Det är inte möjligt att läsa den före detta EU-parlamentarikern Gunnar Hökmarks senaste debattartikel (Svenska Dagbladet 16/8) om svensk säkerhetspolitik utan att småle. Är det verkligen en politiker från Sverige som har skrivit detta? tänker jag. Han vill, skriver han, att vi ska frigöra oss från en ”förhoppningspolitik” – och med det menar han ”för länge sedan krusade [sic] förhoppningar om en fredlig omvärld”. Fred står inte längre på dagordningen, militära allianser gör det. ”För Sveriges del”, hävdar han i en slutkläm, ”kräver det omedelbarhet”. Vilket inte går att förstå. Omedelbarhet betyder, om man googlar på saken, ”spontanitet”, ”naturlighet”, ”omedelbar närhet”, och enligt Svenska Akademiens Ordbok är den första betydelsen av ordet omedelbar: ”som utan mellanled är förbunden l. har samband med ngt; som sker […] utan förmedling av ngn l. ngt l. utan omvägar l. mellanhänder o. d.”.
utvald
Sund nyttjade vid internationell sjöfart
Artikeln “’Coalitions Of The Willing’ To Protect The Strait Of Hormuz Runs Into Difficulties – Analysis” ger en bra sammanfattning av situationen.
Den internationellt erkända farleden västerut genom Hormuzsundet ligger inom Irans territorialvatten. Naturligtvis är det bara Iran som har behörighet att upprätthålla ordning och säkerhet inom sitt territorium. Motsvarande gäller inom alla andra sund, som enligt folkrättens regler ska hållas öppna för oskadlig genomfart av internationell sjöfart, till exempel Öresund, Kertjsundet och Gibraltar.
Det är emellertid tveksamt, om kuststaten kan få ta till så drastiska metoder som att borda och beslagta fartyg på dessas väg genom sundet. Detta skulle kunna övervägas endast i fall av mycket grova överträdelser och genomfart som inte är oskadlig. Riktigt så långt som Craig Murrray vill jag kanske inte gå:
Genèvekonventionen gäller också Sveriges krig
Genèvekonventionen om skydd för krigens offer fyllde 70 år den 12 augusti.
I ett uttalande från regeringen känner man oro för att regelverket i många fall inte efterlevs i praktiken.
Inför Internationella Röda Korsets konferens om utvärdering av Genèvekonventionen i december i år vill regeringen lägga fokus på att konferensen ”integrerar ett genusperspektiv”.
Augustitankar om stolthet och interventionism
Sverige fegar in i det ena försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet efter det andra. Hur kan man som svensk vara stolt över ett sådant beteende? Det är fråga om en plattläggningsdoktrin som, i kombination med det tydliga utpekandet av ett föregivet aggressivt Ryssland som enda hotbild mot Sverige, utsätter oss för stor fara.
En risk, som sällan uppmärksammas, är att man med sådan feghet – att ta skydd bakom de stora grabbarna – dras in i situationer, som man inte har någon som helst kontroll över. Man tvingas följa en logik som andra har dragit upp, och detta oavsett om man behåller den formella beslutanderätten att engagera sig eller ej.
Regeringen vill att Sverige går med i det europeiska interventionsinitiativet
Försvarsminister Peter Hultqvist förklarade igår:
– Man kan naturligtvis spekulera om den typen av saker men vi ser varje samarbete för sig. Vi tycker att det är väldigt bra att kunna delta med tio andra länder i en säkerhetspolitisk dialog och ha möjligheten också om det skulle visa sig nödvändigt att genomföra krissituationsoperationer.
Främst Moderaterna har sedan en längre tid legat på regeringen att gå med.
Försvarsminister Peter Hultqvist besvarade den 26 juni en skriftlig fråga från riksdagsman Hans Wallmark (M) om regeringens hållning till EII. I sitt svar förklarade försvarsministern: ”Regeringen ser EII som ett viktigt initiativ med potential att stärka det europeiska säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet som helhet, tillsammans med andra samarbetsformat.” Han nämnde också att regeringen för en dialog med Frankrike om deltagande.
