utvald

På denna sajt har över åren diskuterats hur stormakter använder ekonomiska sanktioner som repressalieverktyg. Syftet är ofta att försöka få till en förändring av en regim i en annan stat.

I Foreign Affaires (29/4) (Snapshot) påstår David S. Cohen, före detta chef i CIA, med flera, i artikeln ”Sanctions Can’t Spark Regime Change. The Trouble With Trump’s Approach to Venezuela and Iran” att sanktioner kan vara verkningsfulla om den angripna staten har möjlighet att ändra ett beteende, men det gäller inte om syftet är ”regime change”.

Läs mer

Ett resultat av andra världskrigets utgång var Tysklands – förloramaktens – delning i två stater. Förbundsrepubliken och DDR stod båda under ockupation, fram till nästa krigsslut, det kalla krigets. Återförening var från början en dröm hos tysk vänster och socialdemokrati, men den förbleknade efterhand som systemkonflikten i Europa tycktes bli permanentad. Avkolonisering och befrielserörelser föreföll under det röda sextiotalet som mera angelägna projekt för en radikaliserad ungdomsgeneration än nationens och Europas framtid. Ändå fanns det, som historikern Peter Brandt har påmint om, hos en studentledare som Rudi Dutschke, född i Östtyskland men utvandrad därifrån, inte bara ett demokratiskt och internationellt utan också ett patriotiskt patos. Dutschke var en rebell och en återförenare. (Brandt, ”Freiheit und Einheit”.  Beiträge zu Fortschritt und Reaktion in Deutschland während des 20. Jahrhunderts – Das Nationale och das Universale. Edition Bodoni: utan ort 2017, s. 282)

Det nya, delade Tyskland förlorade ju också territorier i samband med nederlaget, däribland Ostpreussen och Schlesien (den tyska industrins vagga, med Breslau, rikets tredje folkrikaste stad), och många tyskar, exempelvis sudeterna, fördrevs från sina sekelgamla bosättningar under hugg och slag: de hade faktiskt funnits där långt innan den tyska nationen var på plats. Det fanns ingen historisk rättvisa i detta, däremot hämnd. Man straffade och omskolade från segermakternas sida. Sovjetunionen nedmonterade och stal tyska industrianläggningar, USA översköljde ett Tyskland (och Europa) i ruiner med varor från sin egen överskottsproduktion. Inflytelsesfärerna var fastlagda i Jalta, strax rustade man sig ånyo till tänderna. Det var den så kallade terrorbalansen. Återförenarna – tyska, europeiska – ville komma ut ur detta trauma. De vägrade att acceptera lydstatsstatus. Realisterna kallade dem romantiker.

Läs mer

Sedan några månader tillbaka pågår fredssamtal mellan USA och talibanrörelsen. Rapporterna är omväxlande positiva och negativa från mötena. Den 12 mars avslutades en 16 dagar lång förhandlingsrunda, dock utan resultat i form av någon formell överenskommelse.

Parterna verkar emellertid inställda på att fortsätta.

Om utgången ännu är oklar, är det desto säkrare att förr eller senare kommer det att bli fred. Afghanerna kommer att finnas kvar. De har bara sitt land, medan USA ligger på andra sidan jordklotet.

Det är USA:s krig, men ett antal länder (däribland Sverige) deltar fortfarande med militär personal i Afghanistan i koalition med USA och Nato. Men medlemmarna i koalitionen kommer att hälsa en fredsuppgörelse med lättnad.

Läs mer

Christer Karphammar, rådman i Vänersborgs tingsrätt, hamnar vid en lunch i ett Rotarymöte i Borås 1996 bredvid överste Mats Ekeroth, som var i färd med att sätta upp en bataljon, BA07, för tjänstgöring i Bosnien Hercegovina.

Karphammar anlitades som bataljonens juridiska rådgivare med majors grad (han hade blivit furir 1967: ”en riktig stridis”). Uppdraget innebar bland annat att besluta om interna disciplinärenden. I Bosnien Hercegovina fanns 60 000 soldater i den internationella IFOR-styrkan under Natos ledning. Där ingick den svenska bataljonen tillsammans med andra nordiska länder och Polen (NORPOL-brigaden), ryssar och turkar i en division om cirka 20 000 soldater, ledd av USA, vilken opererade under ett FN-mandat från den 20 december 1995 till den 20 december 1996 under kodnamn Operation Joint Endeavour, för att implementera de militära delarna av The General Framework Agreement for Peace (GFAP) i Bosnien och Hercegovina.

