NEJ TILL NATO-MEDLEMSSKAP OCH DCA-AVTAL!
Vi återpublicerar här en artikel för sommarläsning (Utgivarna)
Svensk säkerhetspolitik har under de senaste åren följt den gamla romerska devisen Si vis pacem, para bellum, dvs: Vill Du ha fred, förbered Dig för krig. En klokare säkerhetspolitik vore, som f. utrikesministern Hans Blix har påpekat, att låta de gamla romarna vila i frid och tillämpa den omvända maximen Si vis pacem, para pacem, dvs: Om Du vill ha fred, förbered Dig för fred.
Den svenska regeringen avser inte att föreslå att Sverige undertecknar FN-konventionen om kärnvapenförbud, meddelade utrikesminister Margot Wallström på fredagen. Beskedet var väntat. Att det dröjt kan möjligen förvåna. Regeringen har förvisso varit splittrad i frågan – även det största regeringspartiet har varit det – och Wallström själv har av allt att döma förespråkat ett undertecknande och lidit nederlag. Men varför dra ut på pinan?
Wallström skyller nu på att konventionstexten, som Sverige röstade fram i Generalförsamlingen, innehåller alltför många oklarheter. Det förefaller vara ett skenargument. Vilka oklarheterna är klargörs ej. Den rena realpolitiska sanningen är ju att det saknas en riksdagsmajoritet för ett undertecknande, och därför skulle ett regeringsförslag ha varit dödfött. Detta borde ha räckt som motiv för att avstå. Ingen regering i världen skulle ställa kabinettsfråga på en sådan sak.
USA har begärt att Tyskland går in med markstyrkor i Syrien för att delvis avlösa amerikanerna där.
Tyska regeringens talesperson Steffen Seibert meddelade den 8 juli att Tyskland har avvisat USA:s framstöt och hävdade att man redan gör tillräckligt med en styrka i norra Irak som tränar den kurdiska peshmerga-milisen.
En utökad styrka skulle dessutom kräva ett nytt beslut av tyska förbundsdagen.
Historieprofessorn vid Stockholms universitet Leos Müller har just släppt en intressant bok, Neutrality in World History (Routledge 2019), som skildrar den roll neutraliteten har spelat under femhundra år.
Müller hävdar att neutralitet och neutrala stater, som Schweiz, Sverige och Belgien, har spelat en betydelsefull historisk roll för frihandel, folkrättens utveckling och varit nyckelspelare vad gäller handel och finanser. Han påpekar att misslyckandena under första och andra världskriget samt Nationernas Förbunds haveri under mellankrigstiden gör det lätt att avfärda neutralitetspolitik som irrelevant, omoralisk och orealistisk. ”The aim of this book is to redress this misjudgement”, noterar författaren inledningsvis. Istället vill han lyfta fram neutralitetens positiva betydelse i världshistorien.
ÖB Micael Bydén intervjuades av CNN i Almedalen. På frågan om vad Sverige kunde bidra med till USA blev svaret att vi deltar militärt i de USA-ledda koalitionerna i Afghanistan och Irak. ÖB underströk att Sverige därmed är en pålitlig partner och ”levererar det vi lovat”.
Vi har tidigare kommenterat försvarsminister Peter Hultqvist linjeartikel om svenska försvaret där han formulerar en ny politik som inte längre ställer som huvuduppgift att hålla landet utanför krig. Istället ansluter han sig till USAs och Natos definition av Ryssland som den gemensamma fienden och gör inte klart om det är uteslutet att svenskt territorium kan komma att användas för främmande staters militära operationer mot tredje land.
Kodorden för den politiken är ”Solidaritetsdeklarationen” samt ”ge och ta emot” utländskt militärt stöd. Ingen avgränsning görs för att det enbart skulle gälla kollektivt självförsvar om Sverige blir militärt angripet.
Man kan inte förvänta sig att en svensk ÖB skall markera mot den nya politiken men Bydén hade mycket väl kunnat trycka på det som under hela efterkrigstiden varit en viktig del i den svenska säkerhetspolitiken att Sveriges bästa bidrag till fred och stabilitet i vårt närområde är att vi själva har ett starkt nationellt försvar och är beslutsamma att försvara oss. Det var en hållning som tidigare uppskattats av såväl Ryssland som USA.
I vårt grannland Finland betonar både statsledning och militärledningen betydelsen av det egna starka nationella försvaret som det bästa sättet landet kan medverka till fred och stabilitet.
Istället för att ta Finland som föredöme närmar sig Bydén den danska linjen där man baserar landets säkerhet på deltagandet i USAs och Natos internationella militära interventioner.
Nu senast visas den nya politiken på ett utmanade sätt då Sverige deltar i den av USA och Ukraina ledda flottövningen Sea Breeze i Svarta havet. Här finns inget av alla de vackra motiven som försvarsministern brukar föra fram om behovet av öva de egna styrkorna för ett starkare nationellt försvar.