I ett svar på en upprepad fråga från Wallmark skrev försvarsministern den 5 augusti att regeringen bedömer
”att EII är ett viktigt initiativ med potential att stärka det säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet i Europa som helhet, tillsammans med andra samarbetsformat. Inför gemensamt beslut av deltagarländerna om en eventuell utvidgning av deltagarkretsen i EII, som tidigast kan fattas i september i år, för regeringen dialog med dessa länder om Sveriges intresse av att gå med i och bidra till initiativet.”
Nu verkar det således som regeringen bestämt sig.
FN-initiativ mot olagliga beslag av fartyg krävs nu!
En kris mellan USA/Storbritannien och Iran har eskalerat under sommaren. Läget ter sig allvarligt. Efter beslaget av oljetankern Stena Impero den 19 juli har de största internationella organisationerna för fartygsägare – International Chamber of Shipping (ICS), European Community Shipowners’ Associations (ECSA) och Asian Shipowners’ Association (ASA) – begärt att det internationella samfundet ska agera skyndsamt för att stoppa den alltmer ökade spänningen och förmå parterna att respektera internationell lag.
”Sverige bör inte låta sig dras in i stormaktspolitiska ’bevakningsoperationer’ i Hormuzsundet!” Detta konstaterade utgivarna av denna sida strax efter det att fartyget Stena Impero blivit bordat och beslagtaget av iranska styrkor i Hormuzsundet.
Veckans citat
”Materiellvolum og kvalitet på Hærens hovedkampvåpen er alarmerende lavt. Jeg tør minne statsråden om at vi midt på nittitallet, hadde 13 brigader i Hæren, 165.000 rulleførte soldater, 172 stridsvogner, 400 artilleriskyts, 306 utskytningsramper med Robot 70 luftvernmissiler… osv, osv. va har vi i dag? Knapt 40 stridsvogner, produsert i 1982, et tjuetalls artilleriskyts produsert i 1968 (vi får 24 nye skyts frem mot 2022), intet kampluftvern (men ja – skal innfases et begrenset antall ) og under 15.000 rulleførte soldater i Hæren. Samt at heimvernssoldatmengden er mer enn halvert fra 90.000 til under 40.000.”
Pål B. Nygaard, Hovedtillitsvalgt for haeren i Nordnorsk Debatt 6 augusti 2019
Självförsvar mot icke-statliga aktörer
Den 31 augusti 1939 genomförde naziagenter en fejkad attack på det tyska radiotornet i Gleiwitz vid den tysk-polska gränsen. Hitler åberopade detta ”väpnade angrepp” som en ursäkt för att dagen därpå invadera Polen. Och det är typiskt för angripare att söka rättfärdiggöra sina övergrepp med att hänvisa till något slags självförsvarsrätt. Hänvisningar till självförsvar är ”normal rather than exception”, skriver Christine Gray i International Law and the Use of Force (Oxford University Press 2018, s. 123.)
Nu gäller dock vad som är angivet i artikel 51 i FN-stadgan:
Alternativ till inringning
Singapores premiärminister Lee Hsien Loong var huvudtalare vid de sydostasiatska staternas möte om försvarspolitik, IISS Shangri-La Dialogue, 31 maj–2 juni 2019.
I sitt tal hävdade han att trots att man värdesätter USA:s närvaro måste USA erkänna att Kina har legitima intressen i regionen.
Sverige bör inte låta sig dras in i stormaktspolitiska ”bevakningsoperationer” i Hormuzsundet!
Ska Sverige ansluta sig till en brittiskledd ”bevakningsstyrka” till Hormuzsundet för att upprätthålla fri sjöfart där? Vi anser att detta vore ogenomtänkt.
Sverige måste naturligtvis verka för säkerheten på internationella vatten. Hur vi bäst bidrar till det får bedömas från fall till fall. Om det hade varit fråga om ett FN-initiativ, skulle det ha legat mycket nära till hands att vi bidrog på lämpligt sätt. Det brittiska initiativet är emellertid något annat. Initiativtagaren har redan genom sitt folkrättsstridiga agerande mot en iransk tanker vid Gibraltar ökat på spänningarna i regionen och är därmed att se som en opålitlig aktör med egna intressen i sammanhanget. Vad som nu beskrivs som en bevakningsuppgift för att trygga internationell sjöfart kan lätt glida över i sanktionerande stormaktspolitik – och det bara riktat mot det iranska agerandet.