Läs mer

Atlantpakten kunde under kalla kriget med ett visst fog betecknas som en försvarsallians. Man såg ett hot från en starkt beväpnad fiende. Hotet skulle avvärjas med truppstationeringar i Europa och förekomsten av massförstörelsevapen, med uttalad förstaslagsoption, men några operationer utanför den amerikanska, i Jalta fastlagda inflytelsesfären företogs ej inom ramen för denna organisation.

Efter kalla kriget blev allt annorlunda. Då tycktes hotet från Ryssland eliminerat, och Nato uppträdde flerstädes som angripande part, utanför det egna länderområdet. Nu blev det också tydligt att forna frontstater respektive fiendestater, vilka efter hand upptogs i medlemskretsen, kom att uppfattas av de västliga strategerna som potentiella språngbrädor för gränsöverskridande insatser, i praktiken aggression.

Det är precis detta som flera nationellt sinnade opinionsbildare i USA under längre tid har reagerat mot, det vill säga frestelsen att ingripa där inga kortsiktiga eller långsiktiga amerikanska säkerhetsintressen står på spel. Uttryckt på annat sätt: risken att man överanstränger sig i onödan och får på sig en förödelse som man inte har kunnat skydda sig mot. Det är ofta konservativa krafter i Förenta staterna som intar denna position. Vi har redovisat flera analyser och debattinlägg från den kanten här på sajten.

Läs mer

Arméövningen Northern Wind 19, som genomfördes i vintras i Norrbotten, omfattade 10 000 soldater, varav 3 000 från svenska försvarsmakten.

Scenariot var att Sverige anfölls av en främmande makt, och försvaret sattes in för att möta angriparen. I övningen deltog finska enheter tillsammans med de svenska och agerade försvarare.

Sören Sommelius har på den här sajten kommenterat att övningen uppenbarligen utgick från att Sverige anfölls av Ryssland. Det är ett ganska osannolikt scenario att Sverige som enskilt land angrips utan att det sker i samband med en stormaktskonflikt mellan Ryssland och USA/Nato.

Ett frågetecken kan också sättas kring vad målet var för de svenska försvararna under övningen. Handlade det om att slå tillbaka och driva bort angriparen från svenskt territorium eller gällde det en uppehållande strid i väntan på hjälp utifrån från andra stater?

Frågan ställdes till Försvarsmakten av en av utgivarna till alliansfriheten.se, och vi fick svar från överstelöjtnant Johan Skiöld.

Läs mer

I en intervju med Dagens Nyheter (11/4) förklarar Republiken Finlands president Sauli Niinistö att han är nationalist: ”Jag värderar hemskt mycket det finska arvet och hur man lärt sig tänka och leva här.” Men han tillägger att han därmed inte nedvärderar exempelvis Sverige. Av intervjun framgår hur aktivt Finlands representanter deltar i det internationella spelet, genom dialog med olika parter, samtidigt som landet behåller och förstärker sin nationella försvarsförmåga och kan mobilisera en större försvarskraft räknad i antal soldater än det mer än femton gånger folkrikare Tyskland.

Läs mer

I en intervju med den tidigare USA-ambassadören för Sverige Azita Raji publicerad på webb-sajten warontherocks.com kommenterar hon Sveriges relation till Nato.

Sverige har anpassat sitt försvar till Natos ”It has structured its military forces and procurement decisions to ensure NATO interoperability”.

Dessutom framställs det som om Nato har förhandslagrat krigsmateriel på svenskt territorium.

Ambassadören säger:

”In turn, NATO’s trust in Sweden has deepened, as evidenced by its decision to establish, during my time in Stockholm, prepositioned NATO supplies in Sweden.”

Utan att hon preciserar det närmare får man dock som läsare helt klart uppfattningen att Nato har med svensk tillåtelse börjat lagra ”supplies” vilket rimligen skall tolkas som krigsmateriel i någon form eller annan materiel som kan användas av Nato-styrkor för att kunna genomföra övningar eller operationer på eller från svenskt territorium.

Denna sajtens utgivare har med anledning därav tillställt Försvarsmakten en begäran om klarläggande som hade följande lydelse:

”Förre USA-ambassadören till Sverige har uttalat sig om vårt förhållande till Nato i en artikel där hon bland annat säger följande:
In turn, NATO’s trust in Sweden has deepened, as evidenced by its decision to establish, during my time in Stockholm, prepositioned NATO supplies in Sweden.
Kan Försvarsmakten informera om vad det är för Nato-material som lagrats i Sverige och i vilket syfte?”