Här är det bara fråga om politisk och militär maktdemonstration mot Ryssland.
Försvarsministern ger USA ett nytt potentiellt slagfält på Sveriges markterritorium! Ja, försvarsminister Peter Hultqvist (S) har mycket att förklara i militära termer, då han föreslår vårt svenska territorium till slagfält för avskräckningsgiganten USA.
Att Sverige har fått en skicklig journalist till försvarsminister framgår av artikeln på DN-debatt (28/6), där han kort politiskt beskriver både ett hot mot Sverige och en räddning av Sverige med två av världens militärt starkaste krigsmakter inblandade. Han låter svenskt markterritorium bli slagfält till nytta för den ena kärnvapengiganten mot den andra.
Trots detta enorma militära insteg på svenskt markterritorium hävdar han: ”Sverige är och ska förbli militärt alliansfritt, men samarbetena med andra är omfattande och har stegvis fördjupats. Det är en av huvudpelarna i regeringens försvars- och säkerhetspolitiska strategi.”
Fel strategi! Sverige ska verka för avspänning mot krig för fred.
Försvarsminister Peter Hultqvist har skrivit en linjeartikel. Sverige ”fördjupar” sitt samarbete med andra länder och med organisationer, det vill säga med Nato, upplyser han där. Detta sker i syfte att skapa ”reella möjligheter att verka tillsammans i en krissituation”. Sådant samarbete är ”centralt för utvecklingen av vår militära förmåga såväl nationellt som internationellt”. Det är rentav ”en av huvudpelarna i regeringens försvars- och säkerhetspolitiska strategi”.
Om det blir krig i vår del av världen, så ska Sverige delta i det kriget. På annat sätt kan man inte tolka officiella uttalanden av svenska parlamentariker och regeringsföreträdare – fastän det heter att vi inte kan hålla oss utanför. Innebörden är att vi inte kommer att vilja avstå från deltagande – eftersom vi har förbundit oss att komma andra länder i EU och Norden som utsätts för anfall till undsättning. Detta kallas ”solidaritet”.
I det nya regeringsprogrammet finns en formulering om att Finland inte tillåter att dess territorium används för fientliga ändamål. Formuleringen har väckt uppseende och i vissa kretsar betraktats som undfallenhet i förhållande till Ryssland. Men Sauli Niinistö låter sig inte bekommas över uppståndelsen kring formuleringen.
– Det skulle först vara märkvärdigt om man skulle säga att vårt territorium får användas för fientliga ändamål. Så uppfattar jag meningen som är helt i linje med vad den förra regeringen enhälligt slog fast i sin försvarsredogörelse.
Hufvudstadsbladet den 16 juni
Under de senaste fem åren har Sverige alltmer kommit att delta i USA:s och Natos militärövningar. Försvarsminister Peter Hultqvist har hela tiden framhållit att det handlat om övningar för att stärka den svenska försvarsmakten. Interoperabilitet med Nato och beredskap att ta emot stöd om Sverige blir angripet har också varit motiv. Däremot har regeringen och försvarsmakten undvikit att direkt peka ut Ryssland som fienden i övningarnas scenario.
Med Sveriges deltagande i övningen Baltops, som leds av USA med sin Andra flotta, blir det knappast möjligt att trovärdigt hävda den linjen. Övningen uppges ha ett allmänt syfte: ”Det är tillsammans med andra som vi bygger säkerhet i vårt närområde. Nato är en av våra samarbetspartners och det är därför självklart att Sverige medverkar vid denna typ av övningar”, säger Jimmie Adamsson, pressansvarig vid försvarsmakten.
Svensk Personalförsörjning heter ett vinstdrivande bolag som, enligt sin hemsida, ”hjälper företag och [sic] hitta personal med rätt personlighet och attityd”. Rekryteringsuppgiften, sägs det, är ”inte bara att hitta kandidater som är rätt på papperet, utan de som också passar in i gruppen, är motiverade och har intresse för tjänsten”.
Att bemanning (vad säger språkpolisen om denna ”maskulina” glosa?) är ett yrke i sin egen rätt, förstår man av nedanstående självdeklaration:
”All utrikespolitik är naturligtvis egoistisk”, noterar Georg Achates Gripenberg den 4 juni 1944, för precis sjuttiofem år sedan (Dagbok 1944, s. 93. Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia. Handlingar del 41. 2019. – Två andra dagboksvolymer, 1943 resp. 1945–46, är samtidigt utgivna).
Gripenberg hade då varit finsk minister i Stockholm i närmare ett och ett halvt år. Han fann sig väl till rätta i den svenska huvudstaden – här fanns en lyx och ett lugn som han inte var van vid under de rådande omständigheterna. Så gott som varje dag inledde han med en morgonritt. Han tog emot besökare från hemlandet. Vad han ogillade var supiga ämbetsmän och moderna möbler. Sin dagbok förde han också nästan varje dag, livet igenom, med vacker handstil.