NEJ TILL NATO-MEDLEMSSKAP OCH DCA-AVTAL!
Regeringen överlämnade den 12 mars en proposition till riksdagen om svenskt militärt deltagande med 150 man (och ett tak på 250) i den franska styrkan Task Force Takuba i Mali. Truppen skall även kunna verka på Nigers territorium.
Regeringen skriver att den folkrättsliga grunden för ett svenskt deltagande i insatsen är en inbjudan från Mali att bekämpa väpnade terroristgrupper på Malis territorium. Inbjudan skickades i form av ett brev från Malis president till Sverige den 27 november 2019.
Från december 2019 har kriget i Irak intensifierats genom amerikanska attacker mot milisbaser i landet och attacker från miliser mot USA och därefter angrepp av demonstranter mot USA:s ambassad i Bagdad. Sedan följde USA:s avrättning av den iranske militäre ledaren Qassem Soleimani, vilket ledde till ytterligare upptrappning.
Den USA-ledda koalitionen Operation Inherent Resolves baser har flera gånger angripits av miliser med raketer. USA pekar ut Iranstödda grupper men det är inte helt klarlagt vilka som ligger bakom attackerna.
USA har i en gemensam operation med Storbritannien den 13 mars slagit tillbaka, genom en serie bombattacker över hela Irak, mot baser tillhöriga milisgruppen Kataib Hezbollah.
Försvarsminister Peter Hultqvist höll den 12 mars ett anförande om Sveriges säkerhetspolitik på Chatham House’s Security and Defence Conference i London.
Hultqvist har inom regeringen varit den som mest aggressivt utmålat Ryssland som ett hot mot vårt land, och han definierar oupphörligen Ryssland som en fientlig makt.
Talet var ändå anmärkningsvärt på flera sätt. Sveriges alliansfria hållning nämndes inte en enda gång. Istället underströk försvarsministern att det är relationen med USA och Nato som utgör grunden för vår försvars- och säkerhetspolitik, även om det militära samarbetet med Finland också fanns med i bilden. Detta stämmer inte med vad Sveriges regering officiellt har lagt fast.
I ett gemensamt uttalande den 11 mars skriver Frankrikes och Sveriges utrikesministrar bland annat om insatser i Sahel:
“The Ministers discussed the need for a coherent and active engagement on security, development and humanitarian aid in the Sahel and underlined the contribution of the ‘Coalition for the Sahel’ as a framework for strategic and political engagement with the Sahel.”
Sveriges militära deltagande i styrkan Minusma i Mali underströks om än i andra termer:
”They welcomed the close cooperation between Sweden and France regarding the Sahel. “
Minusma är en FN-styrka med mandat från FN:s säkerhetsråd att stabilisera läget i Mali. Som vi tidigare kommenterat har Minusma mer blivit en direkt stridande insats med inriktning på upprorsbekämpning. Det understryks av att Storbritannien beslutat att skicka specialstyrkor att ingå i Minusma, och britterna skall utgöra ”spjutspetsen” i styrkan.
The central lesson for the U.S. in this long and futile conflict, compounded by our experience in the Iraq War, is plain: The proper mission of the U.S. military is to deter and to defend — a statement that ought to be inscribed over the main entrance to the Pentagon, if not added to the oath of office taken by the commander in chief. Never again should it be the purpose of American forces to overthrow regimes in distant lands with vague expectations of being able to install a political order more to our liking. That way lies only more “endless wars.”
Andrew Bacevich ledare i ”The American defeat in Afghanistan” i Los Angeles Times 4 mars.
Vad är en säkerhetsrisk? Vi kan för enkelhetens skulle säga: en person, en institution eller en organisation som bedöms vara en fara för rikets säkerhet och därmed fortbestånd. Det behöver inte vara någon som medvetet går främmande makt till handa. Agerandet i sig kan vara ett riskbeteende, på rent objektiv grund. Motivet bör inte vara avgörande, vare sig förmildrande eller försvårande. Det kanske inte finns något motiv alls, i alla fall inget uppgivet. Motivet kan rentav vara att främja säkerheten.
Hur är det möjligt att de nära förbundna staterna Ukraina och Ryssland har hamnat i krig med varandra, frågar sig professor Paul D’Anieri i boken Ukraine and Russia. From Civilized Divorce to Uncivil War (Cambridge University Press 2019).
