliseringen har kommit att styra eller understödja praktiskt taget all samhällelig verksamhet.
Vi återpublicerar här ett inlägg från mars i år ((Utgivarna)
***
1983 påstod det västtyska veckomagasinet Der Spiegel att det i Sverige fanns ett ”Kindergulag”, det vill säga en ordning enligt vilken barn och ungdomar omhändertog av polis och socialtjänst på mycket lösa grunder. Femton år senare drog den liberala svenska dagstidningen Dagens Nyheter igång sin antisteriliseringskampanj, som gick ut på att Sverige under flera decennier tvångssteriliserat människor, främst kvinnor, i masskala, ofta utan deras medgivande. I ena fallet drogs paralleller till Sovjetunionen, i andra fallet till Nazityskland.
Det råder inget tvivel om att det massiva presspådrag som följde skadade Sverige anseende utomlands och bidrog till mytbildning. Det är också uppenbart att det i bägge fallen rörde sig om en stor dos desinformation, om påhitt.
Fria samhällen är inte förskonade från mer eller mindre dolda propagandaaktiviteter. Ibland kallas det reklam, ibland indoktrinering; i relationen stater emellan talar man om psykologisk krigföring. Förekomsten av officiellt sanktionerade och spridda lögner har ingenting av nyhetens fräschör. Så länge det har krigats har man psykat sin motståndare. Det av Bismarck författade Emstelegrammet tjänade som motivering för utlösningen av det fransk-tyska kriget 1870–71. Inför utbrottet av första världskriget bedrevs krigshets, full av överdrifter och vrångbilder, i alla sedermera krigförande nationer.