Vi börjar närma oss FN-dagen, den 24 oktober, dagen då FN-stadgan trädde i kraft för snart 75 år sedan. Förenta nationerna är en organisation som det ständigt står strid om och som angrips från alla möjliga håll. Ibland direkt illasinnat, ibland bara ogenomtänkt eller av rent oförstånd. Men FN har ett gediget stöd från en helt överväldigande majoritet av världens stater. De inser att utan FN, med sina fel och brister, vore de helt utlämnade till stormaktspolitikens ständiga kollisioner, som lätt drar in vilket land som helst i sitt garn. Och i dagens stormaktspolitik, med flera motverkande block, fungerar FN alltjämt som en spänningsdämpande institution som öppnar för diplomati.
utvald
Defensivt försvar
2:e styresmannen i Kungl. Krigsvetenskapsakademien, Jörgen F. Ericsson, uttrycker förvåning i Östgöta Correspondenten (18/9) över att ”skribenter med militär förståelse hävdar att försvaret bäst kan avhålla en angripare från anfall eller slå en angripare genom att bestå av en mängd små pansrade förband och jägartrupper utrustade med handeldvapen spridda över Sverige”.
Jörgen F. Ericssons förvåning skulle kunna lämnas utan kommentar med tanke på den brist på kunskap han har vad gäller jägarstrid som han förmodar ska genomföras med ”handeldvapen” och syfta till att ”slå en angripare”. Som tidigare planeringschef inom Försvarsmakten och 2:e styresman i akademien måste han dock bemötas.
Fortsatt svensk trupp i Irak innebär fortsatt deltagande i stormaktspelet i Mellanöstern
Regeringen har nu överlämnat en ny proposition (2019/20:28) till riksdagen om fortsatt svensk trupp i Irak.
Sverige skall delta med trupp i den USA-ledda koalitionen Operation Inherent Resolve (OIR). Då regeringen nu åter begär beslut om svenska soldater i Irak, innebär det att Sverige framgent blir en del i den bredare konflikten i Mellanöstern som nu hamnat i ett nytt än mer intensivt skede genom Turkiets angrepp i norra Syrien. Kopplingen till Syrien är uppenbar och ytterst farlig.
Vietnamkriget och svensk diplomatihistoria
I ett gediget verk på över 600 sidor har professorn i militärhistoria vid Försvarshögskolan Gunnar Åselius skildrat Vietnamkriget och hur det tedde sig från ett svenskt perspektiv, i vilket svenska diplomater var aktiva aktörer. Boken ansluter delvis till hans 2007 utkomna verk Krigen under det kalla kriget, där Vietnam förekommer i olika sammanhang.
Som Gunnar Åselius framhåller i sitt förord har han ett starkt intresse och engagemang i Vietnamfrågan inte minst därför att han har släktanknytning till Sydvietnam. Detta har inte på minsta sätt påverkat hans objektivitet som, vilket notapparaten och litteraturförteckningen vittnar om, grundar sig på ett långvarigt studium av alla tillgängliga utländska, inklusive vietnamesiska, och svenska källor. Häri ingår rapporteringen från svenska diplomater från 1954 till 1975.
Boken ger å ena sidan en grundlig redovisning av Vietnamkonfliktens historiska bakgrund och utveckling fram till 1980-talet, å andra sidan en skildring av hur konflikten uppfattats av den svenska regeringen och utrikesförvaltningen och hur svenska statsråd och diplomater har agerat.
Veckans citat
Att värna sitt land mot yttre våld och förtryck är hvar mans plikt, en plikt, som icke kan mot betalning öfverlåtas åt någon annan. Då denna plikt blir insedd af ett folk, då det med full medvetenhet fattar, att ingen må, i farans stund, undandraga sig fäderneslandets försvar, då blifver äfven ett litet folk oöfvervinnerligt, då är där en mur ställd för både dess nationella själfständighet och inre frihet, som ingen fiende förmår öfverstiga.
Viktor Rydberg
Sverige, världsläget och folkrätten
Anförande vid ett öppet möte anordnat av föreningen Folket i Bild/Kulturfront i Uppsala den 8 oktober 2019.
Folkrättens ställning
FN-stadgans våldsförbud (artikel 2:4) förbjuder militärt våld eller hot om våld mot andra stater. Det är ett förbud som inte kan kringgås eller avtalas bort. Enda undantagen är självförsvar vid militärt angrepp samt då FN:s säkerhetsråd beslutat efter konstaterat hot mot fred och säkerhet.
Krigen under de senaste 20 åren har av stormakter motiverats med olika doktriner som alla mer eller mindre avviker från FN-stadgans våldsförbud.
Man kan räkna upp dem:
1999 – bombkriget mot Jugoslavien (humanitär intervention)
2001 – bombkriget mot Afghanistan (kamp mot terrorism)
2003 – kriget mot Irak (preventivkrig)
2011 – kriget mot Libyen (R2P), FN-mandat som överskreds
2014 – Operation Inherent Resolve (OIR) I Irak och Syrien (kamp mot terrorism)
2014 – Rysslands annektering av Krim och stöd till separatister i östra Ukraina (hänvisning till ”folkviljan”).