Svaret från Försvarsmaktens kommunikationsavdelning inkom den 9 april och lyder i sin helhet som följande:

” Det är ingen Nato-materiel som har förhandslagrats i Sverige.  Vad det handlar om är att Sverige har ett samförståndsavtal med Nato om
värdlandsstöd.  Avtalet ska göra det lättare att göra praktiska förberedelser, så kallat  värdlandsstöd, för att ett utländskt förband ska kunna verka inom Sveriges  gränser.  Värdlandsstöd kan till exempel behövas vid övningar, kriser eller militära operationer. Mer information om samförståndsavtalet/värdlandsstöd går att läsa på www.riksdagen.se och www.regeringen.se. ”

Försvarsmaktens svar kunde vara tydligare med vad som ingår i de ”praktiska förberedelserna” för värdlandsstödet men svaret är klart: Ingen förhandslagring av ”supply” för Nato har tillåtits av Sverige.

Försvarsminister Peter Hultqvist har deltagit i ett möte i London om utökat försvarssamarbete inom ramen för Joint Expeditionary Force (Jef).

Jef består av de nordiska och baltiska länderna samt Nederländerna och Storbritannien. Det är den senare staten som leder arbetet.

Peter Hultqvist har tränat med de andra försvarsministrarna på att snabbt fatta beslut om vilka insatser gruppen ska göra om något allvarligt händer.

– Det har varit ett konkret resonemang om hur vi ska hantera de olika situationerna och jag tror att det är utvecklande att ha den typen av övningar även på ministernivå så att man får ta ställning till vad vi gör om något händer i en krissituation och vad kan vi göra tillsammans, säger Peter Hultqvist till Sveriges Radio.

Läs mer

Det var blivit rätt tyst om Nato i den svenska säkerhetspolitiska debatten. Det är ingen vinnarfråga. Frågan om Nato-medlemskap lyste med sin frånvaro i den senaste valrörelsen, och den står inte heller högt på dagordningen i den pågående finska. Det största pro-Nato-partiet i Sverige har valt att prioritera klimatet och andra frågor istället. Svenskt Nato-medlemskap skulle öka osäkerheten och otryggheten kring Sveriges gränser, särskilt österut. De baltiska länderna utgör inget skydd.

Läs mer

Finland, Sverige och USA övar under en vecka ubåtsjakt i Stockholms södra skärgård.

– Det är en återkommande nationell övning där vi övar på försvaret av vårt territorium, säger Rebecca Landberg, kapten och kommunikationschef vid Försvarsmakten. (Aftonbladet 30/3).

Inte mycket är känt om övningen annat än vad TT tagit del av och som Aftonbladet återgett: ”Övningen pågår mellan 4 och 10 april och går ut på att öva på moment som anfall till exempel. Örlogsfartyg, en svensk ubåt, helikoptrar och ett amerikanskt ubåtsjaktplan finns bland deltagarna.”

Övning i ubåtsjakt med deltagare från andra länder har genomförts tidigare. Förra året informerade Försvarsmakten om ubåtsjakt, även denna gång med deltagande från USA, och då ingick också Frankrike.  Som nu gällde det södra skärgården men också i Gotska sjön.

”Deltagandet utgörs av flera tillfälligt sammansatta förband som även innefattar internationella enheter vilka har bjudits in för att öva inom ramen för värdlandsavtalet”, meddelade Försvarsmakten.

Läs mer

”Noen sentrale spørsmål i den sammenheng handler for eksempel om hvilke forsvars- og sikkerhetspolitiske prioriteringer og ambisjonsnivå vi har innenfor rammen av allianseforsvaret. Skal Forsvaret primært innrettes mot suverenitetshevdelse og myndighetsutøvelse i fredstid, kombinert med alliert permanent tilstedeværelse i Norge? Eller skal det innrettes mot vår evne til å utgjøre en troverdig nasjonal forsvarsterskel kombinert med at allierte ikke er permanent til stede i Norge i fredstid? I hvilken grad skal evne til skarpe utenlandsoperasjoner være dimensjonerende for det norske forsvaret? Skal deltakelse utenlands først og fremst skje i FN-regi, eller i regi av NATO? Eller gjennom andre koalisjoner under amerikanske ledelse, innsatser som først og fremst handler om amerikansk definerte sikkerhetsinteresser? Dette må avklares, ikke utelukkende for å bygge materielle kapasiteter, men for å ivareta robusthet, tillit og forståelse, samt styrke det nasjonale samholdet i totalforsvaret. ”

Hedda Langemyr skriver om ”Langtidsplan for Forsvaret”, nof.no