Om Irans beslagtagande av den svenskägda, brittiskflaggade oljetankern, så som Storbritanniens regering har uppgett, skedde på internationellt vatten, har detta uppenbarligen varit en folkrättsstridig handling – också sett ur perspektivet som en vedergällning mot britternas olagliga beslagtagande av en iransk tanker vid Gibraltar ett par veckor tidigare. Tankerns destination mot Syrien stred inte mot av EU utfärdade sanktioner mot detta land, vilka omöjligen kan gälla en tredje part – ett konstaterande som Sveriges förutvarande stats- och utrikesminister Carl Bildt gjort. Britterna hade ingen rätt att ingripa, och man bör observera att EU-sanktionerna inte heller har stöd i något FN-beslut.
Sverige har inte fått någon förfrågan att delta i en bevakningsstyrka, uppger den svenska utrikesministern Margot Wallström, men låter samtidigt förstå att hon möjligen inväntar en sådan att ta ställning till. Den parlamentariska oppositionen i landet trycker på för en svensk anslutning.
Detta är oroväckande. En brittiskledd ”bevakningsstyrka” skulle knappast sänka spänningsnivåerna i det aktuella området utan snarare höja dem. Utan stöd av FN:s säkerhetsråd skulle detta utgöra ett självsvåldigt företag och vårt eventuella deltagande ses som ett partiskt ställningstagande riktat mot Iran, alldenstund Sveriges reaktion på det brittiska, illegala tilltaget i Gibraltar, tillkommet efter amerikanska påtryckningar, har varit mycket lam.
Då tankern är svenskägd skulle det finnas ett intresse av att regeringen tar initiativ till att dra Irans agerande inför FN, som i så fall även har anledning att skärskåda det brittiska agerandet.
Sverige självständigt för fred mot krig
I Svenska Dagbladet (25/7) heter det:
”Enligt utrikesminister Margot Wallström (S) har Sverige inte tillfrågats om att delta i en europeisk insats i Persiska viken.
Oppositionen anser att Sverige bör erbjuda sig att delta.
– Är det så att man kommit i skymundan är det dags att visa framfötterna, säger Liberalernas försvarspolitiske talesperson Allan Widman.”
Ja, Allan Widman och L tillhör de mer krigsvilliga i oppositionen, ledda av Bildts/Hultqvists sedan länge drivna krigslinje.
Spänningarna i världen åstadkoms främst av stormakterna och deras terror med kärnvapen och andra massförstörelsevapen. Samtidigt försöker stormakterna i Fredskriget (André Beaufre) styra andra länder, nu Iran. Det är inte lätt. Det ökar spänningen och ovissheten än mera, och Sverige bör inte delta.
Med den spänning som råder i världen och inte minst i Nordeuropa mellan giganten USA och upprustande Ryssland (finns ingen räddande tidsfaktor i politiken. Sedan USA flyttat fram till gränsnära Ryssland måste stormakternas strategi ses som total.
Veckans citat
Professor Mary Ellen O ’ Connell, The Art of Law in the International Community (Cambridge 2019):
”In 1999, US President Bill Clinton and his Secretary of State, Madeleine Albright, wanted no more Rwandas or Srebrenicas on their watch. Thus, with the willing support of the UK ’ s Prime Minister Tony Blair, they were able to rally all NATO members to support a 78-day bombing campaign of Serbia to attempt to end persecution of Kosovo’s majority ethnic Albanian population. The campaign had no Security Council authorization. Only Belgium argued it was lawful as an humanitarian intervention. The USA gave no offi cial legal justifi cation for a major use of military force for perhaps thefi rst time since the adoption of the UN Charter. An estimated 20,000 people died once NATO bombing started in contrast to dozens killed in the crisis in the previous year . No plan for mass killing of Kosovars was found.” s 133
”NATO engaged infi ghting for the first time during the Kosovo crisis, which had nothing to do with collective self-defence of its members. The war not only violated the UN Charter, it was ultra vires the North Atlantic Treaty. […] NATO also engaged in the 2011 Libya intervention, plainly exceeding the terms of the authorizing Security Council resolution, Resolution 1973, but also the limits of necessity and proportionality.” s 169