Territoriell integritet är grunden för alla stater
Syriens utrikesminister Fayssal Mikdad har på sin regerings vägnar fördömt den turkiska interventionen i norra delen av landet som ett ”flagrant brott mot FN-stadgan och folkrätten” och hänvisat till Säkerhetsrådets tidigare resolutioner.
I en rad resolutioner har Säkerhetsrådet med likalydande skrivningar slagit fast att man står bakom Syriens territoriella integritet genom
”[r]eaffirming its strong commitment to the sovereignty, independence, unity and territorial integrity of the Syrian Arab Republic, and to the purposes and principles of the Charter of the United Nations”. (Resolution 2336, december 2016)
Kriget mot Afghanistan 18 år
Den 7 oktober i år var det 18 år sedan USA och dess allierade startade bombkriget mot Afghanistan.
Av USA:s alla krig är detta det längsta. Det har varat längre än första och andra världskriget, Koreakriget och amerikanska inbördeskriget tillsammans. Kriget fortsätter än idag, och Sverige deltar i den Nato-ledda styrkan RSM.
Angreppet den 7 oktober 2001 saknade FN-mandat, och dagens fortsatta utländska militära närvaron har heller inget FN-mandat.
Svenska regeringen hänvisar till att Nato har inbjudan från regeringen i Kabul att från början av 2015 intervenera militärt i landet.
Veckans citat
”Den amerikanske presidenten struntar i landets allierade demokratier, när han inte öppet och aggressivt kritiserar dem, samtidigt som han utan närmare eftertanke gör långtgående eftergifter till världens mest auktoritära och totalitära regimer. Vännerna behandlas som vasaller, motståndarna bemöts med undfallenhet och undergiven respekt.”
Olof Ehrenkrona i Svenska Dagbladet 9 oktober
Syriens territoriella integritet måste försvaras
Turkiet förbereder sig på en ny militär intervention i norra Syrien och uppger att målet är att skapa en zon längs gränsen mellan Turkiet och Syrien rensad på kurder.
USA har meddelat att man inte kommer att backa upp kurderna militärt.
Sveriges utrikesminister Ann Linde har kommenterat på Twitter enligt TT:
”Militärt agerande kan aldrig leda till hållbar fred i Syrien. Vi står i nära kontakt med kurdiska myndigheter i området, hjälporganisationer och med andra länder som har medborgare/anknutna i lägren.”
Inte med ett ord tar svenska regeringen upp försvar av Syriens territoriella integritet mot Turkiet, USA, Ryssland, Iran och övriga stater i regionen som alla utifrån sina egna nationella intressen militärt intervenerat och på olika sätt blandat sig i Syriens inre angelägenheter.
Anders Ferm, före detta ambassadör och chefredaktör, 1938-2019
Anders Ferm gick med vässad penna. Den kom väl till pass under tiden som sekreterare i Palmekommissionen men också när han skrev ledare i Arbetet, som av många sågs som socialdemokratins huvudorgan. Även som chef för partiförlaget Tiden hade han blick för kvalitet, språklig som intellektuell. Både Arbetet och Tiden har gått i graven, och nu är det Anders Ferms tur.
Som utrikespolitiker och diplomat värnade han den svenska traditionen av neutralitet och alliansfrihet, fostrad som han var i Tage Erlanders statsrådsberedning och i besittning av gedigen historisk kunskap, vilket gjorde honom till en obönhörlig kritiker av dagsländor och struntprat. Han blev alltmer skeptisk till det egna partiets säkerhets- och utrikespolitiska omorienteringar, och sitt missnöjd luftade han med espri och elegans också på denna sajt.
Ferm medverkade i antologin Bevara alliansfriheten – Nej till Nato-medlemskap! (2014). Vi återpublicerar här ett av hans tänkvärda inlägg.
Kan man lita på Nato?
Jag har lovat att tala en stund om Nato och jag ska göra det utifrån en rapport från utredningen om Sveriges internationella försvarspolitiska samarbeten. Den är skriven av Thomas Bertelman från UD och Åsa Anclair från försvarsdepartementet och utredningen tillsattes av försvarsministern i Reinfeldts högerregering i december 2013 med instruktion att bli klar i oktober 2014, alltså efter valet. Utredningen har beteckningen Fö 2013:b och är ett beställningsverk av Reinfeldts högerregering med uppdrag att bereda vägen för svenskt medlemskap i Nato. Läs artikel
Allas plikt
Man säger att värnplikten nu är återinförd i Sverige. Men det är en bluff. Av en ålderskohort tas endast en ringa del ut till militär grundutbildning. Det är fråga om kommendering, inte om en medborgerlig skyldighet. Selekterade skyldigheter – du måste, men du behöver inte – skiktar befolkningen på ett sätt som inte går att förstå utifrån rättsstatens principer. En skyldighet bör vara allmän för att den ska ha legitimitet. Folk som har en möjlighet att smita undan (skatt till exempel) gör sitt land en otjänst.