Boken har två mål. Det första är att förklara hur och varför konflikten uppkom. Det andra målet är att analysera relationerna mellan Ukraina, Ryssland, Europa och USA från slutet av det kalla kriget till undertecknandet av Minsk-2 avtalet 2015, vilket förhandlades fram av Tyskland och Frankrike, och som innebar att tungt artilleri skulle dras tillbaka från fronten och att östra Ukraina skulle få ett större självstyre.
I mars 2014 uppgav Natos dåvarande generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen: “We clearly face the gravest threat to European security since the end of the Cold War.” Men efter att ha läst boken blir man övertygad om att den uppkomna situationen endast rör förhållandet mellan Ryssland och Ukraina. Några incitament för Ryssland att starta krig mot andra europeiska stater finns inte. Författaren framhåller att då Ryssland inte gick vidare mot Odessa och södra Ukraina, visar det på en begränsad aptit hos Putin.
Sverige deltar sedan 2014 med ett skyttekompani i FN-insatsen Minusma i Mali med uppgiften att stabilisera landet, skydda civila, ge stöd till den politiska dialogen och nationell försoning, främja mänskliga rättigheter samt stödja humanitär biståndsverksamhet.
Situationen i Mali och de fem länderna i regionen Saleh beskrevs från början som en konflikt mellan terrorister och staternas regeringar. Sedan har bilden blivit mer nyanserad, och det står nu klart att striderna i hög grad har sin grund i etniska och religiösa motsättningar där vissa grupperingar delvis också utger sig för att vara jihadister.
Svenska regeringen beskriver detta något kryptiskt: ”Interkommunitära konflikter blir allt tydligare. Ett inslag i de interkommunitära konflikterna är en tilltagande friktion mellan boskapsskötare och jordbrukare i kamp om krympande naturresurser.” (Prop. 2019/20: 29)
Delvis ger detta bilden av ett inbördeskrig, vilket gör att militära insatser utifrån i värsta fall skulle kunna förvärra konflikten.
Det finns de som gycklar med den svenska alliansfriheten. De kallar den ”formell”. Sverige skulle alltså i grunden inte vara militärt alliansfritt. Det där gycklet påminner starkt om ett talessätt från en gången tid. Det hette att Sverige var en ”formell borgerlig demokrati”, det vill säga ingen reell demokrati. Naturligtvis kan demokratier se ut på olika sätt enligt sina konstitutioner och vara omgärdade av faktiska begränsningar, men man vet ändå om en stat bör betecknas som demokratisk eller ej. Formerna är för övrigt aldrig oväsentliga; lagar är till för att följas. På samma sätt är det med alliansfriheten. Den existerar – eller så existerar den inte.
Er det respektløst mod de faldne eller sårede, at man nu forhandler om fred med Taliban?
– Nej, det synes jeg ikke. Vi var der for at skabe fred og tryghed. Det gjorde man ved dybest set at prøve at slå alle talebanere ihjel, forklarer Lars Ulslev Johannesen, der fortsætter:
– Men tiden har vist, at det ikke kan lade sig gøre. For Taliban er meget andet end bare krigerne. Det er en bevægelse, der omfatter høj som lav i Afghanistan. Derfor er forhandlingens vej den rigtige at gå. Alternativet er en endeløs mølle af død og ødelæggelse for alle, og det synes jeg ikke er mere respektfuldt.
Lars Ulslev Johannesen var chef for den enhed af danske soldater, der for første gang stødte sammen med krigere fra Taliban i juli 2006.(dr.dk 29 februari
Den 15 februari 2020 anmäldes på sajten tre nya böcker om Kina . En kompletterande bok som just givits ut bör här nämnas: chefredaktören på Foreign Affairs Daniel Kurtz-Phelans The China Mission. George Marshall’s Unfinished War, 1945–1947 (W. W. Norton & Company 2019).
Amerikanen George Marshall var arméstabschef under andra världskriget, utrikesminister 1947–49, försvarsminister under Koreakriget 1950–51. Marshallplanen är uppkallad efter honom. Han mottog Nobels fredspris 1953.
I sin årsredovisning för 2019 skriver Försvarsmakten att man ökar sin försvarsförmåga, lägger grunden för fortsatt tillväxt i nästa försvarsbeslut och har kontroll på ekonomin.
Försiktigtvis tillägger man att ”mycket återstår att göra”.
Det är ett understatement som snarast väcker löje.
Det hade inte gått många dagar in på det nya året förrän Försvarsmakten meddelade att det saknas flera tiotals miljarder för att uppnå målen från Försvarsberedningen som man varit överens med politikerna om.